Domares rättsliga ställning

Motion 1991/92:A705 av Charlotte Cederschiöld (m)

En av hörnstenarna i vårt statsskick är att den dömande
makten utövas av skickliga, självständiga och oväldiga
domare. Domarkåren är rättsstatens sista utpost.

Domarna måste vara garanterade integritet och
oavsättlighet. Prövningen av frågan, om en domare på
grund av brott förverkat sin rätt att utöva sin befattning, bör
således ligga hos allmän domstol och sålunda i sista hand
hos högsta domstolen (HD). I denna för vår rättsordning
centrala fråga skall inte finnas utrymme för korporativism.
Ändå ankommer det på den korporativistiskt sammansatta
arbetsdomstolen att pröva denna fråga. Det blev den icke
uppmärksammade konsekvensen av 1975 års
ämbetsansvarsreform, som grundades på den besynnerliga
tanken att, om en tjänsteman vid sin myndighetsutövning
kränker en enskild persons intressen eller på annat sätt
tillfogar denne skada, detta är att betrakta som en
arbetsrättslig (intern) angelägenhet mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Ändringar har företagits i 1975 års
reform till förmån för den enskilde, men i det här berörda
fallet kvarstår fortfarande felaktigheten.

Den åsyftade ordningen är knappast förenlig med det
grundlagsskydd som 11 kap. 5 § regeringsformen
tillerkänner domare eller i vart fall inte förenlig med
grunderna för detta skydd. Med begreppet ''domstol'' måste
grundlagsstadgandet åsyfta allmän domstol eller sålunda i
sista hand HD och inte en korporativistiskt sammansatt
domstol. Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att
beteckna ett mål om skiljande av en domare från hans tjänst
mot hans vilja för en civilrättslig arbetstvist.

Den översyn som nu företas av lagen om offentlig
anställning (LOA) bör inkludera även denna fråga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att domares rätt att fortsatt utöva
sitt ämbete skall prövas av allmän domstol i enlighet med
vad som i motionen anförts.

Stockholm den 17 februari 1992

Charlotte Cederschiöld (m)