Den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter

Motion 1985/86:Jo611 Anita Bråkenhielm m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86: J06II

Anita Bråkenhielm m. fl. (m)

Den svenska landsbygdens utvecklingsmöjligheter

En koncentration av befolkningen till större städer fortgår i vårt land. Stora
delar av landsbygden och många mindre tätorter åderlåts sakta men säkert på
sina invånare.

Befolkningen minskar i de tre smålandslänen. Även om detta sker i olika
grad är utvecklingen oroande. Befolkningsminskningen i stora delar av länen
är mera oroande än vad som kan utläsas av de totala befolkningssiffrorna för
resp. län eftersom betydande omflyttningar sker även inom länen. I
Kronobergs län är det framför allt Växjö kommun som har en positiv
utveckling under senare år. I Kalmar län är det i år endast Kalmar kommun
som ökar sin fokmängd.

I Jönköpings län är bilden mera varierad med livskraftiga industritäta
kommuner även utanför Jönköping men utvecklingen i den östra delen av
länet liknar den i grannlänet.

Småland hör dock till landets ekonomiskt starkare delar. Traditionell
regionalpolitik med selektiva stödformer är inte aktuella. En inneboende
kraft för egen utveckling finns. Men vissa hinder måste undanröjas.

Liknande förutsättningar och problem finns i andra delar av landet. En del
av de åtgärder som behöver vidtas kan inte ske genom regionala eller lokala
beslut utan genom rikspolitiska beslut eller samlade forskningsinsatser.

Det finns en viss undre gräns för befolkningstäthet under vilken det är
mycket dyrbart att upprätthålla erforderlig grundläggande service. Om inga
barn finns kan man inte hålla skolor. Om inga kunder finns går livsmedelsbutiken
under. Som ett viktigt skäl att behålla det svenska statskyrkosystemet
brukar anföras vikten av att kunna upprätthålla levande församlingar över
hela landet. Nu hotas många församlingar i vårt land med att mista sin präst.

Grundstrukturen för en bebodd landsbygd ligger i ett levande jord- och
skogsbruk. Men det räcker inte. Med tilltagande ekonomiska krav fordras
allt större brukningsenheter för att bärkraftigheten skall bli tillräcklig. Det
socialdemokratiska rationaliserings- och stordriftstänkandet har påskyndat
utarmningen av landsbygden. Verkligheten har dock redan i dag passerat det
stadium där det socialdemokratiska tänkandet står. Majoriteten av Sveriges
familjejordbrukarfamiljer får i dag en större del av sin inkomst från annat
håll än från jord- och skogsbruk.

Flera lantbruksnämnder försöker nu att inom ramen för gällande jordbruksvärvslag
ta hänsyn till att det är viktigare att det bor människor på
gårdarna och sköter dem än att de kan få hela sin försörjning från dem. Men
lantbruksstyrelsen motarbetar - i lagens anda - många gånger strävandena

att bibehålla en levande landsbygd med hjälp av deltidsjordbruk.

Det räcker dock inte med jordbruk. Grundläggande service som skola,
distriktssköterska, äldrevård, lanthandel och kommunikationer kan i många
fall ge sina bidrag till arbetstillfällen endast om befolkningsunderlaget
kompletteras med familjer där någon arbetar på en ort inom pendelavstånd.

Många delar av vårt land behöver inte glesbygdsstöd eller regionalpolitiska
satsningar av mera tradionellt slag. Det kan också vara en fördel att slippa
den stämpel det kan innebära att officiellt vara en kommun i behov av särskilt
stöd.

Det är givetvis en fördel för hela landet om så många regioner som möjligt
kan klara sin överlevnad av egen kraft.

Vad som i många fall oundgängligen behövs att dock att man slutar att
aktivt motarbeta den livskraft som kan frigöras om människornas egna
önskemål och initiativ i större utsträckning släpps fria.

En viktig åtgärd vore att återupprätta den fria bebyggelserätten. En ung
familj som vill bygga sitt hem på lämplig mark på t. ex. föräldragården bör få
göra detta i stället för att hänvisas till stadsplanelagt område i närmaste större
ort. Ett genomförande av den planerade plan- och bygglagen vore ytterligare
ett slag mot den enskildes frihet i dessa avseenden och därmed mot
landsbygdens överlevnadsmöjligheter.

Kommunikationer är viktiga för människor i glesbygd. Att klara pendling
till arbetsplatser i olika riktningar från en mindre ort är ett problem som är
svårt att lösa med kollektivtrafik. Tunga pålagor på privatbilism motverkar
därför också allvarligt livet på landet.

Det sägs att ”samhällets sociala kostnader” för landsbygdsbefolkningen är
mindre. Klart är, att missbruksproblem, ensamhet, isolering och utslagning
liksom kriminalitet är mindre vanlig hos landsbygdens befolkning än i de
större städerna.

Till en del kan hävdas att de ”sociala kostnaderna” bärs eller snarare
förebyggs av familjerna. Barnfamiljer i glesbygden får genom nuvarande
orättvisa familjepolitik vara med och betala dyr kommunal barnomsorg i
tätorter medan de av praktiska skäl ofta får ordna sin egen barnomsorg
genom privata lösningar, vilka de fullt ut får betala. Kostnader för egen och
barnens fritidssysselsättningar och umgänge blir stora, framför allt på grund
av långa avstånd och transporter. Äldre tas ofta om hand i informella former
och får det stöd som erfodras för ett eget boende genom anhöriga. En under
någon årstid undersysselsatt lantbrukare går inte alltid till arbetsmarknadsmyndigheter
för att begära stöd. Den informella ekonomin lever sannolikt
delvis kvar i traditionella former på många praktiska områden.

En rättvisare familjepolitik skulle dock undanröja ett av de hinder som kan
avskräcka unga människor från att bosätta sig i mindre samhällen eller på ren
landsbygd.

Tidigare skolstart skulle vara till stor social och annan fördel för sexåringen
i de fall byskolan finns kvar medan avståndet till deltidsförskolan, som av
naturliga skäl måste ha ett större upptagningsområde, kan vara mycket stort.
Fastighetsbeskattning, beskattning av boendeförmån, lånemöjligheter för
byggnation utanför planlagt område eller renovering av äldre fastigheter är
andra områden som måste belysas utifrån frågeställningen att underlätta
boende på landsbygden.

Mot. 1985/86
J06II

13

Hantverk eller småindustri kan ha svårigheter att i liten skala bära samma Mot. 1985/86
lönekostnader som motsvarande produktion i städerna. Den strikta tillämp- J06II
ningen av solidarisk lönepolitik kan verka hämmande mot de inblandade
människornas vilja.

Det finns ett komplicerat samband mellan många olika samhällsområden,
olika lagar och bestämmelser som alla påverkar människors vilja och
möjlighet att bo på landsbygden. Det är lätt att peka på uppenbara behov,
som av att ändra jordförvärvslagen. Andra orsakssammanhang kan vara
mera komplicerade och bör klarläggas.

Ett forskningsarbete för att klarlägga vad som kan få en by att överleva
medan grannsocknen stagnerat eller går tillbaka, vilka pendelavstånd som är
rimliga, vilken mångfald av arbetstillfällen som måste finnas inom olika
avstånd, var toleransen går för att grundläggande service skall vara ekonomiskt
försvarsbar, var privata lösningar bjuder bättre lösningar än offentliga
m.m. bör genomföras. Lantbruket ligger på ett naturligt sätt i botten för
strukturanalys och problemlösningsförslag men området måste vidgas till ett
mera tvärvetenskapligt synsätt.

Det förefaller dock naturligt att förlägga resurser för en samlad forskningsinsats,
som kan vara tidsbegränsad till fem-sex år, till lantbruksuniversitet.

Institutionen för ekonomi och statistik vid Sveriges lantbruksuniversitet bör
under en tid av sex år få medel för en tjänst för detta ändamål. En översyn av
de viktigaste delarna av de lagkomplex som uppenbart är styrande för
landsbygdens möjlighet att överleva bör också göras. Dit hör jordförvärvslagen
men även bestämmelser och bostadsbyggande om småindustrins
villkor.

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen anhåller om en översyn av de
viktigaste lagar och förordningar som i dag utgör hinder för boende på
landsbygden eller där ändringar kan underlätta ett sådant boende,

2. att riksdagen under anslaget G 1 i budgetpropositionen bil. 11
Sveriges lantbruksuniversitet avsätter 250 000 kr. för innevarande
budgetår för landsbygdsutvecklingsforskning på sätt som i motionen
angivits,

Stockholm den 24 januari 1986

Anita Bråkenhielm (m)

Anders G Högmark (m)

Ewy Möller (m)

Bertil Danielsson (m)

Göte Jonsson (m)
Erik Hovhammar (m)
Anders Björck (m)

14