Djurhållningen

Motion 1985/86:Jo513 Ingegerd Anderlund och Lennart Pettersson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo513

Ingegerd Anderlund och Lennart Pettersson (s)
Djurhållningen

Dagens situation

Dagens situation för jordbruket är krisartad men samtidigt väldigt skiftande.
Vissa jordbruksföretag har således en ganska god lönsamhet, medan
andras situation är direkt akut. Den största orsaken till dålig lönsamhet
anses vara felinvesteringar och därigenom obetalbara skulder.

För att klara av den ekonomiska situationen sätter bonden in fler djur i
stallet för att öka produktionen. Det ger överproduktion av animalieprodukter
med försämrat pris som följd och ekorrhjulet snurrar vidare.

För djuren innebär naturligtvis produktionshetsen nackdelar. Dels måste
djuren drivas att producera mer, dels blir sådant som arbets-, djurplats- och
transportkostnader än viktigare fält att göra inbesparingar på.

Det är inte bara jordbrukskrisen under 1970- och 1980-talen som fört med
sig allt hårdare djurmiljöer. Utvecklingen av ny ”produktionsteknik inom
animalieproduktionen” gjorde sig gällande framför allt på 1960-talet med
en politisk strävan mot allt större, lönsammare enheter.

Burhållningen av höns t. ex. blev allt vanligare. Svin fixerades i sina bås
eller bands t. o. m. upp. Man gick ifrån en mer integrerad djurhållning där
exempelvis gödkalvar föddes upp på samma gård som mjölkkor. Nu fraktades
kalvar och smågrisar i stor skala till speciella slaktdjursuppfödare.
Slaktkycklingen blev broiler och föddes upp i tusental i stora hangarer.
Stordrift var nyckelordet. När det gäller djurens hälsa har bakslagen duggat
tätt med början under 1960-talets senare år: ledbesvär hos svin, kannibalism
hos höns och lungbesvär på grund av foderdamm framför allt hos svin.
Listan kan göras lång och statistiken över sjuka djur som förs till slakt är
skrämmande.

Hur de ökade lönsamhetskraven och jordbrukets ökade
mekanisering påverkat djurens situation

Svin

Svinen är de av husdjuren som mest liknar människan. De är flockdjur och
allätare med stor motivation att undersöka sin miljö. Svinen utmärks också
av att de har vissa beteenden — t. ex. vilar och urinerar — på bestämda
platser. De har dålig temperaturreglering och tål således varken sträng kyla
eller stark värme särskilt bra. Vid stark värme använder de gyttjebad för att
svalka sig. Hörsel, lukt och känsel är välutvecklade hos svinet.

I ett fritt tillstånd bygger suggan ett stort gräsbo till sina kultingar som
redan under distadiet utbildar en strikt rangordning, sugordningen. Varje
kulting har sin egen spene. Diperioden är 15 — 16 veckor.

I dagens rationella djurhantering försöker man öka produktiviteten genom
att ta fler kullar av varje sugga. Man försöker avvänja smågrisarna allt
tidigare (2—3 veckor mot 6 —7 i vanliga fall). Detta resulterar ofta i skador
på kultingarna genom att de ”diar” på varandra på grund av sin höga
motivation att suga. Den tidiga avvänjningen kan också leda till matsmältningsstörningar.

Mellan grisningarna står sinsuggorna ofta fixerade i trånga bås där de
inte kan vända sig om eller ha tillräcklig social kontakt med andra grisar. I
en del fall har de gemensam gödselgång, men rörelsefriheten är ändå starkt
begränsad. Hög grad av fixering tar sig ofta uttryck i stereotypa beteenden
som t. ex. bitande på båsets stålrör.

Slaktsvinen förs ofta samman och föds upp på speciella gårdar. Beläggningen
i boxarna är för det mesta hög, och har grisarna inte mycket att
sysselsätta sig med, kan öron- och svansbitning förekomma. Stora anläggningar
ökar infektionsrisken och minskar tiden som ägnas åt varje djur. Var
fjärde gris är sjuk! 50—70% av de som slaktas har eller har haft lunginflammation,
60 % magsår och 80 % ledskador.

Nötkreatur

Nötkreaturen är flockdjur och idisslare med en strikt rangordning. En stor
del av deras dag går åt till att äta. Mycket tid ägnas också åt att slicka sig
själv och andra rena. De flesta raser tål hårt väder ganska bra, bara de har
tillgång till skydd. Hörsel, lukt och känsel är välutvecklade, liksom synen.
Samspelet mellan moder och unge och mellan ungdjur är, som för andra
husdjur viktigt för djurets sociala utveckling. Lek är mycket vanligt både
hos ungar och vuxna djur. Kalven diar kon minst 7 — 8 månader i naturligt
tillstånd.

Dagens mjölkhantering innebär nästan alltid att kalven skiljs från kon
praktiskt taget direkt vid födseln. Ofta sätts kavlen i ensamkätte, bl. a. för
att inte genom sitt otillfredsställda sugbehov suga för mycket på andra
kalvar. Det blir allt vanligare att mjölkkor och gödkalvar får stå inne året
om. Vissa erfarenheter tycks tyda på att bl. a. kalkomsättningen då försämras
med skelettsvaghet och kalvningsförlamning som följd. Kor i lösdrift
har ändå viss möjlighet till motion, vilket inte gödkalvar har. Ofta står de
alldeles för trångt och på ett kalt spaltgolv. Jämför dessa med kalvar på
grönbete.

Fjäderfä: tamhöns

Tamhönan är ett flockdjur med en mycket utpräglad rangordning, den s. k.
hackordningen. För stabiliteten i en flock är det viktigt att djuren har möjlighet
att genom olika signaler, s. k. agonistiska beteenden, upprätthålla
denna dominanshierarki.

Djungler och bambusnår är hönans ursprungsmiljö. Fritt levande höns

Mot. 1985/86

Jo513

9

bildar vanligen småflockar om 10—30 djur. Hönan är i stort sett allätare
även om hennes näbb och matsmältningsapparat är mest lämpad för frökost.
En stor del av den frilevande hönans dag går åt till födosök. Hon är
mycket uppmärksam på förändringar i miljön, för att upptäcka eventuella
fiender. Liksom andra fåglar är hönan ett utpräglat ”syn- och hörseldjur”.

Kycklingarna och hönan har intensiv kontakt under några veckor. Bl. a.
fungerar hönan dämpande på kycklingarnas aggressioner mot varandra.
Även tuppen tycks fungera på samma sätt för en flock med hönor.

Sambad och putsning är viktiga aktiviteter för hönan. De är nödvändiga
för att hålla fjäderdräkten i trim. Natten tillbringar hon gärna i en buske, på
en gren en bit ovan marken.

Hönshållningen av i dag utmärks dels av burhållning, dels av stora flockar
— speciellt vid slaktkycklinguppfödning — på golv. Ingendera är naturligt
för hönsen. Visserligen kan äggen lättare tas till vara i burarna som
också ger en del andra produktionsfördelar. Men djurens kroppar slits hårdare
och hönsen får inte utlopp för viktiga beteenden. Halsbölder, fjäderlöshet,
sår på fötter, kam och slör är vanliga, liksom äggledarinfiammationer.
I värsta fall förekommer kannibalism, vilket en kal miljö lagt grunden
till.

Broilern, eller slaktkycklingen, drabbas ofta av skelettsvaghet och hjärtfel
beroende på den snabba tillväxten. De gruppbildande beteendena som
består av gemensam rusning, kan få till följd att djur dör av utmattning.
Aggressiva kontakter mellan djuren, som naturligt dämpas av hönan, kan
få samma effekt.

Produktion — ett bra mått på djurs trivsel

I olika sammanhang förs ofta fram att om ett djur producerar bra, så trivs
det också. Naturligtvis producerar ett sjukt djur dåligt, men dagens högproducerande
djur är ju framavlade just för hög produktion, bra foderomsättning
osv. Att människor genom systematiskt urval försökt att ändra husdjurens
egenskaper är ingen ny företeelse. Däremot har aveln blivit effektivare
genom en utvecklad insemineringsteknik. Stark avel på en viss egenskap
har i många fall fått negativa konsekvenser för djuren: hos kor har större
juver givit ökad risk för spentramp och infektioner. Inkorsning av stora
köttraser kan ge försvårade födslar. Avel för längre svin har i vissa fall
medfört skelettsvaghet. Högvärpande hönor får stora påfrestningar på äggledare,
vilket ger ökad risk för infektioner.

Exemplen på minuseffekterna är många. Dessutom kan aveln på ett fåtal
korsningar av varje art så småningom föra med sig en genetisk utarmning
av djurarterna, dvs. vissa arvsanlag går förlorade. Det kan t. ex. röra sig om
motståndskraft mot vissa sjukdomar, anpassning till vissa extensiva miljöer
etc.

Transporter och slakt

Antalet transporter av djur har ökat, liksom längden av varje transport. Det
hela har sin grund i ökad specialisering och centralisering. Grisar blir ofta

Mot. 1985/86

Jo513

10

stressade under transporter. Det yttrar sig ibland i det s. k. PSE-syndromet
sorn är en förändrad ämnesomsättning i musklerna och ger ett dåligt kött.
Hjärtat, som ju också är en muskel, kan också skadas. Arbetspressen på
personalen vid ur- och ilastning av djuren, kan också tillfoga djuren skador
som blåmärken, knäckta vingar och ben samt skadade ögon.

Själva slakten för med sig en mängd stressfaktorer. Sammanfösning med
främmande djur, tidspress vid själva slakten, ångestskapande anordningar
och hantering är alla moment som kan orsaka lidande hos djuren. Det finns
inget ”humant” sätt att slakta djur på. Det händer t. ex. att grisar hamnar
levande i skållkar.

Sammanfattning

Den senaste tidens diskussion har visat på upprörande brister i djurhållningen,
främst i de stora s. k. djurfabrikerna. Dels har djuren det trångt och
dåligt, dels grasserar där sjukdomar i en mycket stor utsträckning.

Vi anser att det är hög tid att det blir en helt annan och bättre djurhållning
i de s. k. djurfabrikerna, och för det behövs en ny och mera skärpt djurskyddslag.
Djurhållningen bör bättre knyta an till djurens fysiska och beteendemässiga
behov. Därigenom skulle den stora andelen sjuka djur kunna
minska avsevärt, den slentrianmässiga medicineringen tas bort och köttets
många gånger dåliga kvalitet kunna höjas.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en ny
djurskyddslag snarast föreläggs riksdagen med krav på ökad hänsyn
till djurens biologiska behov vid djurhållningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ekonomiskt
stöd avsätts från tillgängliga medel för att utverka en ekonomiskt
effektiv och biologiskt anpassad djurhållning i småskaliga enheter.

Stockholm den 24 januari 1986

Ingegerd Anderlund (s) Lennart Pettersson (s)

Mot. 1985/86

Jo513

11