Den kommunala ekonomin

Motion 1998/99:Fi606 av Lars Leijonborg och Camilla Dahlin-Andersson (fp)

Ett grundläggande problem för Sveriges kommuner är den
höga arbetslösheten. Det är den som gör att kommunerna
dräneras på skatteinkomster. På utgiftssidan växer utgifterna
för att hjälpa människor med deras egen försörjning.
Kärnverksamheterna vård och skola drabbas.

Ett annat grundläggande problem är att det socialdemokratiskt präglade
regelverket för kommunerna i kombination med fackligt motstånd mot
förändringar har gjort det svårt att koncentrera och förnya den kommunala
verksamheten på det sätt som varit önskvärt.

Arbetslösheten tillsammans med bristen på förnyelse har lett fram till en
situation där vården och skolan på många håll är i kris. Det är huvudskälet
till att vi stöder regeringens förslag om extra statsbidrag till kommunerna.

De extra bidragen får dock aldrig undanskymma att det viktigaste både för
medborgarna och den kommunala ekonomin är att använda de pengar man
redan har rätt. Och att det viktigaste på sikt inte är att göra kommunerna mer
bidragsberoende utan tvärtom se till att fler får jobb så att fler blir
kommunalskattebetalare.

Vi har många gånger varnat för att delar av de nya resurser som nu tillförs
kommunerna kommer att hamna i andra sektorer än kommunernas
kärnverksamheter. Fortsatt drift av underskottsbolag, kommunala arbets-
marknadssatsningar eller nya äventyrsbad ligger i farans riktning i många
kommuner. Som ett mantra upprepade de socialdemokratiska ministrarna att
pengarna går "till förbättringar i vård-skola-omsorg". Den kartläggning vi
gjort visar att pengarna alltför ofta används till annat. Detta styrks nu av den
undersökning som Statistiska centralbyrån gjort på regeringens uppdrag. I
mindre än hälften av kommunerna har pengarna lett till utökningar inom
barnomsorg, äldreomsorg eller skola. Skillnaden mellan verklighet och
retorik är stor. Detta är inte bara ett problem för sjuka i vårdköer och barn i
problemskolor. Det blir ett demokratiproblem att den verklighet människor
ser i sin vardag inte alls stämmer med det politikerna talar om och att
människor ser att det är tomma ord och löften som kommer från landets
regering.

För att tillförsäkra medborgarna att de nya pengarna verkligen används till
kärnverksamheterna i vården, i skolan, till barnomsorg och äldreomsorg och
socialtjänst har vi därför förordat att de tillkommande statsbidragen ska
"öronmärkas" till kärnverksamheterna. Vi anser att regeringens krav på
utökade redovisningar och uppföljningar inte ger tillräckliga garantier.
Alltför många skräckexempel finns. Folkpartiet kräver dessutom att de
kommunala bolagen successivt ska avvecklas.

Regeringen bör snarast återkomma med ett system för specialdestinering
av tillkommande statsanslag till kommunerna. Vad som här anförts om
specialdestinering bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Särskilda insatser

Regeringen har under ett antal år avsatt pengar ur det
generella statsbidraget för särskilda insatser. Behoven och
motiveringen förskjuts nu. Förut har de fungerat som
smörjmedel i processen vid infasningen i det nya inkomst-
och kostnadsutjämningssystemet samt för att kunna hjälpa de
kommuner som har extra stora opåverkbara kostnader vilka
ej fångas in i utjämningssystemet. Nu övergår dessa skäl
alltmer till att handla om att ge bidrag till de kommuner som
misskött sina bolagsaffärer och inte förmår ansvara för detta.

Vi föreslår att anslaget A 2 "Särskilda insatser i vissa kommuner" minskas
med 600 miljoner kronor. Bakgrunden är vår övertygelse att den kommunala
bolagskrisen kan hanteras mindre kostsamt för skattebetalarna om
inriktningen ändras jämfört med den hittillsvarande. Vi har redovisat hur vi
vill se strategin, där inriktningen är att de kommunala kärnverksamheterna
och de boende i kommunala bostadsbolag ska hållas skadeslösa, men att det
inte ligger något egenvärde i att rädda själva bolagen från konkurs. Vi
avvisar regeringens tankar om stöd för rekonstruktioner och vidare drift av
kommunala bolag.

Resterande medel på detta anslag bör fördelas så att 200 miljoner går till
utsatta stadsdelar för kommunernas eget bruk, för att stärka den lokala
utvecklingen, till utbildning och näringsklimat i utsatta förorter i enlighet
med våra förslag i partimotionen om integration, och att 200 miljoner kan
användas för särskilt stöd till kommuner som behöver extra hjälp med
anledning av bolagsproblem.

Inkomst- och
kostnadsutjämningssystemet

Vikten av skatteinkomster och skattebetalare kan inte nog
betonas.

Folkpartiet har länge förordat att inkomstutjämningen ska sättas till 90 i
stället för 95 procent av medelskattekraften. Detta för att minimera antalet
kommuner som råkar i en pomperipossasituation, och för att det ska finnas
också ett kommunalpolitiskt incitament att öka kommunens egen skattekraft.
Vi har också krävt att ytterligare medel ska fördelas i enlighet med de
grundläggande kriterierna som föreslogs av den utredning som lade fram
grundförslaget och att de sociala faktorerna ska väga tyngre.

Sedan dess har segregationen tilltagit och det sociala utgiftstrycket på vissa
kommuner bara ökat. Detta förstärker behovet av att de ursprungligen
framlagda sociala kriterierna får ökad tyngd. Samtidigt har det än tydligare
visat sig att kommunens ekonomi i många fall inte vinner på att fler får jobb
och blir skattebetalare, bland annat beroende på den höga
inkomstutjämningsnivån och vissa kostnadskriteriers tyngd. Den nu sittande
Utvärderingskommittén lägger sitt förslag under hösten 1998. Detta förslag
riskerar dock som så många gånger tidigare att färgas av politiskt
köpslående. Systemet bör justeras så att inkomstutjämningsnivån sätts till 90
istället för 95 % och att de sociala faktorerna i kostnadsutjämningen får ökad
tyngd.

Socialbidragen och den
öppna arbetslösheten

Individ- och familjeomsorgens andel i den kommunala
budgeten har ökat. Särskilt i storstadskommunerna växer
socialbidragskostnaderna. I storstadskommunerna finns en
större andel arbetslösa och äldre som får socialbidrag på
grund av att dessa inte kommit in i försäkrings- och
pensionssystemen. Detta innebär dels att
socialbidragskostnaderna tränger ut annan angelägen
verksamhet, dels att dessa arbetslösa människor får sämre
stöd och möjligheter att kunna ta sig in på arbetsmarknaden.
Den överdrivna fokuseringen på målet att halvera den öppna
arbetslösheten innebär att socialbidragstagare som inte står
tillräckligt nära arbetsmarknaden än mer lämnas åt sitt öde,
åtgärder och resurser ägnas dem som registrerats som öppet
arbetslösa. Samtidigt spelar det för kommunen inte någon
större roll om en socialbidragstagare får arbete eller blir
förtidspensionär, så länge vederbörande inte längre behöver
socialbidrag. På grund av den höga inkomstutjämningen har
kommunorganisationen heller ingen ekonomisk nytta av
skatteintäkterna från en individ, det räcker att slippa de
direkta kostnaderna för dennes försörjning.

Staten och kommunerna borde ha ett gemensamt ansvar och ett gemensamt
intresse av att människor kommer ur bidragssystemen och får jobb och lön.
Därför menar vi att staten och kommunerna bör dela på kostnaden för
socialbidragen. Detta skulle kunna genomföras genom att staten påtar sig ett
direkt kostnadsansvar, och att motsvarande summa drages från statsbidragen
till kommunerna. På så sätt blir reformen statsfinansiellt neutral vid
nuvarande socialbidragsnivå.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om specialdestinering av de tillkommande statsbidragen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inkomst- och kostnadsutjämningssystemet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delat kostnadsansvar för socialbidragen mellan kommuner och
stat.

Stockholm den 28 oktober 1998

Lars Leijonborg (fp)

Camilla Dahlin-Andersson (fp)