En social bostadspolitik för hållbar utveckling

Motion 1998/99:Bo208 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Inledning

Vänsterpartiet anser att bostaden är en social rättighet. Det
betyder att alla skall ha rätten till en ändamålsenlig bostad i
en god boendemiljö till en rimlig kostnad. Det har varit den
svenska bostadspolitikens inriktning sedan 1940-talet då
riksdagen beslutade att bostadsförsörjningen skulle påverkas
av politiska beslut. Denna politik har varit en förutsättning
för den höga bostadsstandarden och den begränsade
trångboddhet vi har i Sverige idag, internationellt sett. Den
bostadspolitik som bedrivits har på många områden varit
framgångsrik och i dag är så gott som alla bostäder fullt
moderna. Detta har medfört att grupper som tidigare hade
svårt att hävda sig på bostadsmarknaden har fått ett starkt
stöd. Tyvärr har det också inneburit att tillgången på billiga
lägenheter i det äldre beståndet, som bl.a. kunnat användas
som genomgångslägenheter för ungdomar, nästan helt
försvunnit. Det har också inneburit att mycket av vårt
byggda kulturarv har förstörts. De ensidigt sammansatta
bostadsområdenas tillkomst under miljonprogrammens
uppbyggnad har förstärkt boendesegregationen ytterligare.
Den klassmässiga segregationen har dessutom i allt större
utsträckning lett fram till en etnisk segregation. Icke etniska
svenskar, arbetslösa och låginkomsttagare utgör en allt större
del av befolkningen i dessa områden. Förutsättningar för en
s.k. boendekarriär inom områdena är ofta obefintliga på
grund av den ensidiga sammansättningen av
bostadsbeståndet, och omsättningen av boende inom området
blir därför alltför hög.

Utvecklingen på 1990-talet hotar alltmer den sociala bostadspolitiken.
Detta har sin grund i många faktorer där arbetslösheten spelar en mycket stor
roll, men även en rad politiska beslut har spelat en avgörande roll. Däribland
kan nämnas den underfinansierade skattereformen, den otydliga ställning
som allmännyttan fått, förändringar i lagstiftningen samt budgetsaneringen.

Den socialdemokratiska regeringen har inte gjort någon helhetsanalys av
den nya situationen. Inte heller den bostadspolitiska utredningen (SOU
1996:156) fick uppdraget att göra en analys som kunde vara en grund för
framtida beslut om en social bostadspolitik.

Drastiska nedskärningar av bostadsstödet och orättvisan mellan de olika
boendeformerna har lett fram till att en stor del av de ensamstående med barn
och de med låga inkomster inte kan efterfråga en ny bostad med en
utrymmesstandard som ansågs rimlig för 30 år sedan. De förändringar som
föreslogs av den bostadspolitiska utredningen har inte skapat likvärdiga
villkor mellan de olika boendeformerna egnahem, bostadsrätt och hyresrätt.
Subventionerna till hyresrätt och bostadsrätt har blivit sämre än skatte-
avdraget för egnahem.

Vi kan konstatera att det mellan åren 1989 och 1995 i fasta priser blivit
30 % dyrare att bo i hyresrätt, 25 % dyrare att bo i bostadsrätt och 13 %
dyrare att bo i egnahem. Konsumtionsutrymmet för motsvarande period visar
-7 % för hyresrätt, +5 % för bostadsrätt och +13 % för egnahem. Efter 1995
har denna trend förstärkts. Boendekostnaderna för hyresrätt har fortsatt att
öka, medan kostnaderna i framför allt egnahem har gått ned tack vare lägre
räntenivåer. Hushållen i hyresrätt har också generellt lägre inkomster än de i
övriga boendeformer, vilket ytterligare är en nackdel för deras ekonomiska
situation. De senaste årens förändringar av fastighetsskatten har stärkt bilden
av hyresrätten som den stora förloraren, och det är därför bra att regeringen i
förhandlingar med Vänsterpartiet valt att låta den sista justeringen av
fastighetsskatten riktas direkt mot flerbostadshus.

Denna åtgärd är inte tillräcklig utan borde följas av fler åtgärder.
Vänsterpartiet anser att en utredning borde tillsättas som syftar till en
allsidig
bedömning av utvecklingen inom bostadssektorn och dessutom ger förslag
som förnyar och utvecklar den sociala bostadspolitiken. En sådan utredning
måste kunna visa hur man uppnår en rättvisa i boendet som framför allt
skapar förutsättningar för alla att kunna efterfråga en rimlig boendestandard
till rimliga kostnader. Detta bör ges regeringen till känna.

Byggkostnadsdelegationen borde utifrån det ovan sagda omvandlas till en
boendekostnadsdelegation. Delegationen bör också breddas i sin samman-
sättning. Självklart måste kommuner, stat, byggentreprenörer, bostadsföretag
och boendeorganisationer vara delaktiga i detta arbete. Detta bör ges
regeringen till känna.

Kommunernas roll för en
social bostadspolitik

Ansvaret för den sociala bostadspolitiken har vilat på stat
och kommun. Staten har ställt kvalitetskrav och säkrat
finansieringen, kommunerna har gjort bedömningar av
nybyggnads- och ombyggnadsbehovet samt svarat för
planering av mark och bebyggelse. Vidare har kommunerna
deltagit i förmedling av bostäder genom kommunala
bostadsförmedlingar och producerat och förvaltat bostäder
genom kommunalägda bostadsbolag och stiftelser. Under de
borgerliga regeringsåren i början på 1990-talet förändrades
dock villkoren för kommunernas bostadspolitiska ansvar
kraftigt. De ekonomiska villkoren för byggande i
kommunala bostadsföretag har försämrats och merparten av
den speciallagstiftning som reglerade den kommunala
bostadspolitiken har avvecklats. Det kommunala ansvaret för
bostadspolitiken baseras efter den 1 juli 1993 i allt väsentligt
på kommunallagen, socialtjänstlagen och plan- och
bygglagen. De lagar som upphävts är bl a
bostadsförsörjningslagen från 1947 och
bostadsanvisningslagen från 1987. Den förstnämnda ålade
kommunerna att upprätta bostadsförsörjningsprogram och
anordna avgiftsfri bostadsförmedling eller skyldighet att på
begäran lämna information om läget på den lokala
bostadsmarknaden. Den sistnämnda gav kommunerna på
vissa grunder anvisningsrätt till lägenheter både i det privata
och det kommunala beståndet.

Borttagandet av dessa speciallagar har t ex medfört att antalet kommuner
som upprättar särskilda bostadsförsörjningsprogram minskat kraftigt (från
72 % till 29 % under åren 1992-1996) och att antalet kommunala bostads-
förmedlingar mer än halverats. Ramlagstiftningen är inte tvingande. Inte ens
socialtjänstlagen ger generell rätt till en egen bostad. Hur detta påverkat den
sociala bostadspolitiken är inte analyserat eller konsekvensbelyst.

Bostadspolitiken kommer inte med nödvändighet upp på den
kommunalpolitiska dagordningen och det finns inte längre sådana krav på
kommunerna. Vänsterpartiet ser bostadspolitiken som väsentlig både i ett
socialt och klassmässigt perspektiv och menar att bostadspolitiken skall
finnas på den politiska agendan i våra kommuner och kräver lagstiftnings-
ändringar för att uppnå detta. Vänsterpartiet kräver en förstärkt och utvecklad
lagstiftning på bostadsområdet bl a avseende anvisningsrätt och obligatorisk
bostadsförmedling. Detta bör ges regeringen till känna.

Allmännyttan

De allmännyttiga bostadsföretagen har spelat en avgörande
roll för den sociala bostadspolitiken sedan de infördes 1946.
Syftet har varit att erbjuda bostäder av god kvalitet till låga
hyror för att på så sätt fungera som ett både prispressande
och kvalitetshöjande inslag på bostadsmarknaden.
Tillgängligheten för alla har varit en hörnsten för
allmännyttan och alla har oavsett inkomst och
klasstillhörighet haft samma rätt till boende. Allmännyttan
har ofta varit en garant för dem som stängts ute från den
övriga bostadsmarknaden.

Systemskiftet i den svenska bostadspolitiken har försvagat de allmän-
nyttiga bostadsföretagen vilket lett fram till att de kommunala ägarna numera
ofta ställer samma krav på sina bostadsföretag som på andra kommunala
företag. Ett exempel på detta är att företagen skärpt kraven på nytillträdande
hyresgäster så att det i flera fall har varit omöjligt för arbetslösa och
personer
med svag ekonomi att få en egen bostad genom bostadsföretagens försorg.
Systemskiftet i bostadspolitiken och på kreditmarknaden har skapat stora
ekonomiska problem för en rad allmännyttiga bostadsföretag och i
kombination med vikande befolkningsunderlag med tomma lägenheter som
följd har flera av bostadsföretagen blivit en stor ekonomisk belastning för
kommunerna.

Samtidigt har flera stora bostadsföretag framför allt i de stora städerna en
mycket stark ekonomi, vars vinster används av ägarna på ett sätt som inte
kan anses överensstämma med begreppet allmännyttigt. Företagen får bidra
till en annan kommunal verksamhet genom vinster på försäljning,
utdelningskrav och krav på koncernbildning. Alltför hög vinstutdelning har
redan lett fram till att två kommunalägda bostadsföretag förlorat sin status
som allmännyttiga genom beslut i länsstyrelsen. Om staten skall kunna ta sitt
ansvar för den sociala bostadspolitiken måste staten också klargöra gränserna
för hur kommunerna skall utnyttja sitt ägande och tillse att företagen ges
rimliga förutsättningar för att framöver kunna vara den självklara del av den
sociala bostadspolitik som man en gång varit.

Allmännyttan omfattar i dag en fjärdedel av landets hushåll och genom sin
hyresledande funktion sätter man en övre gräns för hyrorna i samtliga
hyresfastigheter med en tredjedel av befolkningen som hyresgäster. Att då
inte ha en tydlig lagstiftning som reglerar begreppet allmännyttigt
bostadsföretag är inte rimligt. Till dess de allmännyttiga företagens ställning
tydligare reglerats finns det skäl att införa i hyreslagen, att vid hyres-
förhandlingar skall jämförelse göras med "kommunalt bostadsföretag där
kommunen äger mer än hälften av aktierna". Detta bör ges regeringen till
känna.

Vid införandet av bruksvärdesprincipen i hyreslagen 55 § angavs som
motiv till att de allmännyttiga bostadsföretagen skulle vara vägledande vid
hyressättningen, att de lyder under självkostnadsprincipen. Denna princip
innebär att kommunen inte får ta ut högre avgifter än att de täcker kostnaden
för verksamheten. Att självkostnadsprincipen gällt för företagen har utgjort
ett fundament för bruksvärdesregeln och varit en självklar bas för parterna på
hyresmarknaden i förhandlingsarbetet. Nu har denna grundsats rubbats, och
detta beror på att det i förarbetena (1993/94:188, sid. 83) till införandet av
självkostnadsprincipen i kommunallagen uttalades att de allmännyttiga
bostadsföretagen inte omfattas av självkostnadsprincipen.

Vänsterpartiet skulle vilja ha en tydlig definition av begreppet allmännytta.
Detta kan uppnås genom att skriva in en definition av begreppet "allmän-
nyttiga bostadsföretag" i kommunallagen (1991:900) vad gäller ägande, syfte
med företaget, kommunens dominerande inflytande, bostadsföretagets
långsiktiga självkostnad, övre gräns för vinstuttag för utdelning av insatt
kapital samt inflytande för hyresgästerna över förvaltning, hyressättning och
ekonomi. Definition av begreppet allmännyttiga bostadsföretag skall enligt
vårt förmenande föras in i kommunallagen och avse företag, där kommunen
äger minst 50 % av aktierna. Syftet med de allmännyttiga bostadsföretagen
är att ge kommunens invånare tillgång till en god bostad till en rimlig
kostnad. Självkostnadsprincipen skall gälla, d v s att hyrorna sätts utifrån
kostnader under verksamhetsåret samt utifrån behovet av fonderingar till
underhåll och renoveringar under en längre period. Avkastningen får inte
överstiga motsvarande ränta på långfristiga lån. Detta bör ges regeringen till
känna.

Obligatoriskt
boendeplaneringsprogram

I den bostadspolitiska utredningen talas om ett nytänkande
för bostadsplanering. Det behövs ett tvärsektoriellt
samarbete mellan fysisk planering, tekniker, miljöansvariga
och socialtjänsten. Det krävs också ett samarbete mellan och
med de olika aktörerna på den lokala bostadsmarknaden. Om
detta skall ha någon större mening måste det utmynna i
obligatoriska boendeplaneringsprogram som i sin tur skall
vara en naturlig och självklar del av översiktsplaneringen i
kommunerna, som enligt lag skall ses över minst en gång per
mandatperiod. Innehållet i programmet skall beskriva
kommunens planering för att tillgodose de prioriterade
gruppernas behov av bostäder, åtgärder mot
bostadssegregationen och utvecklingen mot det ekologiskt
hållbara samhället. I programmet bör man också redovisa
åtgärder för att skapa möjlighet till boendekarriär inom de
olika delområdena. Detta bör ges regeringen till känna.

Bostadsanvisning

Bostadssegregationen i Sverige måste brytas och till detta
krävs omfattande åtgärder. Var du kan bosätta dig är ofta en
fråga om klasstillhörighet och ibland en rent etnisk fråga. Vi
kan konstatera att den alltmer marknadsanpassade
bostadssektorn leder fram till ökade skillnader i boendet. För
att bryta den här utvecklingen måste alla människor i
möjligaste mån få ekonomiska förutsättningar att välja
boendeform och bostadsområde. Kampen mot arbetslösheten
måste därför även här få högsta prioritet och en socialt sett
allsidig sammansättning av hushållen måste eftersträvas i
alla bostadsområden. En lagstiftad bostadsanvisningsrätt i
både kommunala och privata bostadsföretag är en
nödvändighet för att kunna sätta kraft i förhandlingarna med
bostadsföretagen om en god tillgång på lediga lägenheter för
att skapa allsidigt sammansatta bostadsområden och för att
förstärka de resurssvaga hushållens möjligheter på
bostadsmarknaden.

I de fattigaste områdena där den klassmässiga och etniska diskrimi-
neringen redan är ett faktum krävs förutom de generella åtgärderna en rad
särskilda åtgärder för att komma till rätta med problemen. Det räcker inte
bara med upprustning av byggnader utan det måste också följas av sociala
insatser, där kampen för allas rätt till arbete och därmed egenförsörjning
prioriteras. Det är också viktigt att i de här områdena verka för en ökad
självförvaltning alltifrån den dagliga skötseln av området till en faktisk
självförvaltning avseende ekonomi och långsiktigt underhåll.

Ökat stöd för utveckling av de så kallade miljonprogramsområdena bör
planeras för nu. Stödet bör bl.a. ges utifrån de särskilt utsatta områdenas egna
förutsättningar, i samarbete med de boende och deras organisationer.
Resultatet kommer att vara avhängigt av hur kommunerna och andra
inblandade aktörer lyckas mobilisera och ta till vara den kraft och det
engagemang som finns hos de boende. Kommunerna skall enligt plan- och
bygglagen främja goda och likvärdiga levnadsförhållande för kommun-
innevånarna. Kommunernas uppgift måste vara att både sätta igång och
stödja processer och verksamheter igångsatta av de boende. Det måste också
vara kommunernas skyldighet att i samhällsplaneringen särskilt beakta de
utsatta områdenas behov. Kommunerna skall även ta hänsyn till det lokala
näringslivet och prioritera kommunens resurser mellan olika bostadsområden
så att allsidigt sammansatta och goda boendemiljöer främjas. Särskild
uppmärksamhet måste också riktas mot kvinnors roll i processen. Förenklat
kan man säga att män planerar, bygger och förvaltar våra bostäder, medan
kvinnor generellt arbetar mer i bostaden, använder betydligt mer tid i
närområdet och oftare har sin arbetsplats nära bostaden. Kvinnor har därmed
ovärderliga kunskaper om och erfarenheter av vardagslivets villkor i våra
boendemiljöer. Att inte utnyttja dessa kunskaper är inte bara dumt utan
dessutom djupt odemokratiskt. Därför är det en självklarhet att kvinnors
erfarenheter integreras i utvecklingsarbetet.

Staten bör ställa krav på kommunerna att göra upp handlingsplaner eller
sammanhängande program för utvecklingen i varje utsatt område. Planerna
måste innehålla allmänna krav inom en rad områden, baserade på genuina
kunskaper om det bostadsområde där utvecklingsarbetet skall bedrivas.
Viktiga områden är boendeinflytande, fastighetsförvaltning, sysselsättning
och företagsetablering. Stärkandet av det sociala och kulturella livet har
också en plats i en sådan plan och kan omfatta den lokala demokratin,
kollektivtrafiken, kommersiell och offentlig service, förbättring av den
fysiska miljön, bevarande av arkitektonisk särart, konstnärlig utsmyckning,
brottsförebyggande åtgärder, lokalt Agenda 21-arbete m.m.

Segregation/integration

Vänsterpartiet har i motionen 1998/99:A1 till svar på prop.
1997/98:165 redovisat vår syn på de problem och de
lösningar vi ser på problemet med boendesegregationen och
den diskriminering som finns på bostadssektorn. Motionen är
ett svar på den s.k. storstadspropositionen men är i stora
stycken allmängiltig, även avseende andra delar i
bostadssektorn.

Regeringen menar att de styrmedel som kommunerna förfogar över är
tillräckliga. Detta är en uppfattning som Vänsterpartiet inte delar. Vi har
tvärtom krävt att kommunerna skall få en rad andra uppgifter och möjligheter
för att förstärka de utsatta hushållens villkor. Åtgärderna är i första hand
generella och omfattar hela bostadssektorn. Som vi tidigare nämnt har
systemskiftet i bostadspolitiken framför allt drabbat de svaga grupperna på
bostadssektorn, och för att förstärka dessa gruppers möjligheter krävs att
delar av det gamla systemet för social bostadspolitik återinförs.

De kommunala bostadsförmedlingarna har nästan helt försvunnit och
regeringen har inga förslag om förändring. I och med att bostads-
försörjningslagen togs bort finns det inte hellre något krav på kommunerna
att inrätta bostadsförmedling. Vänsterpartiet kräver lagen tillbaka. Detta bör
ges regeringen till känna.

Lagstiftningen om bostadsanvisning är en annan lag som utan tvekan hade
varit ett värdefullt instrument för kommunerna och därför vill Vänsterpartiet
ha tillbaka lagen både i det kommunala och privata bostadsbeståndet. Utan
rätten att anvisa bostad står kommunen och de bostadssökande utan något
verkningsfullt redskap. Detta bör ges regeringen till känna.

Allmännyttans betydelse, för de grupper som är mest utsatta, är avgörande,
och utan en välfungerande allmännytta blir det omöjligt att upprätthålla en
social bostadspolitik. Det är därför viktigt att regeringen skyndsamt redovisar
sina tankar för ett bevarande och utvecklande av allmännyttan. Risken att vi i
en allt snabbare takt får se en utförsäljning av allmännyttan är överhängande,
när det varken finns ekonomiska eller lagmässiga styrningar. Vänsterpartiet
menar att om inga förbättringar sker måste regeringen tillsätta en utredning
som får i uppdrag att lämna förslag på hur regelverk och ekonomistyrning
skall utformas för att allmännyttan skall bibehållas och utvecklas.

De regler för antagande av hyresgäster, med hårda krav på ekonomi och
betalningsförmåga som införts av olika kommunala bostadsföretag måste ses
över. Det måste vara möjligt för en person utan egna kontakter på
bostadsmarknaden och med låga inkomster att kunna bosätta sig även i
attraktiva stadsdelar. Nya flyktingar måste också få en möjlighet att välja
bostadsområde och kommunen måste ha tillgång till regler som inte leder till
ökad segregation eller diskriminering i samband med bostadssökandet. För
att skapa en socialt stabil situation i de utsatta bostadsområdena och komma
tillrätta med den stora omflyttningen måste man öka möjligheterna till
boendekarriär i dessa områden. Det kan man göra genom att se till att blanda
olika upplåtelseformer och bostadstyper inom området.

Miljonprogramsområden
till miljöprogramsområden

Att utifrån Agenda 21 försöka utveckla
miljonprogramsområdena till miljöprogramsområden skulle
kunna var en stor möjlighet att öka områdenas
attraktionskraft och samtidigt skapa ett stort engagemang
bland befolkningen. Förändringar i ekologisk riktning av de
utsatta stadsdelarna kan, om man tar till vara de boendes
önskemål och idéer och samtidigt beaktar deras behov och
ekonomiska förutsättningar, förändra områdenas fysiska
miljö och den sociala situationen i området. En förutsättning
för att detta skall lyckas är att man beaktar att det är landets
fattigaste som bor i dessa områden och att omställningen inte
sker på ett sådant sätt att boendekostnaderna drivs upp.
Därför vill Vänsterpartiet pröva möjligheten till att ge ett
högre stöd än de 30 %, som nu ges för
investeringskostnaderna, till just de utsatta stadsdelarna.

Bostadsbidrag

Bostadsbidragen ökade från 1990 till 1995 från 3,1 miljarder
kronor till 9,2 miljarder kronor. Den största anledningen till
detta är att bostadsbidragen skulle kompensera de
resurssvaga hushållen för effekterna av skattereformen.
Sedan dess har bidragsreglerna förändrats i flera steg, så att
utgifterna minskat till 5,9 miljarder kronor 1998. De
förbättringar för pensionärer som nu föreslås är inte
tillräckliga och boendekostnaderna för många hushåll är i
dag orimliga. När statens finanser nu är sanerade borde man
övervägt en förbättring av bostadsbidraget för att lindra
effekterna av saneringspolitiken. Besparingarna ledde till att
ca 40 000 hushåll förlorade mer än 500 kronor i månaden
och i en del fall ända upp till 2 000 kronor i månaden.

Bostadsbidraget har en avgörande betydelse för många hushåll, och det är
viktigt att regeringen ser över reglerna och effekterna av skattereformen och
budgetsaneringen utifrån ett boendekostnadsperspektiv. I en sådan utredning
finns det vissa delar som man måste titta speciellt på.

För det första: Det nyligen avskaffade stödet för fjärde och femte barnet är
inte tillräckligt kompenserat med flerbarnstillägget i barnbidraget och
försämrar ekonomin för dessa familjer och omöjliggör förutsättningarna för
efterfrågan av rimlig bostadsstandard. Här bör regeringen återkomma med
förslag om förbättringar inför vårpropositionen.

För det andra: Regeln om inkomstfördelning på båda vuxna när det gäller
möjligheten till oreducerat bostadsbidrag i hushåll där den ene studerar slår
hårt. Endast bidragsdelen av studiemedlen blir bidragsgrundande, vilket gör
att den som studerar inte kan tillgodogöra sig sin del av den bidrags-
grundande beräkningen för det totala bostadsbidraget. Detta måste var fel när
regering och riksdag i dessa tider samtidigt satsar stort på studier för vuxna
och förväntar sig att vuxna skall ställa upp på den satsningen. Här bör
regeringen återkomma i vårpropositionen med förslag om regelförändringar
och förbättringar.

För det tredje: Studerande över 29 år utan barn har ingen rätt till bostads-
bidrag. Detta är orimligt, eftersom levnadsförhållande inte är beroende av
ålder utan av den enskildes situation. Om regeringen menar allvar med talet
om ett livslångt lärande och satsningen på vuxenutbildning, måste alla
studerande jämställas. Vänsterpartiet anser att bostadsbidraget för ungdomar
skall gälla även för studerande med rätt till studiemedel. Kostnaderna för
detta bör utredas och regeringen bör återkomma med förslag om
förändringar.

För det fjärde: Ungdomars ekonomiska situation har försämrats kraftigt
under 1990-talet. Arbetslöshet och fler som studerar gör att fler tvingas bo
kvar hos sina föräldrar allt längre. I åldersgruppen 20-23 år bor så många
som 30 % kvar hos föräldrarna. Undersökningar har visat att 86 % av dessa
skulle skaffat eget boende om de haft de ekonomiska förutsättningarna.
120 000 ungdomar vill flytta till eget boende. Av dem som finns i
åldersgruppen 20-27 år är det 62 % som har eget boende. Två tredjedelar av
ungdomar med eget boende bor i hyresrätt, en femtedel i bostadsrätt och en
tiondel äger sin bostad. 30 % av ungdomarna behöver ekonomisk stöd för sitt
boende, antingen via föräldrar, bostadsbidrag eller socialbidrag. Bostads-
bidraget för ungdomar har en konstruktion som är mest lämpad för
studerande. Det behövs en översyn av bidraget för att uppnå syftet med
bostadsbidraget, nämligen som ett stöd för att komma upp till rimlig
levnadsnivå utan att behöva komplettera med socialbidrag. För att klara detta
måste nya medel tillskjutas. Regeringen bör komma tillbaka med förslag om
nya regler angående ungdomsbostadsbidrag.

Barnens rätt till en säker
och god boendemiljö

I målen för bostadspolitiken betonas särskilt vikten av att
främja en god uppväxt för barn och ungdom. Detta har dålig
förankring i den svenska lagstiftningen. Det saknas tydliga
och styrande krav och regler när det gäller hur barns lekmiljö
skall vara utformad. I redan byggda områden är reglerna
ännu otydligare. Där skall man uppfylla krav om det är
rimligt utifrån hänsynen till kostnaderna för arbetet och
tomtens särskilda egenskaper. Hur påverkas barns miljö av
åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser till
underhåll, skötsel och anläggning av friytor och
grönområden? Vem för talan för barnen i arbetet med
översiktsplaner och detaljplaner?

I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa alltid skall komma i
första rummet (3 §) och att barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla
frågor
som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet
skall barnet alltid höras och barnets intresse komma i första rummet (12-15
§§). Vidare fastslås att barnet har rätt till lek, vila och fritid (31 §). I
Norge
har man respekterat detta och de rikspolitiska riktlinjerna säger att
kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet så att barns och ungdomars
synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten ålagt en ansvarig
tjänsteman som skall ta till vara barnens intresse i dessa frågor. Sverige bör
naturligtvis göra detsamma och regeringen bör få återkomma med förslag i
denna fråga. Vid planering av nya stadsdelar, upprustning av äldre
bostadsområden samt viss sanering av städernas inre delar, är det viktigt att
lekens betydelse beaktas. I dag finns det mycket kunskap om lek och
stadsplanering som inte tas till vara. Detta bör ges regeringen till känna.

Cirka en miljon människor bor i dag i dåliga inomhusmiljöer. Astma och
allergi är ett växande problem framför allt bland barn. Samhällets totala
kostnad för överkänslighetssjukdomar beräknas till 5-6 miljarder kronor per
år. Detta är från folkhälsosynpunkt och från ekonomisk synpunkt orimligt.
Kraftfulla åtgärder måste sättas in för att sanera dåliga inomhusmiljöer.

Barnens fysiska säkerhet i boendemiljön är en annan viktig fråga. Cirka 15
gånger så många barn (1994, 5 553 barn) behövde sjukhusvård p g a olyckor
i hemmet i förhållande till antalet barn som behövde sjukhusvård p g a
trafikolyckor. Lagarna om barnsäkerhetskrav omfattar inte t ex miljon-
programsområdena beroende på att de är byggda före 1973. Lagstiftningen
bör ses över, dels utifrån vilka krav som skall gälla, dels vilka krav man kan
ställa på de fastigheter som i dag inte omfattas av säkerhetskraven, dvs.
bostäder byggda före 1973 och ombyggda före 1976. Detta bör ges
regeringen till känna.

Tillgänglighetsfrågorna

I flera utredningar och undersökningar har man konstaterat
att det finns brister i tillgängligheten för funktionshindrade
utan att det lett fram till lagstiftningsförändringar. Den
bostadspolitiska kommittén föreslog inte hellre någon
förändring av lagstiftningen, men föreslog att man skulle
stimulera investeringar som förbättrade bostäders
tillgänglighet och användbarhet. Ett lagförslag om att åtgärda
enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet och användbarhet
för personer med nedsatt rörelseförmåga senast år 2005
drogs tillbaka. Handikappombudsmannens undersökningar
och utredningar har visat på stora brister inom flera områden.
I 1997 års rapport kunde man konstatera att endast 16
kommuner hade avfasade trottoarkanter vid samtliga
markerade övergångsställen, att mer än hälften av
kommunerna saknade handikappolitiskt program och över
hälften av landets skolor saknade minimal
handikappanpassning. Detta visar att åtgärder behövs för att
på sikt komma till rätta med de här problemen.
Vänsterpartiet anser att åtgärder för enkelt avhjälpta hinder
mot tillgänglighet skall vara slutförda senast år 2005.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett
lagförslag om detta. Detta bör ges regeringen till känna.

När det gäller möjligheterna för handikapporganisationer m.fl. att få insyn
och kunna påverka utformningen vid byggnation, för att få största möjliga
hänsyn till tillgänglighetsfrågorna, begränsas de av plan- och bygglagens
regler. Att som i dag endast tre veckor före byggstart inleda ett byggsamråd
omöjliggör i det närmaste för de allmänna intresseorganisationerna att kunna
påverka byggnationen. Byggsamråd borde ske redan vid projekteringsstadiet
för att bäst kunna tillgodose kravet på t.ex. tillgänglighet i byggnader.
Regeringen bör komma med förslag till ändringar i bygglagstiftningen, som
tillgodoser detta. Handikapporganisationerna skall ges rätt att delta i
byggsamråd mellan byggherren och kommunens byggnadsnämnd senast tre
veckor före byggstart. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättvisa i boendet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en boendekostnadsdelegation,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas roll för en social bostadspolitik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hyreslagen och hyresförhandlingar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning som reglerar begreppet allmännyttigt bostadsföretag,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriskt boendeplaneringsprogram,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsanvisning,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bostadsförsörjningslag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagen om bostadsanvisning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadsbidrag,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barns rätt och ansvariga tjänstemän,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagarna om barnsäkerhetskrav,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillgänglighet för handikappade senast år 2005,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att handikappade skall ges rätt att delta i byggsamråd.

Stockholm den 22 oktober 1998

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Stig Eriksson (v)

Berit Jóhannesson (v)

Tanja Linderborg (v)

Maggi Mikaelsson (v)

Sten Lundström (v)

Owe Hellberg (v)