om ett hjärnskadecenter

Motion 1987/88:So432 av Margareta Persson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:So432

av Margareta Persson m. fl. (s)
om ett hjärnskadecenter

Varje år skadas ett stort antal människor genom olycksfall. Många av dessa
får svåra skador som medför bestående funktionshinder och handikapp. En
liten grupp bland dem som genom olycksfall drabbas av hjärnskada får så
svår skada att de inte kan kommunicera genom tal. Talskadan är oftast
kombinerad med svåra rörelsehinder, och en del har sannolikt också
synskador. För denna grupp mycket svårt hjärnskadade personer behövs ett
hjärnskadecenter i Sverige.

Samhället måste ge dessa människor möjlighet till den förbättring som
deras förutsättningar medger. En undersökning som gjordes 1985 av
socialstyrelsen och Landstingsförbundet visar att det fanns 405 personer
under 65 år inom somatisk långvård med grava hjärnskador. Även inom
psykiatrisk vård och hos anhöriga finns människor med svåra hjärnskador,
men hur många det är vet man inte.

Rehabiliteringsresurserna i landet räcker inte till för att tillgodose den här
gruppens behov av medicinsk, psykologisk och social rehabilitering. Det
saknas också kunskaper och metodik för att nå de svårast handikappade som
har samma behov som andra, även om de inte förmår uttrycka det.

Senare tids forskning har visat oanade utvecklingsmöjligheter för den
mänskliga hjärnan. Erfarenheten visar också praktiska exempel på att
adekvat träning och stimulans ger effekter som minskad apati, ökat intresse
för omvärlden och bättre möjligheter till kommunikation. Betydelsen av
tidig stimulans redan i det akuta skedet efter en olycka måste beaktas.

I dag är de flesta svårt hjärnskadade hänvisade till institutioner, där
företrädesvis de fysiska, primära behoven tillgodoses. De får således inte
sådan behandling, träning och stimulans på ett tidigt stadium att de kan
utveckla kvarvarande intellektuella och motoriska funktioner. Vissa forskare
menar också att det är möjligt att utveckla vilande nervceller för att de
skall överta andra funktioner.

För att driva utvecklingen framåt behövs ett center med klinisk verksamhet
samt resurser för forskning och utveckling av metoder för rehabilitering
av svåra traumatiska hjärnskador. På ett sådant center skulle man följa
aktuell forskning på området och kontinuerligt delge övriga intressenter i
landet de kunskaper som samlas. Den tillämpade forskningen skulle
användas i det kliniska arbetet och målet skulle vara en optimal rehabilitering
till ett så bra liv som möjligt utanför institutionen. Det finns också

erfarenheter från bl. a. Norrköping som visar att det kan vara möjligt att leva
utanför en institution trots mycket svåra hjärnskador.

Insatserna för svårt traumatiskt hjärnskadade omfattar intensivvård, en
rehabiliteringsperiod med intensiv träning och ett eget boende med social
gemenskap, stimulans och daglig verksamhet som slutmål.

Kunskapen om anhörigas situation måste tillvaratas, eftersom anhöriga
ofta har lättare än andra att kommunicera utan ord och lättare kan tyda olika
signaler.

Ett hjärnskadecenter måste skapas. Det är nödvändigt att hjärnskadecentret
lokaliseras till en ort med tillgång till kompetent personal och möjlighet
att knyta an till universitet eller annan forskningsinstitution. Sjukvårdshuvudmännen
måste ha ansvar för den hälso- och sjukvård som ingår och
kommunerna för boende och service. Ett nära samarbete mellan dessa
huvudmän krävs. En förening eller stiftelse skulle kunna åta sig att driva
verksamheten och berörda huvudmän betala avgifter.

Det måste ytterligare övervägas var ett svenskt hjärnskadecenter skall
organiseras samt hur huvudmannaskapet och finansieringen skall ordnas.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett svenskt hjärnskadecenter.

Stockholm den 21 januari 1988
Margareta Persson (s)

Ulla Johansson (s) Maria Leissner (fp)

Mot. 1987/88
So432

11