Ersättning för rovdjursrivna tamdjur

Motion 1998/99:MJ904 av Gudrun Lindvall (mp)

De fyra stora blir fler

Populationerna av de fyra stora rovdjuren i Sverige, björn,
varg, järv och lo, tycks öka om än långsamt. De allra flesta
är positiva till denna ökning medan andra ser rovdjuren som
en konkurrent om älg och rådjur. Enligt uppgifter från
Grimsö forskningsstation finns idag ca 1 300 björnar, mellan
1 200-1 500 lodjur, 45 vuxna vargar och drygt 200 järvar.
De två förstnämnda är idag inte akut hotade, men björn är
trots detta fortfarande klassad i Artdatabankens hotklass 4
Hänsynskrävande och lodjuret i hotklass 2 Sårbar. Vargen
klassas i hotklass 1 Akut hotad och järv i klass 2 Sårbar. För
vargen och järven är populationerna ännu så små att en säker
fortlevnad i landet inte kan anses tryggad.

Fler möten

Samtidigt som populationerna av rovdjuren ökar, ökar också
möten mellan rovdjuren och människan. I de flesta fall rör
det sig om en spännande och positiv upplevelse i naturen, en
upplevelse utöver det vanliga, ofta efterlängtad. Men även
möten av mindre problemfritt slag kommer att öka. Att finna
rivna tackor i hagen väcker starka känslor, men även besök
av björn vid soptunnor och bikupor kan skapa problem.
Även jakthundar har råkat illa ut och i snitt 5 per år har tagits
av varg.

Det går att förebygga problemen ...

I många fall finns goda möjligheter att förhindra och
förebygga skador av detta slag och i Viltskadeförordningen
sägs också att det förebyggande arbetet skall prioriteras.
Viltskadecenter lokaliserat till Grimsö har redan och
kommer i framtiden att få stor betydelse för det arbetet.
Erfarenhet från Värmland visas att med rätt stängsel kan
skadorna av varg på får så gott som elimineras. Men det
förebyggande arbetet kostar pengar.

... men om man misslyckas ska det gå
att få ersättning

För rennäringen gäller speciella förhållanden och det nya
ersättningssystemet för rovdjursrivna renar har kommit för
att kompensera samerna på ett rättvisare sätt för förluster än
tidigare. Systemet har förvisso fortfarande brister, men
principen för ersättning, nämligen ersättning i relation till
antalet rovdjur i området, är riktig.

I denna motion skall dock blicken riktas mot andra ersättningar, nämligen
dem för förluster av andra tamdjur än renar.

Bestämmelser

Ersättningen för tamdjur rivna av de fredade rovdjuren björn,
varg, järv, lo och kungsörn regleras i Jaktförordningen
(1987:905) och i Naturvårdsverkets föreskrifter och
allmänna råd.

Jaktförordningen

Ersättning för tamdjur som rivits av någon av de fredade
rovdjuren regleras i 29 a § i jaktförordningen (1987:905)
enligt följande:

Länsstyrelsen får i mån av tillgång på medel lämna bidrag av statsmedel för
åtgärder för att förebygga skador av vilt.

För skada orsakad av vilt får i mån av tillgång på medel ersättning lämnas
av statsmedel, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar
för de kostnader som skadan föranleder. I fråga om skador på renar lämnas
bidrag eller ersättning i annan ordning. Bidrag eller ersättning lämnas inte
om det gått att försäkra egendomen mot skadan.

Vid prövningen enligt första stycket skall särskilt beaktas om viltet får
jagas, skadans omfattning samt möjligheten att genomföra en effektiv
skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder.

Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om bidrag och ersättning enligt
första och andra stycket.

Ovanstående lydelse trädde i kraft den 1 juli 1995 och
innebar att endast tamdjur som inte kan försäkras kan
ersättas. Under halvtannat år kunde därför inte ägare av rivna
tamdjur få ersättning, eftersom det fanns försäkringsbolag i
Sverige som tecknade sådan försäkring. Sedan årsskiftet kan
emellertid inte tamdjur i näringsverksamhet försäkras mot
skada orsakad av björn, varg, järv, lo och kungsörn, vilket
betyder att den som äger får, getter och nötkreatur som i år
rivs av någon av dessa åter kan få ersättning av staten.

Föreskrifter och allmänna råd

I Statens naturvårdsverks föreskrifter finns detaljer för hur
ersättningen skall betalas ut då tamdjur skadas eller dödas av
björn, varg, järv, lo eller kungsörn. Av dessa framgår i 8 § att
ersättning för ett rivet tamdjur utgår om det finns medel över
sedan länsstyrelsen lämnat bidrag till genomförande av
åtgärder avsedda att förebygga skador av vilt. Vidare anges i
15 § att ersättning inte får lämnas "för skada på egendom
avsedd för annan användning än i näringsverksamhet".

Det är givetvis viktigt att djur i näringsverksamhet ersätts, men tanken med
ersättningarna måste ju vara att ersätta skada orsakad av hotade rovdjur, som
vi vill inte ska jagas. Det borde alltså vara naturligt att alla tamdjur
ersätts,
det vill säga även hästar, hundar och andra djur som hålls för hushåll eller
hobby. Konsekvensen av dagens bestämmelser skulle kunna bli att en
hästägare, som har sin häst inackorderad hos en lantbrukare inte skulle få
ersättning om den blev riven medan lantbrukarens egna hästar skulle kunna
ersättas om de ingår i näringsverksamheten.

Varför finns möjlighet till
ersättning för tamdjur rivna
av dessa rovdjur?

Sverige har i Bernkonventionen förbundit sig att bevara sina
vilda djur i livskraftiga populationer. Även i Konventionen
om biologisk mångfald från Riokonferensen 1992 liksom
flera propositioner, senast i prop. 1996/97:75 Skydd av
hotade arter m.m. betonas vikten av att skydda den
biologiska mångfalden.

De fyra stora rovdjuren har kommit att symbolisera ambitionerna på detta
område. Det är glädjande att konstatera att antalet ökar. Enligt uppgifter från
Grimsö forskningsstation finns idag ca 1 300 björnar, mellan 1 200 och
1 500 lodjur, 45 vuxna vargar och drygt 200 järvar.

Svaret på frågan varför det ska gå att få ersättning måste vara att vi alla är
angelägna att öka acceptansen för de hotade rovdjuren i den svenska naturen.
Ingen, vare sig regering eller riksdag, vill lösa problemet genom jakt på de
hotade rovdjuren och det är därför rimligt att staten, vi alla, ersätter den
drabbade djurägaren. Därför anser vi i Miljöpartiet de gröna att dagens snåla
regler är felaktiga. Det går inte att dels framhålla vikten av bevarandet av de
hotade rovdjuren, dels inte vilja skapa en goodwill för rovdjuren genom
vettiga ersättningsmöjligheter om ett tamdjur blir rivet. Det handlar inte om
stora pengar av den totala statsbudgeten. Med dagens regler kostar
ersättningarna mindre än en miljondel av statsbudgeten, mindre än vad som
anses som felräkningspengar i andra sammanhang.

Utöka möjligheten att få
ersättning

Menar man allvar med att behålla populationer av de stora
idag hotade rovdjuren i den svenska naturen borde det vara
naturligt att ha generösa ersättningar för dem som får sina
tamdjur rivna av någon av de hotade rovdjuren. Ingen skall
vilja ta till vapen för att tjuvjaga i ilskan över snåla
ersättningar. Ersättningar kan förvisso inte minska förlusten,
men de visar i alla fall att staten och därmed vi alla anser att
kostnaderna för att ha dessa rovdjur i naturen ska bekostas av
oss alla och inte av dem som just nu bor där rovdjuren finns.
Med generösa ersättningar ökas förhoppningsvis acceptansen
av de allt större populationerna av de hotade rovdjuren.
Naturvårdsverket uppvaktade regeringen med en skrivelse i
augusti 1996 där man påtalade problemen med ändringen av
29 a §, en ändring som inneburit en ökning av antalet
önskemål om avskjutning, och föreslog att paragrafen skulle
ändras så att bidrag och ersättning även får avse försäkrad
egendom. Miljöpartiet de gröna delar den uppfattningen och
föreslår därför:

? Ta bort undantaget för ersättning av tamdjur som kan försäkras i
jaktförordningens 29 a §.
?
? Ge möjlighet till ersättning för samtliga tamdjur som rivs av hotade
rovdjur även om de inte ingått i näringsverksamhet. Om tanken med
ersättningarna är att skapa acceptans för de stora rovdjuren måste
naturligtvis även får och andra djur för husbehov eller rekreation eller
jakthundar ersättas. Annars är risken för förnyat rovdjurshat uppenbar.
Tjuvjakt kan bli följden.
?
? Öka anslaget även för det förebyggande arbetet. Miljöpartiet de gröna
redovisar detta i en särskild motion.
?
Utskottet har som tidigare nämnts behandlat 29 a § vid flera
tillfällen under förra riksdagsåret. Med det ovan skisserade
kan kostnaden för staten öka något. Den tillkommande
kostnaden kommer troligen att vara de mellan 5 och 10
jakthundar som tas av varg årligen. Ekonomiskt kommer det
att innebära att kostnaden möjligen kan närma sig den
miljondel av budgeten som detta är tal om, i så fall 700 000
kronor. Det är en billig penning för att visa att talet om
bevarandet av rovdjuren är allvarligt menat.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 29 a § jaktförordningen ändras i enlighet med vad som anförts
i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ersättningar för tamdjur rivna av hotade rovdjur även skall
utgå till tamdjur som inte ingår i näringsverksamhet.

Stockholm den 22 oktober 1998

Gudrun Lindvall (mp)