En ny strukturplan för varvsindustrin

Motion 1981/82:1060 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion
1981/82:1060
Lars Werner m. fl.

En ny strukturplan för varvsindustrin

Stegvis har svensk varvsindustri nedrustats. Ett flertal varv har lagts ner.
Antalet arbetstillfällen inom varvssektorn har minskat drastiskt. Detta trots
att förutsättningarna för den typ av produktion, förutom fartygsbyggande,
som kan utföras på varven förbättrats. Inom t. ex offshore-sektorn har,
internationellt sett, skett en enorm utveckling. Det systembyggnadskunnande
som de svenska varven representerar har en given plats i den utvecklingen.
Stora framtida behov föreligger även inom transport-, energi- och återvinningssektorerna.

I fokus i dag står de skånska storvarven. På Öresundsvarvet är
nedläggningsprocessen i full gång. Kockums står näst i tur. Den strukturplan
som utgjorde grunden för regeringens proposition 1979/80:165 styr, med de
mindre ändringar riksdagen beslutade, i dag varvens utveckling. Strukturplanen
innebär att Öresundsvarvet avvecklas och att Kockums 1985 åter
måste kunna uppvisa vinstsiffror. Från Svenska Varvs sida har inga offensiva
åtgärder vidtagits för att underlätta den omstrukturering som är en
förutsättning för att varvet skall kunna vidareutveckla sin produktion, kunna
ställa om till alternativ produktion och därmed kunna bevara den produktionskapacitet
och det systembyggnadskunnande som finns på varvet.

Den saudiarabiska order som nu är under arbete på Kockums kommer inte
att lösa de grundläggande problemen, dvs. först och främst avsaknaden av en
marknad för supertankers. Ordern ger Kockums endast ytterligare tidsfrist.
Om inte offensiva åtgärder sätts in nu, kommer läget om två år att vara
oförändrat katastrofalt.

Vi har i tidigare motioner berört de bakomliggande faktorer som orsakat
den internationella och svenska varvskrisen. Den borgerliga regeringens och
Svenska Varvs passiva agerande har förstärkt den krisen. Bristen på
framsynthet och långsiktig planering, bristande förmåga eller vilja att
samordna varvspolitiken med en långsiktig industri-, energi- och transportpolitik
är de främsta orsakerna till varvspolitikens misslyckande. Vidtagna
åtgärder har i de allra flesta fall syftat till att kortsiktigt täcka de förluster som
uppstått. Den ekonomiska hjälpen har dessutom ofta hamnat i det privata
kapitalets rymliga ficka. Som exempel kan anföras ”exemplet Nordö”:

I oktober 1979 levererade Kockums ro-ro-fartyget Zenobia, i början av
1980 systerfartyget Scandinavia och i mars samma år Ariadne. Fartygen
kostade tillsammans 420 milj. kr. och staten gick in med stödpengar och
bidrog med 126 milj. kr. av kostnaderna. När Rederi AB Nordö byggde
fartygen på Kockums hotade man med att lägga ordern utomlands om inte

Mot. 1981/82:1060

13

det statliga beställarstödet avskrevs. Det blev avskrivet. Nordö sålde 1981 två
av fartygen till Bulgarien för 320 milj. kr. Zenobia sjönk utanför Cypern, och
Nordö fick ut 120 milj. kr. i försäkringspengar. Resten är enkel matematik:
440 milj. kr.; ta bort 294 milj. kr. och vinsten blir 146 milj. kr. Rederichefen
Ebert Pettersson kommenterar: ”Det man inte kan tjäna på seglation får
man tjäna på att sälja.” Till historien hör att 33 sjömän avskedades vid
affären.

Detta skedde samtidigt som Öresundsvarvet förvägrades medel för att
utveckla supply-fartygen. Svenska Varv och staten valde att subventionera
det privata redarkapitalet framför att ge Öresundsvarvet den hjälp som på
sikt hade inneburit stora framtida utvecklings- och exportmöjligheter. Sådan
är alltså regeringens varvspolitik.

Vpk har ett helt annat synsätt än regeringen på varvsindustrins framtid och
roll. Vi är över huvud kritiska till den allmänna bristen på perspektiv och
medvetenhet i industripolitiken. I en högt avancerad ekonomi får varje
beslut långsiktig verkan, vare sig man vill vara medveten om det eller ej.
Varje beslut berör också allt större ekonomiska värden och allt fler
människor, direkt och indirekt. Kortsiktighet och brist på framsynt
handlande medför stora förluster och eftersläpningar i framtiden. Ingen
industripolitik kan bedrivas som inte i sina grova linjer har ett perspektiv på
minst 20 år och en motsvarande grad medvetenhet och planmässighet. Mot
denna bakgrund är regeringens agerande i varvsfrågorna knappast uttryck
för någon ”varvspolitik”.

Varvspolitiken bör sålunda avse minst ett 20-25-årsperspektiv. Den bör
byggas på de möjligheter och behov som blir eller kan göras aktuella i de
kommande årtiondenas industrialisering. Detta nödvändiggör en förskjutning
av stor omfattning från traditionella produktområden till nya. Framtida
varv kommer att ägna större delen av sin kapacitet åt annat än fartyg, och
detta är en naturlig utveckling.

Fartyg kommer att behöva produceras vid de svenska varven. Skeppsbyggnadskonjunkturen
kommer att sakta vända. Alla rimliga bedömningar
talar dock för att någon högkonjunktur av tidigare omfattning aldrig mer blir
aktuell för de svenska varven.

Det stora expansionsområdet måste ligga inom andra områden. Olika slag
av anläggningar och industriella konstruktioner bildar härvid den tunga
delen. Svensk industri behöver inom stora sektorer en omfattande förnyelse
och ersättning av anläggningskapitalet och produktionstekniken. Ålderdomliga
och slösaktiga typer av processer och teknik måste snarast ersättas. Det
sönderfallande och föga effektiva transportväsendet måste rustas upp efter
nya värderingar. Nya, förnyelsebara energikällor måste ersätta de kärnkraftverk
som i dag är i drift. Ny teknik måste utvecklas. Slöseriet med våra
naturtillgångar måste upphöra. Funktionella och ekonomiska anläggningar
för återvinning måste utvecklas. I denna nödvändiga utvecklings- och
förnyelseprocess kommer varvens speciella kapacitet in.

Mot. 1981/82:1060

14

Härav följer att varvens framtida utveckling måste inriktas på avancerade
konstruktioner och system inom olika delar av ekonomin. Varven måste
kopplas till ett långtidsperspektiv för förnyelse och uppbyggnad av hela den
svenska industrin, energiförsörjningen, transportväsendet och konstruktionstekniken.

På ett par områden krävs särskilt radikala förändringar, om varvens
förnyelse skall kunna lyckas och deras långsiktiga framtid kunna garanteras.
Det är ledningsfunktionen samt marknadsförings- och kreditfinansieringssidan.
Svenska Varvs nuvarande ledning saknar förutsättningar att leda
varvsindustrin. Den är dessutom för tungrodd och topptung. Den bör därför
avskaffas i sin nuvarande utformning. Detta är en förutsättning för varje
varvspolitik som inte är inriktad på en total förödelse. I dess ställe bör träda
en mer decentraliserad, men också en mer demokratisk ledning och
arbetsorganisation.

Ett samordningsorgan för varven bör givetvis finnas. Detta organ kan
tänkas bl. a. administrera ett särskilt finansieringsinstitut på statlig basis.
Denna finansiering skall svara för alla de behov av kreditgivning som varven
har gentemot marknaden. Denna kreditgivning utgör i dag en alltför tung och
stor uppgift för att tillåtas belasta de olika varvsenheternas ekonomi.

Marknadsföringen från varven måste kraftigt förstärkas. Det är möjligt att
den till stor del måste ske fristående från varven själva. Marknadsföringen är
varvens svaghet. De har i hög grad saknat erfarenheter på området - i den
senaste stora skeppsbyggnadskonjunkturen var marknadsföringen knappast
något större problem. Men för de allt fler nya produkterna är den av helt
avgörande betydelse. Den måste ske med en grad av kompetens och
snabbhet som Svenska Varv i dag knappast kan ställa upp med.

En realistisk och framåtsyftande strukturplan för varven bör grundas på
följande förutsättningar och riktlinjer:

1. Varvens nuvarande kapacitet och personalstyrka måste bibehållas.
Inga nedskärningar eller nedläggningar av enheter bör ske.

2. En långsiktig plan med ett perspektiv av minst 20 år bör läggas upp för
varven. Den skall avse att så effektivisera och utveckla dem, att de kan
utnyttja sina särskilda egenskaper i en kommande bred förnyelse av svensk
industri och teknik.

3. Varven bör ges de ekonomiska tillskott som är nödvändiga för att under
en övergångstid täcka kostnader såväl för förnyelse som för kortsiktiga
förluster på rörelsen. Kostnader vilkas ursprung ligger i det förflutna bör inte
belasta varvens kommande kalkyler.

4. Varven bör fogas in i en planmässig, långsiktig utvecklingspolitik för de
viktigaste sektorerna inom svensk industri och transport. Detta ger
ömsesidigt stöd och stimulans åt både varven och de övriga sektorerna.
Industri- och transportväsendet i landet har sackat efter. Stora förnyelsebehov
föreligger. Varven är en viktig faktor, ur vissa aspekter rentav en motor, i
denna förnyelse.

Mot. 1981/82:1060

15

5. Svenska Varvs nuvarande styrelse bör avgå. Den har ingen uppgift att
fylla i en modern och framåtsyftande varvspolitik. Större självständighet i
arbetet bor ges de olika varvsenheterna. Den statliga varvssektorn bör
genomgå en inre demokratisering. I alla lednings- och styrorgan bör valda
representanter för de anställda ha majoritet. Ett centralt kontakt- och
samordningsorgan för de statliga varven bör utses efter samma principer.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslås

att riksdagen uttalar sig för och hos regeringen hemställer om en ny
strukturplan för svensk varvsindustri, i enlighet med de
riktlinjer som föreslås i motionen.

Stockholm den 25 januari 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk)

Stockholm 1978