Ersättningen för kostnad för glasögon till barn och ungdom

Motion 1984/85:2439 Elver Jonsson och Kenth Skårvik

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1984/85:2439

Elver Jonsson och Kenth Skårvik

Ersättningen för kostnad för glasögon till barn och ungdom

Vuxna och barn som ofta drabbas av sjukvårdskostnader och läkemedelsavgifter
har sedan några år fått ett högkostnadsskydd. Tyvärr är detta ej fallet
med personer, som drabbas av synfel som måste korrigeras med glasögon
eller kontaktlinser.

Föräldrar till barn som är närsynta får mycket stora kostnader för sina
barns glasögon. Landstingen ger viss ersättning, men normalkostnaderna för
ett barn med en ganska normal närsynthet ligger trots eventuellt bidrag
mycket högre än det högsta belopp, som 15-kortets högsta kostnad innebär.

Som exempel kan nämnas, att vissa landsting lämnar ersättning för barns
glasögon med 300 kr. vartannat år upp till dess barnet fyllt 16 år. Då ett
närsynt barn oftast drabbas av närsyntheten i tonåren och som regel behöver
starkare glas minst en gång per år, så räcker inte 300-kronorsbidraget särskilt
långt.

I en vanlig situation där ett barn behövt glasögon i 11-årsåldern, har den
hittills samlade kostnaden under ett och ett halvt år uppgått till 2 485 kr. Då
räcker inte landstingsbidraget särskilt långt. Då är att märka att synfelet inte
har inneburit särskilt dyra korrigeringsglas och att man naturligtvis har köpt
bågar av enklaste tänkbara alternativ. Men barnet har behövt ett par
reservglasögon för att över huvud taget kunna klara sig hemma, i skolan och
på fritiden. Dessutom är det normalt så att närsynheten tilltar under
tillväxtåren och barnet behöver så gott som alltid kontrollera synen efter en
tid, varvid man har den erfarenheten från optiker, att barn i tonåren så gott
som hundraprocentigt behöver starkare korrigering redan efter ett år. I det
relaterade fallet var barnets syn så allvarligt försämrad efter ett år och fyra
månader att det var otänkbart att vänta med ett nytt inköp tills landstingsbidraget
åter skulle kunna utgå.

Då har barnet trots allt ett antal gånger också fått glas, båge och skalm
reparerade, men mot slutet var båge och glas så slitna, att nya reparationer
inte längre var möjliga.

Om familjen dessutom består av flera syskon och familjemedlemmar som
är i behov av glasögon, kan summan som först redovisades öka i samma
omfattning som antalet synnedsättningar i familjen. Det är tyvärr mycket
vanligt att synfel ärvs och att flera av syskonen ärver liknande synfel. Tyvärr
för den här familjen kan man inte följa den normala gyllene regeln i
barnfamiljer, att småsyskonen kan överta de utvuxna glasögonen!

Att inte ha korrekt syn är ett handikapp, som om det inte korrigeras kan ge

1 Riksdagen 1984185.3 sami Nr2439-2446

Mot. 1984/85:2439

2

svårigheter, inte bara i det praktiska livet runt omkring barnet. Det ger inte
sällan, innan det blir upptäckt, barnet svårigheter i skolarbetet. Med
nuvarande höga kostnader, så finns det en allvarlig risk att barnens behov av
korrekta glasögon inte alltid kan tillgodoses tillräckligt ofta, därför att
barnfamiljernas ekonomi är så ansträngd, att man kanske försöker vänta
ytterligare något halvår för att åtminstone få den lilla hjälpen, som
landstingsbidraget innebär. När det gäller skolans mål att ge alla elever
utbildning på lika villkor, blir detta mycket svårt att uppnå, om barn på grund
av synnedsättningar måste försöka följa skolarbetet utan att ens se ordentligt.
Många barn har haft onödiga svårigheter, varit betraktade som
motoriskt sena eller okoncentrerade på grund av synnedsättningar.

Det finns därför ett mycket stort behov av att dels lösa de ekonomiska
problemen för dessa barn bättre än som nu sker, dels överväga åtgärder för
att ha bättre kontroll på barnens synstatus i riskåldrarna. Nu är förhållandet
att synundersökningen i skolan sällan sker mer än en gång per stadium, och
under en två- till treårsperiod hinner ofta mycket hända när det gäller
närsynta barn. Om skolundersökningen inte ger besked att här finns en viss
förändring kan det dröja innan föräldrar, vårdnadshavare eller barnet självt
förstår att synen är otillräcklig.

Dessutom är det viktigt att se över nuvarande åldersgränser, då synfelen
förändras under hela tillväxtperioden, dvs. fram till 18-årsåldern.

Med stöd av det ovan anförda yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheterna att
inom sjukförsäkringens ram ge ersättning till barn och ungdomar
för glasögon.

Stockholm den 25 januari 1985

ELVER JONSSON (fp)

KENTH SKÅRVIK (fp)