Familjeplanering och abortvård (prop. 1984/85:48)

Motion 1984/85:159 Anita Bråkenhielm m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

14

Motion

1984/85:159

Anita Bråkenhielm m. fl.

Familjeplanering och abortvård (prop. 1984/85:48)

I proposition 48 görs den bedömningen att det får anses följa av hälso- och
sjukvårdslagen att varje sjukvårdshuvudman bör erbjuda en god preventivmedelsrådgivning
för dem som är bosatta inom sjukvårdsområdet.

I samband med 1984 års abortlag antogs lagen 1984:525 om ersättning för
viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. som innebar ett till försäkringen
knutet specialdestinerat bidrag till preventivmedelsrådgivningen. Denna
betraktades med rätta som en mycket viktig, för att inte säga den viktigaste
delen av den abortförebyggande verksamheten.

Abortkommittén har - även om det tillgängliga statistiska underlaget var
bristfälligt - kunnat visa att preventivmedelsrådgivningen är mycket ojämnt
fördelad över landet.

Kommittén fann också efter noggrann kartläggning att där preventivmedelsrådgivningen
varit välutbyggd och lättillgänglig har detta direkt återverkat
på abortfrekvensen. Aborterna hr blivit färre. Framför allt har detta
kunnat konstateras beträffande tonårsgruppen.

I samband med regeringens proposition 1983/84:190, den s. k. Dagmarpropositionen,
ströks i ett penndrag det specialdestinerade statsbidraget till
viktiga abortförebyggande insatser som preventivmedelsrådgivningen innebär.
Ersättningen ingår i stället i den klumpsumma som efter särskilda regler
fördelas mellan landstingen och skall utgå till förebyggande åtgärder.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen ett planeringsansvar för
sjukvården totalt och även för det förebyggande arbetet. Efter det att det
s. k. Dagmarförslaget genomdrivits i riksdagen har flera landsting utnyttjat
detta planeringsansvar bl. a. till att förstärka sin monopolställning inom
sjukvården och minska patienternas valmöjligheter utanför de egna inrättningarna.

Då det gäller den viktiga frågan om familjeplanering och preventivmedelsrådgivning
är utvecklingen ytterst oroande. De uppgifter som framkommit i
den offentliga debatten visar att många landsting, tvärtemot de mycket klara
rekommendationer som givits i socialstyrelsens program för hälso- och
sjukvården under 1980- och 1990-talen, kraftigt inskränker kvinnors möjligheter
till lätt tillgänglig, gynekologisk vård. I kombination med den
inskränkning av möjligheterna till privata vårdalternativ som Dagmarbeslutet
innebär kommer detta att betyda en risk för starkt minskad kvalitet,
effektivitet och valfrihet beträffande preventivmedelsrådgivning och abortrådgivning.

För att motverka dessa effekter och bidra till det av abortkommittén

15

beräknade behovet av resursbehov för preventivmedelsrådgivningen om 500
besök per 1 000 fertila kvinnor och år måste möjligheterna till fortsatt vård
inom den privata sektorn stärkas.

De landsting som är negativt inställda till privat etablering och fritidspraktiserande
specialister, t. ex. gynekologer, är ofta tyvärr desamma som har en
negativ inställning till att själva lägga ut den gynekologiska servicen i
primärvården.

Moderata samlingspartiet har bl. a. i partimotion 1981 och i andra
motioner därefter uppmärksammat kvinnors rättigheter till en fullgod
gynekologisk vård. Detta innefattar givetvis även preventivmedelsrådgivning
och rådgivning i samband med abort. Riksdagen har bl. a. i socialutskottets
betänkande 1982/83:36 och 1983/84:21 med anledning av moderata
motioner påpekat att socialstyrelsens program för hälsovård för mödrar och
barn inom primärvården förutsätter att specialister med gynekologi och
obstetrik, eller läkare i allmän medicin med vidgad erfarenhet inom
specialistområdet, skall svara för hälsovården. Utskottet har också refererat
socialstyrelsens beräkningar om tillräcklig tillgång på utbildade specialister i
gynekologi och obstetrik för att täcka behovet i primärvården.

Om landstingen utnyttjar sin monopolställning inom sjukvårdsplaneringen
till att i stor utsträckning avstå från att anställa gynekologer för
primärvårdsbehoven är det synnerligen nödvändigt att vidgade möjligheter
ges dels för sjukhusanställda gynekologer till fritidspraktik, dels för privat
etablering av gynekologisk verksamhet.

Abortkommittén övervägde noggrant vilka effekterna skulle bli om - som
nu sker fr. o. m. nästa år- det specialdestinerade statsbidraget till preventivmedelsrådgivningen
skulle ingå i en schabloniserad ersättning till sjukvårdshuvudmännen.

Kommittén fann enhälligt att en sådan nyordning skulle medföra risk för
en avsevärd försämring av den sedan 1975 uppbyggda och i stort sett väl
fungerande verksamheten.

Vi anförde våra farhågor i detta avseende i motion 1983/84:2905 med
anledning av Dagmarpropositionen. Ingenting har sedan dess inträffat som
ger oss anledning att ändra uppfattning, tvärtom. Risken att Dagmarbeslutet
i kombination med en hos flera sjukvårdshuvudmän uppenbarligen etablerad
motvilja att tillhandahålla tillräcklig och lättillgänglig gynekologisk service
skall leda till en radikal försämring föranleder oss att föreslå att riksdagen
ånyo uttalar sig i frågan.

Mot. 1984/85:159

16

Med stöd av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen uttalar vad i motionen anförts om nödvändigheten av att
sjukvårdshuvudmännen kan garantera lätt tillgänglig, gynekologisk
primärvård.

Stockholm den 20 november 1984
ANITA BRÅKENHIELM (m)

SIRI HÄGGMARK (m) BLENDA LITTMARCK (m)

GULLAN LINDBLAD (m) SONJA REMBO (m)

BARBRO NILSSON (m)
i Visby

Mot. 1984/85:159

Mot. 1984/85:153-159

Se även motionen 1984/85:200 (prop. 1984/85:48)

■