Efterarvinges rätt till kvarlåtenskap

Motion 1982/83:892 Margareta Gard

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion
1982/83:892

Margareta Gard

Efterarvinges rätt till kvarlåtenskap

Efterlevande makes trygghet tillgodoses, förutom genom olika allmänna,
kollektiva eller enskilda försäkringar, genom bestämmelserna i
ärvdabalken och i giftermålsbalken om giftorätt och om bodelning i anledning
av makes död (13 kap. 12 §). Enligt sistnämnda bestämmelse har
efterlevande make utom i visst undantagsfall rätt att av giftorättsgods,
såvitt det räcker, utfå egendom till så stort värde, att den, jämte egendom
som må enskilt tillhöra honom, motsvarar fyra basbelopp. Genom detta
skapas vissa garantier för att den efterlevande skall slippa att upplösa
hemmet eller offra sina sista besparingar för att behålla det.

Huruvida begränsningen till fyra basbelopp är till fyllest kan med tanke
på de höga taxeringsvärdena på egnahem och priserna på bostadsrätter
ifrågasättas men må i detta sammanhang lämnas därhän.

I ärvdabalken finns emellertid en bestämmelse (3 kap. 7 §) som i åtskilliga
fall kan bli till stor förtret. Enligt nämnda stadgande erhåller den
efterlevande maken, om kvarlåtenskapen ej överstiger fyra basbelopp,
hela kvarlåtenskapen med full äganderätt och ej blott med fri förfoganderätt,
vilket innebär att den först avlidne makens arvingar är uteslutna från
allt arv.

Anta att bouppteckningen vid ett basbelopp om 16 100 kr. utvisar en
behållning om 64350 kr. Därmed är ingalunda klart att den först avlidne
makens släkt är utesluten från arvsrätt. Släkten kan ofta med fog hävda att
en fastighet är värd mer än taxeringsvärdet, att en bostadsrätt har högre
värde än det belopp som skall upptas i bouppteckningen eller att lösöre är
för lågt värderat. Den efterlevande kan då dras in i en oviss arvsprocess
som kan bli både bitter och kostsam. Eftersom den först avlidnes släktingar
inte behöver visa mer än att boets reella behållning uppgår till 77 601 kr.
kan striden stå om vaije sak i hemmet, och insinuationer om att bouppteckningen
ej upptar alla tillgångar ligger nära till hands.

Om den först avlidnes släktingar avstår från att göra sin rätt gällande
gentemot den efterlevande har de därigenom inte förlorat sin rätt. Sedan
den efterlevande avlidit kan de hävda sin rätt mot den efterlevandes
arvingar.

Det torde inte ligga i rättsordningens intresse att frambesvärja dylika
rättegångar. Den efterlevandes trygghet blir inte större av att hela kvarlåtenskapen
innehas med äganderätt än om hälften innehas med fri förfoganderätt.
Bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken kan således ej anses ge ökad
trygghet åt efterlevande make utan endast på bekostnad av den först

Mot. 1982/83:892

7

avlidne makens arvingar gynna arvingarna till den make som råkar överleva
den andre.

Jag har vid ett tidigare tillfälle i riksdagen begärt att 3 kap. 7 § ärvdabalken
skall upphävas. Riksdagen avslog då min begäran. Det har nu visat sig
att nämnda lagparagraf fått olika tillämpning vid tingsrätterna. Med anledning
av detta har domstolsverket i skrivelse till tingsrätterna bl. a. påtalat
att HD-avgörandena inte löser frågan hur man skall förfara då enighet inte
råder mellan intressenterna på ömse sidor, det fall då den först avlidnes
efterarvingar påkallar att få ut efterarv men arvingarna till den sist avlidne
bestrider deras rätt. Även kammarkollegiets skattesektion har i ett yttrande
angående skatteläggningen framfört svårigheterna att skapa enkla och
klara regler för handläggningen vid tingsrätterna. Kammarkollegiet framhåller
vidare att kraven på enkelhet och rättssäkerhet delvis är oförenliga.
Enligt min mening har ytterligare tungt vägande skäl tillkommit för upphävande
av 3 kap. 7 § ärvdabalken.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att upphäva 3 kap. 7 § ärvdabalken.

Stockholm den 24 januari 1983

MARGARETA GARD (m)