Dyslexi

Motion 1992/93:Ub471 av Lennart Fridén (m)

''När en person har en läs- och skrivförmåga som ligger
avsevärt under den nivå som hans förståndsmässiga eller
intellektuella nivå skulle medge,'' har han läs- och
skrivsvårigheter. (Citat från ''Handikapp -- vad är det?''
utgiven av Statens Handikappråd.)

Upp emot 8 procent av Sveriges befolkning som har läs-
och skrivsvårigheter kan räknas till gruppen dyslektiker.
Dyslexi är en genetiskt betingad cerebral ''oordning'' som
uppkommer som ''felkopplingar'' i hjärnan redan under
fosterstadiet. Det innebär inte bara att man har svårt att läsa
(och skriva) ''normalt'', fort och rätt, utan att man ofta
också känns igen på andra egenskaper. Man har svårtatt
göra flera saker samtidigt (lyssna på lärare, titta på tavlan
och göra anteckningar),att minnas det just lästa,att
uttrycka sig i skrift -- även om man har en mycket god
muntlig förmåga,att lära sig ''lösryckta'' saker
(multiplikationstabellen, årets månader),att hålla
ordning på tider och saker,att tro på sin egen förmåga,
o.s.v.

Många av dem som har dessa svårigheter går genom
skolan utan att själva förstå vari deras problem består. Med
rätt tränade lärare och förskollärare kan bristerna
upptäckas tidigt, och man kan från början med enkel och
lustbetonad metodik träna den språkliga medvetenheten.

Det är viktigt att eleven själv får insikter om sina
problem och med hjälp av god pedagogik kan göra
framsteg. För att detta skall lyckas måste lärarutbildningen
väsentligt förbättras på detta område. Extra viktigt är det
med fortbildning för redan etablerade lärare. Senare
årtiondens rädsla för test, och det faktum att man under en
period nästan förnekat dyslexins existens, har lämnat både
elever och lärare i sticket.

Det finns ett klarlagt samband mellan dyslexi och en
intelligensnivå över medelvärdet. (Bland kända dyslektiker
återfinns Lionardo da Vinci, Albert Einstein, W. Churchill,
P. Picasso, T.A. Edison, H.C. Andersen, kungligheter,
kända skådespelare, några nu verksamma svenska
professorer etc.) Eftersom dyslektiska elever, som ej
diagnosticerats, ger ett intryck av att vara över genomsnittet
intelligensmässigt, blir de ofta bedömda som ''lata'' och
''okoncentrerade'', när de inte presterar vad som förväntats.
''Okoncentrationen'' beror på att det är för arbetsamt och
tröttande för dem att ta sig igenom texten, varför man ger
intrycket av att vara ''lat''.

Den som då inte lyckas i sina ansträngningar försöker
ofta att ''hålla sig undan'', andra får psykosomatiska
problem i form av magkatarrer eller magsår, men en del
reagerar också helt annorlunda. Det har på senare år visat
sig att många s.k. värstingar har oupptäckt dyslexi.

Trots att det inte förekommit tester så tidigt under
skolgången eller så allmänt som önskvärt vore, finns det
undantag som givit resultat att peka på. Vid ett gymnasium
i Göteborg har undersökningar årligen under tiden 1981--
1992 med 300--400 elever i årskurs 1, med test i form av prov
standardiserat för åk 9, visat på olika stödbehov för i
genomsnitt 13 procent. Ett test utfört vid tre skolor 1992 gav
som resultat att 16 procent av eleverna borde få hjälp.

Det mest beklagansvärda är att många som får slita sig
igenom sin skolgång kanske inte ens efter genomgånget
gymnasium själva har förstått orsakerna till sina
skolproblem. Det innebär att de, förutom en dålig
utbildningsstart i livet, fortsätter att hamna i underläge
genom att intagningstester, högskoleprov o.a. inte har för
dem rättvist utformade alternativ, t.ex. i form av extra tid.

Inom forskningen om dyslexi har det hänt mycket under
de senaste fem åren. Stora framsteg har gjorts
internationellt. I Sverige har omfattande resultat nåtts av
bl.a. professorerna von Euler, Gillberg och Lundberg.
Dessvärre tycks inte dessa resultat ha hunnit sätta spår i den
svenska lärarutbildningen.

Den specialpedagogiska utbildningen är i vårt land
mycket sämre än i våra närmsta grannländer. Svenska
Dyslexistiftelsen har under senare år gjort uppvaktningar
hos statsråd, Skolverket m.fl. Deras rekommendationer bör
beaktas och leda till åtgärder. Man har bl.a. påpekat att det
är för låg nivå på lärarhögskolornas utbildning om dyslexins
natur och manifestationer samt om adekvata
specialpedagogiska diagnos- och habiliteringsmetoder.

Det bör åligga Skolverket att göra dyslexiforskningen till
ett särskilt prioriterat område vid fördelningen av medel till
skolforskning. Dessutom bör Skolverket ta initiativ till
förbättrade arbetsformer för kartläggning och pedagogisk
åtgärdsplanering för dyslektiska elever. Detta berör
skolläkare, skolpsykologer, logopeder, speciallärare och
inte minst lärare på lågstadiet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder rörande dyslexi.

Stockholm den 25 januari 1993

Lennart Fridén (m)