En sammanhållen skärgårdspolitik

Motion 1985/86:A485 Agne Hansson m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86 :A485

Agne Hansson m.fl. (c)
En sammanhållen skärgårdspolitik

Sverige har 270 mil kuster samt stora skärgårdar och otaliga öar. Det borde
vara ett riksintresse att hålla dessa delar av vårt land starka och levande. I
stället förs en politik som är så ologisk och dåligt samordnad att stora delar av
vår skärgård riskerar att avfolkas.

Samtidigt som alla politiska instanser på såväl kommun-, läns- som riksnivå
talar lyriskt om vikten av en levande skärgård, så fattar samma politiska instanser,
eller under dem lydande statliga verk, beslut som försvårar, ja, ofta
gör det omöjligt för skärgårdsborna att stanna kvar.

De viktigaste näringarna ute i skärgården är naturligtvis fiske och jordbruk.
Därtill kommer småindustri, turistnäring, skogsbruk och vattenbruk.
Beslutet om fritt handredskapsfiske längs ost- och sydkusten, det fortfarande
gällande beslutet att inte permanenta det för öborna så viktiga transportstödet
och en fastighetstaxering, som grundats på fastigheternas vackra utsikter
och inte på avkastningsmöjligheterna och därför lett till orimligt höga taxeringsvärden,
allt detta bidrar till att den regionalpolitiska satsning som många
länsstyrelser gjort och gör i skärgården hotar att gå i kvav.

Skärgården avrustas

Den svenska skärgården är inte bara ett livsvillkor för en del av vår befolkning
och underbara platser för trötta turister, den är också Sveriges yttersta
utpost mot eventuella fiendeland. Det är skärgårdsbornas ögon och öron som
skall hjälpa marinen att upptäcka och slå larm om någon kränker vårt svenska
luftrum eller våra svenska farvatten. Men med den nuvarande politiken håller
den på att tunnas ut.

Sjöfartsverket lade år 1960 fram ett program för en långt gående rationalisering
av fyrväsendet innefattande åtgärder för omläggning till automatisk
drift och övervakning och därmed sammanhängande avbemanning. 1960
fanns det sammanlagt 62 bemannade fyrplatser och dessutom 15 fyrskeppsstationer
runt landets kuster. I dag är fyrautomatiseringen helt genomförd.
Samtliga fyrar sköts från en centraldator i Norrköping. En driftsingenjör
övervakar hela processen. På sikt räknar sjöfartsverket med att datorn i centralmonitorn
blir så avancerad att den själv klarar av alla tekniska rutiner.

En centraldator kan aldrig ersätta alla de bortrationaliserade levande människor
som med vakande ögon och stor lokalkännedom skötte en mängd uppdrag
vid sidan om själva fyrvaktarjobbet.

1935 fanns det 95 lotsplatsen I dag är 30 kvar. Ett betydande antal arbets- jyj0^ ] 9^5/35

tillfällen och därmed åretruntboende har alltså försvunnit. A485

SMHI har rationaliserat genom att dra in bemannade väderstationer. 1980
drog man in stationen på Husarö och den på Rödkallen, 1981 Grundkallen,

1982 Sydostbrotten, 1983 Furuögrund och 1984 Smögen. I februari 1986 dras
Visingsö in.

När tullverket ålagts att spara har det år efter år tittat på de små, utspridda
verksamheterna i stället för att se efter vad det går att spara i de större orterna.
Följden har blivit att socialdemokraterna i regeringsställning har lagt ned
kustposteringarna i Arkösund, Piteå och Marstrand. Resultatet av detta är
att hela Sankt Annas skärgård blivit utan närbelägen bevakning och att Piteå
blivit vad man skulle kunna kalla en vit fläck på kartan. Det här drabbar både
åretruntboende och turister genom minskade möjligheter för samhället att
inskrida vid olycksfall, militära kränkningar, tjuvfiske, skogsbränder på öar
osv.

Vägverket brister många gånger när det gäller att se till att det finns en god
allmänväg fram till viktiga stödjepunkter vid kusten. Den sista biten kan utgöras
av en dålig sekundär väg eller en enskild väg med påföljd att det blir
svårare för bofasta, turister, militärer och tillsynsmyndigheter att snabbt
komma ut till hamnar, båtar och försvarsanordningar. Naturvårdsområden
bildas, men pengar att underhålla dem finns inte.

Andra myndigheter som är inblandade i skärgårdens infrastruktur är domänverket,
fortifikationsförvaltningen, byggnadsstyrelsen och frivilliga
räddningsorganisationer. De åtgärder som vidtagits har förmodligen ansetts
riktiga ur resp. verks synpunkt, men de sammanlagda effekterna blir förödande.
Arbetstillfällen försvinner, hus och öar ställs öde (huvuddelen av
året) vårt svenska försvar mister en mängd frivilliga och kunniga stödjepunkter,
och främmande ubåtar kan manövrera långt in i våra skärgårdar.

Försvarsaspekter kan också läggas på skärgårdspolitiken. Många av de
krav som i dag i allt större utsträckning ställs på försvarsmakten i skärgårdsområdena
har i hög grad sin grund i bristen på en samordnad skärgårdspolitik.
Det svenska totalförsvarets resurser är i stor utsträckning vad det civila
samhället kan erbjuda i form av personal, tjänster och varor. När det civila
samhället genom åtgärder eller brist på åtgärder tvingar bofasta skärgårdsbor
att ”gå i land”, då försvagas den svenska beredskapen. Försvaret av utarmade
skärgårdar och tomma kuster kommer att bli dyrt för det svenska totalförsvaret
när man i efterhand skall betala notan.

Länsstyrelsens roll

1982 fick vi en förordning om handläggning av vissa personalfrågor i statlig
verksamhet utmed rikets kuster. Enligt denna förordning skall den myndighet
som planerar inskränkning av personal som har direkt betydelse för tillsyn
och övervakning av kusterna meddela berörd länsstyrelse. Om länsstyrelsen
inte anser sig kunna godta förslaget skall den lämna ett yttrande med förslag
om organisation, huvudmannaskap, finansiering och kostnadsfördelning
vid fortsatt bemanning. Tanken är riktig men tyvärr är förordningen otillräcklig.
Länsstyrelsen har varken befogenheter eller pengar för att fullfölja

sitt samordningsansvar. Länsstyrelserna måste ha medel så att de kan göra de /

undersökningar, tade kontakter och föra de förhandlingar som behövs. Där- Mot. 1985/86
efter måste regeringen eller någon annan central instans ta ansvar för att be- A485
slut kommer till stånd och att pengar ställs till förfogande för den part som får
i uppdrag att sköta verksamheten.

Utvecklingen sedan 1982

Sedan förordningen tillkommit har kustposteringarna i Piteå, Marstrand och
Arkösund lagts ned. I Furusund har bemanningen på kustbevakningsstationen
halverats (från 24 till 12 timmar) och sjöfartsverkets lotsstation har ersatts
med ett farledsövervakningsfartyg. Fyrstationerna i Hanö och Utklippan
på sydkusten har avbemannats. Idö lotsplats utanför Västervik har avbemannats
nattetid. Tullverket har framfört propåer om att lägga ned sambandscentralen
i Kungshamn. Arbetsuppgifterna vid Hävringe lotsplats är
inflyttade till Oxelösund.

1 1984/85 årsbudgetproposition anslog regeringen 450000kr. till tullverket
för försöksverksamhet med regional ledningscentral i östra tullregionen.

Centerpartiet motsatte sig detta. Att våra farhågor då var riktiga visar sig nu
när tullverket aviserat indragning av nattpassningen vid Gryts sambandscentral.
Om och när detta blir ett faktum finns vissa tider på dygnet inget seende
öga i havsbandet från Landsort till Ölands norra udde, Stockholm undantaget.
Skulle det gå så illa att tullverket får tillstånd att helt avveckla sambandscentralen
i Gryt, har den sista sambandscentralen på ostkusten lagts ned.

Däremot är nu sagt att Svenska Högarna, Nidingen, Stora Karlsö, Gotska
Sandön och Söderarm fortfarande är bemannade genom samarbete mellan
olika intressenter. Dessa exempel visar att det går att få positiva lösningar till
stånd genom samarbete mellan olika medintressenter om viljan finns. Men
exemplen visar också att vägen dit i dag är alltför krånglig. Det finns inga utarbetade
rutiner att följa.

Samordning krävs

För att stoppa den successiva avfolkningen av våra kuster och öar och för hela
landets bästa behålla och utveckla en levande skärgård måste det till en riksomfattande
samordning av samhällets olika insatser i dessa delar av vårt land.

Denna samordning skall förhindra att de positiva satsningar många länsstyrelser
gör i ”sina” skärgårdar omintetgörs av andra samhälleliga beslut. Denna
samordnande instans skall också förhindra att skärgården avfolkas genom
att olika statliga verk var för sig vidtar åtgärder som för resp. verk kan förefalla
rimliga men som sammantagna bidrar till kustbygdernas avfolkning. Vidare
skall denna samordnande instans kunna ”ta hand om” länsstyrelsernas
samordningsförslag och ha makt och medel att genomföra dessa för det mesta
mycket vettiga förslag.

I Finland har man uppmärksammat de här problemen och tillsatt en skärgårdsdelegation
i anslutning till handels- och industriministeriets kansli. Vi
hänvisar i det sammanhanget till den lag om främjande av skärgårdens utveckling
som trädde i kraft den 1 januari 1984 i Finland.

Hemställan

Mot. 1985/86
A485

Med anledning av vad vi ovan anfört hemställer vi

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om åtgärder för att samordna skärgårdspolitiken.

Stockholm den 27 januari 1986
Agne Hansson (c)

Pär Granstedt (c) Kjell A. Mattsson (c)

Karl-Anders Petersson (c) Larz Johansson (c)

Gunnar Björk (c) P.-O. Eriksson (c)

i Gävle