Den internationella skuldkrisen 1986/87

Motion 1986/87:Fi603 Nic Grönvall (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Fi603

Nic Grönvall (m)

Den internationella skuldkrisen 1986/87

Fi603—607

Problemet

Den internationella skuldkrisen kan anses vara ett 1980-talets problem men
är egentligen en utveckling som påbörjades i det tidiga 1970-talet. Redan
för 10-15 år sedan diskuterades inom nationalekonomiska kretsar de
problem som tydligt kunde ses och som bestod i utvecklingsländernas
alltmer ökande skuldsättning. Sedan 10-15 år tillbaka i tiden har utvecklingsländernas
totala skuldsättning stigit med en årlig takt av ca 20%. Det
förefaller mot bakgrund av instabiliteten i utvecklingen av världsekonomin
redan av detta faktum vara en utveckling som med ödesmättad nödvändighet
måste leda till kris. Emellertid förmådde utvecklingsländernas tillväxt
genom större delen av 1970-talet att fullgöra sina kapitaltjänster med
utgångspunkt i ökade exportinkomster. Den verkliga räntan var under
dessa år låg tack vare en hög inflation i de industrialiserade länderna.

Miljön ändrades dramatiskt under slutet av 1970-talet. Efter oljekrisen
1973-1974 började industriländerna att sätta inflationsbekämpning i första
hand. Därmed föll investeringsvolymerna i industriländerna kraftigt, medan
de utvecklande länderna fortsatte att tillgodogöra sig erbjudna internationella
lån för att bygga ut produktionsapparaten. Förhoppningen var
uppenbarligen att expansionen skulle leda till snabb tillväxt, som i sin tur
skulle möjliggöra bekväm kapitaltjänst för de upptagna lånen. Genom uländernas
genom lån finansierade tillväxt skapades möjligheter för industriländernas
exportindustrier att delta i u-ländernas lånefinansierade utveckling.

Bilden ändrades emellertid dramatiskt 1982, då Mexico nödgades konstatera
att landet saknade möjligheter till kapitaltjänster och att landet för
den skull tvingades genomföra någonting som kan liknas vid en fullständig
betalningsinställelse.

I följd av den skuldkris som således blev ett faktum därigenom att
internationell uppmärksamhet på allvar fastes vid problemet har en lång
rad omförhandlingar av skuldvillkor genomförts under de senaste åren.

Möjliga lösningar

Alla internationella bedömare är ense om att huvudprincipen skall vara att
varje land måste fullt ut svara för sina skulder. En storskaligt genomförd
eftergiftspolitik skulle utgöra en fara för den internationella tilltron till

1 Riksdagen 1986/87. 3 samt. Nr Fi603-607

finansiering av utveckling i utvecklingsländerna och skulle därmed försvå- Mot. 1986/87

ra eller omöjliggöra fortsatt finansiell hjälp till utveckling av världsmarkna- Fi603

den till att omfatta även de utvecklande länderna.

I vaije diskussion om detta problem måste naturligtvis generaliseringar i
alltför hög grad undvikas. De utvecklande ländernas situation är olika.

Världsbanken använder i sin statistik grupperingar som ”utvecklingsländer”,
”låginkomstländer”, ”medelinkomstländer exportörer” och
”medelinkomstländer importörer”. För den diskussion som förs i denna
motion behandlas emellertid utvecklingsländerna tillsammans, eftersom
motionen inte eftersträvar någon vetenskaplig analys av situationen utan
mera att föra problemet till debatt.

För att de utvecklande länderna skall ha möjlighet att fullgöra kapitaltjänster
för skuldbelastningen krävs att relationen mellan kapitaltjänst och
exportinkomster bringas i ett sådant förhållande att kapital tjänsterna kan
fullgöras utan att förödande följder sker på ett inrikespolitiskt plan, såsom
att levnadsstandarden dramatiskt sänks därigenom att sociala välfärdssystems
utbyggnad inte kan fullgöras. Allmänt sett kan alltså sägas att för att
en förbättring av utvecklingsländernas kapitaltjänstförmåga skall komma
till stånd krävs att exportinkomsterna ökar genom att investeringarna i
exportindustrier ökas, vilket i sin tur blott kan möjliggöras genom ett ökat
inhemskt sparande och genom ett generöst internationellt finansiellt stöd. I
vissa utvecklingsländer är ett ökat sparande uteslutet. Dessa länder måste
ställa en utbyggnad av det sociala välfärdssystemet och en förbättring av
social rättvisa framför varje annan politisk målsättning. I dessa de fattigaste
länderna krävs därför ett stort internationellt stöd, vilket i sin tur är
en motsägelse, eftersom dessa länder har svårast att nå fram till en utveckling
som möjliggör finansiering av ytterligare finansiellt stöd.

Den internationella skuldsättningen omfattade vid utgången av 1986 ca
1000 miljarder dollar.

Den aktuella situationen

Genom finansminister James Bakers tal på Världsbankens årsmöte i Söul
1985 riktades uppmärksamheten på skuldkrisen och på behovet att finna en
lösning. Under 1986 har en lång serie av uppmärksammade omförhandlingar
av lån förekommit. De mest skuldtyngda länderna Brasilien, Argentina
och Mexico, vilka ettvart har skulder som överstiger 100 miljarder dollar,
har i uppseendeväckande politiska utspel försökt att tilltvinga sig goda
lånevillkor för nya krediter för att finansiera gamla krediter.

Den internationella skuldsättningen fördelar sig på dels publikt garanterade
lån, som handläggs av den s. k. Parisklubben, dels lån från kommersiella
banker, som handläggs inom den s. k. Londonklubben.

De kommersiella bankernas lån fördelar sig mellan en lång rad länder,
där emellertid naturligtvis USA:s bankvärld intar en markerat ledande
ställning. Även Europas banker och Japans banker är emellertid djupt
involverade i finansieringen av utvecklingsländerna och därmed i den
internationella skuldkrisen. USA:s banker är särskilt djupt engagerade i

Latinamerikas skuldsättning. Svenska staten och svenska banker har må- 2

hända ett särskilt engagemang i de fattiga afrikanska ländernas internatio- Mot. 1986/87
nella skuldsättning. Fi603

De stora amerikanska bankerna har i många fall en helt oacceptabel
riskexponering. Av de nio största bankerna hade sex vid utgången av 1985
mer än 100% av det egna kapitalet i riskexponering. Situationen förbättrades
emellertid under 1986 främst därigenom att bankerna genomförde
medvetna ansträngningar att stärka det egna kapitalet.

Svenska och europeiska banker har i ökande grad avvecklat sitt engagemang
i utvecklingsländernas skuldsättning genom att helt enkelt försälja
sina fordringar till dramatiskt nedsatta värden. Det är känt att Skandinaviska
Enskilda Banken avvecklat fordringsengagemang på utvecklingsländer
för 55% av kapitalet.

Under de senare åren har en utpräglad andrahandsmarknad för avveckling
av utvecklingsländers skulder etablerats. I ett tal nyligen i USA
medgav finansminister Baker att en andrahandsmarknad existerar och att
man nu måste söka uppnå kontroll över andrahandsmarknaden. Det är
angeläget och viktigt både för de organ som skall fortsatt finansiera uländernas
skuldsättning och för de länder som deltar i ansträngningarna att
lösa detta internationella problem att riklig information om u-ländernas
politik, om u-ländernas ekonomiska utveckling och om u-ländernas omförhandling
av lån blir internationellt tillgänglig, så att prisbildningen på
andrahandsmarknaden och finansieringen av den kan ges rimliga villkor.

Möjliga lösningar

I mångå skilda sammanhang har olika experter lagt fram idéer om möjliga
lösningar. Alla bygger på principen att skuldländernas skyldighet att fullgöra
full betalning för sin skuldsättning upprätthålls. Olika metoder eftersträvas
emellertid att frysa den nuvarande skuldsituationen för de svårast
skuldsatta länderna och att göra tillgängliga för dem rimliga nya lån för att
finansiera den tillväxt som är nödvändig för den slutliga avvecklingen. Alla
inser att avvecklingen kräver stora internationella samordnade insatser
och att avvecklingen kommer att ta mycket betydande tid. Alla debattörer
inser vidare att det är en angelägenhet av allra högsta dignitet för den
industrialiserade världen att finna lösningar som undviker ett sammanbrott
i finansindustrin, vilket skulle bli fallet om stora bankfallissemang framtvingades
genom betalningsinställelser från de skuldsatta länderna.

Såväl nationalstater som stora internationella banker måste fortsatt delta
i sökandet efter och genomförandet av lösningar på det här diskuterade
problemet. Vidare måste alla insatser för att lösa problemet samordnas
internationellt, så att exempelvis en fungerande andrahandsmarknad etableras,
så att nya former för frysning av utvecklingsländers krediter etableras
och så att kommersiellt arbetande banker erhåller rimliga villkor för sitt
fortsatta deltagande i finansieringen av avvecklingsansträngningarna. Uppenbarligen
måste Internationella valutafonden och Världsbanken spela en
avgörande roll för den internationella samordningen. Vidare måste engagerade
och uppoffrande insatser göras av de många utvecklade länder som
deltagit i den hittillsvarande långivningen till utvecklingsländerna. 3

tl Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Fi603-607

Det är uppenbarligen nödvändigt att snarast påbörja ett omfattande Mot. 1986/87

internationellt samarbete i sökandet efter lösningar och i genomförandet av Fi603

dem.

Sverige bör i följd av sitt stora engagemang i internationella organisationer
aktivt delta i arbetet på att avveckla skuldkrisen.

Hemställan

Med stöd av vad som i motionen anförts hemställs

att riksdagen begär att regeringen inom ramen för internationellt
samarbete tar initiativ till samordnade internationella insatser för
avveckling av den internationella skuldkrisen.

Stockholm den 20 januari 1987
Nic Grönvall (m)

4