Det militära vitsordssystemet

Motion 1983/84:769 Eric Hägelmark m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1983/84:769

Eric Hägelmark m. fl.

Det militära vitsordssystemet

Tidigare har vi motionerat om en översyn av det militära vitsordssystemet
främst beträffande antal vitsord som sätts på äldre personal.

Försvarsutskottet och riksdagen fann i likhet med motionsyrkandet att
vitsordssystemet behöver ses över.

I samband med övergång till ny befälsordning skulle nya befordringsbestämmelser
utarbetas av ÖB och vara klara för tillämpning fr. o. m. den 1 juni
1983. I avvaktan på resultatet av dessa bestämmelser ansåg majoriteten av
försvarsutskottet att riksdagen inte nu borde göra något uttalande av det slag
vi framfört i motionen.

I betänkandet (Föll 1982/83:2) sägs också att ”Utskottet förutsätter att
överbefälhavarens kommande förslag beaktar den kritik som har framförts
mot nuvarande system”.

Vi kan konstatera att de nya bestämmelserna i FFS 1983:59 inte har
förändrat vitsordssystemet till det bättre. Olusten och irritationen över
systemet finns kvar och har t. o. m. ökat främst inom arméns förband. Vi kan
också notera att de årliga vitsorden för alla befäl finns kvar. Visserligen
framgår av de nya bestämmelserna att ”undantag bör dock kunna medges för
den som fyllt 55 år och gör framställning att ej få vitsord”, vilket innebär att
vederbörande inte kan ifrågakomma för tjänsteställningsbefordran. Under
sådana förhållanden kommer knappast någon att begära att ej få vitsord.

I praktiken kommer det att innebära ett mycket tidskrävande arbete att
sätta årliga vitsord för alla befäl. Det är uppenbart att det finns chefer som
inte anser sig kunna lägga ned den tid som systemet förutsätter. Därför
händer det att vitsord sätts utan att chefen haft det enskilda samtal som enligt
systemet skall genomföras innan vitsord sätts.

Äldre anställda känner särskild olust inför vitsorden, som ju för dem ofta
sätts av chefer med lägre ålder och därmed mindre erfarenhet än den som
åsätts vitsordet. En chefs möjlighet att ha aktuell kunskap om alla
underlydande är också begränsad, särskilt när det blir täta byten på
chefsposter. Därför händer det i praktiken att en chef sätter sitt namn under
vitsord utan att egentligen ha personlig täckning för det - han har helt enkelt
godtagit vad chefer på lägre nivå föreslagit i fråga om vitsord på underställda.

Systemet med vitsord inger på flera sätt olust. Det framgår tydligt av den
undersökning av militär och civilmilitär personals arbetsförhållanden som
genomförts av leg. psykologerna Lars-Erik Liljekvist och Bengt Jonasson
och som presenterats i skrifterna OFFICER i dag 1, OFFICER i dag 2. Så
gott som samtliga yrkesgrupper har negativa omdömen om vitsordssystemet.

Mot. 1983/84:769

13

Några exempel: ”Personal i trupptjänst säger att de på grund av hög
arbetsbelastning använder fritid för att förbereda övningar. De måste
åstadkomma ett godtagbart utbildningsresultat med truppen. Deras vitsord
är beroende av det. Vitsordssystemet avskräcker från att klaga på för hög
arbetsbelastning och oredovisad övertid. Ett tappert kämpande med
uppgiften utan att klaga anses påverka vitsordet positivt.”

Personal i sjötjänst

”Har man minderåriga barn som blir sjuka, har man enligt lag rätt att vara
ledig för att vårda dem. Lagen gäller naturligtvis också personer i sjötjänst,
men det upplevs som en krånglig och tidsödande procedur att få sin rättighet.
Det händer att fartygschefen försöker hindra ledigheten åtminstone indirekt.
'Visst får du åka hem om barnen är lite krassliga, men mina vitsord blir
därefter.’ Ett sådant förtäckt hot gör att personalen kommer i en besvärlig
valsituation, skall man sätta familjen före karriären.”

Övriga synpunkter

Vitsordssystemet innebär att man medvetet eller omedvetet underlåter att
rapportera om hela eller halva misslyckanden. Många gånger är det därför fel
inforamtion som vidarebefordras uppåt. Man är helt enkelt rädd för att göra
ett dåligt intryck med tanke på framtida karriärmöjligheter. Enbart dessa tre
exempel som här anförts borde vara tillräckliga för att i de flesta fall avskaffa
vitsorden.

Men det finns flera skäl: Om den enskilde uppfattar sig som felaktigt
bedömd är det svårt att få rättelse. Den som har egna uppfattningar och
driver dem öppet riskerar lägre vitsord än sådana som alltid håller med
chefen. Att då klaga på att man fått för låga vitsord innebär att man kritiserar
sin chef, och därmed är risken stor att man blir ännu mer negativt bedömd.
Att klaga på för låga vitsord kan därför ge reaktioner som ger ännu lägre
vitsord.

I försvarets hierarkiskt uppbyggda mönster blir årliga vitsord alltid något
som sätts på chefens villkor. Den som fått sin chef emot sig har då också en
dålig situation när vitsordet skall sättas.

Ett annat starkt skäl för att om möjligt avskaffa vitsorden är att ett mycket
omfattande arbete läggs ned på dem, en byråkratisk apparat av ansenlig
omfattning. En utredning om tidsåtgång och kostnad för vitsordssättande på
ett förband borde utföras. Resultatet skulle säkert bli åtskilliga timmars
arbete, som kunde användas på ett bättre sätt, en utredning/uppgift som
kunde åläggas försvarets rationaliseringsinstitut (FRI).

Andra delar av statsförvaltningen klarar sig utan att det sätts årliga betyg
på personalen. Därför är det inte självklart att försvaret behöver ha kvar ett
sådant system.

Mot. 1983/84:769

14

Vi har tidigare anfört att den enskilde, som i all annan verksamhet, bör
kunna samla meriter genom utbildning och tjänst - och dessa meriter kan
sedan anföras inför befordringsbeslut. Som tidigare förordar vi en övergång
till ansökningsförfarande, där den enskilde får åberopa kvalifikationer för
både fredsorganisation och krigsorganisation. Detta måste kunna gå att
ordna utan dagens vitsordssystem. Vitsord i den form som kan motiveras för
framtiden bör vara frivilliga och sättas på dem som begär sådana, främst inför
att vederbörande söker ny tjänst.

Uppgifter om resultat av genomgångna kurser bör dock även i framtiden
tas fram för alla. Vid ett slopande av de obligatoriska vitsorden finns behov
av samtal mellan chef och underlydande om vilka möjligheter den enskilde
har för framtiden och vilken planering som bör göras för vederbörande. Det
är möjligt att sådana samtal inte behöver ske årligen utan först när den
enskilde så begär.

Om vitsordssystemet slopas bör satsningar göras främst på planering för
vederbörande mot framtida uppgifter.

Vi inser att det kan finnas viss motsättning mellan önskemål om
framförhållning i fråga om befattningar för den enskilde och önskan att
befordringar skall avgöras efter ansökningsförfarande.

I praktiken har vi det problemet redan i dag, eftersom många enskilda inte
vill ta de tjänster som de överordnade helst önskar för vederbörande. Detta
hänger samman med att vederbörande inte alltför ofta vill byta
tjänstgöringsplats.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1.att riksdagen uttalar sig för att försvarsmaktens vitsordssystem
avskaffas i nuvarande form,

2. att riksdagen uttalar sig för att tjänster inom försvarsmakten
tillsätts efter ansökningsförfarande,

3. att riksdagen uttalar sig för att vitsord eller motsvarande inom
försvarsmakten utdelas när den enskilde så begär.

Stockholm den 20 januari 1984

ERIC HÄGELMARK (fp)

KERSTIN EKMAN (fp) HUGO BERGDAHL (fp)