Familjepolitiken

Motion 1998/99:Sf256 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Vår vision om familjepolitiken hämtar givetvis sin grund i de
liberala värderingarna. Den hämtas från den praktiska
vardagen i 1990-talets Sverige. Och den hämtas i vreden
över att vi vuxna inte mäktar med att hävda rätten för alla de
barn som lever under hårda förhållanden.

För oss liberaler är det självklart att barnen är huvudpersonerna i
familjepolitiken. De vuxnas ansvar för barnen måste vara grunden. Barnen är
utlämnade till de vuxna. De vuxnas önskemål måste givetvis därför komma i
andra hand. Vad som är det bästa för varje enskilt barn går inte att fastställa
generellt. Hur föräldrarna väljer att forma sin vardag och att utöva sitt
föräldraansvar behövs inga centrala direktiv eller program för, så länge som
barnens integritet och värdighet inte kränks.

Två generella utgångspunkter för familjepolitiken måste alltså gå att förena
- barnens absoluta rätt och föräldrarnas absoluta ansvar.

Barnens absoluta rätt innebär att alla barn är våra barn. Att alla vi vuxna
har ett yttersta ansvar att ge alla barn en uppväxt under värdiga och trygga
villkor. Det betyder att vi har ett gemensamt ansvar att söka skapa goda
förhållanden runt våra barn, att vi har ett gemensamt ansvar att gripa in då
barnens rätt kränks.

Föräldrarnas absoluta ansvar innebär att vi som föräldrar alltid är
huvudansvariga för våra egna barn, oavsett vad som händer runt omkring
barnet. Som förälder kan man inte överlåta ansvaret på den andre föräldern,
skolan, förskollärare eller, mer generellt, samhället.

Dessa utgångspunkter förenas bäst genom att förälderns huvudansvar
kombineras med en stödjande uppgift för samhällsapparaten. Att fungera
som stöd i vårt ansvar som föräldrar. Och där ansvaret inte lämnar föräldern
och övergår till samhället förrän vid den punkt då man kan konstatera att
barnen bevisligen lider skada och att föräldern inte tar det ansvar som krävs.

Eller, mer populärt uttryckt, familjepolitikens roll måste vara att skapa
förutsättningar för föräldrar att skapa bra levnadsvillkor för sina barn.

Vår utgångspunkt är att varje barns föräldrar är de som är bäst skickade att
bedöma vad som är bäst för detta barn. Att besluten måste vägledas av vad
som fungerar bäst för just denna konstellation av personer från tid till annan.

Familjepolitikens medel, såsom de utformats av riksdag, regering och
kommunalpolitiska beslut, har traditionellt haft alltför mycket karaktär av
ekonomiska styrmedel snarare än ekonomiska förutsättningar. Inte enbart,
men i hög utsträckning. Det är dags att försöka ändra detta förhållande och
ge ekonomiska förutsättningar att göra det som upplevs som den bästa
lösningen för barnen och föräldrarna i just den egna familjen.

Länge har (framför allt) kvinnor som önskat vara hemma medan barnen är
små känt sig styrda och tvingade av normer uppifrån att förvärvsarbeta och
då använda kommunal barnomsorg. Alternativ inom barnomsorgen såväl
som alternativet att vara hemma har känts fult och fel. Det har till och med
funnits de som hävdat att dagis är bättre för alla barn än att vara hemma med
sina föräldrar (läs mamma). Detta är givetvis helt fel. Å andra sidan finns det
många som menar att dagis är dåligt för de flesta barn och att en bra
uppväxtmiljö enbart kan erbjudas av föräldrarna i hemmet på heltid. Inte
heller detta är rätt. Vad som är bra eller dåligt för det enskilda barnet kan
bara föräldrarna veta. Det val man som förälder gör måste respekteras. Alla
vill vi våra barns bästa, och alla har vi som föräldrar den bästa kompetensen
att utifrån de egna förutsättningarna skapa den bästa tillvaron för våra barn
och oss själva.

För att öka småbarnsfamiljernas ekonomiska marginaler och därmed
valmöjligheter är ett extra ekonomiskt stöd under småbarnsåren angeläget.
Det mest flexibla sättet att utforma detta är ett rent småbarnstillägg till
barnbidraget. Då kan föräldrarna själva avgöra om någon ska vara hemma på
heltid längre än föräldraförsäkringen räcker, om man vill korta arbetstiden
men ändå utnyttja barnomsorg eller om man vill använda pengarna på annat
sätt. Kanske löser man barnomsorgen helt på egen hand.

Hittills har vi i Sverige haft ett system där bara de riktigt rika har kunnat
välja vilken typ av barnomsorg de velat ha och där inte alla kommit fram i
kön till den kommunala. Barnomsorgslagen, med krav på kommunerna att
tillse att det finns tillräckligt med platser för alla som så önskar, tar bort
köproblemet. Någon form av barnomsorgspeng bör införas i kommunerna,
där det kommunala stödet styrs till det barnomsorgsalternativ som önskas av
föräldrarna. Förvisso kan många typer av barnomsorg bli betydligt billigare
per plats än nu om budgeten ligger hos den enskilda barnstugan (i offentlig
eller privat regi) eller hos föräldragrupper, föreningar och andra som önskar
driva barnomsorgen i egen regi. Att det går att få kostnadseffektivitet såväl
som kvalitetshöjningar visar alla de exempel som nu växer fram runt om i
vårt land.

Med barnomsorgslag och barnomsorgspeng kan vi få ett system där alla,
inte bara några, kan välja vilken sorts barnomsorg de vill ha. Samtidigt som
det blir en stor förbättring av villkoren på arbetsmarknaden för många
kvinnor så innebär valfrihetsreformerna att tjockleken på plånboken inte
längre blir avgörande för barnfamiljerna. Det är bra.

Efter valet 1991 samlades Moderaterna, Centern och kds kring samma
regeringsförklaring som Folkpartiet. Där stod att "familjepolitiken ska främja
både valfrihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. Den som väljer att
förvärvsarbeta ska ha ekonomiskt utbyte av detta." Dessa i och för sig
kortfattade målsättningar står sig lika bra idag.

Vi anser därför att det familjepolitiska stödet utformas efter principerna:

? det ska kunna användas så flexibelt som möjligt och kunna användas av
båda föräldrarna,
?
? det måste löna sig för småbarnsmammor att arbeta och samtidigt vara
möjligt att minska sin arbetstid. Valet får inte bara stå mellan att arbeta
heltid eller inte yrkesarbeta alls,
?
? det måste innehålla en utbyggd barnomsorg över hela landet med reella
valmöjligheter mellan olika omsorgsformer.
?
En reformerad föräldraförsäkring, småbarnstillägg i
barnbidragssystemet och ett flexibelt stödsystem till
barnomsorgen skulle uppfylla ovan ställda krav.

Föräldraförsäkringen ger idag mycket låg ersättning till vissa grupper som
inte har någon nämnvärd sjukpenninggrundande inkomst, t e x många
studerande, föräldrar som varit hemma längre än regelverket tillåter m fl.
Den s k 2,5-årsregeln styr många familjer att skaffa barn tätare än man
egentligen önskar. Detta är några av de brister som finns i reglerna för
föräldraförsäkringen, som därför borde ses över så att de stora fördelarna
med detta stöd kan gälla för fler föräldrar. Regeringen bör utreda effekterna
av att höja grundbeloppet rejält och därmed avskaffa 2,5-årsregeln.
Folkpartiet anser att ersättningen i de s k mamma-/pappamånaderna bör
återgå till 90 procent och att garantidagarna kan avskaffas.

Då ekonomin successivt förbättras för staten anser vi att barnbidraget bör
höjas med 130 kronor per barn och månad. Därutöver bör på sikt ett
småbarnstillägg införas i barnbidraget, ett tillägg som skulle ge föräldrarna
till de minsta barnen ökade ekonomiska möjligheter att avstå helt eller delvis
från förvärvsarbete om de så önskar. Genom att utforma stödet på detta vis
införs inga nya marginaleffekter eller fattigdomsfällor, möjligheterna till
deltidsarbete ökar och föräldrarna väljer själva hur de vill använda stödet.
Fullt utbyggt bör ett sådant stöd uppgå till runt 2 000 kr per månad för barn
mellan 1 och 3 år.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjepolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en reformerad föräldraförsäkring,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnbidrag och småbarnstillägg.

Stockholm den 28 oktober 1998

Kerstin Heinemann (fp)

Harald Nordlund (fp)

Bo Könberg (fp)

Barbro Westerholm (fp)