Det kurdiska folkets situation

Motion 1985/86:U522 Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:U522

Lars Werner m. fl. (vpk)
Det kurdiska folkets situation

Situationen för det kurdiska folket har inte förbättrats sedan vpk i januari
förra året senast aktualiserade den kurdiska frågan. Det finns därför all
anledning att på nytt begära att de svenska politiska partierna och därmed
riksdagen och regeringen på verkligt allvar intresserar sig för och går in för
att vidta konkreta åtgärder för att förbättra förhållandena för det kurdiska
folket. Saken har två aspekter: dels vad som kan göras internationellt för att
stödja kurdernas kamp för erkännande som etniskt självständig grupp med
eget språk, egen kultur och deras rätt att leva därefter i de länder, som
Kurdistan är uppdelat på. I detta ingår att protestera mot de gröva brott mot
mänskligt rättigheter, som dessa stater begår mot det kurdiska folket; dels
att vi här i Sverige måste göra klart för oss den speciella situation som
kurdiska flyktingar och invandrare befinner sig i och som inte kan jämföras
med andra invandrargruppers utan måste bli föremål för speciella insatser.

När det gäller den första frågan bör Sverige ta initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i alla internationella sammanhang där det är möjligt. Det
har sagts vid tidigare tillfällen att det inte är meningsfullt att t. ex. ta upp
frågan i FN, ja att det t. o. m. skulle kunna skada kurdernas sak. Själva är de
inte av den uppfattningen; trots den stora splittring i olika grupper, partibildningar
osv., som ju är välkänd, är detta en sak som de alla är överens
om. Och det är framför allt en aktion i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter, som alla kurdiska grupperingar önskar skall komma till stånd.

Ett andra initiativ på det internationella planet, där Sverige är närmare
berört, är Turkiets behandling av den stora kurdiska befolkningen i det
landet. Där har Sverige, som medlem av Europarådet, möjligheter att ta
upp kurdernas situation i samband med diskussion om Turkiets representation
i den församlingen. Vpk tar upp Turkietfrågan i en särskild motion
men vill i detta sammanhang särskilt föra fram den kurdiska befolkningens
utsatta läge i Turkiet.

Stora delar av det kurdiska folket befinner sig på flykt eller lever som
flyktingar i olika delar av sitt eget land. Det finns såväl rena flyktingläger i
Iran, t. ex. för kurder från Irak, som lägerliknande förhållanden efter
tvångsförfiyttningar inom det senare landet. Sverige borde kunna göra en
humanitär insats i dessa fall. Speciellt i lägren i Iran finns många människor
som helt enkelt är statslösa, de erkänns inte som medborgare varken i Irak
eller Iran, eftersom de i åratal skyfflats och drivits fram och tillbaka över
gränsen mellan dessa båda länder.

Kurderna har inga inflytelserika vänner eller beskyddare på det interna

tionella planet. Till skillnad från många andra folk och stater erkänns inte Mot. 1985/86

deras existens och rättigheter av någon av de två stormakterna. Varken USA U522

eller Sovjet är intresserade av att den kurdiska frågan och det kurdiska
folkets kamp skall komma upp och störa deras intressen i Västasien. USA
vill inte ha några separatiströrelser i Turkiet, en viktig NATO-allierad i
området. Inte heller Sovjet vill se några förändringar inom de stater som
berörs, vare sig det gäller Turkiet eller andra. Därför har kurdernas vädjande
om stöd och hjälp inte fått något gehör hos någondera stormakten. Detta
faktum borde underlätta för alla svenska politiska partier och också för den
svenska regeringen att ta sig an kurdernas sak.

När det gäller den andra frågan, den stora och växande gruppen av kurdiska
invandrare och flyktingar i Sverige, kan vi inte skylla på andra, krypa
bakom diplomatiska förvecklingar eller ta till andra ursäkter. I det fallet är
vi fortfarande suveräna och bör själva bära hela ansvaret för vad som blir
gjort eller inte gjort. Det behövs ökad information till svenska folket om
kurdernas speciella situation. Det behövs särskilda åtgärder inom språkets
och kulturens område. Och det behövs först och främst — i det hårdnande
klimatet med ökande avvisningar, förpassningar och annat — bättre instruktioner,
upplysningar och utbildning för alla som arbetar med att ta
emot flyktingar och invandrare om den kurdiska befolkningsgruppens speciella
förhållanden. När det talas om flyktingströmmen från Mellersta
Östern till Trelleborg, Arlanda och andra ställen och det nämns om turkar,
iranier, libaneser osv. är det i många fall kurder det handlar om. Men officiellt
finns det ingen kurdisk nation, inga kurdiska pass; inga kurdiska institutioner
över huvud taget på det internationella planet. Om man betraktar
en kurd som turk, iranier osv. finns det således risk för grova felbedömningar
när deras fall behandlas. Om man dessutom på svenskt officiellt håll
anser att kurder är fullvärdiga medborgare i t. ex. Turkiet, vilket har hänt, är
risken för övergrepp än större.

Det måste bli en förbättring och en ökad uppmärksamhet på den kurdiska
befolkningsgruppens svårigheter som invandrare och flyktingar i Sverige.
Det faktum att de inte har något officiellt hemland ställer också särskilda
krav på språkundervisningen, både på primärstadiet och när det gäller
lärarutbildning. Vpk:s tidigare framförda krav på ett kulturcentrum i
Stockholm i likhet med vad som finns i Paris bör aktualiseras.

Det har nämnts ovan att kurderna har få vänner. Men det är glädjande att
kunskaperna och intresset för deras sak ökar i Sverige och att allt fler enskilda,
kommuner, offentliga organ m. fl. tar upp deras situation, försöker lära
sig mera och hjäpa bättre. Ett sådant initiativ togs av Karlskoga kommun i
oktober förra året genom att en kurdisk kulturvecka organiserades. Där
togs alla aspekter på kurdernas situation upp och utställningar, dans, musik,
matkultur osv. presenterades för kommuninnevånarna. En paneldiskussion
med deltagare från alla riksdagspartier anordnades också och
samtliga betygade sin vilja att lära sig mera och görg mera för att hjälpa det
kurdiska folket. Vid detta tillfälle höll debattledaren, informationschefen
på statens invandrarverk, Lars-Gunnar Eriksson, en inledning där avsnittet
om kurderna var mycket informativt. Vpk har tidigare försökt att i motioner,
debatter och andra sammanhang teckna en bakgrund till kurdernas 13

situation. Det nämnda avsnittet torde vara det mest aktuella och officiella Mot. 1985/86

som framförts i frågan, varför det återges här i sin helhet: U522

Låt mig då mot denna allmänna bakgrund säga några ord om kurderna och
kurdernas situation.

Det finns någonstans mellan 14 och 20 miljoner kurder i världen. Det
kurdiska folket bor huvudsakligen i Turkiet, Iran, Irak och Syrien. En
mindre grupp lever i Sovjetunionen. När man talar om Kurdistan avser
man emellertid vanligen de av kurderna bebodda områdena i Turkiet, Iran,
Irak och Syrien. Kurderna har i århundraden blivit förtryckta och tvingats
föra en daglig kamp för sin överlevnad och sin kultur. Allt fler kommer till
Europa som flyktingar och ett växande antal har fått en fristad också i
Sverige.

Turkiet

Ingen vet exakt hur många kurder det finns i dag och ingen kan säga hur
många av dessa som flytt. Men så mycket vet man att Turkiet är det land där
de flesta kurder bor. Uppskattningsvis rör det sig om 10—12 miljoner människor.

Turkiets officiella inställning är att det över huvud taget inte finns några
kurder. Däremot finns det gott om bergsturkar. Dessa beskrivs ofta som
nära nog obildbara rövare och banditer, och turister varnas för att besöka
deras ogästvänliga trakter. Genom den turkiska historien löper alltsedan
nationalstatens bildande en röd tråd av ohämmat förtryck av det kurdiska
folket, kombinerat med ett envist förnekande av själva dess existens.

Alla kurdiska politiska organisationer är givetvis förbjudna, de turkiska
fängelserna är fyllda av kurdiska motståndskämpar och den kurdiska delen
av Turkiet är landets mest eftersatta och medvetet underutvecklade område.
Vid ett flertal tillfällen har den turkiska armén också korsat gränsen till Iran
resp. Irak och där öppet utfört massakrer på dessa länders kurdiska befolkningsgrupper
i sin jakt på turkiska ”kriminella och terrorister”, dvs. kurdiska
nationalister och flyktingar.

Resultatet har blivit ett växande antal kurdiska flyktingar från Turkiet till
olika länder i Västeuropa och Mellanöstern.

Iran

Den näst största kurdiska folkgruppen finns i Iran. Landets ca fem miljoner
kurder var redan på shahens tid förföljda och förtryckta. Därför var kurderna
en av de många grupper som aktivt bidrog till att störta shahen och
därmed hjälpte Khomeini till makten. De andra grupper, som likt kurderna
senare kommit att vända sig mot Khomeinis förtryckarpolitik, har alla en
efter en krossats av Irans nye diktator. Mot kurderna förs ett begränsat men
regelrätt krig.

Antalet kurdiska flyktingar från Iran växer stadigt. De har två flyktmöjligheter:
till irakiska och till turkiska Kurdistan. 14

Irak

Mot. 1985/86
U522

Efter en mängd komplicerade turer under sextiotalet och sjuttiotalets början
har kurderna i Irak uppnått en viss formell autonomi.

Verkligheten är emellertid en helt annan och kurderna är under Saddam
Husseins auktoritära regim fortfarande en förföljd folkgrupp. Det är också
i Irak som den mest aktiva gerilla-kampen förs. Eftersom Iran stödjer den
kurdiska gerillan i Irak svarar Irak givetvis med att ge sitt stöd till de kurdiska
rebellerna i Iran.

Syrien

Det är inte bara Iran som får ta emot de kurder som flyr från Irak. Ett
växande antal återfinns i den kurdiska delen av Syrien. Syrien fungerar som
transitland för de oftast intellektuella och politiskt aktiva flyktingar, som
därifrån söker sig till Västeuropa.

Situationen för kurderna i Syrien är mindre känd och även om Syrien inte
på något sätt har erkänt kurdernas krav på självbestämmande, är kurderna i
Syrien otvivelaktigt de ”minst förföljda” i det egentliga Kurdistan.

Detta beror förmodligen en del på att den syriska delen av Kurdistan är
den geografiskt minsta med en total kurdisk befolkning på omkring
800 000. Det beror också på att man i Syrien inte bedriver samma negativa
utbildnings- och kulturpolitik som i de andra länderna — det vill säga att
kurderna i Syrien har betydligt större möjligheter att bevara sin kulturella
egenart.

Syrien tar emot kurdiska flyktingar från ärkefienden Irak medan däremot
flyktingar från det allierade Iran inte på några villkor släpps in.

Ett resultat av den syriska politiken är att antalet flyktingar från syriska
Kurdistan är ganska litet, kanske några hundra i hela Europa.

Frankrike och Sverige

Frankrike och Sverige har under de senaste åren blivit de huvudsakliga
slutmålen för kurdernas flykt. Detta har flera förklaringar. Dels beror det
på en flyktingpolitik som mer än i många andra länder ger en reell möjlighet
till att komma in och kunna leva en någorlunda tryggad tillvaro. Dels beror
det på att en viss förståelse och ett visst intresse för kurderna och kurdernas
sak har utvecklats i dessa två länder.

I Frankrike har ett kurdiskt institut öppnats med statligt stöd och Paris
kommer nu allt mer att bli centrum för de kurdiska intellektuella. Sverige å
sin sida tillåter dels en öppen politisk verksamhet, och är dels det enda land
där ett riksdagsparti (vpk) tagit sig an kurdernas sak.

Från fyra olika länder

Den kurdiska minoritetsgruppen skiljer sig i ett antal principiella avseenden
markant från de flesta andra minoritetsgrupper i Sverige.

15

Kurderna kommer nämligen från fyra olika länder — Irak, Iran, Syrien Mot. 1985/86

och Turkiet. På samma gång som det finns en sammanhängande kurdisk U522

identitet, en gemensam etnicitet och en gemensam kulturell bakgrund finns
det också skillnader mellan de kurdiska grupperna av både språklig, social
och politisk natur. Samtidigt är strävan efter sammanhållning, efter en gemensam
kurdisk identitet, mycket stark.

Gruppens i flera avseenden disparata sammansättning gör emellertid att
insatser för gruppen, oavsett inom vilket område, ofta måste planeras parallellt
på olika nivåer.

För närvarande uppskattas antalet kurder i Sverige till mellan 7 000 och
8 000. Ingen vet precis eftersom det inte förekommer någon registrering av
etniska minoriteter. Den största enskilda gruppen utgörs av kurder från
Turkiet. Kurderna från Turkiet består både av tidigare arbetskraftsinvandrare,
politiska flyktingar och personer, som kommit till Sverige på s. k.
anknytning. Till följd av detta innehåller denna grupp en större del personer
med lägre utbildning och även en större del analfabeter än de övriga
grupperna. Med analfabet avses här både personer i ordets egentliga bemärkelse
och sådana som har svårigheter att läsa just det kurdiska språket.

Den näst största gruppen, och den som under de senaste åren växt snabbast,
utgörs av kurder från Irak, oftast unga män med relativt god utbildning.
Den tredje gruppen i storleksordning är kurderna från Iran, vilkas
sammansättning mycket liknar den irakiska gruppen. Den fjärde gruppen,
kurderna från Syrien, är relativt liten. Också den har hög andel av personer
med relativt god utbildning.

Många av de kurdiska flyktingar som kommer till Sverige har under en
längre tid levt under omänskliga förhållanden i Kurdistan. Männen har
kanske blivit fängslade och torterade eller tvingats gå underjorden. Deras
familjer har utsatts för nattliga razzior av polis och militär, då de trakasserats
och misshandlats. Flykten till Sverige är ofta dramatisk och farofylld.

Också flyktingbarnen har problem. Förutom rädslan för allt det nya de
möter i Sverige har de kanske skräckfyllda minnen från förföljelsen i Kurdistan
och flykten till Sverige. Om fadern har torterats påverkar hans fysiska
och psykiska besvär hela familjen. Barnen reagerar ofta med att bli
aggressiva, matvägra, ha mardrömmar, bli sängvätare m. m. De normala
kriserna förstärks, t. ex. trotsåldern.

Det kurdiska språket

Låt mig avslutningsvis säga några ord om det kurdiska språket, vilket på
många olika sätt genomsyrar kurdernas i Sverige situation:

Kurdiskan tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är ett av språken
i den iranska språkgruppen. Det närmast besläktade språket är farsi,
persiskan. Ingen likhet finns med turkiskan eller arabiskan, vilka är altaiska
resp. semitiska språk. Lingvister debatterar huruvida kurdiskan härstammar
direkt från den gamla mediskan eller från en annan grupp av de iranska
språken.

Meningarna bland lingvister om de kurdiska dialekternas klassificering
är delade. Den kanske vanligaste indelningen är att utgå från två huvuddia- 16

lekter, nord-kurmandji och syd-kurmandji. Nord-kurmandji talas av kur- Mot. 1985/86

derna i turkiska och syriska Kurdistan, i de norra delarna av irakiska och U522

iranska Kurdistan samt i Sovjetuntionen. Syd-kurmandji talas av flertalet
kurder i irakiska och iranska Kurdistan.

Frågar man en kurd som talar syd-kurmandji vilken dialekt han talar
svarar han antagligen sorani, vilket är den populära benämningen men som
egentligen är ett områdesnamn. I dagligt tal betecknas nord-kurmandji oftast
bara kurmandji. Informationen när det gäller övriga dialekter och
grupper av sådana är ofta förvirrande och motsägelsefull.

Kurdistan har i dag inget gemensamt alfabet. I de fem länder där kurderna
traditionellt är bosatta används inte mindre än tre olika alfabet. I Turkiet
och Syrien skrivs kurdiskan med latinska skrivtecken. I Irak och Iran används
det arabiska alfabetet medan man i Sovjetunionen skriver med kyrilliska
tecken.

I diskussionen kring det kurdiska språket och de kurdiska dialekterna är
det av grundläggande betydelse att man tar som utgångspunkt det kurdiska
språkets och den kurdiska befolkningsgruppens situation i hemländerna.

För att kort rekapitulera: 1 Turkiet är kurdiska
Syrien erkänns inte kurdiska som ett språk, och det används inte i undervisningen
osv. Endast i Irak förekommer kurdiska i utbildningssammanhang
och som ett skrivet språk i någon nämnvärd omfattning.

Kurdiskan som exilspråk

Sammantaget innebär detta för den kurdiska minoriteten i Sverige (och för
kurder i exil över huvud taget):

1. Det kurdiska språket och i synnerhet det kurdiska skriftspråket är centralt
för utvecklingen och bevarandet av den kurdiska identiteten.

2. Även om de flesta kurder i exil kan tillgodogöra sig information på
resp. centralregerings språk (dvs. turkiska, persiska eller arabiska) är det ett
starkt motstånd mot att också i exilen tvingas att använda förtryckarnas
språk/förhindras att använda sitt eget.

3. Den historiskt-politiska situationen innebär att kurdiskan sorn språk
och i synnerhet som skriftspråk i flera avseenden är outvecklat och ofta
uppblandat med centralregeringens språk. Det finns därför en stark strävan
bland kurderna att i exilen vidareutveckla, enhetliggöra och kodifiera det
kurdiska språket.

4. Situationen har också gett upphov till olika tendenser när det gäller
språkets fortsatta utveckling, t. ex. finns det en skiljelinje mellan dem som
vill bibehålla resp. huvuddialekts användning av olika alfabet (det latinska
resp. det arabiska) i skriftspråket och dem, som strävar efter att båda dialekterna
skall skrivas med det latinska alfabetet.

Resultatet av alla dessa faktorer är att för kurderna i exil (och för den
delen också för kurderna i hemländerna) är det svårt att avgränsa och prioritera
frågan om t. ex. samhällsinformation i Sverige på kurdiska från det i
och för sig legitima behovet och strävan till att vidareutveckla, förstärka och
bibehålla den kurdiska identiteten, vilket innebär att varje trycksak, varje

informationsinsats på det egna språket får ett politiskt egenvärde. Det är 17

viktigt att svenska myndigheter och organisationer inser detta när man gör Mot. 1985/86

sina avväganden och prioriteringar när det gäller samhällsinformation och U522

andra insatser på kurdiska.

Så långt Lars-Gunnar Eriksson, statens invandrarverk. Hans framställning
bör kunna ge en bra bakgrund och ett gott utgångsläge för dem som vill
solidarisera sig med det kurdiska folket, inte bara i ord utan i konkret
handling.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att ta upp den
kurdiska frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till att den turkiska
regeringens behandling av den kurdiska befolkningen i Turkiet tas
upp i Europarådet,

3. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att humanitär
hjälp från Sverige kan lämnas till kurdiska flyktingar i de läger som
omtalas i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att den kurdiska
befolkningsgruppens särskilda situation i Sveirge uppmärksammas
bättre än vad som hittills skett,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till upprättande av ett
kurdiskt kulturcentrum i Sverige.

Stockholm den 27 januari 1986

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Oswald Söderqvist (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

18