Ett åtgärdsprogram på jordbrukets område
Motion 1985/86:Jo750 Lars Werner m. fl. (vpk)
Motion till riksdagen
1985/86 :Jo750
Lars Werner m. fl. (vpk)
Ett åtgärdsprogram på jordbrukets område
Under de senaste 40 åren har hanteringen av växtnäringsämnen inom det
svenska jordbruket radikalt förändrats. Introduktionen av handelsgödseln
har gjort det möjligt att till låg kostnad och liten arbetsinsats tillföra åkerjorden
stora mängder växtnäring och därigenom öka avkastningen.
Denna utveckling har inte varit odelat positiv. I tre avseenden har jordbruksutvecklingen
inneburit negativa konsekvenser för växtnäringshushållningen.
o Den ökade handelsgödseltillförseln har lett till ökad omsättning och därmed
ökade förluster av växtnäringsämnen (främst kväve) inom jordbrukets
ekosystem.
o Specialiseringen inom jordbruket har inneburit att de djurhållande enheterna
har ökat i storlek och att de i många fall koncentrerats till vissa
regioner. Detta har lett till obalans mellan tillgång på stallgödsel och
tillgänglig spridningsareal,
o Vallarealen har minskat och odlingen av vårstråsäd har ökat. Det innebär
att större arealer ligger obevuxna under delar av året vilket i sin tur leder
till ökad utlakning och erosion av växtnäringsämnen.
Med dessa förändringar och den ökande gödslingen har effektiviteten i
användningen av växtnäringsämnen minskat. 50 % av det tillförda kvävet
bortförs i dag i form av skördeprodukter. Eftersom ingen långvarig upplagring
av kvävet sker i marken kommer resterande 50% att bortföras från
jordbrukets ekosystem till luft och vatten. Fixeringen av det kväve som
används i handelsgödseln är en mycket energikrävande process. Dagens
ineffektiva växtnäringshushållning innebär inte bara en direkt miljöpåverkan
utan också ett stort slöseri med dyrbar och miljöförstörande energi.
Växtnäringseffekter på miljön
Läckaget av växtnäring från jordbruket, främst kväve, ställer till med en rad
svåra miljöproblem. Kvävet förekommer i två former i gödseln. Nitrat
(NO~3) och ammonium (NH+4). Båda dessa former försvinner på olika
sätt från jordbrukets ekosystem och orsakar skador på miljön. Även fosfor
medverkar i viss utsträckning till problemet med förluster av växtnäring till
den omgivande miljön, speciellt till övergödningen av våra vattendrag.
När det gäller nitrat är det utlakningen från jordbruksmark som är den
största källan. Spillvatten från gödselvårdsanläggningar och silos för ensilering
bidrar också till viss del till dessa utsläpp. Bristfällig lagringskapaci
tet för stallgödseln på många gårdar gör att gödseln måste spridas vid tidpunkter
då utlakningsriskerna är mycket stora.
1 det svenska jordbruket används årligen ca 80 kg handelsgödselkväve
och 20 kg handelsgödselfosfor per hektar. Dessutom tillförs med stallgödsel
ca 40 kg kväve och 7 kg fosfor per hektar. Den totala medelgödslingen ligger
nära det behov som kan räknas ut ifrån landets grödfördelning. Den faktiska
gödslingen visar dock stor variation kring detta medelvärde. (Andersson
1982.)
Kombinationen handelsgödsel och stallgödsel leder ofta till s. k. överoptimal
gödsling, dvs. tillförsel av näringsämnen över den gräns där gödslingen
ger ekonomiskt utbyte. Risken för utlakning ökar då kraftigt (Brink
1984). Vid vissa gårdar har konstaterats kvävegivor på mellan 400 — 500 kg
per hektar och år där gränsen för optimal gödsling går vid ca 100 kg N/ha
och år. Denna övergödning har flera orsaker. För det första har växtnäringsvärdet
hos stallgödsel ofta underskattats. Handelsgödsel motsvarande
rekommendationerna tillförs utöver den stallgödsel man kör ut på åkrarna.
För det andra har den billiga handelsgödseln medfört att mycket litet utvecklingsarbete
och forskning har skett vad det gäller spridning och hantering
av stallgödsel. Dagens spridningsmetoder är otillfredsställande i flera
avseenden, bl. a. när det gäller att få en jämn spridning av gödselgivorna.
Analysmetoder för gödselns näringsvärde måste också utvecklas. Detta bidrar
till lantbrukarnas ”misstänksamhet” mot stallgödseln. En tredje anledning
är ökade driftsspecialiseringar och regionala koncentrationer som på
vissa gårdar och i vissa områden lett till ett överskott av stallgödsel i förhållande
till spridningsarealen.
Spridning av stallgödsel under höst och vinter, vilket ofta föredras med
tanke på arbetsbelastning och risk för markskador, leder också till ökad
utlakning och minskat växtnäringsutbyte. Lagringskapaciteten på gårdarna
är dessutom ofta för liten för att enbart vårspridning skall kunna tillämpas.
Vid lagringen förekommer också många brister på gårdarnas gödselvårdsanläggningar.
Inom tillsynsarbete som bedrivits i Kristianstads, Malmöhus
och Hallands län har man funnit att i stort sett vartannat djurhållandejordbruksföretag
har otillfredsställande gödsel- och ensilagehantering (Andersson
1982).
Nitrat i grundvatten
Nitrat som borttransporteras från jordbruksekosystem kan hamna antingen
i våra vattendrag eller i grundvattnet. På båda dessa vägar kan det nå
våra dricksvattentäkter. Nitrat i höga halter kan innebära ökade risker för
methemoglobinemi (andningssjukdom som drabbar spädbarn) och cancer
när nitrat omvandlas via nitrit till nitrosaminer.
1 en studie som naturvårdsverket gjorde 1982 beräknas 100 000 personer,
till övervägande delen i södra Sverige, utnyttja privata vattentäkter med
nitrathalter över 50 mg/l, den gräns där vattnet inte bör ges till barn under
1 år. Dricksvatten med nitrathalter över 30 mg/l anses vara ”ur hygienisk
synpunkt anmärkningsvärda”.
Eftersom vattnet rör sig nedåt i marken med en hastighet av högst 2 m/år,
Mot. 1985/86
Jo750
11
i vissa fall betydligt långsammare beroende på jordarten, kan det dröja flera
årtionden innan ett ökat nitratläckage ger effekt på grundvattnet (Andersson
1985). Det finns därför stor anledning att varna för effekterna av den
underr de senaste årtiondena ökande gödningsintensiteten. Detta innebär
också en svårighet i bekämpningen av nitratläckage eftersom vidtagna åtgärder
ger utslag med samma fördröjning.
Ammoniakavgång
Vid hantering och lagring av stallgödsel samt vid användning av olika
konstgödselmedel, speciellt urea och flytande ammoniak, avgår ammoniak
i gasform. Detta är en stor kväveförlustpost för jordbruket. Av ammoniakinnehållet
i stallgödsel beräknas 20—50 % avgå till luften (Hallberg 1985).
Förutom att det bidrar till den allmänna kväveövermättnad som skogsforskare
pekar på som en delorsak till skogsskadorna ger det direkta skador på
växtligheten. I form av ammoniumsulfat kan den också underlätta den
långväga spridningen av försurningen. För att minska ammoniakavgången
måste man utveckla lagrings- och spridningsmetoder för stallgödseln. Det
finns också anledning att varna för den ökande användningen av flytande
ammoniak och urea inom dagens jordbruk. Användningen av flytande ammoniak
som gödselmedel innebär också att de extra avgifter och skatter
som lagts på användningen av konstgödsel kringgås.
Försurning
En fortlöpande försurning av åkermarken sker vid all odling. I dag späds
den på av artificiella källor, dels nedfallet av försurande ämnen från luften,
dels tillförseln av försurande gödselmedel. Det är kvävet i form av ammonium
som utgör den försurande faktorn. Den alltmer ökande användningen
av N PK-gödselmedel som innehåller ammonium har accelererat denna försurning.
För att inte växterna och intilliggande områden skall skadas av
detta måste åkermarken kalkas. Kalkningen av åkermarken har länge legat
på en alltför låg nivå. I dag kalkas med en mängd motsvarande ca 350 000
ton CaO/år. För att täcka den fortlöpande försurningen och för att avhjälpa
det ackumulerade beovet skulle man behöva kalka med en mängd motsvarande
600 000 ton CaO/år (SNV PM 1863), dvs. nästan en fördubbling
av dagens kalkning.
Eutrofiering
Näringsämnen, främst kväve och fosfor, som förs bort via ytavrinningen
bidrar i hög grad till ökad eutrofiering av sjöar och hav. På flera håll har
allvarliga störningar av de limniska och marina ekosystemen skett. Naturvårdsverket
har beräknat att Östersjön i dag tar emot 8 gånger mer fosfor
och 4 gånger mer kväve än för 100 år sedan (SNV PM 1808). Laholmsbukten
tillförs mellan 2000—6000 ton N/år från de åar som mynnar ut i bukten.
65 % av kvävet beräknas komma från åkermarken som endast utgör 9 % av
avvattningsområdet för åarna (Andersson 1982). Resten härrör från skogsmark
samt från kommunala och industriella utsläpp. Dessutom är kväve
Mot. 1985/86
Jo750
12
nedfallet från atmosfären betydande vilket ytterligare förvärrar situationen
för såväl hav som insjöar. När det gäller tillförseln av näringsämnen till
vattendragen spelar kväve, men kanske framför allt fosfor från de tidigare
nämnda punktkällorna (gödsel och ensilagehantering), en viktig roll vid
sidan av läckaget från åkermarken.
Åtgärder
Förlusterna av växtnäring från jordbruket utgör i dag en betydande föroreningskälla
för luft, vattendrag och grundvatten. Det utgör också en företags-
och ekonomisk förlust och ett slöseri med insatsenergi. Anledningarna
till snabba insatser är därför många. Inriktningen bör vara att lösa problemen
momjordbruket även om åtgärder wtaw/ö>jordbruket, t. ex. rening, djupborrning,
blandning och överledning kan vara nödvändiga i områden där
grundvattnet redan skadats.
Överproduktionen inom jordbruket utgör ytterligare ett argument för att
minska gödslingen. En alllmän reducering av kvävetillförseln med ca 10—
20% kan i det avseendet vara önskvärd. Mot bakgrund av överproduktionen
kan man också starkt ifrågasätta den kapitalförslitning av mark och
vattenresurser som i dag sker. Målsättningen måste vara ett långsiktigt ränteutnyttjande.
Hemställan
Med anledning av ovanstående hemställs
att riksdagen hos regeringen hemställer om ett åtgärdsprogram
enligt följande:
a) satsning på forskning och utveckling av s. k. catchcrops (fånggrödor)
för att minska kväveförlusterna den tid då jorden annars skulle ligga bar,
b) åtgärder för att öka kalkningen av den svenska åkerjorden,
c) utveckling och byggnation av gödselvårdsanläggningar för att minska
läckage av gödselvatten och ammoniakavgång,
d) att i utlakningskänsliga områden minska gödslingen med 10—20%
mot den i dag rekommenderade gödslingen,
e) en satsning på forskning, utveckling och rådgivning kring användandet
av stallgödsel,
f) åtgärder för att minska den totala gödselanvändningen på åkermark,
g) omedelbar avgiftsbeläggning på ammoniak som gödselmedel,
h) kraftig restriktivitet vad gäller tillstånd till ökad djurhållning eller
nyetablering i områden med hög djurtäthet,
i) en långsiktig plan för att sprida animalieproduktione geografiskt.
Stockholm den 27 januari 1986
Lars Werner (vpk)
BertiI Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)
Mot. 1985/86
Jo750
Jörn Svensson (vpk)
Inga Lantz (vpk)
13
Övrigt om motionen
Intressenter
