Den svenska nationella kulturens utveckling, m. m.

Motion 1985/86:kr207 Alexander Chrisopoulos och Björn Samuelson (vpk)

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: Kr 207

Alexander Chrisopoulos och Björn Samuelson (vpk)
Den svenska nationella kulturens utveckling, m. m.

Moralbegrepp, attityder, värderingar som innefattas i begreppet kulturarv,
återspeglar de ekonomiska, sociala och klassmässiga förhållandena i samhällsutvecklingen.
Kulturarvet utgör den grund som varje människa bygger
och utvecklar sin personlighet och identitet på. Det handlar om individuell
identitet, dvs. känslan av att jag har ett visst värde, att man duger något till,
samt en känsla av självrespekt och självförtroende. Medvetenheten om att
höra samman med andra människor, dvs. att ha en gruppidentitet och se sina
livserfarenheter inramas av och ingå i en kollektiv historia, en insikt om att
ens liv har ett sammanhang med sådant som har hänt tidigare i den grupp som
jag tillhör. På den medvetenheten grundar sig självtilliten, känslan av
egenvärde, lusten att pröva den egna förmågan för att bära vidare gruppens
samlade kunskaper och erfarenheter, styrkt av den samlade kraft som
gruppen har. Medvetenheten består också av vetskapen om att en del av de
egna problemen och svårigheterna inte är personliga utan härstammar från
de villkor som hela gruppen lever under.

Vi anser att man inte nog kan understryka betydelsen av och sambandet
mellan det kulturella arvet och personlighets- och identitetsutvecklingen hos
människorna. Endast genom en utvecklad personlighet och självständigt
tänkande blir det möjligt för människorna och framför allt för ungdomen att
kritiskt granska, utveckla, förkasta eller behålla och konstruktivt påverka sitt
eget kulturella arv.

Det svenska folkets kultur är framsprungen ur vårt kulturella arv men
också ur dagens svenska verklighet. För att utveckla den nationella kulturen
måste svenska folkets problem, förhoppningar, villkor och visioner ingå. Då
får vi en levande nationell folklig kultur. En förutsättning för människorna
och framför allt ungdomarna att skaffa sig en gruppidentitet, som är
sammansatt av både nationell identitet och klassidentitet, är att de tar del av
sitt kulturarv, dvs. ett kulturarv som inte är en relik i form av en färggrann
nationaldräkt avsedd att plockas fram och dammas av vid högtidliga tillfällen
eller ett fornminne som appellerar till en förgången och för alltid död tid,
utan ett kulturarv som är en kontinuerligt kulturhistorisk utvecklingskedja
som leder fram till dagens kultur. Detta är särskilt viktigt med tanke på den
mycket stora och oerhört snabba strukturomvandlingen som det svenska
samhället har genomgått. Där stora folkomflyttningar och klassförskjutningar
men också tekniska förändringar med krav på en anpassning till nya
processer och arbetsförhållanden har inneburit att hela yrkesgrupper med
sina kulturtraditioner har försvunnit eller decimerats enormt som t. ex.

hantverkarna och bönderna. Därför känner sig många människor otrygga, de
söker sin identitet och en fast punkt i tillvaron, genom att söka sammanhangen
bakåt i tiden.

Borgerligheten vill inte inse kulturarvets betydelse för människorna, dess
samband med gruppidentiteten och dess klassmässiga aspekter. Det är inte
förvånande. Det är snarare en logisk följd av den ideologiska grundinställning
som borgerligheten har och som återspeglas i den kulturpolitik den
allmänt bedriver. Det är en kulturpolitik som syftar till att utplåna
människornas gruppkänsla och klasstillhörighet, att omvandla människorna
till enskilda individer utan samband med de reella klassförhållandena i
dagens samhälle och att omvandla de klassorättvisor som återspeglas i
människornas situation till individuella problem. Med andra ord vill borgerligheten
med sin kulturpolitik slå vakt om de klassintressen den representerar.
Det förhållandet blir mycket tydligt när man ser på de olika uttryck som
den borgerliga kulturpolitiken har tagit sig under olika faser i kapitalismens
utveckling.

Det är inte någon tillfällighet att 1920-talets nationalromantik och
nationalchauvinistiska punschpatriotism med sin satsning på familjen är
definitivt förbi. Det är inte heller någon tillfällighet att man i dag satsar på ett
annat slags individualistisk kultur, i multinationaliseringens tidevarv. Därför
satsar man obegränsat på en kommersiell masskultur, som förmedlar ett
allmänt västerländskt ideal, värderingar och livsformer som inte appellerar
till svenska folkets verklighet, som saknar varje form av nationellt särdrag
och som syftar till att omvandla individen till konsumtionsfaktor. Man
nödgas också konstatera att även socialdemokratin i stort sett har slutit upp
bakom den borgerliga kulturuppfattningen.

Efterkrigstidens materiella standardförbättringar för den svenska arbetarklassen
har inte följts av en alternativ kultursatsning, förenlig med
arbetarklassens egna värderingar och ideologi. Den svenska arbetarklassen
har inte fått tillräckligt stöd för att utveckla sin egen kultur och sina egna
livsformer. I samband med den materiella standardförbättringen har man
också anammat borgerlighetens statussymboler. Med andra ord, när socialdemokratin
tog på sig ansvaret att förvalta kapitalismen i sitt drygt 40-åriga
regeringsinnehav fick man borgerlighetens kultur på köpet. På så sätt har
socialdemokratin medverkat till den svenska arbetarklassens sjunkande
klassmedvetenhet och relativa avideologisering.

Med denna utgångspunkt och i förvissningen om att kulturen aldrig är
ideologilös utan en avgörande faktor för en levande idédebatt och för den
ideologiska kampen anser vpk att kampen för en progressiv kultur, det
svenska arbetande folkets kultur, är en av de primära uppgifterna för
arbetarrörelsen och arbetarpartierna.

Mot denna bakgrund bör man också se det privata näringslivets och den
kapitalistiska industrins alltmer ökade intressen för kulturen. Det skall ses i
första hand som ett försök från kapitalets sida att påverka den ideologiska
debatten genom satsningar på sådana kulturyttringar som sammanfaller,
eller åtminstone inte kommer i motsättning till deras värderingar och
intressen. Det skall också ses som ett försök att skapa en allmänt progressiv
och positiv bild, där företagen blir en integrerad del av samhället med

Mot. 1985/86

Kr207

11

motsvarande beroendeförhållanden. Man försöker utnyttja kulturen, inte
bara som reklam eller ett enkelt marknadsföringsobjekt, utan också och
framför allt som ett språkrör för en med deras intressen sammanfallande
ideologi.

I motsats till de statliga kulturanslagen med sina övervägande prioriteringar
och allsidiga satsningar, som utgår från i demokratisk ordning beslutade
kulturprogram, är kapitalets sponsring i sin ensidighet och målinriktning ett
oerhört hot mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Emellertid
bör företagens ökade kulturella intresse tas till vara. Därför anser vpk att,
med hänsyn till den mycket höga vinstnivå som företagen har i dag, bör de få
en möjlighet att medverka till landets kulturella utveckling genom en särskild
kulturfond, som bör användas för att stimulera och utveckla den svenska
kulturen, det svenska arbetande folkets kultur. En sådan kulturfond kan
t. ex. byggas upp genom att företag ger direkta bidrag till den i stället för att
sponsra enskilda kulturprojekt. Genom fonden skulle det vara möjligt att
sprida medlen rättvist över hela landet efter behov. Administrationen av
fonden sker lämpligen genom eller i samarbete med statens kulturråd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av den svenska nationella
kulturens utveckling,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en särskild
kulturfond i enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen uttalar sig för att den föreslagna fonden skall
användas för att främja den svenska nationella kulturens utveckling,

4. att riksdagen uttalar sig för att sponsring inom kulturlivet ej bör
förekomma.

Stockholm i januari 1986

Alexander Chrisopoulos (vpk) Björn Samuelson (vpk)

Mot. 1985/86

Kr207

12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.