En vitaliserad demokrati

Motion 1986/87:K708 Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :K708

Alf Svensson (c)

En vitaliserad demokrati

Partierna är ett bärande element i vår demokrati, vilket fastslås bl. a. i
förarbetena till vår författning. Riksdagen har avstått från en lagreglering av
partiernas organisation eller arbetsformer med hänvisning till yttrande- och
föreningsfriheterna. Det har dock funnits tendenser till att förbehålla vissa
rättigheter för en begränsad grupp av politiska partier. Därmed har
demokratins vitalitet åsidosatts.

Statsvetarna Gullan och Janerik Gidlund har i den av folkstyrelsekommittén
utgivna boken ”Makten från folket” ange» följande viktiga synpunkter:
”Vår tes är att de politiska partierna har utvecklat och kartelliserat sin
folkstyrelsefunktion under de senaste decennierna; partiväsendet får en
nyckelroll i ett politiserat samhälle och de etablerade partierna söker på
olika sätt skydda sin ställning mot konkurrens från nya partier och andra
politiska grupperingar.”

Förutsättningarna för ett vitalt politiskt liv genom en öppenhet inför
politiska opinioner har beskurits genom olika åtgärder. I en särskild motion
om grundlagsfrågor tar kds upp behovet av förändringar i valsystemet vad
avser regeringsformen. Men flera förändringar inom det nuvarande systemets
ram kan avsevärt förbättra demokratins representativitet och vitalitet.
De avser vallagen, lagen om statligt stöd till partier samt konsekvenser av
vallagsförändringarna för informationsfriheten i statligt styrda etermedia.

Valkarteller

Det finns olika åsikter om huruvida ett valsystem skall ha spärrar eller inte. I
den nuvarande författningen har det fastställts en mandatfördelningsspärr.
Den är dock inte generellt sett en småpartispärr eftersom regeringsformens
3 kap. 7 § medger valsamverkan mellan politiska partier under gemensam
beteckning. Den s. k. fyraprocentsspärren eller tolvprocentsspärren är alltså
en spärr riktad mot själva valsedelsbeteckningen inte mot partier som
juridiska personer. Definitionen av begreppet parti i denna paragraf är heller
ingen allmängiltig partidefinition. Man kan jämföra med riksdagsordningen
7 kap. 4 § som också innehåller en ”partidefinition”. Inte heller den är
allmängiltig.

Valsamverkan mellan politiska partier var före 1952 inte ovanlig i Sverige.
Efter beslutet att slopa kartellbeteckningar på valsedlarna har valsamverkan
enbart förekommit i ett fåtal fall i val till riksdagen. Det har varit fråga om
lokalt samarbete i allmänhet. I och med den nuvarande författningen med

proportionell fördelning för valsedelsbeteckningar med minst fyra procent av Mot. 1986/87

rösterna har sådan valsamverkan förekommit i 1982 års val och i 1985 års val. K708

1982 skedde samverkan mellan tre mycket små partier och väckte inget större
uppseende.

1 1985 års val skedde samverkan mellan ett i riksdagen representerat parti,
centerpartiet, och ett orepresenterat parti, kristen demokratisk samling.

Denna sistnämnda samverkan väckte stort medialt intresse. På sina håll
hävdades det att en sådan samverkan skulle vara i strid med författningen.

Bevisligen är den inte det. Den nuvarande lagstiftningen medger valsamverkan
mellan politiska partier. Därom råder ingen tvekan.

Trots att den ramlag som grundlagen utgör i det här fallet medger
valsamverkan har folkstyrelsekommitténs majoritet i sitt slutbetänkande
gjort en märklig markering gentemot förekomsten av en valsamverkan. I sin
argumentering åberopar den fem principer från grundlagberedningen vars
betänkanden är utgångspunkten för vår nuvarande författning. Men dessa
principer ansågs vara tillgodosedda i och med det valsystem som konstruerades
och antogs av riksdagen.

Folkstyrelsekommittén redovisar inte hela bilden från grundlagberedningen
och propositionen. Den punkt som man försöker åberopa gentemot
valsamverkan mellan kds och centerpartiet avsåg inte den typen av valsamverkan.
Den handlade i stället om ”korsvis” valsamverkan i olika valkretsar
mellan olika partier. I proposition 1968:27 skrev föredragande statsråd om
just denna punkt följande: ”Några motsvarande missbruksrisker finns inte
med ett riksproportionellt valsystem av den konstruktion som grundlagberedningen
har föreslagit.”

Folkstyrelsekommittén försöker alltså med konstlade medel åberopa
principer från grundlagberedningen. Dessa är dock inte relevanta för den
valsamverkan som skedde 1985. Det är dessutom märkligt att kritiken mot
valsamverkan dyker upp i samband med 1985 års val. Redan 1982 valsamverkade
ett antal mikropartier runt en gemensam valbeteckning. I författningsmässigt
avseende föreligger i de båda fallen ingen principiell skillnad.

Uttalandet från folkstyrelsekommittén är alltså främst ett uttryck för
partipolitiska och inte författningsmässiga överväganden. Detta uttalande
har heller ingen praktisk betydelse. Det är som c-reservanten skriver:

”Rättsläget vad gäller tillämpningen av RF 3 kap. § 7 är således helt
oförändrat med vad som hittills gällt.”

Valsamverkan mellan politiska partier är vanlig sett ur internationell
synvinkel. 11, ex. Norge och Finland är den ett normalt inslag. Kds inställning
är att i avvaktan på en förändring av det grundlagsfästa valsystemet bör man
arbeta för en vitalisering av det politiska livet. Därför borde vallagen
underlätta valsamverkan mellan politiska partier. Detta kan ske genom att
de olika valsedlarna kan särskiljas identitetsmässigt på ett klart sätt. De före
1952 använda kartellbeteckningarna borde åter kunna komma till heders.

Med det riksproportionella valsystem som Sverige för närvarande har är
det troligt att om valsamverkan används så sker det över hela riket och med
viss politisk anknytning mellan partierna. 1982 års val gav en antydan om att
det nuvarande valsystemet skulle kunna ge klart orimliga effekter. Fyra
partier var då i närheten av de fyra procenten, två över och två under.

Teoretiskt kunde man då se framför sig den situation då fyra partier hamnade Mot. 1986/87

strax under fyra procent. Nära 16 procent av väljarna skulle då ha blivit K708

orepresenterade i riksdagen. Nu gick det inte på det viset i 1985 års val, men
situationen visar på orimligheterna. En effekt av nuvarande spärrmetodik är
att väljare i stället för att rösta på det parti man har störst sympatier för röstar
på ett annat - s. k. taktikröstning. Ur demokratins synvinkel är en utbredd
taktikröstning inte något positivt utan klart oacceptabelt. Varje röst bör
läggas efter övertygelse. Ett underlättande av valsamverkan skulle vara en
säkerhetsventil i det nuvarande valsystemet.

Det finns alltså fog för att i vallagen skriva in möjlighet till kartellbeteckningar
på valsedlarna. På så sätt kan kravet på att avgiven röst skall ge
utdelning i mandat hävdas på ett bättre sätt. Detta förslag får följande
lagändringskonsekvenser i vallagen.

Vallagens 5 kap. 1 § kompletteras med:

Två eller flera partier som ämnar samverka med varandra i kartell i val till
riksdagen kan gemensamt anmäla en kartellbeteckning till centrala valmyndigheten.

Vallagens 5 kap. 3 § moment 1 som säger att ”partibeteckning får
registreras om partiet icke utgör underavdelning av politisk sammanslutning”
strykes.

Även 5 kap. 2 § och 4 § måste konsekvensändras. Övriga registreringskrav
återkommer nedan.

Vallagens 6 kap. 2 § andra stycket: ”På valsedel skall finnas partibeteckning”
kompletteras med: Används kartellbeteckning skall den sättas som
första beteckning och som andra beteckning någon av de i kartellen ingående
partibeteckningarna.

Vallagens 14 kap. 4 § säger: ”Valsedel är ogiltig om den saknar partibeteckning
eller upptager mer än en partibeteckning.” Denna paragraf
konsekvensändras i enlighet med det föreslagna komplementet till 6 kap. 2 §
till följande: Valsedel är ogiltig om den saknar partibeteckning eller upptager
fler beteckningar än vad som föreskrivs i 6 kap. 2 § andra stycket.

Registreringsfrågor

Ett mycket angeläget krav är att de politiska partierna ges en likvärdig
formell behandling i frågor som är av stor betydelse för en fullföljd
valhandling. Det gäller tillhandahållande av valservice (valsedlar mm.), stöd
till de politiska partierna och informationsfriheten. Mycket talar för att den
praktiska hanteringen - inte minst hos den centrala valmyndigheten - skulle
underlättas genom skärpta registreringskrav på de politiska partierna och att
man därefter behandlade de registrerade partierna likvärdigt.

I vallagen krävs för registrering 1 500 röstberättigade medlemmar för ett
politiskt parti. Dessutom gäller att partier som innan detta krav infördes var
registrerade får kvarstå som registrerade om de vid varje val anmäler
kandidater.

Kds menar att kravet på registrering för val till riksdagen utan vidare kan
höjas till minst 3 000 röstberättigade medlemmar. Det talet används för
övrigt som gräns för fullt statsbidrag till politiska ungdomsförbund och

kvinnoförbund. Det förefaller alltså inte orimligt som registreringskrav. Mot. 1986/87

Vidare bör partier som bara samlar något hundratal röster inte få kvarstå som K708

registrerade bara för att de registrerades före kravet på ett visst antal
medlemmar. För dessa partier bör uppsättas krav på att de kan uppvisa antal
medlemmar enligt registreringskrav eller att de i senaste riksdagsval erhållit
motsvarande, förslagsvis, 15 000 röster i hela landet.

Genom dessa skärpta registreringskrav skulle man kunna behandla alla
registrerade partier på ett likvärdigt sätt utan att få orimliga och orättvisa
effekter, t. ex. när det gäller tillhandahållande av valsedlar.

Detta förslag innebär förändringar av vallagens 5 kap. 3 § 2 momentet och
6 § 2 momentet i enlighet med kraven ovan.

Vallagens 6 kap. 4 § första stycket förändras så att tillhandahållandet av
valsedlar kopplas till registreringen. Stycket bör då lyda:

Efter beställning av parti, som är registrerat för respektive val, tillhandahåller
centrala valmyndigheten partiet blanketter till valsedlar till det antal
partiet önskar.

Vallagens 6 kap. 5 § första stycket bör ges följande lydelse:

I fråga om parti, som deltager i riksdagsval och som är registrerat för val till
riksdagen, svarar statsverket för kostnaden för blanketter till valsedlar till ett
antal som motsvarar fyra gånger antalet röstberättigade i valkretsen.

6 kap. 9 § moment 1 ändras till:

1. valsedlar som försetts med parti- och valbeteckning för parti som är
registrerat för val till riksdagen.

I 8 kap. 9 § sista stycket ersätts ”... parti som är representerat i
riksdagen” med ”. . . parti som är registrerat för val till riksdagen”.

9 kap. 6 § konsekvensändras enligt 6 kap. 9 §.

Av 6 kap. 9 § bör också framgå att valsedlar för viss partibeteckning inte
ovillkorligt skall tillhandahållas. Under 1985 års val tillhandahölls t. ex.
riksdagsvalsedlar med beteckningen kristen demokratisk samling (kds) trots
att det skedde mot detta registrerade partis önskan. Partiet hade som bekant
valsamverkan med centerpartiet. Tillhandahållande bör inte ske mot partis
egen önskan.

Statligt stöd till politiska partier

Aven den nuvarande lagen om statligt stöd till politiska partier som deltar i
val till riksdagen uppvisar en del orimliga effekter. Partier under 2,5 procent i
riksdagsval erhåller inget som helst statligt stöd, trots att de kan ha många
gånger större medlemsantal än vad som krävs för statsbidrag för övriga
riksorganisationer. Gränsen 2,5 procent tycks också godtyckligt vald. Varje
parti har oavsett storlek vissa grundkostnader. Detta gäller även partier som
inte blivit representerade i riksdagen. För orepresenterade partier utgår
mandatbidrag för partier över 2,5 procent i riksdagvalet. Ett mandatbidrag
utbetalas för varje tiondels procent.

Det finns anledning att se över både mandatstöds- och kanslistödsfördelningen.
Det kan anses rimligt att större partier har större kostnader, utöver
vissa grundkostnader som gäller alla partier. Man skulle även här kunna utgå

7

från registreringskraven för erhållande av statligt stöd, men det kan också Mot. 1986/87

vara rimligt att knyta stödet till röststyrkan i någon form. Förslagsvis kan man K708

utgå från en röststyrka som motsvarar minst en procent av de giltiga rösterna,
men man kan också välja en lägre nivå.

En tänkbar modell för att ersätta tredje stycket i paragraf 3 lagen om
statligt stöd till politiska partier är följande: Har parti, registrerat för val till
riksdagen, i något av valen ej blivit företrätt i riksdagen, erhåller parti som
motsvarar minst en procent av rösterna i riksdagsval ett fjärdedels mandatbidrag
för varje hel tiondels procent över en procent upp till 2,5 procent, ett
halvt mandatbidrag för varje hel tiondels procentenhet röster över 2,5
procent och upp till fyra procent.

Paragrafen 6 om grundstödet kan kompletteras enligt följande: Har parti,
registrerat för val till riksdagen, ej blivit företrätt i riksdagen, erhåller sådant
parti en tredjedels grundstöd per år om partiet motsvarar minst en procent av
rösterna i hela landet men ej fyra procent.

Informationsfriheten

Regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) talar om att den svenska
folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. Det
föreligger självfallet ett samband mellan den fria åsiktsbildningen och
rösträtten. Medborgaren måste vara informerad om de olika politiska
alternativen (åsiktsbildningen) för att på ett relevant sätt kunna utöva sin
rösträtt. Endast den allsidigt och korrekt informerade medborgaren kan göra
ett rationellt val mellan de olika åsiktsalternativen. I dagens enorma
informationsflöde ställer det speciella krav på de dominerande medierna, i
synnerhet dem med en public-service-funktion som riksradion, lokalradion
och televisionen.

Sveriges Radios särbehandling av de i riksdagen representerade partierna i
de speciella valprogrammen i radio och TV tillgodoser inte rimliga krav när
det gäller informationsfriheten. Valfriheten när det gäller val av politiska
partier förutsätter att partierna har likvärdiga möjligheter att nå ut med sitt
budskap. Denna likvärdighetsprincip bör skrivas in i avtalet mellan staten
och Sveriges Radios programföretag. I konsekvens med vad som gäller
tillhandahållande av valsedlar m. m. bör för likabehandling i de speciella
valprogrammen i radio och TV gälla den ovanstående skärpta modellen för
registrering för val till riksdagen av politiskt parti.

Inför 1985 års val ledde särbehandlingen av de fem dåvarande riksdagspartierna
till att kds och miljöpartiet de gröna missgynnades. Radionämnden har
analyserat valprogrammen och hävdar att bevakningen av de politiska
partierna ”måste uppnå åtminstone en miniminivå i fråga om allsidighet,
relevans, granskning och spegling”. Radionämnden fällde därför riksradions
och televisionens bevakning av miljöpartiet de gröna inför 1985 års val.

Bevakningen motsvarade inte 11 § i avtalet mellan staten och programföretagen.
Av nämndens handling framgår också att kds behandlades i de officiella
valprogrammen på samma sätt som miljöpartiet.

Det inträffade visar att programföretagen skulle vara betjänta av en
likvärdighetsprincip baserad på de restriktivare registreringsreglerna enligt

ovan. Det skulle också innebära ett stöd för programföretagen gentemot Mot. 1986/87

partipolitiska påtryckningar om denna princip fanns i avtalet mellan staten K708

och programföretagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
ändring av vallagen så att den medger kartellregistrering och kartellbeteckning
på valsedel för val till riksdagen,

2. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
ändring av vallagens bestämmelser om registrering av politiskt parti
och ändringar i konsekvens med denna, i enlighet med vad som anförts
i motionen,

3. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag till
ändring av lagen om statligt stöd till politiska partier i enlighet med vad
som anförts i motionen,

4. att riksdagen beslutar uttala sig om informationsfriheten för
politiska partier i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 26 januari 1987
Alf Svensson (c)

9