En rättvis fördelningspolitik

Motion 1984/85:823 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

5

Motion

1984/85:823

Lars Werner m. fl.

En rättvis fördelningspolitik

I motionen beskrivs hur den fackliga och politiska kampen för rättvisa och
jämlikhet har tvingats på reträtt. Många av de framsteg som gjorts - främst
under efterkrigstiden - hotas av inskränkningar och försämringar.

Utvecklingen i Stockholms län tas som exempel på hur arbetarklassen
hänvisats till ett segregerat boende och hur tillgång till utbildning och fritid är
klassbetingad. Skillnaderna i levnadsvillkor slår igenom på alla områden,
även när det gäller hälsa och risk att drabbas av för tidig död. Ohälsan är ett
hot främst för de sämst ställda, för lågavlönade med psykiskt och fysiskt
pressande arbeten, arbetslösa och för dem som är hänvisade till torftiga
bostads- och fritidsmiljöer.

Motionen utmynnar i krav om en ny och mer aktiv fördelningspolitik som
ett instrument i en motoffensiv mot kapitalismens utslagningstendenser och
mot högerkrafternas försök att urholka den offentliga sektorn.

I motionen påpekas att denna fördelningskamp inte kan ses isolerad från
den grundläggande kamp för rättvis fördelning som förs i kampen om makten
över produktionen, ekonomin och resursfördelningen i samhället i övrigt.

Motionärerna föreslår att en ny parlamentariskt sammansatt kommitté får
i uppdrag att genomföra en levnadsnivåundersökning vars resultat skall ligga
till grund för förslag om en ny och rättvis fördelningspolitik.

Det kapitalistiska Sverige

Sverige av i dag är ett av världens mest utvecklade kapitalistiska
samhällen. Makten över industri och ekonomi ligger i ett fåtals händer.
Maktkoncentrationen är uppseendeväckande stark i en internationell jämförelse.
Utvecklingen under senare år visar att ett fåtal blir allt rikare, medan
arbetarklassen trängs tillbaka politiskt och ekonomiskt samtidigt som
tidigare mellanskikt av tjänstemän och administratörer ”proletariseras”
undan för undan. Trots allt tal om ”blandekonomi”, ”svensk socialism” och
den långa perioden av regeringsinnehav för SAP som historiskt springer ur
arbetarrörelsens kamp för politisk och ekonomisk rättvisa, så kvarstår
faktum: Sverige är kapitalistiskt och därmed ett djupt orättvist samhälle.

Detta orättvisa samhälle befästs genom att kapitalets och de borgerliga
krafternas ideologi har lyckats tränga djupt in i lönearbetarnas led, som
under träget arbete med att skapa nya värden, genom sitt dagliga arbete i
industri och offentlig sektor, möjliggör att den härskande klassen berikar sig
på deras arbete.

Mot. 1984/85:823

6

Arbetarrörelsens kamp för rättvisa

De anställda - lönearbetare och lägre tjänstemän - har svårt att känna igen
sig i den borgerliga ”frihetsdebatten”. De anställdas dagliga fackliga och
politiska kamp förs för att försöka förhindra den allra största av ofriheter;
ofriheten att vara arbetslös och sakna möjligheter till försörjning. Genom att
kapitalisten tillgodogör sig vinsterna av de anställdas arbete så tvingas också
lönearbetaren att leva under begränsade förhållanden som starkt kontrasterar
mot överklassens.

I huvudsak har arbetarrörelsens och tjänstemännens fackliga organisationer
lämnat frågan om makt och ägande åt sidan och i stället arbetat för att få
en jämnare fördelning av vinsterna till stånd. Det har skett genom
lönekampen som är det främsta instrumentet för en rättvisare fördelning,
men också genom att man lyckats tvinga fram arbetstidsförkortningar,
förbättrad arbetsmiljö, ett utvecklat socialförsäkringssystem etc. Detta har
kunnat ske - inte tack vare kapitalismen, utan trots densamma.

Dessa framgångar har delvis nåtts därför att det har stätt i samklang med
kapitalets kortsiktiga intressen av social stabilitet, utvecklad infrastruktur,
bättre utbildad arbetskraft och ett system för ersättning till arbetslösa och
utslagna från produktionen och samhället. Det har också krävts stora insatser
från den offentliga sektorn för att överbrygga kapitalismens kriser genom
konjunkturpolitik och det har också behövts stora insatser för att förändra
samhället så att det följer med i kapitalismens koncentrations- och centraliseringsprocess
med bl. a. stora folkomflyttningar som följd.

Under årtiondena efter andra världskriget befann sig kapitalismen i ett
expansivt skede vad gäller tillväxt, produktion och inkomster, till stor del
beroende på att det fanns ett uppdämt behov av återuppbyggnad, restauration
och konsumtion efter världskriget. Under 1950- och 1960-talen gjordes
stora reformer på socialpolitikens och utbildningens områden och den
offentliga sektorn, som främst skyddar de sämst ställda i samhället, växte
kraftigt utan att för den skull fylla alla de behov som finns.

Myten om den krisfria kapitalismen...

Den svenska kapitalismen internationaliserades och expanderade över
gränserna. Under dessa expansiva år talades vitt och brett om den krisfria
kapitalismen, om att ägandet över företagen är en underordnad fråga - ”det
viktiga är hur de sköts”. Man talade om den fulla sysselsättningens samhälle
och om de goda tider som skulle följa av ett utvidgat klassamarbete.

Samhällets övertagande av viktiga delar av reproduktionen av arbetskraft
bidrog verksamt till kapitalets tillväxt, och 1950- och 1960-talen var
socialdemokratins skördetid samtidigt som det var den svenska kapitalis

Mot. 1984/85:823

7

mens guldålder. Man kan påstå att i tider då det ramlar stora smulor från den
rike mannens bord finns det ekonomiskt och politiskt utrymme för reformer.
Om dessa reformer inte rör vid kapitalets makt så tolereras och uppmuntras
de också.

... avlöstes av kris och tillbakagång

Under 1970-talet blev det klart också för de mest blint troende reformisterna
att kapitalismen hade kriser som också kunde drabba den ”svenska
modellen”. Kristecknen i ekonomin blev allt tydligare och socialdemokratin
förlorade regeringsmakten 1976. En händelse som direkt följdes av borgerlig
och kapitalistisk klasskamp riktad mot arbetare och tjänstemän och mot den
under stor möda uppbyggda offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar. Man kan fråga sig hur det varit möjligt att sociala
rättigheter, inslag av fördelningspolitik och politik för rättvisa har kunnat
trängas tillbaka på det sätt som skett utan att protesterna varit större. Den
ökade klasskamp från höger som betecknats ”de privilegierades uppror”
med inslag av i princip allt från förslag om återinförande av karensdagar och
privatisering av daghem till 4-oktoberkommitténs halvmilitanta ”seanser”
kring de besuttnas frihet och rätt, är inslag i den politiska vardagen som
kommit för att stanna om inte den fackliga och politiska kampen förmår att
hävda rättvisans och jämställdhetens ideologi, samtidigt som kraven om
makten över produktion, ekonomi och samhällsresurser förs fram på
dagordningen.

Den officiella statistiken visar att den samhällsutveckling arbetarrörelsen
kämpat för, och som i viss mån präglat Sverige under efterkrigstiden, har
avbrutits. De sociala skillnaderna och orättvisorna har upphört att minska
och i stället ökat på nytt. Många av de reformer arbetarrörelsen genomdrivit
under efterkrigstiden har urholkats och är nu hotade. Under 1980-talet måste
arbetarrörelsen återta det förlorade politiska initiativet. Rätten till arbete
och social trygghet, rättvis fördelning och jämlikhet måste åter sättas i
centrum och prägla politiken.

Men det är också nödvändigt att ta ett samlat grepp och ha ett bredare
perspektiv på jämställdhetssträvandena. Livskvalitet eller livsinnehåll är
frågor som arbetarrörelsen försummat. Rätten till ett bra och meningsfullt liv
i en ren och oförstörd miljö är också en jämlikhets- och rättvisefråga.

Stora skillnader i levnadsnivå

Människors välfärd mäts inte bara i inkomster, förmögenheter, arbete och
boende. Viktigt, men svårare att mäta, är hälsotillstånd, utbildning, inflytande,
fritids- och allmänna livsvillkor. Detta brukar sammanfattas i begreppet
livskvalitet.

1960-talets låginkomstutredning visade stora skillnader i sådana allmänna

Mot. 1984/85:823

8

livsvillkor. Utredningen fick stor betydelse för den politiska debatten och
resulterade i sociala reformer på olika områden.

Våren 1984 publicerade 1980 års levnadsnivåprojekt en uppföljning av
låginkomstutredningen, rapporten Välfärd i förändring. Rapportens huvudslutsats
är att den genomsnittliga välfärden har ökat. Men klyftorna
mellan olika gruppers allmänna livsvillor består och t. o. m. ökar. Arbetare
och lägre tjänstemän får inte bara se sin materiella välfärd urholkad, de får
också se sina möjligheter till ett stimulerande och meningsfullt liv försämrade.
Välfärd i förändring kritiserades också hårt, bl. a. från rent vetenskapliga
utgångspunkter.

Under 1970-talet trängdes jämlikhetsfrågorna tillbaka. Andra frågor stod i
centrum: arbetslöshet, industriell utarmning, inflation, ekonomisk stagnation
och dåliga statsfinanser. Den borgerliga valsegern 1976 medförde som
ovan sagts en ytterligare kursändring. Fördelningspolitiken lades om och den
sociala grundtryggheten började urholkas. Den största förändringen ägde
rum efter den borgerliga valsegern 1979, som följdes av en hård åtstramningspolitik
och systematisk social nedrustning.

Därefter har samhällets fördelningspolitik inte präglats av arbetarrörelsens
socialistiska värderingar om rättvisa och jämlikhet. 1980-talet uppvisar
nu många sociala problem, där utslagningen ur arbetslivet förvärrats.
Fortfarande är det arbetarklassen som drabbas värst. Störst risk att bli
arbetslös löper ungdomen, som tillsammans med kvinnorna har svårast att få
fotfäste på arbetsmarknaden. Arbetsinkomsterna har ökat, men inkomstklyftorna
består. Kvinnorna tjänar fortfarande 20 % mindre än männen.

Miljonärer och fattiga ökar i antal!

Förmögenhetsskillnaderna består och ett fåtal rika och välavlönade har
blivit ändå rikare. 1980 fanns t. ex. 7 569 miljonärer i Sverige. 1982 hade den
siffran ökat till 22 230, vilket motsvarar en tredubbling av antalet miljonärer
på bara två år. Sverige har numera också en s. k. miljardärklubb, dvs.
familjer med en samlad förmögenhet över 1 000 mkr.

Tabellen nedan visar miljardärklubben 1981:

Familj: Förmögenhet:

Rausing 6 -8 miljarder kronor

Lundberg 2 -3 miljarder kronor

Kamprad 2 -3 miljarder kronor

Johnsson 1,5-3 miljarder kronor

Penser 1,7-2 miljarder kronor

Crafoord 1,6 miljarder kronor

Över 20 miljarder kronor förfogar således dessa finansfamiljer över, en
ofantlig förmögenhet, som t. ex. motsvarar och kan jämföras med samhällets

Mot. 1984/85:823

9

utgifter under ett år för barnomsorg och ekonomiskt stöd till landets 1 miljon
barnfamiljer.

Några har blivit allt rikare medan andra får det allt svårare. Under
1980-talet har hittills årligen över en halv miljon människor beviljats
socialbidrag för att klara sin ekonomi. Antalet personer som ansett sig
behöva och som ansökt om stöd är långt fler.

Människors bostadsstandard har märkbart förbättrats. Den tidigare ofta
förekommande trångboddheten är till stor del försvunnen, men stora delar
av efterkrigstidens sociala bostadspolitik har raserats. Bostadsbristen ökar
samtidigt som tiotusentals lägenheter står outhyrda. Trångbodda familjer
har inte råd att flytta in i de nybyggda lägenheterna som är avsedda för dem.
Vräkningar och uppsägningar ökar i många kommunala bostadsföretag. De
exekutiva auktionerna av småhus blir allt fler.

Fördelningen av boendestandarden är alltjämt mycket orättvis. Många
hushåll bor fortfarande trångt och omodernt. Flerbarnsfamiljerna har inte
kunnat tillgodose sina behov i samma omfattning som andra grupper. Många
ungdomar får inga egna bostäder. Ett ökat samhällsstöd i olika former
behövs för överskådlig tid för att minska hyrorna och det ojämlika boendet.

Effekterna av en alltmer marknadsanpassad bostadspolitik har blivit ett
klassuppdelat och segregerat boende. Höginkomsttagarna har råd att bo
bättre. De har dessutom tid, ork och råd till en meningsfull och stimulerande
fritid. De har ofta tillgång till sommarstugor och båtar och kan göra
semesterresor. Många arbetare däremot har varken råd, tid eller ork kvar för
en meningsfull fritid på grund av fysiskt och psykiskt slitsamma arbeten,
långa resor till och från arbetet m. m. Skillnaderna mellan klasserna är
mycket stora när det gäller semester, fritids- och kulturaktiviteter.

Arbetarklassen har ett klart sämre hälsotillstånd än andra klasser.
Socialgrupp III har än i dag en kortare livslängd och högre dödlighet.
Oroande är också den markant högre dödligheten bland arbetslösa.

Klasskillnaderna inom utbildningen består. Arbetarklassens barn är
fortfarande starkt underrepresenterade i de högre utbildningarna. En stor
del av befolkningen har än i dag en dålig skolunderbyggnad, och får på grund
av detta mycket svårt att hävda sin rätt i ett samhälle som i allt högre grad
bygger på ny teknik och komplicerade samband som är svåra att få fullständig
information om. Det krävs i framtiden mycket mera av kunskaper för att
kunna hävda sin rätt.

Stockholms län - ett exempel på klassklyftor

De regionala skillnaderna i levnadsnivå kan vara mycket stora och de går i
regel att direkt hänföra till vilken samhällsklass man tillhör. Arbetslösheten
drabbar främst arbetarklassen och om man studerar nedläggningar av
industrier i t. ex. Bergslagen, så är det klart att det är de kollektivanställda
med lägre utbildning som drabbas hårdast av alla arbetslöshetens följder.

Mot. 1984/85:823

10

Men för att på ett sammanpressat och överskådligt sätt ge en bild av
orättvisans Sverige har vi valt att studera Stockholms län eftersom klassklyftorna
är tydliga i storstadsområdena. Genom att studera utvecklingen i
Stockholms län kan man i kalla siffror utläsa att det skett en polarisering klassklyftorna
har ökat. Det har också skett en uppdelning i olika bostadsområden
för olika befolkningsgrupper. Gör vi den vanliga indelningen i
socialgrupper finner vi mycket stora olikheter mellan olika delar av
Stockholms län. Socialgrupp I, människor med lång utbildning och välbetalda
jobb, återfinns i stor utsträckning på Östermalm och Gärdet samt i de
kommuner som ligger nordost om det centrala Stockholm. Socialgrupp III
hittar vi framför allt i södra Stockholm och de sydliga länskommunerna.

Under 1970-talet har socialgrupp I kraftigt ökat både i antal och andel av
befolkningen i Danderyd och andra nordostkommuner, medan däremot
antalet människor med hög inkomst har minskat i de södra länskommunerna
- Haninge, Huddinge och Botkyrka. Också statistiken över inkomster visar
samma bild. I Danderyd tjänade den genomsnittlige inkomsttagaren 80 000
kr. om året enligt 1981 års taxering. I Haninge, Botkyrka och Södertälje låg
då den genomsnittliga inkomsten omkring 55 000 kr.

Dessutom är det så att dessa kommuner med de lägre genomsnittsinkomsterna
för innevånarna trots detta har högre kommunalskatt, vilket betyder
att i de fattigaste kommunerna betalar man en relativt sett högre andel av sin
lön i kommunal skatt. Statsskatten har mist sin betydelse som inkomstutjämnare
efter de s. k. marginalskattereformerna, som gått stick i stäv med
arbetarrörelsens traditionella politik på området.

Trots sina långt bättre ekonomiska resurser betalar djursholmsborna
väsentligt lägre skatt än t. ex. fittjaborna. Skillnaden i kommunalskatteuttag
uppgår till nästan 6 kr. per hundralapp. Det innebär att en familj där båda
makarna arbetar får betala omkring 1 000 kr. mer per månad i Fittja än i
Djursholm vid samma inkomstnivå. I praktiken får de som bor i Djursholm
en betydligt högre andel av sina boendekostnader subventionerade än vad
fittjaborna får. Trots den avsevärt lägre kommunalskatten får djursholmsborna
i många avseenden bättre kommunal service. En rik kommun som
Danderyd har större möjligheter att satsa på icke obligatoriska kommunala
utgifter som kultur, sporthallar och bibliotek. En kommun som Botkyrka
måste i stället proportionsvis lägga mer pengar på socialhjälp och barnomsorg.

I Botkyrka tvingas mer än var tionde person att leva på socialhjälp. I
Danderyd är motsvarande andel en på hundra. Socialhjälpskostnaderna per
invånare var 1980 tio gånger högre i Botkyrka än i Danderyd (370 kr. resp. 36
kr.).

Också ungdomarnas framtidsutsikter bestäms i hög grad av samhällsklass
och bostadsort. Möjligheterna att få plats i gymnasiet är större i nordostkommunerna
än i Haninge och Botkyrka trots att rätten till utbildning officiellt
inte skall påverkas av ekonomiska faktorer. Andelen obehöriga lärare är

Mot. 1984/85:823

11

högre i Haninge, Nynäshamn, Botkyrka, Södertälje och Tyresö än genomsnittet
i länets kommuner. Det gäller både i grundskolan och i gymnasiet.
Medelbetyget i årskurs 9 vid 1980 års intagning till gymnasieskolan var lägre i
dessa söderkommuner än i länets övriga kommuner. Gör man en jämförelse
mellan Danderyd och Haninge när det gäller intagna på gymnasieskolans
tre-fyraåriga teoretiska linjer och på de tvååriga yrkestekniska linjerna
finner man att Danderyds ungdomar till 65 % antas till tre-fyraåriga
teoretiska linjer och 23 % till tvååriga yrkestekniska linjer. Motsvarande
siffror för Haninge är 30 % och 47 %.

Ohälsa

Det går naturligtvis inte att mäta ohälsa med några enkla metoder.
Däremot kan vi studera en rad yttringar av ohälsa.

Det mest brutala uttrycket för ohälsa är att människor dör en för tidig död.
I Stockholms län dör varje år omkring 15 000 personer som inte fyllt 65 år.
Det är självklart särskilt angeläget att förhindra dessa tidiga dödsfall.

De tidiga dödsfallen är mycket ojämnt fördelade. Ett exempel:

I Katarina församling på Söder i Stockholm, där dödligheten är högst,
avlider varje år omkring 140 personer före 65 års ålder. Hade Katarina
församling i stället haft samma dödsrisker som länet i genomsnitt hade
antalet avlidna i stället legat omkring 90 personer. Hade dödligheten legat på
samma nivå som i Danderyd hade antalet avlidna varit omkring 60 per år.
Eftersom vi kan anta att denna skillnad inte beror på skillnad i arvsanlag utan
på olikheter i den yttre fysiska och sociala miljön innebär det att 80 personer
skulle kunna räddas till livet bara i Katarina församling varje år om vi kunde
påverka orsakerna till den högre dödligheten.

I jämförbara åldrar är dödligheten dubbelt så hög på Söder i Stockholm
som i de välmående nordostkommunerna. Anmärkningsvärt är att de stora
skillnaderna i dödstal också gäller barn i åldrarna 0-15 år.

Höga dödlighetstal gäller Vasastan, Södermalm och en rad Söderförorter.
Låg dödlighet har man däremot på Östermalm, i västerled och i de flesta
kommuner i den norra länsdelen frånsett Solna och Sundbyberg.

En närmare analys av dödligheten tyder på att långvarig arbetslöshet och
social isolering (saker som ofta följs åt) är viktiga riskfaktorer. Det förefaller
som om människor vilka onödigförklarats i den kapitalistiska produktionsprocessen
också blir socialt isolerade och reagerar genom att dö i förtid.
Alkohol och andra droger påskyndar i hög grad denna process.

En annan viktig indikator på dålig hälsa är sjukskrivning. Också här hittar
man mycket stora regionala skillnader. Om vi fortsätter att använda
Stockholms län som jämförelseobjekt så ser vi att i norra Botkyrka är varje
sjukpenningförsäkrad sjukskriven i genomsnitt 30 dagar varje år, medan
motsvarande siffra i Djursholm ligger under 10. Den största delen av
sjukfrånvaron faller på långvarig sjukskrivning med stöd av läkarintyg.

Mot. 1984/85:823

12

Också andelen förtidspensionärer varierar mycket kraftigt mellan olika
delar i regionen. I en rad innerstadsförsamlingar är mellan 20 % och 30 % av
männen i övre medelåldern förtidspensionerade. Norra Botkyrka har
ungefär tre gånger så många förtidspensionärer i jämförbara åldersgrupper
som Djursholm och andra välsituerade villaområden.

Också ingripande i samband med missbruk och barn som far illa varierar
mycket starkt mellan olika kommuner. I skriften ”Områdesdata” som ges ut
av regionplanekontoret har man konstruerat ett ”socialt index” där man vägt
samman barnavårds-, nykterhetsvårds- och sociala åtgärder. Detta sociala
index är i Botkyrka 177 och i Danderyd 33. Således en skillnad i storleksordning
5:1.

Bakom de sociala ingripandena kan man utskilja flera sårbara grupper.
Ensamstående som slagits ut från arbetsmarknaden, ofta med missbruksproblem.
Barnfamiljer, ofta med ensamstående föräldrar, höga hyror och usel
ekonomi.

I den andra poolen finner man de välsituerade med god boendestandard,
bra bankförbindelser, ofta flera bilar per familj, stora avdrag och en låg
effektiv skatt.

En ny fördelningspolitik nödvändig

Resultatet av lönekampen och fördelningspolitiken är beroende av
styrkeförhållandena i klasskampen. Under det senaste decenniet har arbetarrörelsens
politiska och fackliga grenar båda tvingats till reträtt. Avtalsförhandlingarna
har givit reallönesänkningar och den förda politiken har skapat
större klyftor i samhället. I riksdagen fullföljer socialdemokratin en ekonomisk
politik som i allt väsentligt härstammar från en borgerlig ideologi. Det
är hög tid att nu föra en fördelningspolitik som är mer offensiv och återknyter
till arbetarrörelsens bärande idéer om den ekonomiska politiken som ett
instrument för utjämning.

En ny fördelningspolitik, som på ett samlat sätt angriper orättvisor och
skapar större rättvisa tar lång tid att genomföra, varför det redan vid årets
riksdag måste tas en rad beslut för att förbättra villkoren. I särskilda
motioner lägger vänsterpartiet kommunisterna fram förslag om en politik
som angriper makt- och ägandeförhållanden och orättvisor.

Syftet med den ekonomiska politiken bör enligt vpk:s mening vara att bana
väg för ett samhälle som ger medborgarna ett socialt och ekonomiskt tryggt
liv, som utvecklar landets produktion, ger alla rätt till arbete och skapar
jämlika och rättfärdiga förhållanden. Det är också av vikt att den skapar
förutsättningar för att Sverige skall kunna bidra till en internationell
utjämning. För att en sådan politik skall kunna uppfyllas krävs en maktförskjutning
från storfinansen och andra kapitalistiska kretsar till de arbetande
och en successiv ökning av graden av planmässighet och folkligt inflytande.

En ny fördelningspolitik är ett instrument i en långsiktig politik för

Mot. 1984/85:823

13

förändrade samhällsförhållanden till fördel för majoriteten. En ny fördelningspolitik
är ett litet steg i den motoffensiv mot klassamhällets orättvisor
som måste inledas omedelbart.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som i motionen anförs föreslås

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
parlamentariskt sammansatt kommitté bör utses och ges i uppdrag
att genomföra en ny levnadsnivåundersökning för att med ledning
av dess resultat föreslå åtgärder för att skapa en rättvis fördelningspolitik.

Stockholm den 21 januari 1985
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) MARGO INGVARDSSON (vpk)

HANS PETERSON (vpk)
i Hallstahammar