Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
Energipolitiken
Motion 1983/84:1367 Lars Werner m. fl.
6
Motion
1983/84:1367
Lars Werner m. fl.
Energipolitiken
Allmänt
Energiförbrukningen i Sverige minskar. Samtidigt sker en förskjutning
mellan olika energislag. Oljeanvändningen minskar kraftigt, medan elanvändningen
ökar. Den ökningen produceras så gott som helt och hållet i
kärnkraftverk, eftersom övrig elproduktion är oförändrad eller stagnerar.
Av övriga energislag ökar kol och koks i en jämnt stigande serie i likhet
med inhemska bränslen i form av lutar, ved och avfall. Beträffande de
senare är det framför allt ett bättre tillvaratagande inom skogsindustrin
och ökad sopförbränning som gett utslag. Tillvaratagande och användning
i övrigt av skogsavfall och andra biobränslen har ännu inte nått någon
större omfattning. Effekten av den satsning på torvanvändning som inletts,
kan ännu inte avläsas. På solenergiområdet står utvecklingen f. n. i
stort sett stilla.
Över hela den svenska produktionen och konsumtionen av energi lägger
kärnkraftsutbyggnaden och dess snabbt ökande produktion av elström,
som till varje pris måste placeras, en förlamande hand. Realisationen av
elkraft, framför allt till alla typer av uppvärmning, förhindrar och fördröjer
energisparandet. Det är ingen överdrift att påstå att ett konsekvent
energisparande, understött av samhället genom lån och bidrag, och en
taxe- och skattepolitik kombinerad med lämplig lagstiftning, skulle ha
kunnat ersätta minst två av de hittills startade kärnkraftsreaktorerna.
På produktionssidan skulle den satsning på alternativ energi, som nu
fördröjts och i många fall stoppats av kärnkraften, ha kunnat ersätta
ytterligare två reaktorer. Kvar att avveckla hade då varit de sex ursprungliga
reaktorerna, som fanns i drift när debatten om kärnkraft var som
hetast. Det hade varit ett betydligt enklare problem än det som vi nu ser
framför oss, och som dessutom kommer att förvärras ytterligare genom
laddningen av reaktorerna Forsmark 3 och Oskar 3, som regeringen är fast
besluten att genomföra.
Det största ansvaret för denna olyckliga utveckling vilar på socialdemokraterna.
I allians med högern har de hela tiden efter 1979 arbetat efter
principen: Gärna en avveckling av kärnkraften men först en ordentlig
utbyggnad!
Det är den politiken som just håller på att genomföras. Som det nu ser
ut, är det stor risk att högern tar hem hela spelet. På den kanten har det
aldrig funnits någon tanke på avveckling, utan endast en taktisk reträtt för
att vinna tid för fortsatt utbyggnad.
Mot. 1983/84:1367
7
De största och snabbaste vinsterna inom energiförsörjningen står, som
vpk ständigt påpekat, att vinna på konsumtionssidan. Därför är åtgärder
för hushållning, nya normer för maskinkonstruktioner, bättre processer,
systematisk omstrukturering av elanvändningen och framför allt samhälleliga
styrmedel nödvändiga.
Energihushållning
För att det skall bli möjligt att mönstra ut kärnkraften ur vår energiförsörjning,
ja för att avvecklingsbeslutet skall bli trovärdigt, är det nödvändigt
med en rad samhälleliga ingripanden. Om avvecklingen lämnas åt
”marknadskrafterna”, blir resultatet utan tvivel en låsning till en situation
som gör avvecklingen ytterst tveksam. Till en sådan utpressningssituation
syftar dock de krafter som med ekonomiska argument överger 25-årsperspektivet
för avvecklingen och propagerar för ”optimal användning”, dvs.
att samtliga kärnreaktorer (förutsatt givetvis att de inte dessförinnan sätter
sig själva ur spel) skall hållas i drift intill utgången av år 2010.
Det är självklart att en sådan linje är ett hot mot avvecklingen. Det är
inte fysiskt möjligt att plötsligt avvara de 55 — 60 TWh el som bundits upp
i olika användningar. Det behövs en viss avvecklingstid, och det behövs
bestämda förberedelser. Enligt vpk:s mening kan mycket väl kärnkraftverk
ställas av också innan de tjänstgjort i 25 år, eftersom utgångspunkten
är att avvecklingen skall göras ”i den takt som är möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för upprättandet av sysselsättning och välfärd”.
Att med lock och pock etablera lågtemperaturuppvärmning med nytillkommande
kärnkraft är över huvud inte överensstämmande med ”behovet
av elektrisk kraft”. Det är ett mål i sig att begränsa varje onödig energianvändning,
eftersom all energiomvandling har negativa miljöeffekter. Dessutom
är det snarast en självklarhet att ju större andel elkraft som vid tiden
för avvecklingen kommer från kärnkraftverk, desto större insatser av
skilda slag behövs för avvecklingen.
Med en systematisk hushållning och omstrukturering av elanvändningen,
är det fullt möjligt att undvara kärnkraften utan att för den skull
angripa de fyra huvudälvar och andra älvsträckor, som enligt fysiska
riksplanen skall bevaras, och utan att fastna i ett beroende av kolkondens.
Beträffande de särskilda kostnader som beslutet om avveckling, enligt
vissa källor, skulle åsamka samhället, kan det påpekas att i en delutredning
inom EK 81, Kärnkraftavveckling och energipolitiska strategier. En samhällsekonomisk
analys, påvisas att vid en livslängd för kärnkraftverken på
25 år skulle kostnaderna bli 5,6 miljarder kronor, ett i detta sammanhang
närmast försumbart belopp.
Eitillförseln måste ses inte i första hand som en tillförselfråga, utan
främst som en fråga om för vilka ändamål vi behöver elkraft. Det finns ett
antal elspecifika ändamål, dvs. användningsområden, där man inte kan
Mot. 1983/84:1367
ersätta el med någon annan energi. Vår belysning måste baseras på el, den
eldrivna trafiken, för övrigt mycket energisnål, är ett annat område och dit
hör givetvis driften av elektriska motorer för skilda ändamål i industrin,
hushållen och andra samhällsområden. Ser man som mål för vår elförsörjning
att i första hand tillgodose dessa elspecifika ändamål, så är avvecklingen
av kärnkraften inget egentligt problem, i varje fall inget problem om
elkraft. Snarare en fråga om hur uppvärmningen skall ordnas.
Vpk anser att en sådan inriktning för elanvändningen bör beslutas av
riksdagen och bli bestämmande för de konkreta åtgärderna.
Denna inriktning skulle kunna fastställas i en energihushållningslag,
som givetvis också skulle omfatta bestämmelser rörande energieffektiviteten,
så att inom varje användningsområde det finns viss garanti för att
energisnål teknik kommer till användning. Det gäller vid industriella
investeringar att använda bästa tillgängliga elsnåla teknik, det gäller hushåll
och offentlig verksamhet.
Det gäller bl. a. att övervinna förhållandet att upphandlare av eldrivna
apparater på skilda områden saknar egentligt intresse för elhushållning. Så
gäller t. ex. ofta inom fastighetsbeståndet. Stora fastighetsägare kan upphandla
tusentals kylskåp, frysar, tvättmaskiner osv. utan intresse för maskinernas
elförbrukning. Deras huvudsakliga kriterier är pris, rabatter etc.
Driftkostnaderna, dvs. kostnaderna för den kanske onödigt stora elförbrukningen,
överlåts på enskilda hyresgäster som saknar möjlighet att
påverka inköpen.
Den goda elhushållningen blir av underordnad betydelse. Det bör därför
övervägas att på olika sätt premiera införandet av energisnåla maskiner
och motorer. En metod kan vara att införa ett slags VDN-märkning, där
elförbrukningen alltid anges och blir ett försäljningsargument. Det är
också möjligt att påverka tillverkarna, att bestämma en högsta förbrukning
och på så sätt få vissa normer som medverkar till elhushållning.
Elektriska maskiner och apparater byts ut i relativt snabb takt. Att via
sådana byten systematiskt föra in energisnål apparatur får mycket stor
effekt då det gäller att hålla elförbrukningen nere. Det sker ju också hela
tiden en teknisk utveckling i gynnsam riktning, som det gäller att utnyttja.
Det kan påpekas att ännu för tiotalet år sedan drog en ordinär färg-TV ca
400 W. Nu kan man köpa motsvarande apparat förbättrad så att den
endast förbrukar 37 W per timme.
Av principen att elspecifika ändamål i första hand skall tillgodoses då
det gäller elförsörjning följer att uppvärmning normalt skall baseras på
bränslen, inte på el. De omralade restriktionerna beträffande direktverkande
elvärme är i stort sett obefintliga då det gäller de senaste årens och
tillkommande småhusproduktion. Även i övrigt är det i stort sett så, att
uppvärmningsområdet är den ökande kärnkraftselens enda större marknad.
Detta innebär låsningar som försvårar avvecklingen. Givetvis är det
marknadsmässigt förståeligt att kraftbolagen söker placera elkraften var
Mot. 1983/84:1367
9
helst det är möjligt. Men det måste vara ett samhällsintresse, att med en
långsiktig plan för att systematiskt, i takt med att kärnkraftverken stängs
av, ersätta elvärmen med lågvärdig energi. Endast i anslutning till värmepump
för att tillvarata annan energi, kan el under vissa omständigheter
användas för uppvärmningsändamål.
Bränsleförsörjning
I budgetpropositionen konstateras att oljeandelen i den totala svenska
energiförbrukningen minskar. Alla är överens om att detta är en lycklig
utveckling, nödvändig för att minska utlandsberoendet inom energisektorn,
förbättra handelsbalansen och minska försurningen. Men dessa goda
ting erhålls ju inte om en snabbt minskande oljeförbrukning ersätts med
andra energisla, med samma eller sämre egenskaper. Enligt vpk:s mening
är detta just vad som sker f. n. Så länge inte en förändring i det mönstret
inträffar, förhåller sig vpk skeptiskt till att ”oljeersättningspolitiken måste
fullföljas med full kraft”, som det uttrycks i propositionen.
Sedan någon tid tillbaka görs från regeringens sida jämförelserna av
oljeförbrukningen under olika perioder alltid i procent. Det är riktigt att
det uppsatta målet för oljeförbrukning 1990 är 40 % av den totala energiåtgången.
Men det är också riktigt att det är satt till 225 TWh 1990 (energipropositionen
1980/81:90 bil. 1 s. 114). Målet i TWh måste enligt vpk:s
mening ses som det mest relevanta, då det ju är absoluta tal, dvs. mängden
importerad olja mätt i ton eller motsvarande. År 1979 var nettoimporten
av olja 28 miljoner ton, vilket motsvarar 295 TWh eller 69 % av den totala
energianvändningen. Motsvarande siffror för målsättningen år 1990 har
satts till 19 miljoner ton, dsv. 225 TWh eller 40 %. Siffrorna för 1982 är 22
miljoner ton, 228 TWh eller 59 %. Siffrorna för 1982 är hämtade ur fjolårets
budgetproposition.
I årets sammanställning redovisas lägre siffror och en än mer sjunkande
tendens för 1983. I fjol beräknades en förbrukning av 222 TWh olja för
1983.1 årets proposition redovisas preliminärt 199 TWh eller 52 %. Med all
reservation för olika beräkningsmetoder av den totala energiförbrukningen
och oljans andel av den, kan det ändå konstateras att oljeförbrukningen
i absoluta tal redan har sjunkit under det uppsatta målet för 1990. Det är
däremot fel att räkna i procent. Ett väl genomfört energisparande, som
kraftigt minskar den totala energianvändningen, kan höja oljans procentandel
även om förbrukningen av olja också minskar.
Vpk kan inte godta en minskad oljeförbrukning som bygger på mera kol
och kärnkraft. Helt annorlunda ställer det sig om kolanvändningen hålls
tillbaka, kärnkraftens användning i värmesystemen stoppas, inhemska
bränslen och solenergi ges större plats och en importerad energikälla som
naturgas får ett större utrymme. Beträffande naturgasen utvecklar vpk sina
Mot. 1983/84:1367
10
synpunkter på den i en särskild motion. Vi upprepar förslaget att överföra
den privata oljeindustrin i kooperativ och samhällelig ägo.
Vpk har tidigare ett uttryck för sitt motstånd mot den ökande användningen
av kol. I samband med den aviserade propositionen om kolfrågor
kommer vpk att ytterligare utveckla dessa synpunkter. Men det behövs
fortfarande ett instrument för att få en samlad överblick av hur mycket kol
som är på väg in i Sverige. Vpk vidhåller därför förslaget om importlicenser
på kol.
När det gäller inhemska bränslen har vissa förbättringar för skogsbränslen
genomförts under 1983. Skattebefrielsen var en sådan åtgärd, investeringsstöd
till anläggningar en annan. Fortfarande gäller dock att det som
skett och sker inom området skogsbränslen är för lite och kommer för sent.
1 detta sammanhang är det på sin plats att påpeka, att det äntligen trängt
igenom att en ökad användning av ved för eldning inte hotar skogsindustrins
virkesförsörjning.
Fortfarande utgör dock massaindustrins krav på förstahandsrätt till allt
användbart virke ett hot, både mot skogsbränsleförsörjningen och framför
allt de mindre sågverkens försörjning med sågtimmer. Beslutet om investeringsstöd
till virkesterminaler måste ses mot den bakgrunden. Det är av
stor vikt att de inte blir till ett instrument enbart för massaindustrins
intressen. Om deras lokalisering får till följd att inlandsregioner plundras
på råvara, måste beslutet om investeringsstöd omprövas och en styrning
som gynnar samhället som helhet införas.
Den påbörjade torvutvinningen är riktig och bör fortsätta. Det är av vikt
att utvinningen av såväl skogsbränslen som torv ger möjlighet för lokala
och regionala myndigheter att tillgodogöra sig vinsterna av verksamheten.
Det är därför inte tillräckligt med enbart försök för regionala bränslebolag.
Vpk:s krav på sådana bolag i alla län med statligt och/eller kommunalt
ägande kvarstår. Vpk tar i en särskild motion upp förslag om en utökad
satsning på energiskog.
Propektering av uran pågår på många ställen i Sverige. Knapphändig
information och upplysning om vad som förekommer gör att det finns skäl
att hysa misstankar om att regeringen tänker sig en framtida utvinning av
de svenska uranförekomsterna. Ett förbud mot detta bör därför införas.
Elförsörjning
Strukturen i den svenska elförsörjningen är genom kärnkraftsutbyggnaden
på väg att förändras. Grundvalen är som tidigare vattenkraften. Så
kommer det att vara också i framtiden även med ett 12-reaktorsprogram i
full drift. Men vattenkraftens och kärnkraftens roll i det samlade elförsörjningsprogrammet
har redan skiftat. Tidigare var vattenkraften baskraft,
och den absoluta toppbelastningen klarades med kondenskraft i oljeeldade
anläggningar. Det var ett mycket bra system, eftersom vattenkraftens
Mot. 1983/84:1367
II
egen flexibilitet möjliggjorde att stora variationer i förbrukningen kunde
klaras utan att någon kraft gick till spillo.
Nu med tio, och snart tolv, reaktorer i drift är kärnkraften baskraft. Den
har ingen flexibilitet, utan måste antingen producera för fullt natt och dag,
sommar och vinter, för att alls kunna påstås vara lönsam, eller vara
avstängd och inte producera någonting. Vattenkraften har mer och mer
fått överta rollen att klara toppbelastningen. Därför har också en omfattande
utbyggnad av effektreserven vid vattenkraftverken ägt rum, en utbyggnad
direkt föranledd av de stora kärnkraftsenheterna. Oljekondensverken
används nästan inte alls, produktionen i mottrycksverk hålls tillbaka
och stagnerar, och vindkraftutbyggnaden har effektivt stoppats.
Trots detta och trots alla ansträngningar att placera el i värmesystem,
har det vissa perioder inte varit möjligt att förbruka all tillgänglig elproduktion.
Baskraften/kärnkraften kan inte stängas av på grund av ekonomiskt—energipolitiska
skäl, således måste vattenkraften producera mindre.
Det går bra så länge det finns plats kvar i vattenmagasinen, flexibiliteten
utnyttjas. Men senaste sommaren, då magasinen var välfyllda löstes
problemet genom att dammluckorna öppnades och billig och ren kraft
förslösades genom att vattnet släpptes förbi turbinerna. På grund av en
miss i vattenkraftsbeskattningen var det också billigare att importera toppkraft
från Norge, varför ännu mera dyrbart vatten släpptes förbi de svenska
turbinerna. Allt detta därför att den vansinniga och onödiga produktionen
i kärnkraftverken skulle kunna fortgå ostörd. Så fungerar kärnkraftsamhällets
energiplanering.
Sverige måste så fort som möjligt återgå till ett elförsörjningssystem med
vattenkraften som baskraft. Når den enligt planerna byggts ut till 66 TWh,
när samproduktionen, dvs. framställningen av el i kommunala kraftvärmeverk
och genom industriellt mottryck genomförts så långt som underlaget
tillåter, dsv. 20—25 TWh, och en komplettering skett med ett vindkraftprogram
i storleken 10—15 TWh, räcker elproduktionen till för all
vettig användning av elström. Absoluta toppbelastningar kan, som tidigare,
klaras med ett fåtal oljekondensverk, som liksom nu endast behöver
användas i ringa omfattning. Reservkraft i form av kondensverk eldade
med inhemska fasta bränslen från biomassa och torv är också tänkbart. Ett
sådant elförsörjningssystem är också mindre sårbart, något som erfarenheterna
från det stora elavbrottet vid årsskiftet 1983— 1984 borde lärt oss
att beakta. Vpk kommer att lägga fram sina synpunkter i den frågan när
den aviserade propositionen om energiförsörjning vid beredskap och
kring och dess roll i totalförsvaret presenteras av regeringen.
En övergång till ett elsystem som det ovan föreslagna, fordrar att den av
kärnkraftsindustrin ingångsatta realisationen av billig kärnkraftsel stoppas.
Ytterligare införande av el i värmesystemen måste förhindras. Slöseriet
i övrigt med el måste upphöra. Det finns beräkningar som visar att
småhus och villor kommer att vara totalt elberoende 1990. Samtidigt finns
Mot. 1983/84:1367
12
det prognoser som säger att elpriset kommer att fördubblas i reella tal på
1990-talet. Sverige måste snarare koncentrera sig på att minska elberoendet,
i stället för att ägna så gott som all uppmärksamhet åt att göra sig av
med oljan.
Överskottet av el från kärnkraftverken är emellertid en realitet och
kommer att vara det under resten av 1980-talet. I stället för att bygga upp
ett inhemskt elberoende på detta överskott, bör kraftfulla satsningar på
export av el snarast genomföras. Det finns en marknad för el på kontinenten,
i Danmark, Öst- och Västtyskland och i andra stater. Det ger exportinkomster
och underlättar den nödvändiga omställningen i Sverige, bl. a.
den kraftiga höjning av elpriset, som måste genomföras.
Vpk föreslog i samband med regeringens förslag om åtgärder för oljeersättning,
att den särskilda avgiften på el producerad i kärnkraftverk borde
sättas till 0,5 öre/kWh i stället för det av regeringen föreslagna 0,2
öre/TWh. Denna höjning måste med det snaraste genomföras. Den får
betraktas som ett första steg, som snabbt bör följas av flera. Vpk kommer
också att under rubriken Kärnkraft längre fram i motionen föreslå högre
uttag för finansiering av avfallshanteringen.
Värmeförsörjning
Fortsatta satsningar på att ta till vara spillvärme erfordras. Stora mängder
energi förslösas genom att varmvatten och varmluft släpps ut från
industrier, offentliga byggnader och institutioner samt i bostadsbeståndet.
Det behövs en kartläggning av vilka energireserver som är tillgängliga på
detta område. Detta bör kunna genomföras inom ramen för den kommunala
energiplaneringen, och när det gäller industrier, genom länsstyrelsernas
försorg. Installationer av värmepumpar av olika slag har till en del
åstadkommit ett bättre utnyttjande av spillvärme, men mycket kan ännu
göras för att förbättra värmeförsörjningen med denna energi.
Utbyggnaden av fjärrvärme i stora system med höga temperaturer har i
vissa fall visat sig vara olämpligt. På detta, som på alla andra områden får
inte ett visst värmesystem bli ett mål i sig. Vpk har under lång tid pläderat
för att småskaliga värmesystem med lägre temperaturer också behöver
byggas ut. Efter hand som olika inhemska bränslen blir tillgängliga, blir
också sådana system alltmera lönsamma. Deras fördelar har ännu inte i
tillräcklig grad uppmärksammats i den svenska energiförsörjningen.
Solenergin har i likhet med andra alternativa energikällor kommit i
skymundan i den satsning på kol och kärnkraft som nu präglar den
svenska energiförsörjningen. Det är dags att på nytt aktualisera en direkt
användning av den för alla andra energislag grundläggande källan. I
budgetpropositionen nämns inte solenergin med ett ord. Ändå har stora
erfarenheter gjorts under de första åren av 1980-talet. En förnyad uppföljning
och nysatsning på solenergiområdet bör ske.
Mot. 1983/84:1367
13
Storstädernas värmeförsörjning är ännu inte löst. Hetvattenledningar
från kärnkraftverken kan väl förhoppningsvis nu antas vara avförda från
dagordningen liksom så många andra fantasier som frodats kring reaktorerna.
Men kärnvärme och kol är högst livskraftiga alternativ, och det
behövs andra idéer för att förhindra att de skall bli den enda lösningen. En
sådan idé är energikombinaten. Vpk har tidigare aktualiserat den frågan.
Kärnkraft
Kärnkraften är en belastning, inte en fördel för det svenska energisystemet
och den svenska energipolitiken. Detta framgår med all önskvärd
tydlighet när det tas i beaktande vilka negativa effekter kärnkraftsutbyggnaden
har haft och har på produktion och konsumtion av energi, så som
det redovisats tidigare i motionen. De framtida svårigheterna med hantering
och förvaring av det radioaktiva avfallet, som produceras i allt större
mängder, kan ännu inte överblickas. Det bästa som kan göras är således att
snabbast möjligt vidta åtgärder för att mildra och upphäva dessa negativa
effekter:
o De två sista reaktorerna F 3 och O 3 bör inte laddas,
o De första avstängningarna av reaktorer i drift bör snarast genomföras
och beslut fattas om direktförvaring av det hittills producerade avfallet.
Någon ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer bör inte
heller utbetalas. Dessa närmare 300 milj. kr. kan användas på ett bättre
sätt än att stödja kraftföretagens, för vårt land skadliga kärnkraftsproduktion.
o Finansieringen av avfallshanteringen måste säkras. Vpk föreslår därför
att den av Nämnden för hantering av använt kärnbränsle (NAK) föreslagna
höjningen av avgiften för denna Finansiering till 2,1 öre/kWh
genomförs. Det bör betraktas som ett första steg. Ingen vet vad avfallshanteringen
kommer att kosta i framtiden utom att det blir dyrare,
varför ytterligare kraftiga höjningar kommer att bli nödvändiga,
o I detta sammanhang vill vpk aktualisera en översyn och skärpning av
finansieringsbestämmelserna, speciellt återlånerätten av de ovannämnda
avgifterna, som kärnkraftsföretagen nu har. Denna fråga diskuterades
i atomlagstiftningskommittén (ALK), och kritiska synpunkter på
systemet framförs i betänkandet (SOU 1983:9). Det gäller de återlånade
medlens användning, formen för systemet som skiljer sig från övrig
kreditgivning och säkerheten för lånen. I det sista fallet används reaktorerna
som säkerhet, och ALK säger om detta (betänkandet s. 141):
”Mot bakgrund av kärnkraftverkens speciella karaktär och av syftet
med fonderingen enligt finansieringslagen är kärnkraftverken ingen
lämplig säkerhet för sådana lån”. Det borde alla kunna hålla med om,
och en förändring av detta sakernas tillstånd måste genomföras.
Mot. 1983/84:1367
14
Hemställan
Med hänvisning till det anförda yrkas*
1. att riskdagen hos regeringen hemställer om förslag till energihushållningslag
som ger de styrmedel som krävs för att genomföra
en effektiv energihushållning,
2. att riksdagen uttalar en fortsatt snabb minskning av oljeanvändningen
f. n. inte är nödvändig,
3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om importlicenser
för kol,
4. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om överförande
av den privata oljeindustrin i samhällelig och kooperativ
ägo,
5. att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ för bildandet
av regionala bränslebolag,
6. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till förbud
mot uranprospektering och uranbrytning,
7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om snabb
utbyggnad av alternativ elproduktion i form av mottryck och
vindkraft i enlighet med motionen,
8. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till åtgärder
för en kraftig ökning av exporten av elkraft,
9. att riksdagen beslutar att den särskilda avgiften på el producerad
i kärnkraftverk höjs till 0,5 öre/kWh,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om småskaliga värmesystem och solvärme,
11. att riksdagen hos regeringen hemställer om en inventering av
hur mycket spillvärme som finns tillgänglig i landet, i enlighet
med vad som anförs i motionen,
12. att riksdagen uttalar att reaktorerna F 3 och O 3 inte bör laddas,
13. att riksdagen beslutar att avfallet från de svenska reaktorerna
inte skall upparbetas,
14. att riksdagen beslutar avslå proposition 1983/84:100, bilaga
14, E 6. Angående ersättning för försenad idrifttagning av
kärnreaktorer,
15. att riksdagen beslutar att avgiften för hantering av radioaktivt
avfall höjs med 0,2 öre/kWh till 2,1 öre/kWh,
16. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn och
skärpning av lagbestämmelserna för finansiering av hanteringen
av radioaktivt avfall i enlighet med vad som anförs i motionen.
Mot. 1983/84:1367
Stockholm den 23 januari 1984
LARS WERNER (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
TORE CLAESON (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)
OSWALD SÖDERQVIST (vpk)
* Se även motion 1983/84:1368
Övrigt om motionen
Intressenter








Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket