Ett kraftfullt åtgärdsprogram mot aids

Motion 1985/86:So416 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:So416

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Ett kraftfullt åtgärdsprogram mot aids

Mot.
1985/86
So416 —419

Aids är en dödlig farsot som på några få år spritt sig över hela världen.
Antalet offer i Sverige är ännu litet men kan med stor säkerhet förutses stiga
snabbt under de närmaste åren. Det är därför nödvändigt att omedelbart
vidta kraftfulla åtgärder för att motverka smittspridningen. Det är också
nödvändigt att utveckla sjukvården så att vi kan hjälpa de drabbade.

1 sin hantering av aids-frågan har regeringen visat prov på senfärdighet
och obeslutsamhet. Den särskilda delegation som tillkallades i maj 1985
(aids-delegationen) tycks fungera ungefär som en vanlig offentlig utredning.
Resursbrist, oklar lagstiftning och friktioner mellan olika offentliga
organ tillåts ännu bromsa insatserna mot smittan. Vad som nu erfordras är
en mer kraftfull och beslutsam ledning av arbetet. Det förslag som framläggs
i budgetpropositionen om att 5 milj. kr. skall avsättas för bekämpningen
av HTLV3-smittan visar att regeringen inte har insett problemets omfattning
och allvar. Folkpartiet föreslår i denna motion dels att ett effektivt
högkvarter inrättas för att leda arbetet mot HTLV3 och aids, dels att riksdagen
beviljar inte 5 utan 50 milj. kr. för att ge erforderlig slagkraft åt kampen
mot aids.

En dödlig farsot

Aids (Acquired Immune Deficiency Syndrom eller på svenska förvärvad
immunbrist) är en virussjukdom som har spritt sig från Afrika till USA, där
den först iakttogs 1979. Sjukdomen karaktäriseras av att kroppens immunförsvar
nedsätts och att patienten som följd härav utvecklar antingen en
svår infektion, ofta lunginflammation, eller en elakartad tumör kallad Kaposis
sarkom. Av aidspatienterna har hittills fyra femtedelar avlidit inom
cirka två år.

Det virus som orsakar aids kallas humant T lymfotropt virus nr 3, eller
HTLV3. Detta smittämne är ett s. k. retrovirus, som införlivas i cellernas
arvsmassa. Vid infektion av HTLV3 uppkommer dock vanligen inga omedelbara
symtom. Den drabbade kan under flera år vara en latent smittbärare.
På senare stadier kan HTLV3 leda till sjukdomstillstånd som kallas LAS
(lymfkörtelsjuka) eller ARC (Aids Related Complex). Vid LAS saknas vanligen
andra symtom än svullna lymfkörtlar, medan vid ARC en lång rad
symtom kan förekomma (feber, nattsvettning, diarré, svampinfektioner
m. m.). LAS och ARC leder hos vissa men kanske inte alla patienter till
slutstadiet aids.

1 Riksdagen 1985/86. 3 sami Nr So416 — 419

Aidsepidemin har nått sin största utbredning i Centralafrika och vissa
delar av Förenta Staterna. Man räknar för närvarande med att minst en
miljon amerikaner har kommit i kontakt med HTLV3-viruset. Enligt en av
socialdepartementet och socialstyrelsen i oktober 1985 utarbetad rapport
skulle de amerikanska prognoserna peka på att minst 100 000 amerikaner
under de närmaste åren avlider till följd av aids. Nya siffror pekar emellertid
på ännu mer katastrofala konsekvenser av smittan. Enligt en intervju i
New York Times den 14 januari 1986, refererad i Dagens Nyheter den 15
januari 1986, skulle en av USA:s främsta aidsexperter, dr Anthony Fauci,
nu förutsäga en dödlighet på 40 %, vilket innebär att 400 000 amerikaner
skulle komma att dö i aids inom de närmaste fem åren.

1 Europa fanns den I juli 1985 sammanlagt 1 226 aidsfall rapporterade. 1
Sverige rör det sig för närvarande om ett fyrtiotal, varav hälften redan har
lett till döden. Antalet kända smittbärare är 900, men enligt den redovisning
som socialministern ger i budgetpropositionen kan det totala antalet
HTLV3-smittade i Sverige för närvarande uppskattas till mellan 3 000 och
5 000.

Vilka drabbas av HTLV3? Sammansättningen av riskgrupperna varierar
något i olika länder. I Afrika har aids drabbat förhållandevis många kvinnor,
medan männen hittills dominerar kraftigt i Amerika och Europa. I de
flesta europeiska länder är homosexuella män den ojämförligt största riskgruppen.
En annan grupp i farozonen är injektionsmissbrukare av narkotika,
som får smittan bl. a. genom orena injektionsredskap. På ett tidigare
stadium förmedlades smittan också ofta genom blodtransfusioner. HTLV3smittade
mödrar har vidare förmedlat smittan till fostret eller det nyfödda
barnet.

Den snabba spridningen av HTLV3-viruset har gett aidsfrågan en framskjuten
ställning på den politiska dagordningen. Det behövs nu en massiv
och internationell motattack för att så långt möjligt undanröja hotet om en
förödande epidemi. Vi övergår nu till att beröra några av de politiska frågor
som farsoten har aktualiserat.

Forskning och internationellt samarbete

Ansträngningarna att utveckla vaccin och botemedel mot HTLV3-viruset
bedrivs för närvarande vid många olika forskningsinstitut, t. ex. Center
for Disease Control i Atlanta och National Cancer Institute i Bethesda
(USA), Pasteur-institutet i Paris och Robert Kock-institutet i Västberlin. I
Sverige har en viss forskning kommit i gång vid statens bakteriologiska
laboratorium (SBL) och Roslagstulls sjukhus. Även olika läkemedelsföretag
har engagerat sig i detta arbete. Det är självfallet utomordentligt angeläget
att denna forskning ges generösa villkor. Med de förutsättningar vi har
är det rimligt att Sverige tar aktiv del i det internationella samarbetet. Genom
SIDA och SAREC har vi även engagerat oss i ansträngningarna att
bromsa smittspridningen i utvecklingsländerna. Dessa insatser måste ges
hög prioritet i det internationella utvecklingsarbetet.

Mot. 1985/86

So416

2

Offentlighet och sekretess

Flera olika sekretessproblem har aktualiserats av aidshotet. Paradoxalt nog
kan det vara motiverat att såväl skärpa som lindra rådande sekretessregler.

Många av dem som ingår i riskgrupperna är, enligt vad som omvittnas av
bl. a. infektionsläkare, oroliga för att genomgå HTLV3-prov. Det kan t. ex.
röra sig om homosexuella som inte har röjt och inte vill röja sin homosexualitet.
Ett önskemål som därför framförts är att provtagning skall kunna ske
anonymt.

Redan nu finns vissa regler som syftar till att garantera konfidentialitet i
provtagningen. Proven kan kodas så att ingen som inte deltar i själva provtagningen
får kännedom om patientens identitet. Enligt den nyligen antagna
patientjournallagen är det emellertid obligatoriskt att anteckna namn
och personnummer vid provtagning. Det finns skäl att ändra lagen i detta
hänseende så att provtagning kan ske anonymt. Endast i det fall provet
leder till konstaterad FITLV3-positivitet ter det sig nödvändigt att anonymiteten
bryts. Den majoritet som får negativa utslag bör således ha möjlighet
till anonym provtagning.

En inskränkning av sekretessen ter sig å andra sidan motiverad för att
säkra en effektiv tillsyn av de patienter som visar sig vara smittbärare. Det
är omvittnat att kontakterna mellan sjukvård och socialvård för närvarande
hämmas av sekretesshänsyn. En skyndsam översyn av dessa regler bör
komma till stånd.

Till de önskemål som framförts om en kraftig vidgning av offentligheten
kring HTLV3-smittade ställer vi oss däremot skeptiska. En allmän spridning
av uppgifter härom, t. ex. i form av datalistor till polisen, tandläkare
etc. skulle på ett allvarligt sätt inkräkta på den enskildes integritet och bereda
väg för en ovärdig stigmatisering. De allvarliga men ytterst begränsade
risker som kontakter med HTLV3-smittade kan medföra bör kunna bemästras
på andra vägar. Med tanke på att flertalet smittbärare inte ens
själva känner till att de är infekterade är det i första hand genom en allmän
försiktighet i samband med beröring av främst blod och blodprodukter som
berörda yrkesgrupper kan skydda sig mot viruset.

Arbetsmiljöfrågor

HTLV3-smittan aktualiserar arbetsmiljöproblem inom en rad olika yrkesgrupper.
Personal inom t. ex. polisen, sjukvården, socialvården, kriminalvården,
tandvården och många andra arbetsområden kan komma i beröring
med infekterade personer. I Förenta Staterna, där många barn blivit
smittade, finns samma problem inom barnomsorgen och skolan. Svenska
tidningsnotiser under det senaste året visar att oron spritt sig även till
många andra yrkesgrupper.

Mycket av den ängslan som råder kring aids är lyckligtvis obefogad och
bör kunna lägga sig när informationen om smittvägarna når ut till de oroliga.
Det finns inga belägg för att viruset överförs genom beröring, luft eller
vatten. Praktiskt taget all känd överföring har skett genom sexuellt umgänge
eller genom exponering av blod mot blod. Vid några enstaka fall har
olycksfall inom sjukvården (personal som stuckit sig på förorenade spetsar)

Mot. 1985/86

So416

3

lett till smittöverföring. Smittämnet har isolerats även i sådana kroppsvätskor
som saliv och tårar, men det finns inga belägg för att överföring av
smittan kan ske genom sådana ämnen.

Trots att riskerna är starkt begränsade är farsoten emellertid så allvarlig
att arbetsmiljöproblem kräver mycket omfattande uppmärksamhet. Behovet
av information till olika yrkesgrupper är utomordentligt stort och ännu
långtifrån täckt. På vissa områden är det också nödvändigt att utveckla
rutiner och skyddsmetoder. Centrala (AFS 1985:2) och lokala föreskrifter
som redan utfärdats behöver utvärderas och kompletteras. Frågan om rutinmässig
provtagning på vissa begränsade yrkesgrupper kräver noggranna
överväganden. Även vissa klientgrupper kan behöva underkastas regelmässiga
prov.

Två områden där lämpliga åtgärder för närvarande övervägs kan nämnas
som exempel. Det ena är förlossningsvården, där frågan om HTLV3testning
av alla eller vissa blivande mödrar har aktualiserats. Huvudskyddsombuden
vid Huddinge sjukhus har föreslagit ett obligatoriskt blodprov i
samband med den första provtagningen vid mödravårdscentralerna.
Landstingsförbundet har i princip ställt sig positivt till detta förslag men
också begärt ytterligare underlag för ett mera definitivt ställningstagande.
Socialstyrelsen har nyligen (1985-01-14) föreslagit en frivillig testning enbart
av riskgrupperna.

Ett annat problemområde är kriminalvården. 1 en skrivelse till regeringen
(1985-11-21) har kriminalvårdsstyrelsen framhållit att situationen bland
de intagna hastigt håller på att försvåras. Ett fyrtiotal fall av HTLV3-smitta
har rapporterats från anstalterna, och i frivården enbart i Stockholms län
finns 86 kända fall. Från den personal som har omedelbar kontakt med de
smittade uppges att dessa ofta uppträder på ett desperat och destruktivt sätt.
De avviker från anstalter och behandlingshem vid första möjliga tillfälle
och visar på grund av sitt narkotikabegär stor hänsynslöshet när det gäller
risker för smittspridning. Inom kriminalvårdsstyrelsen pågår för närvarande
arbete med att utveckla åtgärdsprogram.

Aidshotet och narkomanvården

Vid sidan om manliga homosexuella och mottagare av blodtransfusioner är
injektionsmissbrukarna den mest utsatta riskgruppen. Andelen HTLV3positiva
sprutnarkomaner i New York uppgavs sommaren 1985 uppgå till
omkring 60 %. Av de 1 000 injektionsmissbrukare som har testats i Sverige
(uppgiften från augusti 1985) var omkring 10 % smittbärare, samtliga med
hemort i Stockholms län. Bland testade heroinmissbrukare har man funnit
att 40 % varit smittade.

Spridningen av HTLV3-viruset ställer nya krav på narkomanvården. Det
är angeläget att intensifiera insatserna att komma i kontakt med missbrukarna
och motivera dem till avvänjning. Oron för smittan kan bidra till att
bygga upp en sådan motivation och därmed vara ett stöd i bekämpningen
av narkotikamissbruket. Samtidigt är risken mycket stor att aidsskräcken
snarare bidrar till ökade känslor av uppgivenhet och desperation.

Det kan också uppstå vissa målkonflikter mellan narkomanvården och

Mot. 1985/86

So416

4

arbetet med aids och HTLV3-smittan. Två exempel på detta är de diskussioner
som nu förs kring metadonprogrammet och förbudet mot försäljning
av sprutor. Många inom narkomanvården förhåller sig skeptiska till metadonbehandlingen,
eftersom den inte leder till att missbruket upphör utan
endast länkas in i andra och mindre farliga banor. Om valet för en injektionsmissbrukare
står mellan å ena sidan fortsatt narkotikabruk och smittspridning
genom prostitution för att komma över de pengar som behövs för
missbruket och å andra sidan behandling inom metadonprogrammet, ter
det sig uppenbart att det senare alternativet är att föredra. Vad man än anser
vara bäst för den enskilda missbrukaren måste angelägenheten av att hindra
smittspridningen väga utomordentligt tungt.

En annan fråga gäller huruvida förbudet mot försäljning av sprutor och
kanyler på apoteken bör upphävas. Sådana restriktioner har gällt sedan
slutet av 1960-talet. Förbudet infördes för att ge ett starkt eftertryck åt att
samhället inte accepterade narkotikabruket och för att rent praktiskt förhindra
åtkomligheten av de berusningsmedel som injiceras. Resultatet av
förbudet har emellertid blivit ett flitigt återanvändande av injektionsredskap.
Smittan kan på det sättet lätt överföras från en narkoman till en
annan. Socialstyrelsen har till aidsdelegationen föreslagit att förbudet mot
försäljning av sprutor och kanyler bör upphävas, men denna framställning
har inte föranlett något resultat, och statsrådet Gertrud Sigurdsen har offentligt
tagit avstånd från förslaget. Som argument har anförts bl. a. att ett
upphävande av förbudet skulle innebära ett accepterande av narkotikamissbruket.
Vidare har det hävdats att gemensamt bruk av sprutor och spetsar
sannolikt skulle fortsätta, eftersom detta sägs vara en del av ”drogkulturen”.

Dessa motargument har en avsevärd tyngd. Vi menar likväl att socialstyrelsens
ställningstagande inte kan avföras ur debatten. Det är angeläget att
arbetet mot aids bedrivs parallellt med insatserna mot narkotika och att
insikten om smittriskerna kan bli en hävstång som pressar tillbaka narkotikabruket.
Samtidigt är det givetvis angeläget att förhindra smittspridning
genom infekterade injektionsinstrument. Dessa frågor behöver belysas ytterligare.
Vi föreslår att socialutskottet tar initiativ till en hearing om de
problem som socialstyrelsens ställningstagande aktualiserar.

Mödrar och barn

I Sverige finns ännu inga barn med aids, men amerikanska erfarenheter gör
det befogat att öka beredskapen inför en sådan spridning av HTLV3-smittan.
När smittade mödrar föder barn anses det dels öka riskerna för dem
själva, dels skapa stora risker för att barnet på ett eller annat sätt blir smittat.
På senare tid har frågan om smittspridning genom bröstmjölk uppmärksammats
även i Sverige. Det kan bli aktuellt att kontrollera donerad bröstmjölk
och att införa krav på värmebehandling.

Psykologiskt och socialt stöd

Med ett växande antal HTLV3-smittade ställs ökade krav på psykologiska
insatser. Det är viktigt att det i nära anslutning till sjukvården finns samtals

Rättelse: S. 11 Hemställan, rad 3 — 5 Står: verksamheten Umeå. Rättat

till: regeringen bör godkänna ett avtal som medger att verksamheten vid
den rättspsykiatriska kliniken i Umeå kan påbörjas.

Mot. 1985/86

So416

5

partner som kan bistå patienterna både med praktiska råd och med psykiskt
stöd om hur det dagliga beteendet måste anpassas för att förebygga vidareföring
av smittan. Gruppterapi och kamratstöd i olika former kan vara av
stort värde. Det är angeläget att metoder utvecklas och att resurser snarast
ställs till förfogande för ökade insatser på detta område.

Utbildning och information

Ett informationsmaterial om aids har utarbetats och finns tillgängligt bl. a.
på apoteken. Riktade informationsinsatser har också gjorts till vissa grupper
av yrkesutövare som kommer i kontakt med HTLV3-positiva patienter.
Särskild information har framställts för bl. a. homosexuella och för ungdomar
som reser utomlands.

Detta är bra, men uppenbarligen inte tillräckligt. Praktiskt taget varje dag
finns i pressen uppgifter som tyder på att informationen om smittan och
smittvägarna inte har trängt fram till olika grupper. En mer massiv utbildnings-
och informationskampanj förefaller oundgängligen nödvändig.
Många olika kanaler och upplysningsmetoder måste användas.

Samarbetet sjukvård — socialvård — polis

De oklara gränserna mellan kommunala, landstingskommunala och statliga
arbetsuppgifter förefaller ha hämmat insatserna mot smittan. I propositionen
framhåller statsrådet att kommuner och landsting bär det huvudsakliga
ansvaret för det praktiska arbetet mot smittspridningen. Detta låter sig
sägas, men det är inte så lätt att omsätta sådana påpekanden i handling i en
situation som bl. a. präglas av att staten drar in resurser från kommuner och
landsting. Kostnaderna för de omfattande insatser som är nödvändiga faller
tills vidare huvudsakligen på storstadsregionerna. Inom t. ex. Stockholms
läns landsting och Stockholms kommun har betydande anslag beviljats
för att intensifiera ansträngningarna, men det är långtifrån problemfritt
att genomföra dessa beslut. Friktioner mellan olika förvaltningar och myndigheter
liksom mellan organ på olika nivåer har kunnat noteras vid flera
tillfällen. Bristen på effektiv ledning från regeringens sida och på centrala
resurstillskott tycks vara ett allvarligt hinder för en intensifiering av arbetet.

Ett åtgärdsprogram mot aids

Åtgärder mot aids och HTLV3 har inletts på många olika håll. Värdefulla
insatser görs t. ex. vid SBL, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen och
Roslagstulls sjukhus. Inom några landsting och kommuner har också arbetet
kommit i gång och gett vissa resultat. Även frivilliga organisationer
deltar i upplysningsverksamheten, såsom RFSU, RFSL och föreningen Läkare
mot aids. Genom en rad enskilda forskare står vi från svensk sida i nära
kontakt med de ansträngningar som pågår i andra länder.

Att regeringen uppmärksammat aidsproblematiken framgår klart av proposition
1985/86:13 samt av årets budgetproposition. Regeringens ledning
av insatserna mot smittan kan emellertid inte betecknas som särskilt effektiv.
Beslutet om att göra smittskyddslagen tillämplig på aids togs således

Mot. 1985/86

So416

6

först efter ett och ett halvt års handläggning. Arbetet med aids inom regeringskansliet
ger intryck av att vara sävligt, splittrat och senfärdigt. 1 bil. 7
av budgetpropositionen omnämns inte mindre än tre olika arbetsgrupper
som alla arbetar med aids inom regeringskansliet, nämligen en aidsdelegation
(s. 64), ett samordningsorgan för narkotikafrågor som även ägnar sig åt
aids (s. 151) samt en särskild arbetsgrupp med uppgift att följa och samordna
olika myndigheters insatser för att motverka smittan bland narkotikamissbrukare
(s. 152). Ingen av dessa arbetsgrupper redovisas i kommittéberättelsen.
Aidsdelegationen tycks, såvitt vi som utomstående kan bedöma,
fungera ungefär som en normal offentlig utredning, med den långsamma
arbetstakt som vanligen präglar sådana organ.

Detta är helt oacceptabelt. Arbetet mot aids och HTLV3-smittan är en
kamp mot klockan. Varje förlorad dag innebär risk för ytterligare dödsoffer,
inte nu men väl om ett antal år. Enligt regeringens egen uppskattning
kan antalet HTLV3-positiva i Sverige för närvarande bedömas vara mellan
3 000 och 5 000. 1 den vetenskapliga litteraturen finns många olika uppgifter
om vilken andel av smittbärarna som med tiden drabbas av aids, men
om man med relativ vanlig skattning antar att det kan röra sig om 10 — 15 %
skulle denna utbredning av smittan innebära, att vi bland de redan nu
smittade inom fem år har mellan 300 och 750 aidsfall. Enligt dr Faucis ovan
refererade bedömning skulle det kunna bli mellan I 200 och 2 000 dödsoffer
i aids inom samma tidsrymd. Lägger man härtill det antal offer som kan
förutses tillkomma om smittan fortsätter att sprida sig i den takt som observerats
i andra länder blir siffrorna än mer skrämmande. Enligt en kalkyl
som utförts av Landstingsförbundet (1985-12-12) skulle vi, om smittan fortskrider
med sex månaders fördubblingstakt, i mitten av 1990 ha 15 360
aidspatienter i livet. Enbart vård- och testningskostnader skulle vid denna
tid och enligt samma kalkyl kunna uppgå till mellan 9 och 21 miljarder
kronor.

Det går för närvarande inte att fastställa hur stor del av aidspatienterna
som avlider, men i allmänhet anses dödligheten inom något eller några år
från det att sjukdomen konstaterats uppgå till minst 80 %. Till detta kommer
att HTLV3-smittade har visat sig vara mer känsliga för andra sjukdomar än
aids. Det är självfallet inte säkert att den exponentiella tillväxt av antalet
smittade som kunnat iakttas i många länder håller i sig sedan mycket stora
andelar av riskgrupperna blivit smittbärare, men det kan heller inte neligeras
att sjukdomen i vissa länder spritt sig långt utanför riskgrupperna. Något
naturligt ”tak” för smittspridningen kan därför knappast skönjas.

Inför det oerhörda lidande, den omvälvande samhällsförändring och de
stora ekonomiska uppoffringar som vi mot denna bakgrund kan befara ter
det sig närmast makabert att regeringen fortsätter att leda arbetet mot aids
med hjälp av en månatligen sammanträdande delegation och att man för
nästkommande budgetår föreslår att denna delegation skall utrustas med 5
milj. kr. Den aktiva och engagerade mobilisering som behövs för att möta
aidshotet kräver snarare ett nationellt högkvarter som dag för dag leder
arbetet. Behövliga författningsändringar måste kunna utarbetas, övervägas
och beslutas utan dröjsmål. Revirkonflikter får inte tillåtas hämma insatserna.
Ekonomiska resurser måste snabbt kunna sättas in på skilda områden.

Mot. 1985/86

So416

7

Antalet experter som på olika områden ägnar sig åt aids (t. ex. forskare,
infektionsläkare, socialarbetare, informatörer, arbetsmiljöexperter, kuratorer
m. fl.) behöver flerdubblas.

Vi föreslår mot denna bakgrund att riksdagen hos regeringen hemställer
om en kraftig uppryckning och intensifiering av insatserna mot aids. Under
nästkommande budgetår bör inledningsvis 50 milj. kr. ställas till förfogande.
Vi utgår därvid från att regeringen återkommer till riksdagen om resurserna
skulle visa sig vara otillräckliga. Vi utgår vidare från att de vidgade
insatser som är nödvändiga redan under innevarande budgetår kan täckas
med redan beviljade medel. Skulle så inte vara fallet bör ytterligare anslag
för budgetåret 1985/86 beviljas på tilläggsstat. Det anslag vi föreslår bör
inte enbart kunna utnyttjas till angelägna forskningsändamål och information
utan även till andra insatser som kan främja kampen mot aids.

Hemställan

Vi föreslår

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om behovet av ett kraftfullt åtgärdsprogram mot
spridningen av sjukdomen aids och HTLV3-viruset,

2. att riksdagen under anslaget E 17, Epidemiberedskap, anvisar ett
anslag om 62 049 000 kr.,

3. att riksdagen som 14 a § i patientjournallagen (1985:562) inför en
bestämmelse av följande lydelse:

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från skyldigheten att föra patientjournal för provtagning
avseende viss sjukdom.

Stockholm den 22 januari 1986

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin A/irland (fp)

Björn Molin (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1985/86

So416

Danie! Tarschys (fp)