En rökfri arbetsmiljö

Motion 1985/86:So713 Margareta Winberg m. fl. (s, m, fp, c, vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:So713

Margareta Winberg m. fl. (s, m, fp, c, vpk)
En rökfri arbetsmiljö

Försäkringsöverdomstolen meddelade 28 november 1985 en dom, där
ersättning för arbetsskada utdömdes till en arbetstagare som utsatts för
passiv rökning i sin arbetsmiljö. Domstolen, och tidigare försäkringsrätten
för Södra Sverige, fann orsakssamband mellan hennes sjukdom (lungcancer)
och senare död och den skadliga inverkan av tobaksrök på arbetsplatsen.
Domen vilar på lagen om arbetsskadeförsäkring.

Denna arbetstagare hade i tretton år ofrivilligt utsatts för tobaksrök i sin
arbetsmiljö och under många år förgäves krävt rätt att arbeta i rökfri
arbetsmiljö.

Hon kunde inte åberopa arbetsmiljölagen, trots att arbetsmiljölagens 2
kap. 1 § (”Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande. . .”), 2 § (”sund och
säker miljö”), 3 § (”lämplig”), 4 § (”tillfredsställande”), 6 § (”betryggande
säkerhet”) borde innebära full täckning för att en arbetstagare skyddas från
de risker som passiv rökning innebär.

Skälet till detta är att frågan om tobaksrökning är uttryckligen undantagen
arbetsmiljölagens tillämpningsområde i de förarbeten till lagen som gjordes i
början av 1970-talet, då insikten om tobakens och passivrökningens risker
inte var så uttalade som de är i dag.

Några tillämpningsföreskrifter som gäller passiv rökning i arbetsmiljön har
sålunda inte utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen. Inte heller skulle ha kunnat
åberopas Allmänna råd från arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen om
begränsning av tobaksrökning (AFS 1983:10), eftersom dessa endast är
rekommendationer utan bindande karaktär. Detta anfördes som skäl till att
man från yrkesinspektionernas sida sällan eller aldrig ingriper när det gäller
passiv rökning i arbetsmiljön, allra helst som de från arbetarskyddsstyrelsen
fått direktiv att lågprioritera tobaksproblemen. Tobaksproblemen på arbetsplatserna
består inte endast av passiv rökning som icke-rökande arbetskamrater
utsätts för utan även i kombinationseffekter som består i att en
rökare i sitt arbete handskas med asbest, kadmium, kolmonoxid och en rad
andra skadliga ämnen.

Det finns således en påtaglig brist på överensstämmelse mellan lagen om
arbetsskadeförsäkring och arbetsmiljölagen. Den enskilde, som besväras av
passiv rökning i sin arbetsmiljö, får i efterhand rätt enligt arbetsskadelagen
när det är så dags, men kan inte skydda sig mot passiv rökning. Möjligheten
att få rökfri arbetsmiljö är helt beroende av arbetsgivarens välvilja i första
hand och andra berörda på arbetsplatsen i andra hand (fack, skyddskommitté,
skyddsombud, arbetskamrater).

Den bristande konsekvensen är desto mer iögonfallande som en rad
ämnen som ingår i tobaksröken är totalförbjudna i arbetsmiljön i alla andra
sammanhang (de s. k. A-ämnena).

En arbetstagare kan med framgång göra polisanmälan om dessa ämnen
förekommer i arbetsmiljön, bara de inte härrör från tobaksröken. Då ställer
ingen yrkesinspektion upp med det underlag som kan ligga till grund för en
åklagare att väcka åtal.

Arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon sade i ett svar av 5 december
1985 i riksdagen bl. a.:

en rökfri miljö skall vara det normala och en rökares önskan att

röka bör vika för andras önskemål om en rökfri miljö. Hälsoriskerna vid s. k.
passiv rökning måste dock begränsas ytterligare. Kombinationseffekter av
tobaksrök tillsammans med andra hälsovådliga ämnen i arbetslivet, t. ex.
asbest, måste vidare beaktas.

I fortsättningen anförde arbetsmarknadsministern att det gällde

ett slutligt ansvar för arbetsgivaren att se till att arbetsmiljön är sund och

säker. Ytterligare restriktioner kan dock behöva övervägas om de allmänna
råden och informationsinsatserna inte får tillräcklig effekt.

Viktigast är ”att de råd och anvisningar som finns verkligen skall följas”.

Trots arbetsmarknadsministerns klarläggande svar beslutade styrelsen för
arbetarskyddsstyrelsen vid sammanträde 19 december 1985 att inte företa
någon skärpning av nu gällande regler eller ge distrikten, dvs. yrkesinspektionen,
ändrade direktiv.

Inom arbetarskyddsstyrelsen råder den meningen att endast ett politiskt
beslut kan ändra nuvarande praxis.

Eftersom man inte kan ändra på de förarbeten som låg till grund för nu
gällande arbetsmiljölag, måste man - om man önskar ändring - antingen
tillföra arbetsmiljölagen ytterligare en paragraf som uttryckligen säger att
denna ramlag också hänför sig till tobaksproblematiken eller att regeringen
på samma sätt som var fallet vid tillkomsten av Allmänna råden (AFS
1983:10) ger i uppdrag åt arbetarskyddsstyrelsen att utfärda en ny tillämpningsföreskrift
gällande tobaksrökningen och som i tillämpliga avsnitt
hämtar sitt innehåll från de nu gällande Allmänna råden eller som ytterligare
ett alternativ att Allmänna råden om begränsning av tobaksrökning ges
lagligt bindande karaktär.

Tobaksrökningens medicinska skadeverkningar är vetenskapligt väl dokumenterade,
och nya upptäckter på senare tid visar att dessa skadeverkningar
och risker är ännu större än vad man tidigare ansett, t. ex. när det gäller de
nya upptäckterna om skadorna på munnens spottkörtlar eller den dåliga
rygghälsan, som orsakas av tobaksrök genom försämrad funktion hos
blodkärlen.

Världshälsoorganisationen har förklarat att tobaksrökningen är det avgjort
största hotet mot folkhälsan.

I Sverige dör varje år ca 10 000 människor av tobaksrökning, dubbelt så
många människor som av alkohol (och av asbest hittills färre än 10 personer
totalt).

Mot. 1985/86
So713

Hemställan

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om uppdrag åt arbetarskyddsstyrelsen beträffande
föreskrifter om arbetstagares rätt till rökfri arbetsmiljö samt om att
dessa föreskrifters efterlevnad blir föremål för tillsyn av yrkesinspektionen.

Stockholm den 27 januari 1986

Margareta Winberg (s)
Tommy Franzén (vpk)
Börje Stensson (fp)
Lars-Ove Hagberg (vpk)

Lennart Brunander (c)
Mats O Karlsson (s)
Hans Dau (m)

Mot. 1985/86
So713

10