Exekutionsväsendets organisation m. m. (prop.
Motion 1986/87:l123 Martin Olsson m. fl. (c)
Motion till riksdagen
1986/87:L123
Martin Olsson m. fl. (c)
Exekutionsväsendets organisation m. m. (prop.
1986/87:52)
I proposition 1986/87:52 föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna
principiella riktlinjer dels för bildande av en länskronofogdemyndighet i
varje län, dels för att riksskatteverket skall få till uppgift att leda verksamheten
inom exekutionsväsendet.
Det är enligt vår mening anmärkningsvärt att riksdagen föreslås ta ställning
till ett principförslag utan att det samtidigt är möjligt att överblicka
dessa konsekvenser ur olika synpunkter.
Flera olika utredningar har gjorts gällande kronofogdeorganisationen.
Gemensamt för dem alla har varit att de skulle ha lett till en minskning av
antalet orter där kronofogdeverksamhet skulle ha bedrivits. Centerpartiet
har därför avvisat de olika utredningsförslagen. Anledningen till att centerpartiet
motsatt sig de föreslagna lösningarna, är denna verksamhets stora
betydelse ur bl. a. rättssäkerhetssynpunkt och för service till medborgarna.
Regeringens förslag om inrättande av en kronofogdemyndighet i varje
län i stället för de nuvarande totalt 81 myndigheterna motiveras i propositionen
med behovet av att kunna utnyttja exekutionsväsendets resurser mer
rationellt än som för närvarande är möjligt genom uppdelning på flera
myndigheter i de flesta län. Förutom vid den centrala myndigheten i varje
län skall verksamheten kunna bedrivas vid s. k. kronokontor, som flertalet
av de nuvarande kronofogdemyndigheterna kommer att omvandlas till om
förslag genomförs.
Enligt vår uppfattning är en förutsättning för godtagande av förslagen i
propositionen att riksdagen samtidigt gör uttalanden om inriktningen av
reformen och att garantier ges för fortsatt decentraliserad exekutiv verksamhet
med kvalificerad personal på de föreslagna kronokontoren. När ett
fullständigt organisationsförslag föreligger bör riksdagen dessutom enligt
vår mening få tillfälle att ta ställning till detta, eftersom riksdagen inte bör
avstå från rätten att besluta om hur en så viktig statlig verksamhet som
exekutionsväsendet skall vara organiserad.
Länskronofogdemyndighet
En förutsättning för ett genomförande av förslaget om inrättande av en
myndighet i varje län är enligt vår mening att det även fortsättningsvis blir
verksamhet vid kronokontoren så att den service kronofogdemyndigheten
skall ge kan erhållas av alla medborgare på rimligt avstånd. Närheten är för
medborgarna en viktig både service- och rättssäkerhetsfråga. Även för
myndigheten är det viktigt att ha relativ närhet till människorna och där- Mot. 1986/87
igenom bättre kunna känna till såväl borgenärers som gäldenärers situa- L123
tion.
Som centerns ledamöter i skatteutskottet framhöll i sitt särskilda yttrande
när bl. a. indelningen i kronofogdedistrikt behandlades av riksdagen hösten
1984 (SKU 1984/85:3) kan indragningar ”medföra ett sämre serviceutbud
till allmänheten, ett försämrat indrivningsresultat och sämre utnyttjande
av befintliga resurser”.
För närvarande finns som nämnts 81 kronofogdemyndigheter och dessutom
bedrivs verksamhet vid cirka 80 stationeringsorter utanför myndighetens
centralort. Enligt propositionen (s. 40) är ”Avsikten inte att
— dra in den exekutiva verksamhet som idag bedrivs på olika orter i
landet”. Lokaliseringen får dock enligt propositionen inte låsas till vissa
orter på samma sätt som i nuvarande organisation.
Aven om ”avsikten” nu uppges vara att behålla en decentraliserad verksamhet
befarar vi — mot bakgrund av utvecklingen mot centralisering inom
olika delar av den statliga verksamheten — att reformen efter hand kommer
att leda till en centralisering i resp. län till nackdel främst för servicen i de
glesare befolkade delarna av länen. Med hänsyn härtill och till vikten av att
statlig verksamhet är så decentraliserad som möjligt och eftersom särskilda
skäl talar för att den exekutiva verksamheten bedrivs nära människorna bör
fastslås att några minskningar av antalet orter med exekutiv verksamhet
inte få ske. Ett riksdagsuttalande härom bör därför enligt vår mening göras.
För alla som har eller behöver ta kontakt med exekutionsväsendet är det
inte bara viktigt att ha viss närhet till verksamheten utan också att det vid de
föreslagna kronokontoren finns kvalificerad personal som besökande kan
få träffa samt att den person de träffar även har rätt att fatta beslut. Inom
ramen för rationellt utnyttjande av personalresurserna inom ett län bör det
därför även efter ett genomförande av reformen finnas juridiskt och ekonomiskt
skolad personal vid flertalet av kontoren.
Den offentliga verksamheten har numera i vissa fall svårt att behålla
kvalificerad personal. För såväl berörd personal som för exekutionsverksamhetens
bästa är det därför viktigt att vid ett genomförande av de föreslagna
organisationsförändringarna så långt möjligt ge dem som så önskar
möjlighet till fortsatt tjänstgöring på den ort där de nu tjänstgör. Med hänsyn
till de anställdas trygghet och vikten av att den offentliga verksamheten
behåller kvalificerad personal skulle lämpligen den i propositionen aviserade
kommittén få i uppdrag att ge befattningshavare i distrikt utanför residensstad
dels rätt att få fortsatt tjänst på den gamla stationeringsorten, dels
rätt att genom intresseanmälan erhålla tjänst utanför det egna länet.
Vad gäller lokalisering av de föreslagna länskronofogdemyndigheterna
anges i propositionen (s. 40) att ”det ter sig naturligt att kronofogdemyndighetens
ledning och administration lokaliseras till samma ort som övriga
länsorgan”. Motivet för denna lokalisering anges bl. a. vara behovet av
samverkan med länsskattemyndigheten.
Enligt vår mening måste även andra synpunkter läggas på dessa lokaliseringsfrågor.
Det är frågor som behovet av statlig verksamhet i olika delar av 13
ett län och lämpligheten av att länskronofogdemyndigheten förläggs till en Mot. 1986/87
ort där en stor del av verksamheten kommer att bedrivas. En låsning till L123
lokalisering just till residensstäderna bör därför inte göras, vilket riksdagen
enligt vår mening bör uttala.
Lokal samhällsmyndighet
Från centerhåll framfördes under årets allmänna motionstid (M 1985/86
Bo:304av Stig Josefson m. fl.) förslag om inrättande av lokal samhällsmyndighet.
Motiveringarna i motionen var bl. a.:
Det är från många utgångspunkter angeläget att samhällets administration
utformas så att nära och obyråkratiska kontakter kan upprätthållas mellan
myndigheter och medborgare. Detta gäller i särskilt hög grad för näringslivet
och då främst för de små och medelstora företagen. Ett sätt att uppnå
detta är genom decentralisering. Med en decentraliserad administration
kan närhet skapas mellan företagarna och de myndighetsutövande.
En bättre utbyggnad av den statliga administrationen på företagsområdet
vore enligt vår uppfattning inrättandet av en ”lokal samhällsmyndighet”.
Denna borde bestå av den nuvarande lokala skattemyndigheten, mervärdeskatte-
och handelsregisterenheterna inom länsstyrelserna, bolagsbyrån
inom patent- och registreringsverket samt punktskattesektionerna inom
riksskatteverket m. fl. lämpliga myndigheter och myndighetsenheter.
Den ”lokala samhällsmyndigheten” bör inrättas i varje kommun eller
fögderi. Det bör även eftersträvas att företagaren skall kunna lösa alla på
området uppkomna problem genom att ha kontakt med en enda tjänsteman.
En decentraliserad myndighetsstruktur är inte till fördel enbart för näringslivet.
Den underlättar självfallet också myndighetskontakterna för enskilda
individer som har komplicerade ekonomiska förhållanden.
I sitt betänkande (BoU 1985/86:19)anförde bostadsutskottet i anledningav
motionen att en rapport om statliga servicekontor upprättats av statskontoret
och att inom regeringskansliet skulle komma att övervägas ”möjligheterna
att vid statliga servicekontor samordna handläggningen av frågor som
handhas av av olika myndigheter”. Någon åtgärd från riksdagen i anledning
av motionen ansågs därför inte vara erforderlig.
Enligt vår mening är det viktigt att även vid överväganden om ändringar
av exekutionsväsendets organisation pröva i vilken utsträckning denna
verksamhet kan samordnas med annan statlig verksamhet i servicekontor
eller lokal samhällsmyndighet. I vart fall bör det vara möjligt och lämpligt
att genom samlokalisering och visst samarbete öka förutsättningarna att
bedriva statlig verksamhet, bl. a. den exekutiva, även på mindre orter och
därigenom decentralisera verksamheten så, att människors servicebehov
bättre tillgodoses. Vid en omorganisation av den exekutiva verksamheten
bör dessa samarbetsmöjligheter beaktas, vilket riksdagen enligt vår mening
bör göra ett uttalande om.
14
Lekmannastyrelser
I propositionen förordas inrättande av en lekmannastyrelse för varje länskronofogdemyndighet.
Vi anser att lekmannastyrelser även på detta område
kan komma att fylla viktiga uppgifter. Lekmännen bör kunna tillföra
verksamheten viktiga erfarenheter och ge värdefull belysning av frågan om
fördelning av resurser inom länet samt även bidra till synpunkter på vad vi
skulle kunna benämna indrivningsetik. Lekmannamedverkan bör också
kunna ha betydelse för allmänhetens tilltro till verksamheten och vara ett
led i strävan efter att förstärka rättstryggheten. Som framhålls i propositionen
bör lekmannastyrelsen däremot inte avgöra hur enskilda frågor skall
handläggas. Liksom hittills måste det ankomma på de ansvariga tjänstemännen
att besluta om de enskilda ärendena.
Hur många ledamöter som skall ingå i de föreslagna styrelserna framgår
ej av propositionen. För att styrelserna skall kunna fullgöra sina uppgifter
är det enligt vår mening viktigt att de får så många ledamöter att olika delar
av länet blir representerade liksom olika meningsriktningar och olika erfarenheter.
Detta bör ges regeringen till känna.
Vad gäller frågan om hur ledamöterna skall utses anges i propositionen
(s. 43) att departementschefen anser ”det vara lämpligt att ledamöterna i
kronofogdemyndigheternas styrelser utses av regeringen”. Vi delar inte
denna uppfattning. Enligt centerpartiet är det viktigt att landsting eller
kommunfullmäktige utser ledamöter i nämnder och styrelser som arbetar
på läns- resp. kommunnivå och att det skall finnas rätt till proportionellt
val. Våra krav härvidlag har successivt kommit att tillgodoses åtminstone
delvis. Rätten till proportionellt val har vidgats och exempelvis länsstyrelsernas
styrelse utses numera — med undantag av ordföranden — av landstingen.
Vi anser att det är viktigt att de föreslagna styrelserna för länskronofogdemyndigheterna
ges den länsförankring som de får om de utses av länets
folkvalda organ, landstinget. Riksdagen bör därför enligt vår mening genom
ett uttalande fastslå att de föreslagna styrelserna bör utses av landstingen.
Decentralisering av exekutionsväsendets ADB-system
Såväl i proposition 1984/85:200 som 225 om datapolitik talades i allmänna
ordalag om vilka möjligheter datatekniken ger till decentralisering av arbetsuppgifter,
information och medbestämmande. Några konkreta förslag
framfördes emellertid inte i de båda nämnda propositionerna och framförs
inte heller i den nu aktuella propositionen.
Enligt centerpartiets uppfattning kan flera av de stora statliga centrala
datasystemen decentraliseras till respektive regionala myndigheter. Detta
framhölls exempelvis hösten 1985 av centerpartiets ledamöter i finansutskottet
i reservation nr 23, som fogades till betänkandet FiU 1985/86:5. I
samband med överväganden om omorganisation av exekutionsväsendet
bör enligt vår mening även strukturförändringar inom exekutionsväsendets
datasystem nu utredas i syfte att decentralisera dessa till regional nivå. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.
Mot. 1986/87
L123
Riksskatteverkets ledningsfunktion
Riksskatteverket föreslås i propositionen få i uppgift att leda verksamheten
inom exekutionsväsendet. Enligt vår mening finns det därför anledning att
påpeka att kronofogdemyndigheterna har flera olika uppgifter och att alla
dessa inte naturligen hör till riksskatteverkets ansvarsområde.
En fråga som är väsentlig är att riksskatteverkets avd. E, under vilken
kronofogdemyndigheten redan i viss utsträckning sorterar, får tillräckliga
resurser för att svara mot de olika uppgifter exekutionsväsendet har.
En annan fråga är att riksskatteverket ej bör få detaljreglera kronofogdemyndigheternas
verksamhet utan närmast svara exempelvis för angivande
av ramar för verksamheten, för utbildningsfrågor och för vissa riktlinjer för
arbetet inom ramen för de olika lagar som kronofogdemyndigheterna har
att tillämpa.
Ett spörsmål som ofta diskuterats är eventuell prioritering av olika ärenden
bl. a. gällande allmänna mål och enskilda mål. Någon rätt att prioritera
allmänna mål framför de enskilda finns exempelvis inte. För att enskilda
personer skall få sin rätt är det för dem synnerligen viktigt att kronofogdemyndigheterna
har resurser även för de enskilda målen. Riksskatteverkets
ledningsfunktion får därför inte leda till att de allmänna målen prioriteras
på bekostnad av de enskilda.
När lagutskottet i mars i år senast behandlade frågan om eventuell prioritering
framhöll utskottet i sitt betänkande (LU 1985/86:23) bl. a.:
Utskottet erinrar om att frågor om prioritering inom exekutionsväsendet
prövades ingående i samband med UB:s tillkomst. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (LU 1980/81:23 s. 24—25) framhöll utskottet att kronofogdemyndigheternas
kännedom om omständigheterna i de enskilda fallen
måste få bli utslagsgivande för i vilken ordning mål skall handläggas. Det
fick därför inte komma i fråga att riksdagen eller annan myndighet genom
uttalanden som skulle framstå som bindande för kronofogdemyndigheterna
låser fast dessa vid en viss prioriteringsmodell.
Genom ett uttalande bör riksdagen enligt vår mening fastslå de av oss här
ovan och av lagutskottet angivna riktlinjerna för central ledning av kronofogdemyndigheterna
och dessas självständiga ställning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att riksdagen skall ta ställning till
slutgiltigt organisationsförslag gällande exekutionsväsendet,
2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om fortsatt decentralisering av exekutionsväsendets
verksamhet,
3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om kvalificerad personal vid de föreslagna
kronokontoren,
4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om lokalisering av länskronofogdemyndigheterna,
5. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till kän- Mot. 1986/87
na vad som i motionen anförts om vikten av att överväga samordning L123
eller samarbete mellan kronokontor och annan statlig verksamhet i
form av servicekontor eller ”lokal samhällsmyndighet”,
6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om antalet ledamöter i de föreslagna
lekmannastyrelserna för länskronofogdemyndigheterna,
7. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att landstingen bör utse ledamöterna
i de föreslagna lekmannastyrelserna för länskronofogdemyndigheterna,
8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om utredning gällande decentralisering
av exekutionsväsendets ADB-system,
9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om riksskatteverkets ledningsfunktion.
Stockholm den 20 november 1986
Martin Olsson (c)
Kersti Johansson (c)
Bengt Kindbom (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Karl-Anders Petersson (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Marianne Karlsson (c)
Britta Hammarbacken (c)
Stig Josefson (c)
17
