Ett riksomfattande utvecklingsprogram för jordbruket och

Motion 1985/86:Jo268 tredje vice talman Anders Dahlgren och Nils G. Åsling (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: Jo268

tredje vice talman Anders Dahlgren och Nils G. Åsling (c)
Ett riksomfattande utvecklingsprogram för jordbruket och
övriga landsbygdsnäringar

Återställt förtroende ger framtidstro

Bristfällig livsmedelspolitik

Våren 1985 behandlade riksdagen en av regeringen framlagd proposition
om livsmedelspolitiken. Den baserades på förslag som lagts fram av 1983
års livsmedelskommitté (LMK). Vid presentationen angavs att propositionen
innehöll riktlinjer för en samlad livsmedelspolitik. Vidare underströks
angelägenheten av att jordbruks- och livsmedelspolitiken omfattas av förtroende
från både konsumenter och producenter.

I den partimotion som centerpartiet lade fram i anledning av propositionen
konstaterades att denna hade så stora brister att den inte ens kunde
betraktas som ett steg på vägen mot ett samlat program för en livsmedelspolitik
och att den saknade förutsättningar att bli mött med förtroende av
både producenter och konsumenter.

Riksdagsbehandlingen visade att denna vår bedömning var riktig. Nya
utslag av regeringens benägenhet att välja konfrontation i stället för samförstånd
i relationerna till jordbruket är besluten om överskottskostnadema
för spannmål och dispositionen av de medel som flyter in som
särskild skatt på bekämpningsmedel och handelsgödsel.

I ett läge

när jordbruket är mitt uppe i en allvarlig ekonomisk kris,
när landsbygden återigen blöder genom snabb avfolkning och
när LO-chefen manar till nationell samling,

då riktar regeringen upprepade attacker mot jordbruket, som sopar bort
de rester av förtroende som fanns kvar och fördjupar den ekonomiska
krisen inom näringen.

Framtidstron går förlorad

Vad som nu håller på att hända är att allt fler lantbrukare och landsbygdsbor
förlorar tron på framtiden. De problem som tornar upp sig för den
enskilde och för lantbruket som näring upplevs som helt olösliga. Den
massiva attack som riktats mot jordbruket och de föreningar som lantbrukarna
byggt upp i samband med den i och för sig väsentliga och viktiga
kvalitetsdebatten finner lantbrukarna orättvis och inkonsekvent. Allt detta
skapar ett förlamande psykologiskt tryck, som förstärker den ekonomiska
krissituationen.

11 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr Jo266-271

Krisen i jordbruket är inte något begränsat problem som kan isoleras till
de få procent av befolkningen som enbart sysslar med jordbruk. Utredningar
visar att långt fler människor är beroende av jordbruket för sin
försörjning. Dessa analyser visar också att jordbruket i vissa kommuner
och regioner är den mest betydelsefulla näringen.

Regeringen måste ta ansvar

I detta läge måste statsmakterna handla så att förtroendet återställs. Det
räcker inte för regeringen att vänligt lyssna till vad lantbrukets företrädare
har att säga. Regeringen och statsmakterna måste vara beredda att ta sin
del av ansvaret för den situation som nu föreligger och för utvecklingen
framåt. Enligt vår mening är återställandet av jordbrukets förtroende för
statsmakterna och deras goda vilja att medverka till rimliga lösningar på
jordbrukets problem det bästa som regeringen kan göra för att i lika mån
tillgodose konsumenternas och producenternas intressen. I det korta perspektivet
skulle en serie förtroendeskapande åtgärder, där statsmakterna
visar ett klart ansvarsmedvetande, kunna återge lantbrukarna den nödvändiga
framtidstron.

Riksomfattande utvecklingsprogram

Som ett led i strävandena att hos såväl producenter som konsumenter
återställa förtroendet för jordbruks- och livsmedelspolitiken bör nu utformas
ett riksomfattande utvecklingsprogram för jordbruket och övriga
landsbygdsnäringar.

I 1984 och 1985 års riksdagsbeslut om livsmedelspolitiken har riksdagsmajoriteten
vältrat över ansvaret för anpassningen av produktionen i jordbruket
till vad som anses samhällsekonomiskt motiverat. Det sägs att
”näringen i princip (bör) ges stor frihet att producera den volym som
utifrån näringens utgångspunkter framstår som mest fördelaktig”.

Vi vänder oss emot att samhället på detta sätt springer ifrån ansvaret för
en mycket väsentlig del i hela samhällsutvecklingen. Det är ju ingalunda
säkert att vad som från näringens synpunkt framstår som mest fördelaktigt
är gynnsamt eller ens acceptabelt för samhället. Uttryckssättet ger intryck
av att riksdagsmajoriteten lever i den föreställningen att jordbruket är en
koncern, som kan planera sin verksamhet med syfte att uppnå totaloptimering
av resultatet. Det är nu en omöjlig uppgift även för en koncern, och
det gäller naturligtvis i ännu högre grad en näring med 115 000 självständiga
företagare, spridda över hela landet.

Man kan också fråga sig hur samhället skulle reagera om näringen kom
fram till att det från dess utgångspunkter mest fördelaktiga alternativet är
att jordbruket i några stora regioner eller län helt läggs ned.

Vi anser att den brukningsvärda åkerarealen skall bibehållas och utnyttjas
för livsmedels- eller annan produktion. Vi anser i konsekvens härmed
att samhället bör ta ett varaktigt ansvar för kostnaderna för de överskott
som uppstår.

Om folkmajoriteten har en annan mening och anser att produktionen bör

Mot. 1985/86

Jo268

4

bringas ned till att motsvara det fredstida avsättningsutrymmet, då måste
också staten ta ansvar för hur anpassningen skall gå till och de effekter i
olika avseenden som kan uppstå.

Det finns utrymme för nya produkter och nya användningsområden för
gamla produkter, men det finns inte inom synhåll några realistiska alternativ
för de mycket stora volymer av jordbruksprodukter som nu och framöver
kommer fram som överskott i Sverige. Storskalig etanolproduktion är
det enda alternativ som volymmässigt har någon betydelse. Men även det
har sina begränsningar. Särskilt allvarligt är att skogs- och mellanbygderna,
där vallodlingen dominerar, måste anses ha de största svårigheterna
att finna alternativ produktion på åkermark.

Självklart skall alla möjligheter till alternativ produktion och alternativ
produktionsteknik tas till vara, men det är realistiskt att räkna med stora
spannmålsöverskott under överskådlig tid om inte en omfattande nedläggning
av åker eller någon typ av ersättning utgår för ”öppethållande”
utan egentlig produktion.

Vi anser att staten inte kan blunda för dessa problem och vältra över
ansvaret på näringen.

Staten bör ta initiativ till projekt där staten och näringen gemensamt
analyserar situationen och de möjligheter som finns till alternativ produktion.
Dessa analyser bör sedan kunna läggas till grund för ett riksomfattande
utvecklingsprogram för jordbruket och övriga landsbygdsnäringarna.
Den avveckling av stora delar av jordbruksnäringen som. om ingenting
positivt görs, blir en ofrånkomlig följd av 1985 års beslut om livsmedelspolitiken
måste vändas i en på framtidstro baserad utveckling av näringen.

I ett sådant program gäller det att ta vara på de speciella förutsättningar
som finns i olika bygder och se till att glesbygdsstöd, rationaliseringsstöd,
jordförvärvslagstiftning etc. tillämpas med hänsyn till detta. Den stelbenta
tillämpning av jordförvärvslagen som nu tillämpas hindrar ett fortbestånd
av deltids- och fritidslantbruk i en omfattning som inte varit avsedd.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts angående ett riksomfattande utvecklingsprogram
för jordbruket och övriga landsbygdssnäringarna.

Stockholm den 27 januari 1986

Anders Dahlgren (c) Nils G. Åsling (c)

Mot. 1985/86

Jo268

5