En ny skogsvårdslagstiftning
Motion 1985/86:Jo311 Birgitta Hambraeus (c)
Motion till riksdagen
1985/86: Jo311
Birgitta Hambraeus (c)
En ny skogsvårdslagstiftning
Skogsvårdslagen försvårar bondeskogsbrukets omsorgsfulla, variationsrika
skogsbruk och gynnar de ekologiskt äventyrliga metoder som används
av de stora skogsföretagen. Inriktningen är främst på kvantitet, så hög och
snabb produktion som möjligt för att få fram råvara till massaindustrin.
Det vi gör med skogen i dag får konsekvenser för hundra år framåt. Det
verkar oklokt att låta en viss industris nuvarande struktur dominera en lag
som borde avspegla skogens mångsidiga användning och omätliga värde.
När riksdagens näringsutskott besökte varvsindustrin i böljan av 1970talet
fanns inga bekymmer. Man hade helt gått in för de lönsamma supertankrarna
och hade orderböckema fulla fem år framåt. Nyligen hörde jag
att man tror att framtidens papper kommer att tillverkas av lera.
Det viktigaste är att vi bevarar artrikedom och variation i skogen. Den
skall vara en råvarukälla till många ändamål som vi inte kan räkna ut i dag.
Svenska naturskyddsföreningen har utarbetat ett ambitiöst förslag till
ändring i skogsvårdslagen, Skogsbrukslag, förslag till ny skogslagstiftning,
som bifogas denna motion. Jag ställer mig bakom SNF:s förslag.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
att riksdagen antar bifogat förslag till ny skogslagstiftning utarbetat
av Svenska naturskyddsföreningen.
Stockholm den 27 januari 1986
Birgitta Hambraeus (c)
Mot.
1985/86
Jo311—312
1 Riksdagen 1985/86. 3 sami. Nr. Jo311-312
1
Bilaga Mot. 1985/86
Jo311
SNF:s förslag till skogsbrukslag
Förslag till skogsbrukslag
Bakgrund
1979 års skogsvårdslag innehåller vissa bestämmelser som är olämpliga
från naturvårdssynpnnkt. Dess bestämmelser leder heller inte alltid till ett
från samhällssynpunkt optimalt resultat. Det kan alltså inträffa att genomförandet
av sektorslagens bestämmelser i ett helhetsperspektiv leder till
olämpliga resultat även sett från andra synpunkter än rena naturvårdssynpunkter.
Detta är en konsekvens av att lagen syftar till mycket hög virkesavkastning
samtidigt som lagen inte i samma grad framhäver behov av
olika virkeskvaliteter och av alternativa respektive kombinerade användningar
av skogsmark.
I det följande görs en första beskrivning av hur en skogsvårdslagstiftning
skulle kunna se ut, om den vore acceptabel från naturvårdssynpunkt.
Utkastet följer på detta stadium i möjligaste mån nu gällande skogsvårdslags
uppläggning.
Vägledande har varit att försöka föreslå så få ingrepp som möjligt i den
skogsvårdslag som nu gäller samt att bara föreslå sådana ingrepp som kan
ha någon betydelse från naturvårdssynpunkt (tagen i vid mening).
Lagens benämning och plats i systemet
1979 års skogsvårdslag är i praktiken en skogsbrukslag. Bestämmelser som
syftar till att förhindra svåråterkallelig eller oåterkallelig förändring av
själva marken och dess förutsättningar för skogsbruk har ingen framträdande
plats. Däremot skjuts bestämmelser fram som syftar till att få fram
virke till industrin. Särskilt avverkningsreglerna är av mindre skogsvårdande
karaktär i 1979 års lag än i 1948 års lag.1
Utformningen av dagens skogsvårdslag kräver av dem som i praktiken
tillämpar den och annan lagstiftning att de verkligen uppmärksammar att
det finns annan lagstiftning som gäller fullt ut vid sidan av skogsvårdslagstiftningen.
Det sektoriserade synsätt som idag präglar skogsvårdslagens
lagtext och tillämpningsföreskrifter ska alltså redan enligt nu gällande rätt
mildras genom beaktandet av annan lagstiftning. Detta fungerar dock inte
alltid i praktiken. En ofta framförd missuppfattning är exempelvis att
skogsvårdslagen ensam ska vara avgörande för vilka åtgärder som sker
med skogsmark.
Bland de viktiga lagar som gäller fullt ut vid sidan av skogsvårdslagen
finns främst naturvårdslagen men här ska också nämnas miljöskyddsla
1 1948 års lag innehöll en skyddsregel som byggde på att avverkning inte fick ske på
ett sådant sätt, att återväxten blev väsentligt försvårad. 1979 års lag har ingen
motsvarighet till denna bestämmelse.
2
gen, lagen om hälso- och miljöfarliga varor, hälsoskyddslagen och byggnadslagstiftningen.
Uppräkningen är långt ifrån fullständig.
Skogsbruket är alltså redan idag underkastat många författningar. Någon
ändring i detta hänseende föreslås inte. Däremot syftar vårt förslag till
skogsbrukslag bland annat till en mer pedagogisk lagstiftning, som minimerar
risken att någon skall förledas att tro att det bara är skogsbrukslagstiftning
som gäller för skogsbruk.
En vägledande synpunkt bakom SNF-förslaget är också att det är i en
skogsbrukslag som bestämmelser kan tas in om vad naturvårdshänsyn
kräver vid utövandet av skogsbruk. Däremot bör det vara i naturvårdslagen
som man tar in sådana bestämmelser som syftar till att förmå skogsägare
att vidta andra åtgärder än sådana som enligt skogsägaren är typiska
skogsbruksåtgärder. Eller med andra ord: hänsynskrav vid skogsbruksåtgärder
har sin plats i en skogsbrukslag medan naturvårdskrav rörande
markanvändning i allmänhet, skogsbruk inkluderat, passar bäst i en naturvårdslag.
På det sättet kan också ersättningsreglerna hållas enhetliga samt kopplas
till naturvårdskraven. De hänsynskrav som ställs upp i en skogsbrukslag
skall alltså inte vara så omfattande att gränsen för avsevärt försvårande av
pågående markanvändning överskrids; de skall heller inte innebära
positiva krav på en markägare att genom eller i sin verksamhet vidta
åtgärder för andra ändamål än skogsbruk. Det är alltså viktigt att skilja
mellan å ena sidan restriktioner (begränsningar), å andra sidan påtagliga
åtgärder i annan riktning än för skogsbruk.
Naturvårdslagen är i sig omodern och bör ses över från grunden. Trots
detta bör vi i den fortsatta diskussionen utgå från dagens naturvårdslag och
där uppmärksamma främst följande:
1) Hänsynsreglerna inbyggda i 1 och 20 §§.
2) Reglerna om förordnanden för speciella områden (reservat m. fl.).
3) Reglerna om samråd.
4) Reglerna om nedskräpning.
5) Reglerna om ersättning för restriktioner i markanvändningen.
Miljöskyddslagen är fortfarande ganska tidsenlig från de synpunkter vi
nu behandlar. I den bör vi uppmärksamma följande:
1) Lagen gäller all slags markanvändning som kan ge vissa omgivningsstörningar,
bl. a. vattenförorening. Skogsbruk liksom jordbruk ingår.
2) Lagen föreskriver som generell regel (5 §) att i skälig omfattning
begränsningar av verksamhet skall ske och skyddsåtgärder vidtas. Väljandet
av det minst skadliga alternativet inom rimliga kostnadsramar ingår i
skyldigheterna (4 och 5 §§).
3) Lagen föreskriver vidare som generell regel att olägenhet av väsentlig
betydelse är förbjuden utom i fall där det finns en dokumenterad nyttoöversikt
(6 § 1 st.).
4) Tillsynsmyndigheterna enligt miljöskyddslagen är skyldiga att se till
att de nyss nämnda kraven efterlevs. Detta gäller också för skogsbruk.
Tillsynsmyndigheter är främst länsstyrelsen, alternativt miljö- och hälsoskyddsnämnder.
Mot. 1985/86
Jo311
3
tl Riksdagen 1985186. 3 sami. Nr. Jo311-312
Lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som inom kort kommer att Mot. 1985/86
ersättas av lag om kemiska produkter, är också den i stort sett tidsenlig Jo311
från våra utgångspunkter. Den är tillämplig fullt ut också på skogsbruk och
bygger på likartade krav som miljöskyddslagen och har även likartade
tillsynsregler.
Hälsoskyddslagen förbjuder, i princip, sanitär olägenhet och gäller också
skogsbruksåtgärder.
Byggnadslagen hindrar inte att skogsmark används för bebyggelse.
Byggnadslagen kan å andra sidan inte användas för att styra skogsbruket
annat än under vissa mycket speciella omständigheter som saknar praktisk
betydelse. Möjligen kommer PBL och en naturresurslag, om de alls kommer,
att innebära en viss skillnad därvidlag.
I ett system med ovanstående lagar skall alltså infogas en lag som är
speciellt avsedd för att reglera skogsbruk. Andra speciallagar av liknande
typ eller åtminstone med liknande placering och funktion är lagen om
skötsel av jordbruksmark, minerallagen och gruvlagen m. fl. Dessa senare
gäller samtliga olika sätt att använda mark. De är sektorslagar. De innehåller
bestämmelser som behövs för just dessa slags markanvändningsformer.
(En annan sak är att många av reglerna är litet eller mycket inkonsekventa
sedda från systematisk synpunkt; ett förhållande som också gäller dagens
skogsvårdslag.)
En utgångspunkt skall därvid vara att de tidigare nämnda övergripande
lagarna såsom naturvårdslagen och miljöskyddslagen inte skall motverkas
genom bestämmelser i speciallagstiftningen om skogsbruk utom när sådant
motverkande är önskvärt och klart avsett.
Detta kräver en anpassning av reglerna i speciallagstiftningen så att inte
oavsiktligt motverkande av övergripande lagstiftning blir följden. I och för
sig skulle inte behövas regler i speciallagen om naturvårdshänsyn m. m.
eftersom sådana redan finns i, samt gäller enligt, andra lagar. Å andra
sidan finns det från systematiska synpunkter inget hinder mot att också i
speciallagstiftning ta in bestämmelser som täcks av motsvarande bestämmelser
i mera övergripande lagstiftning. Detta kan exempelvis ha pedagogiska
fördelar: hänsynsregler i skogsbrukslagstiftning understryker det i
och för sig uppenbara nämligen att också skogsbruket måste underordnas
miljöbestämmelser. Det kan också ha andra fördelar genom att man i
specialmotiveringar etc. kan översätta de generellt gällande reglerna till
just skogsbrukets förutsättningar.
Ännu en effekt är att tillsynsansvar för naturvårdshänsynen läggs på en
myndighet som på olika sätt arbetar nära den näring det gäller, men en
viktig förutsättning för att intentionerna skall förverkligas är då naturligtvis
att tillsynsmyndigheten förstår och försöker att efterleva lagstiftningen
också i naturvårdsdelen.
Viktigt är emellertid att inte infogandet av hänsynsregler och andra
generellt gällande bestämmelser görs på ett sådant sätt, att speciallagen får
en annan och mera begränsad reglering än vad som gäller enligt den
övergripande lagstiftningen. Det får alltså inte uppkomma en missuppfattning
som innebär att naturvårdshänsyn för skogsbruk får vara lägre än
naturvårdshänsynen som gäller för all slags markanvändning i övrigt. 4
Med denna systematiska bakgrund i minnet föreslås benämningen Mot. 1985/86
skogsbrukslag. Jo311
Allmänna bestämmelser i en skogsbrukslag
Det finns många fördelar med att en lag har en inledande portalparagraf
samt vissa legaldefinitioner. Främst är dessa slags bestämmelser till hjälp
vid tolkningen av andra allmänt hållna bestämmelser i samma lag. Ändamålstolkning
är en viktig tolkningsmetod och ett viktigt underlag för en
sådan kan just portalparagrafer med sina förarbeten vara.
1979 års skogsvårdslag är delvis uppbyggd på allmänt hållna allmänna
bestämmelser av ovan angivet slag.
1 §
Skogsmark med dess skog skall skötas så att största möjliga välfärd för
människan uppnås. Därvid skall särskild hänsyn tas till möjligheterna till
en varaktigt hög och värdefull virkesavkastning, till bevarandet av arter
och ekosystem och till andra allmänna intressen.
Kommentar:
Första meningen understryker det långsiktiga perspektivet genom att hänvisa
till människans intresse varmed åsyftas samma som mänskligheten,
alltså också framtida generationer. Av detta följer att skogens betydelse i
samtliga relevanta och långsiktiga välfärdssynpunkter framhävs, alltså
också dess till synes indirekta betydelse för välfärden genom dess ekologiska
betydelse och dess betydelse för rekreation och trivsel.
Andra meningen är åtminstone redaktionellt en förändring av nuvarande
1 §. Här framhävs bevarandet av förutsättningarna för en varaktigt hög
och värdefull virkesavkastning vilket inte är synonymt med ett kortsiktigt
maximalt framdrivande av massaved eller annan virkestyp som inte är
mångsidigt användbar. I detta lagrum krävs heller inte att maximal mängd
virke tas fram, bara att förutsättningarna för detta inte försämras. Vad
gäller regler om framtagande av virke återkommer lagförslaget därtill
längre fram.
Andra meningen jämställer vidare virkesframtagning med andra allmänna
intressen varav naturskyddet nämns särskilt; något som är rimligt
med hänsyn till att skogsbruk är en markanvändning som bygger på ekologiska
skeenden men också kan påverka sådana. Också andra nyttigheter
hör hit såsom rennäring, viltvård, rekreation etc. Ofta kan många intressen
tillgodoses samtidigt, förutsatt viss anpassning av olika krav. Inom ramen
för skogsbrukslagen krävs en anpassning av skogsbruket så att det tillgodoser
också andra intressen än virkesproduktionsintresset. För de fall där
en skog inte alls bör användas för skogsbruk utan för annat ändamål finns
bestämmelser i naturvårdslagen och andra lagar. Att dessa lagar gäller fullt
ut vid sidan av skogsbrukslagstiftning har angetts i inledningen ovan samt i
förslagets 3 §.
Även om dessa intressen här jämställs, skall avvägningen i de enskilda
fallen underordnas den målsättning som kommer fram i första meningen.
2 §
1. Med skogsmark avses i denna lag
a. mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte används för
annat ändamål;
b. mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller
mot att fjällgränsen flyttas ner.
c. mark där det finns skog.
2. Med skog avses i denna lag ett naturligt eller anlagt växt- och djursamhälle
med stort inslag av träd.
3. Med skogsbruk avses i denna lag verksamhet som utnyttjar skog.
4. Med virke avses i denna lag vid skogsavverkning erhållen trävara
med i stort sett bibehållen biologisk struktur avsedd för bearbetning, för
tillverkning av massa, till bränsle eller för liknande ändamål.
5. Med slutavverkning avses i denna lag avverkning som innebär att
produktionsprocessen avbryts för befintlig trädgeneration med undantag
för eventuella fröträd.
6. Med röjning avses i denna lag sådan beståndsvårdande utglesning av
skog där virke ej tillvaratas.
7. Med gallring avses i denna lag sådan beståndsvårdande utglesning av
skog där virke tillvaratas.
8. Med anläggande av skog avses i denna lag åtgärder i syfte att erhålla
en ny generation på skogsmark.
Kommentar:
Skogsmark bör vara mark som är lämplig för virkesproduktion och som
inte används för annat ändamål. Det skall dock märkas att vårt lagförslag
kommer att knyta en hel del av de regler, som i nuvarande lag gäller för
skogsmark, till vad som i skogsbrukslagen kommer att kallas skogsbruk.
I övrigt föreslås en ganska omfattande uppsättning definitioner. Vi vill
särskilt påpeka att det kan finnas skäl att definiera vad man menar med
skog.
3 §
Utöver denna lag gäller, när inte annat särskilt stadgas, för skogsbruk vad
som föreskrivs i naturvårdslagen, miljöskyddslagen och andra bestämmelser.
Kommentar:
Denna paragraf understryker vad som sagts ovan om skogsbrukslagens
plats i rättssystemet, nämligen att denna lag är en sektorslag som inte tar
över vissa övergripande lagstiftningar. Det skall naturligtvis vara möjligt
att specialbestämma att en eller flera bestämmelser i annan lagstiftning inte
skall gälla för skogsbruk. Detta får dock göras med hjälp av så kallade
urkopplingsregler.
Vaije lag har bestämmelser eller bygger på principer som anger vad
lagen är tillämplig på. Detta betyder att lagtextförslaget ovan innebär, att
det i annan lagstiftning måste finnas stöd för att denna andra lagstiftning
gäller också för skogsbruk. Förslaget innebär alltså inte - och det är
närmast självklart men bör understrykas - att vilken annan lagstiftning
Mot. 1985/86
Jo311
6
som helst skulle kunna hänvisas till vad gäller skogsbruk utan bara sådan Mot. 1985/86
lagstiftning som enligt sina egna förutsättningar är tillämplig också för Jo311
sådan markanvändning som skogsbruk utgör.
4 §
Det behövs ingen motsvarighet till nuvarande 4 § på grund av den utformning
som vi ger 3 §.
ANLÄGGNING AV SKOG PÅ SKOGSMARK
5 §
Om skogsmark inte bör användas för annat ändamål skall ny skog anläggas
på denna om markens virkesproducerande förmåga efter avverkning eller
på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt.
Vad som bestäms i 1 stycket gäller också
1. om skogen är så gles eller till så stor del består av för marken
olämpligt trädslag att dess tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är
möjlig,
2. om marken ligger outnyttjad,
såvida inte rådande förhållanden är lämpliga från naturskyddssynpunkt
och accepteras av skogsmarkens ägare.
Åtgärd enligt första stycket skall vidtas utan dröjsmål och åtgärd enligt
andra stycket inom skälig tid.
Kommentar:
Denna paragraf motsvarar till sin funktion, men inte helt till sitt innehåll,
5 § i gällande skogsvårdslag. Skillnaderna är främst följande:
Naturvårdshänsyn nämns inte uttryckligt i första stycket men det skall
följa av kraven på naturvårdshänsyn i såväl denna lag som i naturvårdslagen
att också anläggande av skog skall underordnas sådana hänsyn.
I andra stycket tas in att de så kallade skräpskogarna får vara kvar om
detta är lämpligt från naturskyddssynpunkt och accepteras av markägaren.
Härmed menas att det inte krävs att naturskyddssynpunkterna är
mycket tunga, bara att det i och för sig är lämpligt från sådana synpunkter
samt att markägaren accepterar förhållandena. Detta är en klar skillnad
mot gällande rätt.
Motsvarande föreslås för fall där marken ligger outnyttjad.
Det är meningen att fall av dålig skötsel av skogsmark, som inte kan
försvaras från naturskyddssynpunkt, skall kunna motverkas lika starkt
med detta förslag som enligt gällande rätt. Däremot får naturskyddet en
tydligare och kanske starkare, i vart fall mera markerad, ställning genom
vårt förslag2 vad gäller skräpskogar och outnyttjad mark.
2 Redan enligt nu gällande skogsvårdslag kan - förutsatt att markägaren är med på
detta - en skräpskog som är värdefull från naturskyddssynpunkt bevaras trots
bestämmelserna i 5:3. Detta följer av att naturvårdshänsynen i skogsvårdslagen
gäller alla skogsbruksåtgärder, således också 5:3-skogar, samt av att naturvårdshänsynen
har en gräns för sin stränghet, och den gränsen utgörs av vad som är
avsevärt försvårande av pågående markanvändning. Denna gräns är till för markägarens
skydd. Se vidare om denna gräns Westerlund: Naturvård och pågående
markanvändning; Helsingborg 1980.
Som nämnts tidigare skall överkoppling ske till naturvårdslagen om
skogsbrukare skall åläggas andra slags eller längre gående begränsningar
eller åtgärder än de som ryms inom ramen för skogsbrukslagens egna
bestämmelser.
6 §
Om ett skogsbestånd är överårigt och markens virkesproducerande förmåga
tas till vara endast i ringa utsträckning på grund av röta eller självgallring
i beståndet, får skogsvårdsstyrelsen besluta att beståndet skall slutavverkas
och ny skog anläggas, om beståndet uppenbarligen saknar värde
från naturskyddssynpunkt. I annat fall måste skogsvårdsstyrelsen först
inhämta länsstyrelsens medgivande.
Kommentar:
Detta motsvarar 6 § i nuvarande lag med det tillägget att skogsvårdsstyrelsen
får besluta om avverkning bara efter medgivande av länsstyrelsen.
Alternativa konstruktioner är tänkbara, nämligen att skogsvårdsstyrelsen
själv avgör naturskyddsvärdet. Detta är kanske olämpligt eftersom länsstyrelsen
sannolikt är bättre skickad att göra sådana bedömningar och
eftersom naturvårdsverket den vägen får besvärsrätt, något som inte saknar
praktisk betydelse.
7 §
Vid anläggning av ny skog skall de föryngringsåtgärder vidtas som kän
behövas för att trygga återväxten av skog av tillfredsställande täthet och
beskaffenhet i övrigt. Föreskrifter om föryngringsmetod, markberedning,
sådd, plantering, vård av plantskog och andra åtgärder i nämnda syfte
meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Sådana föreskrifter får inte innebära att markägare åläggs att mot sin
vilja införa trädslag eller provenienser som är främmande för trakten, inte
heller att markägare åläggs att mot sin vilja anlägga annan slags skog än
den som tidigare dominerade på marken.
Anläggning av lövskog där tidigare annan skog vuxit får ske utom i
område där det är uppenbart att lövskog inte kan växa på ett tillfredsställande
sätt.
Kommentar:
Första stycket återger texten i nuvarande 7 §. Men genom det här föreslagna
andra stycket modifieras gällande rätt avsevärt. Det borde vara möjligt
för de markägare som så önskar att slippa främmande trädslag och att
bereda plats för lokala former av träd. Det skall också vara möjligt för
markägarna att behålla den trädtyp som tidigare fanns på marken, alltså att
på ett område som mest hållit löv fortsätta med sådan även om det inte
gäller ädellöv. De tidigare skötselkraven innebär dock att markägare som
vill ha t. ex. björkskog också i fortsättningen måste se till att det blir en
effektivt skött sådan. Tanken är att inte skogsvårdsstyrelsen skall ha rätt
att styra inriktningen på viss typ av virke, bara att se till att skogsbruk
bedrivs effektivt.
Mot. 1985/86
Jo311
8
Som en nyhet föreslås att det skall vara tillåtet för den markägare som så Mot. 1985/86
önskar att övergå till lövskogsbruk. Denna möjlighet är särskilt viktig med Jo311
tanke på de risker för ökande försurning som nu finns. Det är bara när det
är uppenbart (alltså ett starkt beviskrav på skogsvårdsstyrelsen) att lövskog
inte kan växa på viss mark som lövskog inte får planteras. Lämpligheten
skall då bedömas utifrån lövskogssynpunkter och inte utifrån möjlig
alternativ virkestyp eller -mängd med barrskog på samma mark.
8 §
Enligt nuvarande lag.
9 §
Enligt nuvarande lag.
10 §
Enligt nuvarande lag.
11 §
Enligt nuvarande lag.
AVVERKNING AV SKOG PÅ SKOGSMARK
12 §
Avverkning på skogsmark skall, om inte hinder möter på grund av bestämmelser
i denna lag, ske genom
1. röjning eller gallring som främjar skogens utveckling,
2. slutavverkning eller annan avverkningsmetod som ger minst motsvarande
virkesproduktion på lång sikt.
Avverkning får inte utföras så att återväxten försvåras.
Kommentar:
Första stycket kräver effektiv avverkning. Måttstocken är de lokala förutsättningarna
för långsiktig virkesproduktion och inte slutavverkningsmetoden.
Andra stycket inför det förbud mot olämplig avverkning som fanns i
1948 års skogsvårdslag.
Bestämmelsen skall förbjuda avverkningsformer som försvårar återväxten.
Därigenom är det inte givet att kalavverkning alltid skall vidtas.
Bestämmelsen innebär också möjlighet till blädning och andra försiktiga
avverkningsmetoder, nämligen i de fall där sådana inte försvårar återväxten.
Bestämmelsen innebär vidare bl. a. att kalavverkning inte är tillåten i
särskilt frostlänta lägen, om blädning på just den marken ger bättre återväxt.
Kalavverkning är heller inte tillåten i lägen som av andra skäl ger
svåra återväxtbetingelser.
Naturligtvis gäller kraven på naturvårdshänsyn också för avverkning.
Detta betyder att kalavverkning i vissa fall kan vara förbjuden även av
annat skäl än återväxtskäl.
13 §
Enligt nuvarande lag.
9
Mot. 1985/86
Jo311
SVÅRFÖRYNGRAD SKOG OCH SKYDDSSKOG
18 §
Enligt nuvarande lag.
19 §
Enligt nuvarande lag.
INSEKTSHÄRJNING
20 §
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för skogsmark
där skogsbruk bedrivs eller bör bedrivas meddela föreskrifter om bekämpning
av insektshäijning och om upparbetning av skadad skog, utforsling
eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka
uppkomsten av yngelhärdar.
Skogsmarkens ägare är ansvarig för att sådana åtgärder utförs. För
förebyggande åtgärder i samband med avverkning och lagring av virke är
också annan som har rätt att förfoga över skog eller virke ansvarig.
Kommentar:
Första stycket motsvarar med ett undantag nuvarande 20 §. Undantaget är
att i vårt förslag det klart framgår att föreskrifter om bekämpning bara får
avse skogsmark där skogsbruk bedrivs eller bör bedrivas och inte annan
mark. För att bekämpning till förmån för viss skogsmark skall kunna få ske
på annan mark skall alltså i stället miljöskyddslagen användas. Det är
nämligen så att insekthot från ett område till ett annat faller under denna
lag. Bekämpning och andra åtgärder enligt 20 § skogsbrukslagen får alltså
ske bara inom sådan skogsmark som hotas av insektshärjning med sin källa
inom samma område.
Andra stycket motsvarar fullt ut nuvarande andra stycke.
NATURVÅRDSHÄNSYN
14 §
Enligt nuvarande lag.
15 §
Enligt nuvarande lag. Det skall märkas att brukningsenhet i detta sammanhang
inte behöver vara samma som brukningsenhet i naturvårdslagens
ersättningsreglers mening. Skogsvårdslagens brukningsenhetsindelning
har delvis sysselsättningspolitiska grunder.
16 §
Enligt nuvarande lag.
17 §
Enligt nuvarande lag.
21 §
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om den hänsyn som skall tas till naturvårdens intressen vid sköt
10
sein av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning,
kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning.
Kommentar:
Detta motsvarar helt första stycket i nuvarande 21 §. Däremot har andra
stycket tagits bort. Detta innebär ingen ändring i sak. Naturvårdshänsynen
i skogsbrukslagen liksom i nuvarande skogsvårdslag och i naturvårdslagen
är sådana, att de inte skall medföra avsevärt försvårande av pågående
markanvändning. Begreppet pågående markanvändning har en specifik
betydelse i naturvårdslagen, byggnadslagen och vissa andra lagar. I motivuttalanden
till en skogsbrukslag bör anges att 21 § inte går längre än de
grundläggande naturvårdshänsyn, som skall gälla för skogsbruk och andra
verksamheter som kan påverka naturmiljön.
TILLSYN, ANSVAR OCH BESVÄR M. M.
22—30 §§ bör motsvara de tillsyns- och straffbestämmelser m.m. som
finns i samma paragrafer i skogsvårdslagen.
Mot. 1985/86
Jo311
II
Övrigt om motionen
Intressenter
