Det internationella miljösamarbetet, m. m.

Motion 1986/87:Jo707 Olof Johansson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Jo707

Olof Johansson m. fl. (c)
Det internationella miljösamarbetet, m. m.

Sammanfattning

Centerpartiet efterlyser i motionen ett starkare svenskt engagemang i det
internationella miljöarbetet. Sverige har tidigare intagit en tätposition i
miljöarbetet, men är nu snarare en passiv observatör. Alla stora miljöproblem
har internationella dimensioner. Framgång i miljöarbetet i Sverige
kräver gemensamma insatser internationellt.

Motionskraven i sammandrag:

* Ett utbyggt miljöbistånd och ett internationellt samarbete för att lösa
miljöproblemen i tredje världen är viktiga delar i ett program för ”bistånd
för fred”.

* Forskningsprogram om kärnvapenkrigets miljöeffekter. Förstärkning av
FN:s miljöprogram UNEP. Sverige bör utarbeta aktionsprogram för
skyddet av de tropiska regnskogarna, mot jordförstöring, ökenspridning,
samt miljökonsekvenserna av industrialiseringen och kemikaliseringen i
tredje världen.

* Sverige bör inbjuda till en internationell konferens om naturresurshushållning
och miljö.

* Sverige bör konkretisera den europeiska miljöstrategin inom ESK,
europeiska säkerhetskonferensen, vid pågående möte i Wien enligt förslag
i motionen.

* Program för effektivare skydd av den marina miljön.

* Avvecklingsplan för försurningen.

* Program för skydd av ozonskiktet.

* En obligatorisk ansvarsförsäkring för kemikalier.

* Program för att minska användningen av kemiska medel i jordbruket och
läckage från marken.

Internationell bakgrund

Det står i dag klart, att praktiskt taget alla stora miljöproblem har
internationella dimensioner. Miljöproblemen förorsakas eller förvärras av
utsläpp i andra länder, nära och fjärran. Det enskilda landet som drabbas kan
inte självt lösa problemen, utan det kan bara ske genom internationellt
samarbete.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl ger skrämmande bevis på att kärnkraftshaveri
har förödande effekter på människor och miljö. Men också produktions

1 * Riksdagen 1986187.3 sami. NrJo705-710

resurser drabbas. En olycka mer än 100 mil från Sveriges gränser får sådana
verkningar hos oss, trots att endast en mindre del av bränslehärdens
radioaktiva innehåll släpps ut i atmosfären.

Internationellt samarbete är också en absolut förutsättning för att kunna
avvärja de globala miljöhoten, såsom drivhuseffekten, nedbrytningen av
ozonlagret samt förstörelsen av de tropiska regnskogarna.

Utsläppen av koldioxid, kväveoxider, kolväten och freoner är alla
bidragande orsaker till drivhuseffekten. Därtill kommer effekterna av att de
tropiska regnskogarna skövlas. Följden av allt detta kommer att bli en
successiv temperaturförhöjning. Fram till år 2030 har man räknat med en
höjning med ca 1,5°C, enligt UNEP-konferensen i Villach.

Ett annat globalt miljöhot i samband med skövlingen av de tropiska
regnskogarna är den galopperande minskningen av jordens växt- och
djurarter. Ca 70 % av jordens genetiska resurer finns i regnskogarna.

Allvarlig, oreparabel försämring av miljön kan i sig hota överlevnaden och
därmed fundamentalt och i vid mening undergräva staters säkerhet. Miljöförstöring
kan också framkalla intressekonflikter och/eller förvärra konflikter
som redan finns mellan stater. Dessa konflikter kan bli så allvarliga att de
övergår i militära konflikter, även om konkurrensen om naturresurser inte
längre är den grundläggande orsaken som den så många gånger förr har varit
under världshistorien.

Forskningen om miljökonsekvenserna av ett kärnvapenkrig är väsentlig
för alla stater eftersom ökad kunskap på detta område kan vara ett värdefullt
bidrag för att få till stånd en nedrustning av kärnvapen. Det är därför
angeläget att klarlägga de förödande klimat- och miljöeffekter som forskarna
hittills förutspått blir följden av ett kärnvapenkrig.

Den drastiska miljöförsämringen i tredje världen är ett hot mot nationell
och internationell säkerhet också i så måtto att hela basen för ekonomi och
försörjning bryts ned. Detta sker när jord-, mark- och skogsresurserna
överexploateras och felutnyttjas.

Sverige bör lägga kraftigt ökat vikt vid miljö- och resursfrågorna i det
bilaterala utvecklingssamarbetet. Det räcker inte med att satsa svenska
biståndspengar på rena miljöprojekt eller miljökomponenter i utvecklingsprojekt.
Vad som krävs i ett längre perspektiv är att miljö- och naturresurshänsyn
självklart byggs in i de samlade utvecklingssträvandena hos våra
biståndsländer.

Det måste bli ett erkänt faktum att rationellt, långsiktigt nyttjande och
skydd av naturresursbasen är ett helt centralt utvecklingsmål.

Det framstår som särskilt angeläget att föra in miljöperspektivet också i de
”högpolitiska” utvecklingsfrågorna - skuldfrågorna, valutapolitiken, den
internationella ränte- och handelspolitiken.

Som exempel på följden av att bortse från miljökonsekvenserna kan
nämnas Världsbankens projekt i Indonesien. Det är fråga om det största
folkomflyttningsprojektet i historien. Slutmålet har uppgetts vara en förflyttning
av 65 miljoner människor på 20-30 år för att lösa Javas överbefolkningsproblem.
En omfattande miljöförstörelse kommer att bli resultatet av
projektet, 30 000 km2 regnskog kommer att försvinna redan under 1980talet.
Beslutet i Världsbanken fattades utan att miljöhänsyn har beaktats.

Mot. 1986/87

Jo707

6

Javas överbefolkningsproblem löses bättre genom landsbygdsutveckling,
familjeplanering m. m. på själva Java. Världsbanken bör därför ge projektet
en sådan inriktning och avbryta pågående miljöförstörelse.

Ett utbyggt miljöbistånd och ett internationellt samarbete för att lösa
miljöproblemen i tredje världen blir sålunda viktiga delar i ett program för
"bistånd för fred”.

En stark tendens att vilja byråkratisera arbetet, med åtföljande handlingsförlamning,
kan tveklöst ses i dag i UNEP. ECE och det internationella
arbetet med miljökonventionerna (med ett visst undantag för luftvårdskonventionen
inom ECE). Det blir alltmer sällsynt med politiker som deltagare i
de viktiga internationella mötena. Denna politiska lågprioritering återverkar
på arbetet och resultaten av mötena.

Den centerledda regeringen införde ekonomiskt stöd till den svenska
miljörörelsen för att aktivt väcka opinion i bl. a. luftförorenings-/försurningsfrågan
utomlands. Arbetet bedrivs genom de svenska organisationernas
systerorganisationer i andra länder och genom den internationella miljörörelsen.
Det är ytterligare ett sätt att aktivt driva miljöarbetet.

Sverige bör framdeles än mer aktivt använda sig av dessa vägar för
internationell politisk mobilisering.

Det kommer att bli allt viktigare att visa att ekonomin och välfärden på
jorden finns att söka i en framsynt resurspolitik. Vi anser att Sverige nu bör ta
initiativ till en internationell konferens om miljö- och resurshållning.

Större frågor i Sveriges internationella miljöpolitik
Globalt

1987 år session med UNEP förbereds nu. Vid detta möte kommer en
huvudfråga att vara behandlingen av perspektivdokumentet, dvs. de långsiktiga
planerna för FN:s miljöarbete till år 2000 och därefter. Beslut i denna
viktiga fråga kommer att fattas. Sverige måste åter med kraft arbeta för att
vända den negativa utvecklingen och stärka FN-systemets insatser på
miljöområdet - och då särskilt UNEP:s verksamhet.

Bland de viktiga sakfrågorna som Sverige bör förbereda sig på att driva vid
1987 års UNEP-möte kan följande nämnas:

- ”Drivhuseffekten”. Sverige bör verka för ett UNEP-program för stöd till
utvärderingar av de nationella konsekvenserna av de temperaturhöjningar
som forskarna nu anser vara oundvikliga (konstaterat vid UNEP/WMO/
ICSU-konferensen i Villach, hösten 1985). Syftet med programmet bör
vara att driva fram åtgärder mot utsläpp av bl. a. koldioxid, freoner och
kolväten.

- Uttunningen av ozonskiktet. Mot bakgrund av de nyligen publicerade
forskningsresultaten som visar ett stort "hål” i ozonskiktet över Antarktis
och som också visar att skiktet håller på att tunnas ut över norra halvklotet,
är det ytterst angeläget att arbetet med ett freonprotokoll till UNEP:s
ozonkonvention från 1985 slutförs. Miljöstyrelsen måste ge klara direktiv i
denna fråga så att utsläppen av freoner minskar (för närvarande ökar de)
snarast.

Mot. 1986/87

Jo707

7

- Miljökonsekvenser av ett kärnvapenkrig. Ett program bör upprättas för
stöd till nationella utvärderingar av miljökonsekvenserna av ett kärnvapenkrig.
Utvärderingarna bör sedan kanaliseras till FN:s nedrustningsarbete.
Sverige bör ge ekonomiskt stöd till programmet inom ramen för
”bistånd för fred”.

- Miljöskydd i flodsystem. Sverige bör ta initiativ till ett program inom
UNEP:s ram för samarbete till skydd för miljön i flodsystem. Stöd via vårt
biståndsanslag bör utlovas så att sådana regionala program kan genomföras.
Det hela skall, som nämnts, ligga inom det diskuterade svenska
programmet ”bistånd för fred”.

- Miljöfrågorna inom FN-systemet. Sverige bör snabbutreda hur miljöfrågorna
bättre skall kunna bevakas inom hela FN:systemet och särskilt hur
UNEP:s roll skall kunna förbättras. Det gäller särskilt skyddet för de
tropiska regnskogarna; jordförstöringen; ökenspridningen; effekterna av
kemikaliseringen i u-länderna; utvärderingar av miljökonsekvenserna av
industrialiseringen i tredje världen.

Dessa viktiga frågor har FN-systemet fortfarande inte kunnat ta itu med
på ett tillfredsställande sätt. Regeringen bör lägga fram förslag om detta
inför UNEP-mötet 1987.

- "Politisering” och breddning. Politiker, vetenskapsmän och miljörörelsen
bör aktivt dras in i förberedelserna för agerandet i UNEP.

Regionalt (Europa)

Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) 1973-1975 blev ett
genombrott för ett alleuropeiskt miljötänkande. Konferensens slutdokument
undertecknades i Helsingfors 1975, och i aktionsprogrammet infördes
ett omfattande miljöavsnintt. FN:s Ekonomiska Kommission för Europa
(ECE) utsågs att ansvara för att miljöprogrammet genomfördes.

Programmet är emellertid svagt så till vida att det inte innehåller några
konkreta åtgärder. Man rekommenderade i stor utsträckning studier och
forskning om miljöfrågor samt omnämnde mycket vagt att åtgärder var
önskvärda.

År 1979 kunde det första, och hittills enda, alleuropeiska miljöministermötet
inom ECE hållas. Då undertecknades Konventionen om långväga,
gränsöverskridande luftföroreningar samt en Deklaration om utveckling av
resurssnål teknik.

I november 1986 inleddes den tredje uppföljnings- och granskningskonferensen
inom ESK i Wien.

Sverige bör ha som mål för sina insatser att få till stånd en förnyelse och
vitalisering av den miljöstrategi som lades fast i ESK:s slutdokument 1975.
Det bör markeras starkare att det behövs konkreta beslut om åtgärder samt
att miljöaspekterna måste byggas in i den allmänna samhällsutvecklingen.
Ett antal konkreta förslag bör sonderas när man utarbetar miljöstrategins
blivande handlings- och åtgärdsinriktade delar:

- Effektivare skydd av den marina miljön.

Under början av 1970-talet slöts en rad regionala avtal i syfte att skydda
den marina miljön mot utsläpp och annan tillförsel av föroreningar. Arbetet

Mot. 1986/87

Jo707

8

med dessa konventioner har hela tiden präglats av motsättningar mellan de
stater som hävdar att konventionerna är till för att stoppa regelrätta utsläpp
och de stater som anser att konventionerna är till för att kontrollera tillåtna
utsläpp genom dumpning och från landbaserade källor. Sverige tillhör
länderna som vill att konventionerna skall fungera som instrument i arbetet
på att stoppa utsläpp och annan tillförsel.

Rapporterna om miljöskador i den marina miljön duggar tätt. Vi får allt
oftare rapporter om försämrad miljö i Östersjön, Kattegatt, vissa delar av
Nordsjön samt Medelhavet. En stor del av utsläppen sker i floder som den
inträffade katastrofen i Rhen, både i länder med egen kust och i länder utan
kust.

Miljön i floder och havsområden är alltså en angelägen fråga för
alleuropeiska initiativ. Dels handlar det om att enas om utsläppsminskningar,
dels om att på sikt harmonisera reningskraven för specifika anläggningstyper.

Sverige har hittills kunnat agera samlat i det internationella arbetet för att
minska havsföroreningarna. Mot bakgrund av vad vi tidigare beskrivit står
det klart att läget nu är så allvarligt att regeringen inte kan räkna med fortsatt
enighet om inte åtgärder vidtas.

Från centerpartiet föreslår vi bl. a.:

- prioritera havsmiljön

- vidga programmet för övervakning av miljökvalitet (PMK) också till
Västerhavet och Nordsjön

- förstärk det internationella samarbetet, så att Helsingforskonventionen
för Östersjön följs

- tillsätt en Nordsjökommission för att utarbeta regler och avtal för
Nordsjön

- komplettera Oslokonventionen så att all miljöfarlig dumpning förbjuds
liksom förbränning av avfall till havs

- begär att upparbetningsanläggningen för radioaktivt avfall i Sellafield,
Storbritannien stängs

- begränsa utsläppen av organiska klorföreningar, klor, kolväten och
tungmetaller

- förbjud bekämpningsmedlen toxaphene och chlordan

- utarbeta handlingsprogram för särskilt föroreningskänsliga områden, som
exempelvis Kattegatt

- begränsa kväveläckaget från industri och trafik, jordbruk och hushåll

- minska utsläppen av dioxiner och förbjuda användningen av organiska
tennföreningar

- kräv miljökonsekvensanalyser av nya anläggningar som kan påverka
förhållandena i våra kusthav.

Avvecklingsplan för försurningen

Vi kan inte acceptera större föroreningar från mänsklig verksamhet än vad
naturen klarar av att ta emot. Experterna vid den Nordiska luftvårdskonferensen
slog fast att nedfallet av svavel därför måste minskas med ca 80 % för
att undvika försurning av vatten och mark. Motsvarande målsättning för

Mot. 1986/87

Jo707

9

kväve måste vara en minskning av utsläppen med ca 75 %. Halterna av ozon
måste därmed vara en minskning av utsläppen med ca 75 %. Halterna av
ozon måste därmed också minska med ca 75 %. Dessa naturens smärtgränser
för ämnen och föreningar måste vara riktlinjer för såväl det internationella
som nationella arbetet. Svergie måste därför ta initiativ till att förstärka
konventionen om långväga luftföroreningar utifrån denna målsättning.

Det är uppenbart att finansierings- och valutaproblem i vissa av Europas
länder förhindrar effektiva åtgärder. Bristen på åtgärder drabbar både dessa
länder själva och miljön i andra länder, däribland Sverige. Detta gäller i
första hand det akuta behovet av åtgärder i Östeuropa. Den bästa tillgängliga
reningstekniken finns i väst, men den behövs lika mycket i öst. Brist på
konvertibla valutor är ett problem för dessa öststater.

Centerpartiet har i svenska riksdagen liksom i Nordiska Rådet framfört
förslag om att inrätta en ekonomisk fond för arbete i syfte att komma till rätta
med Europas luftföroreningsproblem. En fond bör byggas upp genom
avgiftsuttag på fossila bränslen. Efter en prioritering utifrån miljösynpunkt
bland befintliga fossilt eldade anläggningar och med beaktande av ländernas
ekonomiska förutsättningar kan en fördelning göras av fonderade medel via
lån eller bidrag. Medlen bör utnyttjas för åtgärder som syftar till minskade
försurande utsläpp. Det kan ske genom effektivare reningsmetoder, effektivare
energianvändning och/eller övergång till mindre försurande energislag.
Investeringsstimulanser torde vara en förutsättning för att det skall bli
möjligt för ekonomiskt svaga länder att inom rimlig tid satsa på bättre rening
och mindre försurande utsläpp.

Riksdagens majoritet biföll centerns förslag, men regeringen har underlåtit
att driva frågan vidare internationellt, trots att det finns ett stort intresse
bland de europeiska länderna.

Utöver den internationella luftvårdsfonden bör stater kunna lämna
utrymme för exportkreditgarantier. Krediter från detta frivilliga "fönster"
bör bindas till upphandling i resp. bidragande land. Sverige har ju särskilt
stort intresse att något görs för att begränsa luftföroreningsutsläppen och
utsläppen till Östersjön. Vi skulle kunna styra sådana krediter till sådana
viktiga åtgärder. Samtidigt kan svensk industri, som är långt framme vad
gäller reningsteknik, gynnas av arrangemanget. Dessa exportfrämjande
krediter skulle bara behöva kompletteras med erbjudanden om statliga
exportkreditgarantier.

Förbränning av fossila bränslen i kraftverk, värmepannor och bilar är de
helt dominerande källorna till utsläpp av svavel och kväve. Det är bara genom
en annan energi-, industri- och trafikpolitik och satsning på ett resurssnålare
decentraliserat samhälle som luftföroreningarna radikalt kan minskas. Det
bästa sättet är effektivare energianvändning och ökad användning av andra
energislag än fossila bränslen. Olje- och kolanvändningen får inte tillåtas
öka. Energiskatter måste utnyttjas som ett miljöpolitiskt instrument.

Det finns också en rad tekniska åtgärder som gör det möjligt att minska
utsläppen. Reningen kan vidtas före, under eller efter förbränningen. De
vanligaste metoderna för att rena bränslena från svavel före är fysikalisk
koltvättning, kemisk kolrening och direkt eller indirekt avsvaling av olja.
30 000 ton svavel skulle kunna tas bort i Sverige om effektivare avsvavling

Mot. 1986/87

Jo707

10

gjordes av tjocka och tunna eldningsoljor och dieselbrännoljor.

För att visa vilka möjigheter miljötekniken ger kan följande exempel vara
belysande: Rening av destillatoljor till 90 % av svavelhalten. Låg NObrännare
minskar kväveoxidutsläppen med ca 50 %. Absorbenter vid
förbränning av sten- och brunkol 40-60 % svavelreduktion. Fluidiserad
bädd minskar svavelutsläppen med 90 %. Rökgasdenitrifikation minskar
kväveoxidutsläppen med 80 %.

Som på de flesta områden i samhället sker en vidareutveckling av
tekniken, men det finns i dag inga skäl att avvakta med reningsåtgärder. Vi
anser att samhället måste stimulera till ökade insatser utöver de gränsvärden
som är uppsatta för olika utsläpp.

Det har nyligen slutits ett samarbetsavtal mellan europeiska stater om
tekniskt och vetenskapligt utvecklingssamarbete. För att främja ett europeiskt
samarbete på miljöområdet och för att utveckla och stimulera åtgärder
som minskar luftföroreningarna bör ett Miljö-EUREKA bildas. En sådan
Miljö-EUREKA bör också samordna forskningsinsatserna på området och
samordna de miljöövervakningsprogram som finns och som behöver vidareutvecklas.

Informationsinsatserna är av stor betydelse och en Miljö-EUREKA skulle
på effektivt sätt kunna sprida information om åtgärderna teknik och
forskning inom luftföroreningsområdet. Samarbetet inom Miljö-EUREKA
skall vara öppet för alla länder i Europa. Både bensin- och dieseldrivna
person- och lastbilar släpper ut stora mängder luftföroreningar. Kväveoxid,
koloxid, kolväten, ozon, bly och sotpartiklar skadar människa och miljö. Det
är därför utomordentligt angeläget att åtgärder sätts in för att begränsa
utsläppen. Effektiva katalytiska avgasrenare har använts i USA och Japan i
tio års tid. Det senaste beslutet inom EG innebär att en minskning kommer
att dröja in på 1990-talet. Det krävs därför att länder utanför EG driver på
arbetet och tar initiativ. Hur angelägna, enhetliga kraven på Europas bilpark
än är, så får enigheten inte uppnås på bekostnad av miljön. Med den ökning
av person- och lastbilsparken som förväntas kommer kväveoxidutsläppen i
Sverige endast att minska med 5 % till år 2000 genom de beslut om
avgasrening som nu fattats i Sverige. Den svenska regeringens bristande
handlingskraft har försenat nödvändiga åtgärder.

Det dröjer innan minskade bilavgasutsläpp leder till en mer omfattande
minskning av miljöskadorna. Eftersom kväveoxidutsläppen ökar med ökad
förbränningstemperatur finns ett klart samband mellan hur fort man kör och
hur stora utsläppen blir. Att köra långsammare är därför ett sätt att redan nu
åstadkomma mindre utsläpp.

I Schweiz och Västtyskland har utredningar visat på sambandet mellan
hastighet, förbränningstemperatur och kväveoxidutsläpp. Vi anser att den
svenska regeringen skall utreda möjligheterna att begränsa utsläppen genom
en sänkning av trafikhastigheter. Åtgärder mot dieselavgaserna framstår nu
som särskilt angeläget. De tunga dieselfordonen kommer att svara för en
ökande andel av kväveoxidutsläppen. De för närvarande strängaste kraven
för tunga dieselfordon är de s. k. Kalifornienkraven. Man kan grovt räkna
med att det krävs en sänkning av utsläppen av kväveoxider med 40-50 %
jämfört med dagens situation för att möta dessa krav.

Mot. 1986/87

Jo707

11

Ytterligare en teknisk lösning på bilavgasproblemen är den s. k. Iean
burn-tekniken. Principen är att motorn tillförs mer luft i förhållande till
bränslemängden. Det är viktigt att nu utreda kostnader och effekter vid
sådana förbättringar av dieselmotorerna. Det pågår även annan motorutveckling
med lågtemperaturförbränning och också utveckling av ångmotorer
som i en framtid kan bli intressant.

Utvecklande av energiteknik och trafiklösningar som begränsar utsläpp av
bilavgaser är nödvändig. Det är också angeläget att regeringen stimulerar en
överföring av gods från lastbil till järnväg i enlighet med riksdagens beslut.

De sammanlagda miljöeffekterna av byggnation av motorvägar är svåra att
uppskatta och olika experter har ibland olika uppfattningar. Av denna
anledning är det angeläget att koncessionsnämnden för miljöskydd får pröva
utbyggnaden av flygplatser, motorvägar och andra stora trafikleder.

Vi anser att miljökonsekvensanalyser måste upprättas innan beslut fattas
och åtgärder utförs som kan få en betydande inverkan på miljön. I en sådan
miljökonsekvensbedömning skall redovisas miljöeffekter av och alternativ
till ett visst beslut eller en viss åtgärd. Vi anser att de aktuella förslagen om
fasta förbindelser över Öresund bör bli föremål för sådana analyser.

Skydda ozonskiktet

Sedan utsläppen av freon åter börjat öka, har uttunningen av det stratosfäriska
ozonlagret fortsatt. I de högsta lagren har mätningar nu gjorts som
bekräftar forskarnas tidigare utarbetade modeller över nedbrytningsprocesserna.
Särskilt oroande är den kraftiga uttunning av ozonlagret som nyligen
konstaterades över Antarktis och de sydligast delarna av Sydamerika. Där
har ozonlagret minskat med 40 %, och ”hålet” är till sin utbredning lika stort
som USA.

Freoner används som drivmedel i sprayförpackningar, som jäsmedel i hård
och mjuk skumplast till möbler, fordon, isolering av byggnader, vägar,
kylskåp m.m., som kylmedium i kylanläggningar, värmepumpar och luftkonditioneringsaggregat
samt som lösnings- och avfettningsmedel.

Nuvarande och förväntad användning i Sverige redovisas av naturvårdsverket
i delrapport till regeringen 1986-08-15. Av denna rapport framgår att
nettoanvändningen i Sverige för närvarande uppgår till ca 5 000 ton (inkl.
nettoimport i varor) och beräknas öka med 3,5-4 % per år eller med ca
50 % på tio år, till ca 7 000 ton 1994. Som jämförelse kan nämnas att den
totala förbrukningen i världen uppgår till ca 1 000 000 ton.

Någon särskild destruktion av freoner förekommer ej. Alla freoner som
produceras kommer därför att släppas ut förr eller senare. I fråga om ungefär
hälften av freonanvändningen sker utsläppen dock med lång tids fördröjning.
Utformningen av de produkter som tillverkas i dag bestämmer därför
utsläppen under första hälften av 2000-talet.

Rapporter om att värmepumpar läcker i stor omfattning gör situationen
allt allvarligare. Centerpartiet har såväl i regeringsställning som i riksdagen
drivit på arbetet med både den internationella konventionen om ozon och
kravet på åtgärder. Riksdagen biföll förra året en centermotion, och det är
mot bakgrund av det beslutet som naturvårdsverkets program har tillkom

Mot. 1986/87

Jo707

12

mit. Naturvårdsverket har presenterat en rad förslag till åtgärder såväl i ett
kortare som i ett längre perspektiv. Förslagen omfattar möjligheten att
minska användningen och utsläppen av freoner. Förslagen omfattar också
möjligheterna att ersätta freoner med andra ämnen inom olika användningsområden.
Naturvårdsverket avser att återkomma med ytterligare förslag. Vi
anser att regeringen snarast bör framlägga förslag till åtgärder som innebär
att freonanvändningen i stort sett kan avvecklas inom tio år.

Försäkra kemikalier

Antalet och mängderna av kemiska ämnen och produkter ökar ständigt i det
moderna samhället. Tusentals nya produkter tillkommer varje år. Industrisamhället
producerar också stora mängder kemiskt avfall. En stor del av
detta avfall kan hota miljön och människors hälsa.

Principen att den som utövar förorenande eller annan miljöfarlig verksamhet
skall betala för skadeverkningarna (Pollutor Pays Principle - PPP) är ett
riktmärke för lagstiftningen i många länder. I Sverige föreskriver miljöskyddslagen
(ML) ett långtgående skadeståndsansvar för miljöstörningar av
olika slag - föroreningar, buller, skakning m. m. Den som driver miljöfarlig
verksamhet svarar i princip strikt för inte bara skada på person eller sak utan
också ren förmögenhetsskada som verksamheten medför i omgivningen.

En sträng skadeståndsregel ger emellertid inte någon garanti för att en
skada ersätts. För skadeståndsskyldighet är det nödvändigt att man kan
konstatera ett orsakssamband mellan den ansvariges verksamhet och skadan.
Detta kan vara svårt vid föroreningsskador då de biogeokemiska
kretsloppen och flödena genom ekosystemens olika delar är mycket komplicerade.
Flera samverkande faktorer krävs ofta för att skadan skall utlösas.

Miljöskadeutredningen anser att skadeståndsrätten och de reformer
utredningen föreslår i dessa avseenden knappast är tillräckliga för att trygga
den skadelidandes ersättningsbehov och fördela risken för miljöskador på ett
rimligt sätt. Många gånger blir det omöjligt att entydigt bevisa en miljöskada
och få ut ersättning av skadegöraren. Vid skador genom mindre utsläpp från
en mängd föroreningskällor kan det vidare i praktiken vara omöjligt eller i
vart fall alltför krångligt att kräva skadestånd av varje skadegörare för den
skada denne svarar för.

Det väsentliga i naturresurs- och miljöpolitik är naturligtvis att förhindra
skador, inte att ersätta dem. Även om miljöpolitiken är framgångsrik i den
meningen att av samhället uppställda gränser inte överskrids så kvarstår ändå
olika restrisker. Restrisken kan dels vara medveten, dels bero på felbedömningar
eller på kunskapsbrist. Medan förhållandevis stor uppmärksamhet
har ägnats åt att förhindra denna restrisk, bl. a. genom hanteringsföreskrifter
har mindre uppmärksamhet ägnats åt att kompensera dem som trots
åtgärderna drabbas.

Ytterligare skäl till att särskild ersättning behövs är att det ofta förflyter
lång tid innan skadorna och deras omfattning visar sig. Det kan innebära att
det företag som orsakat skadorna lagts ned innan skadorna kommer i dagen,
varför det inte längre finns någon som kan ställas ansvarig för det inträffade.
Här kan BT-Kemis fabrik i Teckomatorp nämnas som ett exempel. Ett annat

Mot. 1986/87

Jo707

13

fall kan vara att företagets ekonomi är så dålig att man inte kan bekosta den
erforderliga saneringen eller kan ersätta skadorna. Som tidigare nämnts kan
vidare ofta flera företag vara inblandade. Dessutom kan effekterna vara
beroende av flera samverkande faktorer som kan härledas till olika
verksamheter. I de sistnämnda fallen kan det vara omöjligt att föra
skadeståndstalan mot alla potentiellt skyldiga.

Erfarenheterna talar för att en obligatorisk kemikalieförsäkring införs.
Tillverkare och importörer av kemikalier bör åläggas att ta en ansvarsförsäkring
för sina produkter. Försäkringsbolagen sätter då premien efter hur man
bedömer riskerna. Detta system skall åstadkomma en minskning av mängden
farliga eller osäkra kemikalier, en bättre kontroll av de produkter som
säljs och används, samt bättre ekonomiska ersättningsmöjligheter för den
som drabbas av de kemiska produkternas negativa effekter.

Jordbruk och miljö

Jordbruk och miljö är intimt förknippade med varandra. Inte bara genom
jordbrukets påverkan av miljön, utan också genom att miljöförändringar kan
ge upphov till allvarliga problem i jordbruket i Sverige som i andra länder.
Men jordbruket kan också medverka till att lösa miljöproblem på andra håll i
samhället.

Den bästa garantin för att behålla ett vackert omväxlande landskap är att
åkerarealen brukas och hagarna betas.

En satsning på råvaruproduktion för energi och den kemiska industrin ger
ett bra bevarande av åkermarkens produktionsförmåga. Det ger dessutom
ett gott skydd mot läckage av växtnärsalter. Dessutom kan biomassa för
energiproduktion förenas med uppsamling av tungmetaller ur jordbruksmarken
eftersom tungmetaller kan samlas i askan efter biomassans förbränning.

Globalt sett är åkermark en knapp och minskande resurs. Åkermarken
skall utnyttjas så att den ger största möjliga samhällsnytta samtidigt som den
långsiktiga produktionsförmågan upprätthålls. De ämnen som används i
jordbruket får inte förorsaka påtagliga eller bestående skador i miljön. De
växter och djur som är knutna till jordbrukslandskapet måste ges ökad
möjlighet att fortleva där så att deras existens tryggas även för framtiden.

Kadmium måste bort ur fosforgödselmedel. Strävan bör vara att utveckla
metoder för att använda den inhemska fosfaten. Användningen av gödsel
med försurande effekt bör upphöra i skogsbruket där kompensationskalkning
ej förekommer.

Det är angeläget att med hjälp av bl. a. markkarteringar få fram värden för
optimal växtnäringstillförsel. Det är också viktigt att utveckla odlingssystem,
brukningsmetoder och teknik som minimerar läckaget av bl. a. kväve. Detta
kräver att marken är bevuxen så stor del av året som möjligt.
Användningen av kemiska medel kan och bör minskas genom

- ökad konkurrenskraft hos grödan genom växtförädling

- balans i växtföljden

- biologiska metoder

- resistensförädling

- teknikutveckling

Mot. 1986/87

Jo707

14

- ansvarsförsäkring för kemikalier

- förbud och avgifter

Växtnäringsläckaget från jordbruket kan minskas genom att

- förutsättningarna för växternas näringsupptag förbättras och växtnäringsförlusterna
därigenom minskas

- tekniken för utnyttjande av stallgödsel förbättras

- ändrade odlings- och brukningsmetoder

- teknikutveckling

- miljöanpassade spridningstidpunkter
Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
att Sveriges internationella miljöagerande bör förstärkas i enlighet
med motionen,

2. att riksdagen beslutar begära att regeringen tar initiativ till en
internationell konferens om miljö- och naturresurshushållning.

3. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett MiljöEUREKA
för att främja europeiskt samarbete på miljöområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att fullfölja riksdagens beslut om en internationell
luftvårdskonferens,

[att riksdagen beslutar att exportkreditgarantier kan lämnas vid
export av svensk reningsteknik1],

5. att riksdagen beslutar att målsättningen är att begränsa de
försurande utsläppen med 80 % av nuvarande svavelutsläpp och med
75 % av kväveutsläppen, samt att minska de marknära ozonhalterna
med 75 %,

6. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en parlamentarisk
miljökommission i enlighet med motionen,

7. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
åtgärder för att begränsa utsläppen från dieselfordon,

8. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära en utredning om
möjligheten att begränsa utsläppen genom sänkning av trafikhastigheten,

9. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag innebärande
att koncessionsprövning skall ske av utbyggnader av flygplatser,
motorvägar och andra stora trafikleder,

10. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om krav
på miljökonsekvensanalyser i enlighet med motionen,

11. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om åtgärder för att minska föroreningarna
av haven,

12. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om åtgärder för att kraftigt begränsa
utsläppen av freoner.

Mot. 1986/87

Jo707

15

13. att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
obligatorisk kemikalieförsäkring i enlighet med motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om jordbruk och miljö.

Stockholm den 14 januari 1987

Olof Johansson (c)

Gunnel Jonäng (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Karin Israelsson (c)

Britta Hammarbacken (c)

Pär Granstedt (c)

Gunnar Björk (c)
i Gävle

Karl Erik Olsson (c)
Nils G. Åsling (c)
Kjell A. Mattsson (c)
Gunilla André (c)
P.-O. Eriksson (c)
Börje Hörnlund (c)

Mot. 1986/87

Jo707

‘1986/87:N311.