EMU-information

Motion 1998/99:Fi905 av Sven Bergström och Birgitta Sellén (c)

EMU är ett politiskt projekt. Den monetära unionen är inte
någonting som ekonomer i stillhet och efter moget
övervägande kommit underfund med är det bästa för EU:s
ekonomier, eller det bästa för att lösa arbetslösheten. EMU
är politik, ett avgörande steg för att bygga EU-staten. EMU
är förenat med odiskutabla ekonomiska risker, och är
demokratiskt oacceptabelt.

Rörliga växelkurser för att
förhindra arbetslöshet och
inflation

Betydelsen av växelkurserna kan lätt inses om vi studerar ett
enkelt fall med två länder som har rörliga växelkurser och
handlar med varandra.

Om efterfrågan på landets produkter plötsligt faller så uppkommer arbets-
löshet. Genom minskad export minskar inväxlingen av utländsk valuta. När
efterfrågan på landets produkter faller, faller också efterfrågan på landets
valuta, vilket gör att valutans värde faller. Valutans fall främjar landets
konkurrenskraft och motverkar den ökande arbetslösheten.

Motsatt sak händer i land 2. Om efterfrågan plötsligt stiger på landets
produkter riskerar detta att leda till överhettning och inflation. När exporten
ökar, ökar inväxlingen av exportinkomster till det egna landets valuta.
Valutans värde stiger. Exporten försvåras genom valutans höjda värde.
Överhettning och inflation undviks genom den rörliga växelkursen.

De automatiska förändringarna i valutakurserna medverkar till att skapa
jämvikt och förhindra arbetslöshet eller överhettning och inflation. Om en
valutaunion etableras så försvinner denna funktion. Den avgörande frågan är
vilka anpassningsmekanismer som kan ersätta växelkursen.

Tre alternativ till rörlig
växelkurs

Det finns i princip tre olika alternativ till
växelkursmekanismen, nämligen

? Ökad löneflexibilitet
?
? Ökad migration
?
? Ökade finansiella transfereringar mellan regionerna
?
Det första alternativet innebär helt enkelt att
kostnadsanpassningen genomförs via lönerna. Om ett land i
den nya monetära unionen drabbas av ekonomisk
tillbakagång i förhållande till övriga unionen, med ökad
arbetslöshet som följd, så kan givetvis konkurrenskraften
återställas genom att lönerna sänks.

Med detta kan företagen sänka priserna utan att gå i konkurs, och fortsätta
att vara konkurrenskraftiga på en internationell marknad. En ökad löne-
flexibilitet verkar alltså i princip på samma sätt som en växelkursjustering.

Den andra anpassningsmekanismen, ökad migration, innebär att den reala
ekonomin får ta stötarna bl a i form av ökad arbetslöshet. Anpassningen sker
genom att de arbetslösa i det land som drabbas flyttar till ett mer gynnat land.
Sysselsättning och produktion växer i blomstrande länder, medan de faller i
länder vars efterfrågan minskar.

Den tredje anpassningen är den som för närvarande sker mellan regioner i
enskilda länder. Om en region i ett land får ekonomiska problem så finns en
utjämningsmekanism i den statliga budgeten. Den drabbade regionen betalar
in mindre skatter till den statliga budgeten samtidigt som den erhåller mer i
bidrag i form av arbetslöshetsersättning, utbildningssatsningar och
infrastruktursatsningar.

De tre olika alternativen till växelkursmekanismen diskuteras var för sig
nedan.

Löneflexibilitet som
anpassning

Det existerar en mängd olika studier av löneflexibiliteten.
Det samlade resultatet pekar på att elasticiteten med
avseende på arbetslösheten uppvisar en förvånande stabilitet
oavsett region, och den ligger runt -0,10. Det betyder att en
ökning av arbetslösheten med en procentenhet minskar
reallönerna med endast cirka 0,1 procentenheter.

De empiriska resultaten visar alltså att det krävs stora ökningar av
arbetslösheten för att åstadkomma märkbar sänkning av reallönerna. För att
åstadkomma till exempel en 3 procent reallönesänkning skulle arbetslösheten
behöva öka med tvåsiffriga procentenheter. Den höga stabiliteten i studierna
visar dessutom att det är mycket svårt att öka flexibiliteten. Så skilda länder
som Elfenbenskusten, USA och Frankrike har studerats men trots detta är
löneelasticiteten ungefär densamma, ca -0,10.

Dessa resultat indikerar att det är mycket svårt att åstadkomma real-
löneanpassningar via förändringar i arbetslösheten. Det finns ett mycket stort
motstånd mot direkta nominella lönesänkningar. Om hela den anpassning
som nu sker via växelkursen, läggs på en ökad löneflexibilitet, kan man
förvänta sig dels att anpassningsperioderna blir mycket längre, dels att
arbetslösheten ökar i länder som drabbas av fallande efterfrågan. En ökad
reallöneflexibilitet är alltså inget realistiskt alternativ till en rörlig
växelkurs
vare sig ekonomiskt eller socialt.

Ökad migration som
anpassning

Det andra alternativet till växelkursen är en ökad migration
och arbetslöshet. Studier av arbetsmarknaderna i USA och
Europa visar ganska entydigt att folkomflyttningar (och
finansiella transfereringar) är det som åstadkommer
anpassning av de regionala arbetsmarknaderna. För USA:s
delstater kan konstateras att en anpassning av
arbetslöshetskvoten tar i genomsnitt ca sju år. Dvs från det
att en region erhållit en relativ ökning av arbetslösheten till
dess att nivån återgått till den genomsnittliga så förflyter i
medeltal sju år.

Till skillnad från USA omfattar EU många olika språkområden. Den
kulturella spridningen är också större mellan EU:s länder än mellan USA:s
delstater. Båda dessa faktorer gör det svårt att flytta mellan olika länder,
möjligen med undantag för den lilla grupp av högutbildade som behärskar
flera av de stora språken. Detta styrks även av statistik som visar andelen
utländska arbetare i olika EU-länder, vilket uppgår till en eller ett par
procent
i alla länder utom lilla Luxemburg. Det är inte realistiskt att räkna med att en
kraftigt ökad migration mellan EU:s olika länder ska kunna kompenseras för
förlusten av växelkurser.

Bidrag som anpassning

Vid sidan av migration är finansiella transfereringar mellan
regioner idag det viktigaste anpassningsmedlet på
arbetsmarknaden. Men detta kan endast fungera om det finns
en central budget stor nog för detta ändamål, och dessutom
konstruerad så att nettobetalningarna ökar till regioner som
drabbas av ekonomisk tillbakagång.

Inget av detta gäller för EU:s budget. Den uppgår idag till 1,2 procent och
är helt intecknad av jordbruksstöd (ca 50 procent), regionalt stöd (ca 30
procent) och administration (ca 10 procent). Högst några procent av dessa
stöd, främst de regionala stöden, varierar med konjunkturerna, och det finns
alltså inget utrymme för regionala transfereringar till länder som drabbas av
chocker. En utvidgning av EU österut gör detta alternativ ännu mindre
framkomligt.

Arbetslöshetsunionen

Slutsatsen av detta och de övriga två
anpassningsmekanismerna är entydig. Ett medlemskap i
EMU skulle innebära att Sverige avhände sig en avgörande
mekanism för ekonomisk anpassning, utan att ha något
alternativ att sätta i dess ställe. Följden blir en högre
arbetslöshet och sämre ekonomisk utveckling.

Den viktigaste kostnadsposten är lönerna och här finns i EU stora olikheter
vad avser facklig styrka och lönebildning. I till exempel Tyskland har man en
lång tradition av låg inflation och låga nominella löneökningar, medan vi i
Sverige med vår mycket starka fackföreningsrörelse har en annan kultur och
historia. De svenska lönerna tenderar av detta skäl att stiga snabbare än de
tyska vilket vid lika produktivitetsutveckling leder till snabbare
prisstegringar i Sverige. Denna skillnad i kostnadsutveckling motiverar en
gradvis justering av växelkurserna, men detta blir omöjligt om Sverige inför
den gemensamma valutan. Om inte den relativa kostnadsfördyringen i
Sverige korrigeras genom valutakursförändringar kommer svensk industris
konkurrenskraft successivt att urholkas och arbetslösheten att breda ut sig.

En bank leder till en politik

Problemen förvärras av att endast en penningpolitik,
gemensam för hela EMU-området, kan föras. Det krävs
ingen större klarsyn för spådomen att den politik som
kommer att föras kommer att bestämmas av konjunkturläget
i unionens ekonomiska centra.

Om dessa områden befinner sig i en fas med växande produktion och
efterfrågan så kommer banken att bekämpa inflationstendenserna med
stigande räntor, oavsett om några ekonomiska randområden är i behov av en
politik som istället stimulerar produktionen med till exempel lägre räntor.

EMU är och förblir ett ekonomiskt högriskprojekt. Det är de arbetslösa, de
lågutbildade som får ta de största riskerna. Dessa grupper får betala priset för
drömmen om ett federalt Storeuropa.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att den för att öka kunskapen
och stimulera till en bred debatt om den ekonomiska och monetära unionen
ska påbörja ett vittomfattande och opartiskt informationsarbete.

Det är angeläget att regeringen på ett seriöst sätt informerar också om de
mycket stora riskerna i projektet. Med tanke på den slagsida som tidigare
EU-information haft är det angeläget att säkra en mera objektiv informa-
tions- och studiekampanj denna gång. Därför bör riksdagen redan nu slå fast
att informationsanslagen bör avsättas för information som också tydligt
lyfter fram de stora riskerna med projektet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stor vikt bör läggas vid att ge en balanserad information som
på ett objektivt sätt beskriver för- och nackdelar med EMU.

Stockholm den 27 oktober 1998

Sven Bergström (c)

Birgitta Sellén (c)