Det medicinska fackspråket

Motion 1983/84:406 Gunnar Olsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

7

Motion

1983/84:406

Gunnar Olsson

Det medicinska fackspråket

Hälso- och sjukvården är allas vår angelägenhet. Vi är alla med och betalar
den. Vi måste få vara med och säga till, direkt i egenskap av patienter och
indirekt genom våra förtroendevalda. Vår sjukvård är i dag en
jätteorganisation. Den har mer än 300000 anställda. Var femtonde
yrkesverksam arbetar inom hälso- och sjukvården.

Från och med den 1 januari 1983 fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag.
Enligt denna lag bör den vårdsökande erhålla sakkunnig information om sitt
hälsotillstånd och om vilka åtgärder som erfordras.

Patientens rätt till information är tydligt markerad i den nya hälso- och
sjukvårdslagen. Det säger sig självt att denna information, om den skall bli
meningsfull, måste utformas så att den kan bli förstådd av patienten.

1982 kom en förordning från socialstyrelsen om språket inom sjukvården. I
denna förordning föreskriver socialstyrelsen i klartext att sjukvårdspersonal
skall sträva efter ett klart och enkelt språk i kontakterna med patienter och
deras anhöriga, något som även understrukits inom ramen för den utbildning
i nya hälso- och sjukvårdslagen som landstingen ordnat.

Professor Lars-Erik Böttiger, mångårig förkämpe för ett enklare
medicinskt språk, skrev förra året i en artikel i Läkartidningen, att det ”i den
stora mängden fall är enkelt och entydigt” att använda svenska ord och
uttryck i stället för latin: lunginflammation i stället för pneumoni eller
bronkopneumoni, benbrott i stället för fraktur, angav han bl. a. som
exempel.

Informationen till och från den vårdsökande är en del av vårdarbetet och
blir på samma sätt som övriga vårdinsatser avgörande för utredningen och
behandlingen.

Här kommer språkbruket inom sjukvården ofta att ha stor betydelse.
Patienten får möta en mängd nya människor och nya situationer, klara av nya
roller och relationsformer. Allt detta kommer i en situation där hon behöver
hjälp och vård. Känsla av oro och ovisshet drabbar ofta såväl patienter som
anhöriga.

Det kan också många gånger uppstå språksvårigheter då vi i vår läkarkår
numera har starkt inslag av läkare som inte har svenska som sitt modersmål.

Frågan är om inte sjukvården skulle vinna mycket på en förändring och
framför allt en förenkling av det medicinska språket.

Det är oerhört angeläget att såväl patienter som anhöriga verkligen förstår
det medicinska allmänspråket och att den medicinska terminologin är så
begriplig som möjligt.

Mot. 1983/84:406

8

Detta är någonting som måste starkare än hittills understrykas i
utbildningen, samtidigt som det bör ske en översyn av det medicinska språk
som används.

Det har också visat sig under den tid som landstingens förtroendenämnder
verkat, att ärenden som kommer upp på nämndernas bord ofta har sin grund i
kommunikationsproblem mellan vårdgivare och vårdtagare. Detta har också
återspeglats i den ärendetillströmning som skett till förtroendenämnderna.
Ibland kan det vara patienter som själva efter kontakt med sjukvården
påtalar problem som uppstår, framför allt med någon enskild läkare. I andra
fall är det en patients efterlevande som aktualiserar frågor av den här arten
efter ett inträffat dödsfall.

Det medicinska fackspråk som läkarna använder sig av vid sina interna
överläggningar och kanske i kontakt med övrig vårdpersonal är inte alls
säkert att vare sig patienter eller deras anhöriga kan förstå.

I de fall det inte går att hitta bra svenska ord gäller det att aktivt
introducera, ”försvenska”, de utländska beteckningarna. Dessa skulle med
fördel kunna samlas i en mindre ordlista som skulle kunna ställas till
allmänhetens förfogande på sjukvårdsinrättningar och apotek.

Jag är ense med dem som anser att vi i Sverige bör inrätta en medicinsk
språknämnd. I Finland finns redan en sådan med uppgift att ägna sig åt
sådana medicinska uttryck som används i patientvården. I Sverige har frågan
om en medicinsk språknämnd utretts av socialstyrelsen i samarbete med
Svenska läkaresällskapet och Svenska språknämnden. Utredningen
mynnade ut i ett förslag om att en medicinsk språknämnd, knuten till
språknämnden, borde inrättas. Något mer än ett utredningsförslag har det
dock ännu inte blivit, vilket måste beklagas.

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om behovet av en medicinsk språknämnd.

Stockholm den 12 januari 1984

GUNNAR OLSSON (s)