Den enskildes ställning i samhället, m. m.

Motion 1985/86:K207 Ulf Adelsohn m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86 :K207

Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Den enskildes ställning i samhället, m. m.

Mot.

1985/86:K207

Moderat grundsyn

I denna motion redogörs för moderata samlingspartiets syn på den utveckling
som lett fram till dagens politiska situation i Sverige, den enskildes ställning i
samhället samt vissa konstitutionella frågor. I motionerna 1985/86: So206 och
1985/86:Fi703 utvecklar vi närmare vår syn på välfärdspolitiken och den
offentliga sektorn.

Motionernas inledande avsnitt skall ses som en introduktion till samtliga
de partimotioner som kommer att väckas under den allmänna motionsperioden.
Dessa utformas mot bakgrund av den principiella syn som redovisas i de
tre nämnda motionerna.

Bakgrund

Sverige hade förr rykte om sig att vara medelvägens och de balanserade
kompromissernas land. Andra länder såg oss som ett föredöme. Sverige
tycktes ha förverkligat det lyckliga välfärdssamhället där motsättningarna
var små och utvecklingen av medborgarnas välstånd gick hand i hand med det
allmännas.

Levnadsstandarden steg. Den offentliga servicen byggdes ut. Stora
summor satsades på sjukvård, barnomsorg, utbildning och omsorgen om de
äldre. Tryggheten stärktes genom ökade resurser till rättsväsende och
försvar. Detta skedde under i huvudsak stor politisk enighet.

I en demokratisk rättsstat är det nödvändigt att det allmänna garanteras de
resurser som behövs för att säkerställa själva fundamenten för statsbildningen.
Sveriges nationella oberoende och medborgarnas trygghet gentemot
yttre tvång måste säkras genom ett starkt försvar. Medborgarnas trygghet till
liv och egendom samt alla medborgares lika rättigheter och skyldigheter
måste säkras genom ett väl fungerande och utbyggt rättsväsende. Medborgarnas
sociala trygghet och deras likvärdiga möjligheter att utnyttja sina
personliga resurser och förutsättningar kräver att det allmänna ansvarar för
en social grundtrygghet lika för alla samt möjligheter till likvärdig utbildning
m. m. för alla. För att den demokratiska rättsstaten skall fungera krävs att
staten är stark i dessa hänseenden. De gemensamma åtaganden som krävs av
medborgarna innebär givetvis frihetsinskränkningar av olika slag för de
enskilda individerna i form av skatter och andra skyldigheter gentemot det
allmänna. Den demokratiska rättsstaten förutsätter lagar och bestämmelser

1 Riksdagen 1985/86.3 sami. Nr K207

som inkräktar på den enskildes rörelsefrihet och som också i mer eller mindre Mot. 1985/86
hög grad kan beröva den enskilde friheten till följd av att denne bryter mot de K207
gemensamma reglerna eller för att skydda tredje man.

Åsiktsgemenskapen om de uppoffringar som krävs för att åstadkomma ett
demokratiskt rättssamhälle är stor i Sverige. Ett sådant samhälle kräver en
offentlig sektor av viss storlek. Om alla medborgare solidariskt skall bidra till
finansieringen av denna sektor krävs emellertid att det allmänna inskränker
sin reglering och sin verksamhet till sådant som av medborgarna betraktas
som nödvändiga gemensamma angelägenheter. Demokratin förutsätter för
att rätt fungera en stark men till det verkligt angelägna begränsad statsmakt.

Sedan åtskilliga år är emellertid situationen annorlunda. Medelvägens
Sverige har i många stycken blivit ett jämfört med andra västländer
avvikande samhälle. Den offentliga sektorn är större, skatterna högre och
den sfär som den enskilde själv råder över mindre än i något annat fritt land.

Hos medborgarna har vuxit fram en känsla av både ofrihet och otrygghet.

Skatter och byråkrati känns hindrande. Stat och kommun hamnar allt oftare i
konflikt med den enskilde. Den trygghet som så mycket av det allmännas
verksamhet syftar till har visat sig bräcklig. Allt fler gör erfarenheten att
kvantitet inte är detsamma som kvalitet.

Människorna frågar efter andra lösningar inom vård, skola och barnomsorg
än dem som stat och kommun kan erbjuda. Strävan efter ökad frihet har
blivit något mycket konkret, en fråga om att själv få inrätta sitt liv efter egna
och familjens önskemål, en fråga om att kunna välja omsorg för barn och
gamla, en fråga om att inte vara hänvisad till den enda statliga eller
kommunala lösningen.

Frihet har blivit en fråga om alternativ och konkurrens och om större
individuell ekonomisk rörelsefrihet för att möjliggöra alternativ på bl. a.
boendets, barnomsorgens och vårdens områden.

Två alternativ i 1985 års val

Löntagarfonderna och skatterna var några av de frågor där socialistiska
lösningar i valet 1985 ställdes mot den liberala politik som i första hand
företräddes av moderata samlingspartiet. Andra områden där moderat
politik skarpt kontrasterade mot socialdemokratisk kollektivism var sjukvården,
barnomsorgen och mark- och bostadspolitiken. Socialdemokraterna
drev igenom Dagmar-reformen och begränsade det fria läkarvalet. De
försökte stoppa etablering av enskild barntillsyn och lade fram förslag om ny
plan- och bygglag som på avgörande punkter försvagar den enskildes rätt.

Det var därför naturligt att 1985 års val i första hand kom att bli en
kraftmätning mellan moderata samlingspartiet som det största oppositionspartiet
och socialdemokraterna.

Valrörelsen gestaltades i mångt och mycket på samma sätt som 1982.
Socialdemokraterna vägrade att ge konkreta besked om sin politik efter
valet. Deras verksamhet koncentrerades i stället på attacker mot moderata
samlingspartiet. Våra avsikter misstänkliggjordes, och våra förslag förvanskades
och förvreds till oigenkännlighet.

Det var en förlust för moderata samlingspartiet liksom för hela borgerlig

heten att den sittande regeringen inte kunde bringas på fall. Men det är ett Mot. 1985/86
parlamentariskt betydligt svagare socialdemokratiskt parti som regerar K207
Sverige de kommande tre åren. Utan vpk:s aktiva stöd förmår socialdemokraterna
inte längre driva igenom beslut i riksdagen mot de borgerliga
partiernas vilja, så länge dessa inom sig kan bevara enigheten. Socialdemokraterna
satsade mer än någonsin tidigare på att vinna 1985 års val.

Resultatet blev sju mandat mindre än efter valet 1982. Sverige har fått en
svag regering.

Utsikter för mandatperioden

De kommande tre åren ställer stora krav på den ekonomiska politiken. Den
moderata kritiken mot bristerna under de gångna tre åren har visat sig vara
riktig. Regeringen har sent omsider tvingats att slå till reträtt. Nu föreslås en
finanspolitisk åtstramning och att denna verkställs via minskade statsutgifter
i stället för som tidigare genom i första hand skattehöjningar.

Men utgångsläget skulle ha varit långt bättre om regeringen hade lyssnat
på oppositionen och betydligt tidigare och kraftfullare begränsat statsutgifterna.
Nu tvingas hela folkhushållet under flera år betala de tidigare
försummelserna med en lägre ekonomisk tillväxt. Regeringens omläggning
av finanspolitiken beror på att nu måste lönekostnaderna och inflationen
ovillkorligen bringas under kontroll. Prisstegringen kan bara bekämpas
genom en stram utgiftspolitik. Prisstopp, som regeringen har försökt med
varje år sedan den tillträdde 1982, är verkningslösa eller ger rakt motsatt
resultat.

Avgörande är emellertid de skattesänkningar som är nödvändiga för att
öka drivkrafterna för enskilda människor och företagare. Det är löntagarens
och företagarens arbete och sparande som skapar välstånd. Ekonomin måste
fungera för vanliga människor för att fungera för vårt land. Regeringens
politik är därför ett dåligt sätt att möta framtiden.

Skattesänkningar är också nödvändiga för att dämpa lönekostnaderna.

Detta förutsätter i sin tur att utgifterna begränsas ytterligare. Denna politik
har moderata samlingspartiet förordat i flera år. Hade den tillämpats skulle
de senaste årens alltför stora kostnadsökningar inte ha behövt inträffa.

Vad som sker i avtalsrörelsen under de närmaste månaderna kommer att
vara av avgörande betydelse för Sveriges ekonomi under resten av 1980-talet.

Marginalerna för ytterligare misslyckanden är i stort sett obefintliga. Mot
bakgrund av den socialdemokratiska regeringens hittillsvarande svårigheter
finns befogad anledning att känna oro.

Avtalsuppgörelser inom ramen för samhällsekonomisk balans förutsätter
att parterna ges ansvar för avtalsförhandlingarna och att regeringen inte
ingriper. Riksdag och regering skall, i första hand genom skattepolitiken och
en stram utgiftspolitik, göra ökade reallöner möjliga vid mycket låga
nominella ökningstal. Detta är en av regeringens viktigaste uppgifter under
de kommande tre åren.

En stram utgiftspolitik och en offensiv skattesänkningspolitik är en
förutsättning för att komma till rätta med ekonomins strukturproblem. Den
offentliga sektorns storlek måste bringas ner i paritet med våra konkurrent- 3

länders. Vi har inte bättre förutsättningar än andra och kan därför inte i Mot. 1985/86

längden hålla oss med högre skatter och större offentliga åtaganden än andra. K207

Skillnaderna mellan moderater och socialdemokrater härvidlag är djupgående
och ideologiska. För oss är det ett viktigt politiskt mål att hålla skatterna
nere och att hushålla med skattebetalarnas pengar. På så sätt ökas den
enskildes självständighet och valfrihet. Höga skatter och stora offentliga
utgifter får samma effekter som socialisering av produktion och inkomster.

Det är en politik som vi inte kan medverka i.

För moderata samlingspartiet är det en självklarhet att genom lägre skatter
försöka ge den enskilde en större ekonomisk rörelsefrihet. Sverige får inte bli
ett land där antalet bidragstagare växer och de som kan försörja sig på sitt
arbete bara blir färre. I ett fritt land måste det gå att leva på sin lön.

Socialdemokraternas politik för offentlig expansion fotas på deras övertro
på politisering och byråkratisering. De ser ingen avgörande nackdel med att
politiker och ämbetsmän fördelar vad enskilda människor skapar. Tvärtom ju
starkare staten är desto jämnare tror socialdemokraterna att fördelningen
blir i samhället.

Den allomfattande offentliga sektorn kan emellertid inte skapa en rättvis
fördelning. Den kan inte heller skapa trygghet eller god omsorg. Tvärtom
skapar politiska och administrativa rutiner ett både ogästvänligt och otryggt
klimat för den som behöver hjälp.

De senaste decenniernas erfarenhet visar att politiska ingrepp i stället har
skärpt fördelningsproblemen, bl. a. genom att politiken har verkat inflationsdrivande.
Misshushållningen inom den offentliga sektorn omfördelar enorma
summor varje år genom de väldiga underskotten. Många i och för sig
angelägna reformer har därutöver kommit att utnyttjas i första hand av dem
som redan har det relativt gott ställt.

Även politiska ingrepp och administrativa regleringar av olika slag hotar
rättvisan. Att orientera sig i snårskogarna av bestämmelser och lagar är
måhända ingen oöverkomlig uppgift för den som dagligdags i sitt yrke sysslar
med offentlig maktutövning eller har expertis till sitt förfogande. Men för den
normale löntagaren eller företagaren är det ofta så krävande att han eller hon
inte orkar göra sig besvär. Där den ene får orätt kan den andre få rätt, om han
är tillräckligt bevandrad i regelsystemen. Det är en verklighet som förvisso
finns inte bara i Taxeringssverige.

De stora offentliga omsorgsmonopolen skapar beroende och därmed
otrygghet eftersom det inte finns några alternativ. Vårdmonopolet betyder
för den sjuke att han eller hon är utlämnad till den vård landstingen kan
erbjuda. Den vårdbehövande kan inte påverka. Andra har valt åt honom.
Barnomsorgsmonopolet betyder för småbarnsföräldern att han eller hon är
utlämnad till vad kommunen kan erbjuda för barnen. Familjens och barnens
bästa styr inte barnomsorgen utan vilka beslut politiker och byråkrater har
fattat. Att bryta upp de offentliga monopolen, erbjuda valfrihet och skapa
konkurrens borde vara en huvuduppgift för riksdag, regering och kommuner
under de kommande tre åren.

Moderata samlingspartiet kommer nu som tidigare att väcka sådana
förslag. Och nu som tidigare kommer skiljelinjen att gå mellan vår strategi
för valfrihet och en socialistisk strategi byggd på tesen att vad politiker har 4

beslutat och offentliga tjänstemän har verkställt alltid är bäst för varje Mot. 1985/86
enskild individ. K207

Möjligheternas samhälle

Socialdemokraternas traditionella övertro på politiska och kollektiva lösningar
parad med en misstro mot den enskilda människans förmåga och vilja
att ta ett eget ansvar genomsyrar den socialdemokratiska politiken. Det
offentligas intressen sätts framför den enskildes. Rättssäkerheten försvagas
och frihet blir en frihet för myndigheterna och inte en frihet för människorna.
Valfrihet för medborgarna blir en valfrihet inom ramen för vad det offentliga
kan erbjuda.

Mot det kollektivistiska samhälle som bär socialdemokraternas signum
står den politik som moderata samlingspartiet företräder. Vårt mål är
möjligheternas samhälle. Det är en politik som på varje område strävar efter
att vidga medborgarnas fria val och möjligheter i stället för att beskära dem.
Det är en politik som syftar till att stärka staten på de områden där staten har
sina mest grundläggande skyldigheter: i omsorgen om de mest utsatta i vårt
samhälle, i skyddet för medborgarnas egendom och säkerhet till liv och lem
samt i våra möjligheter att värna oss mot yttre hot. Vår politik förenar en stor
respekt för enskilda människors frihet och integritet med tron på det
personliga ansvaret och kravet på samhällsgemenskap.

Vi strävar efter en framtid i frihet för Sverige. Värnet av det nationella
oberoendet måste alltid vara en huvuduppgift i det politiska arbetet. Friheten
kräver ett starkt försvar. Ett överordnat mål är att lägga en bättre grund för
mänskligt skapande. Ett samhälle med goda förutsättningar för enskilda
människor att skapa nytt och förnya det som är gammalt, ett samhälle som
förändras i kraft av individernas fria val blir ett fritt välfärdssamhälle - ett
möjligheternas samhälle. Ett sådant samhälle förändras nerifrån - inte som
resultatet av politiska beslut eller direktiv. Där ses enhetligheten som en brist
och myllret av idéer och skillnader som en tillgång.

Ett sådant samhälle är också ett kultursamhälle. Det bygger på respekt för
vår kulturella bakgrund och vår västerländska kulturgemenskap. Det ger
kulturskaparna frihet att efter egna förutsättningar bidra till ett mångsidigt
och fritt kulturliv som ger medborgarna rika möjligheter till kulturupplevelser
inom bl. a. litteraturens, musikens och konstens områden.

Den enskilde och familjen måste stärkas i stället för staten och politikerna.
Familjerna måste göras ekonomiskt oberoende. Vi vill skapa en mångfald
och valfrihet mellan olika varor och tjänster samt åstadkomma en avreglering
och avpolitisering av samhället.

Det möjligheternas samhälle som vi vill skapa innebär att familjerna får
praktisk och ekonomisk möjlighet att själva välja boende, barnomsorg, skola
och sjukvård utan att diskrimineras ekonomiskt eller utsättas för pekpinnar
från politikerna.

Vårt lands välfärd skapas ur vår förmåga att producera effektivt och efter
marknadens önskemål. Välfärden är resultatet av de många människornas
arbetsinsatser. Politiker kan aldrig skapa välfärd - bara fördela resultatet av
enskilda individers prestationer. Välfärden förutsätter bl. a. att individerna

stimuleras att utnyttja sina förutsättningar och resurser på ett optimalt sätt. Mot. 1985/86

Marknadsekonomin är ett ekonomiskt system för en effektiv produktion K207
mätt med det enda möj liga måttet - den enskildes egna önskemål om tillgång
till varor och tjänster. Inget system ger bättre förutsättningar för meningsfull
sysselsättning. Den fria marknaden måste stärkas i Sverige. Områden som i
dag omfattas av offentliga monopol måste öppnas för företagande och
nyskapande. Utvecklingen av tjänstesektorn får inte kvävas av monopol,
regleringar och politiska hinder.

Ekonomisk frihet är en förutsättning för möjligheternas samhälle. En fri
ekonomi, byggd på enskild äganderätt till produktionsmedlen, är den
främsta garanten för mångfald och ekonomisk effektivitet. Ett system som
beskär den enskilda människans frihet att producera kan aldrig vidga hennes
frihet att konsumera efter eget önskemål.

I en fri ekonomi ges företagen klara och entydiga spelregler, som
respekteras även av politikerna. De kollektiva löntagarfonderna skall
avskaffas för att säkra en dynamisk och öppen ekonomi. Företagens
vinstmedel används bättre av företagen själva än av politiker och fackliga
organisationer. Utvecklingen mot inlåsning av vinstmedel i politiskt kontrollerade
fonder och på räntelösa konton måste brytas.

Det behövs ett bättre klimat för skapandets drivkrafter. Det går inte att
skapa ett gynnsamt klimat för arbete och sparande, om arbete och sparande
bestraffas genom skattesystemets utformning. Målet måste vara att långsiktigt
och varaktigt sänka skattetrycket. Insatser som sänker marginalskatten
och marginaleffekterna måste prioriteras. Moderata samlingspartiet har
därför lagt förslag om en skattereform, som innebär att flertalet heltidsarbetande
får en marginalskatt på högst 40 % med 70 % för de högsta
inkomsterna.

En skattereform är också den viktigaste insatsen för att göra familjerna
ekonomiskt självständiga. Familjer med vanliga inkomster skall kunna
försörja sig på sin egen lön, när skatten är betald. Rundgången, som höjer
familjernas skatteutgifter för att öka deras bidragsinkomster, och som i
slutändan endast försämrar familjernas handlingsfrihet och standard, måste
brytas. Familjer som inte är ekonomiskt självständiga blir svagare familjer
och därmed familjer med sämre möjligheter att ge barnen en trygg och stabil
uppväxtmiljö.

Skatten skall ta hänsyn till försörjningsbördan. Det system med grundavdrag
för barn som förordas av moderata samlingspartiet tillgodoser detta
krav. Familjepolitiken skall ge familjerna valfrihet och valmöjligheter. Ökad
valfrihet innebär ökat självbestämmande för familjerna och lägre kostnader
för stat och kommun. Inga centrala regleringar och påbud kan fördela
knappa tillgångar för barnomsorgen bättre än den fördelning som sker
genom familjernas fria val. Inga politiska församlingar kan under normala
förhållanden avgöra barnens bästa bättre än de enskilda familjerna. Olika
former av barnomsorg, liksom föräldrarnas egen vård av barnen, måste
tillåtas verka på lika villkor.

Familjernas möjligheter att fritt välja hur de skall bo skall stärkas. Det
måste skapas en större mångfald såväl mellan olika typer av bostäder som
mellan olika upplåtelseformer. Det måste bli lättare att äga sitt hem. Många 6

vill äga sin bostad. Det vi själva äger kan vi också påverka och ta ansvar för. Mot. 1985/86
Samtidigt befrias stat och kommun från stora kostnader i form av subventio- K207
ner och hämmande byråkrati.

Moderat socialpolitik ger utrymme för personligt ansvar. Det viktigaste
sociala skyddsnätet är det som bygger på enskilda människors ansvar och
initiativ. Det offentligas insatser för att skapa grundtrygghet skall vara ett
komplement till det personliga ansvaret, inte tvärtom. Frivilliga insatser,
idealism och privata initiativ måste uppmuntras och insatser sättas in där de
bäst behövs.

I möjligheternas samhälle finns ett utbildningssystem som sätter kunskaper
i högsätet. Goda och användbara kunskaper är den enskildes viktigaste
tillgång i livets olika skeden. Vår generation har ett ansvar att förvalta de
kunskaper och erfarenheter som tidigare generationer kan förmedla. Men vi
har också ett ansvar att föra de kunskaperna vidare och se till att nästa
generation blir den dittills bäst utbildade. Kunskaper skall mätas. Den
kravlösa skolan är den största otjänst vi kan göra våra barn.

Skolan skall inte bara förmedla användbara kunskaper och färdigheter
utan också viktiga normer, ideal och kulturvärden.

Genom ett system med lärlingsutbildning ges de unga yrkeskunskaper och
kontakt med arbetslivet, vilket förbättrar deras möjligheter till arbete efter
utbildningen.

Möjligheternas samhälle är ett rättssamhälle. Lagstiftningen och rättssamhällets
främsta uppgift är att garantera den enskildes säkerhet och integritet.

Den enskildes möjlighet att hävda sin rätt måste gå före statens ständiga
strävan att utvidga sina befogenheter.

Brott mot staten får inte bedömas allvarligare än motsvarande brott mot
enskilda. Det är snarast viktigare att staten värnar den enskildes rätt,
eftersom denne i en konflikt med staten alltid är den svagare parten.

Principen att var och en skall betraktas som oskyldig tills motsatsen är
bevisad skall gälla lika orubbligt när det misstänkta brottet drabbar det
offentliga. Lagstiftning som generalklausulen mot skatteflykt, bevissäkringslagen
och den s. k. angiverilagen, som riskerar att leda till godtycke och
rättslöshet, måste avskaffas.

Respekten för den enskildes integritet måste stärkas. Kollektivanslutning
av fackliga medlemmar till ett politiskt parti är ett övergrepp mot den
enskildes integritet. Riksdagens upprepade uttalanden mot kollektivanslutningen
har inte respekterats. Organisationsklausuler i kollektivavtal gör
fackligt medlemskap i praktiken obligatoriskt på många arbetsplatser.

Medlemskap i politiskt parti eller facklig organisation skall nås genom ett fritt
och självständigt beslut av den enskilde. Det är endast den principen som är
fullt förenlig med den respekt för individen som en levande demokrati skall
bygga på. Den negativa föreningsrätten måste säkras i lag och kollektivanslutning
till politiska partier förbjudas.

Det grundlagsskydd för vissa viktiga fri- och rättigheter som infördes av
den borgerliga majoriteten innebar en viktig framgång i arbetet för att stärka
den enskildes rätt. Det arbetet måste nu återupptas.

Möjligheternas samhälle måste förverkligas genom politiska reformer.

Förstelnade strukturer måste brytas upp och sådana systemförändringar som 7

ovan angivits genomföras. Det kommer att ta tid att vända utvecklingen och Mot. 1985/86
vrida Sverige på rätt kurs. Men här som så ofta annars gäller att förändringar K207
är lättare att åstadkomma med människorna än mot dem. Och den frihet med
därpå följande ansvar som vi moderater vill skapa är den som de många
människorna i ett av världens rikaste och tryggaste länder alltför länge har
saknat.

Rättssäkerheten

En moderat utgångspunkt när det gäller reglering av samhällslivet är att vi
bör ha så få lagar och bestämmelser som möjligt. Riksdag och andra
regelskapande organ skall utgå från att allt inte behöver regleras i människornas
liv. Det skall tvärtom finnas en tilltro till medborgarnas möjligheter att
var för sig eller tillsammans lösa problem.

Det finns en gräns för hur långt man kan gå när det gäller reglering av
medborgarnas förhållanden. Offentligt fastlagda bestämmelser måste alltid
övervakas. Med nya regler följer allt fler offentligt anställda tjänstemän med
uppgift att kontrollera reglernas efterlevnad.

Ju mer reglerat den enskildes liv blir desto svagare blir han gentemot dem
som kontrollerar honom. Myndigheterna - och därmed dess tjänstemän blir
allt mäktigare. Finns inte verkningsfulla hinder - exempelvis i form av
lagar som begränsar maktutövningen eller noggrann kontroll av den - finns
risk att myndigheterna utfärdar ständigt fler bestämmelser och blir alltmer
godtyckliga i sin behandling av medborgarna.

Utvecklingen i Sverige

I Sverige har regleringen och kontrollen av medborgarna gått för långt. Den
enskilde har fått finna sig i att offentliga organ tillerkänns rätt till mer och mer
kunskap om och inflytande över hans levnadsförhållanden.

Den enskilde avkrävs i ökad utsträckning uppgifter av skilda myndigheter.

Uppgifterna registreras och lagras. Ofta vidarebefordras de till andra
myndigheter. Automatisk databehandling används alltmer och samköming
av register förekommer i stor omfattning.

Det har skett en kraftig expansion av antalet lagar och andra regler. Nya
lagar får ofta formen av ramlagstiftning. Detta har givit olika offentliga organ
möjlighet att genom tillämpningsföreskrifter eller avgöranden ge lagarna
konkret innehåll. Användningen av generalklausuler har haft samma
verkan. Samtidigt har utrymme skapats för ökat godtycke och förutsebarheten
försämrats vad gäller myndigheternas rättstillämpning.

Nya lagar och bestämmelser har i stor utsträckning reglerat förhållandet
mellan den enskilde och det allmänna. Alltför ofta har därvid den enskildes
intressen fått vika för det allmännas. Myndigheterna har dessutom alla
fördelar på sin sida. Det allmänna skapar regler, tillämpar dem genom
offentliga organ och har överlägsna personella och ekonomiska resurser
jämfört med medborgarna.

8

Socialdemokraterna och rättssäkerhetskraven Mot. 1985/86

K207

Socialdemokraterna har drivit på den beskrivna utvecklingen som ett medel i
strävan att socialisera eller kollektivisera allt fler funktioner i samhället. De
har regelmässigt ställt sig på det allmännas sida då konflikt med enskildas
rättighetskrav uppstått.

Socialdemokraterna har i flera av sina lagförslag gjort avsteg från
hävdvunna rättsliga principer. Inte ens grundlagar eller Europakonventionen
för de mänskliga rättigheterna har fått hindra genomförandet av
socialdemokratiska förslag. Enskild äganderätt har kränkts genom flera
uppmärksammade lagar. Så är fallet med löntagarfonderna, vilka innebär att
enskildas egendom i företag utan ersättning överförs till det allmänna.

Genom lagen om fritt handredskapsfiske har tiotusentals fiskerättsägare
utan kompensation berövats större eller mindre del av värdet på sina
egendomar.

Lagar har genomdrivits som ensidigt gynnar det allmänna och sätter de
enskilda medborgarnas intressen åsido. Exempel på sådana är bevissäkringslagen
och den s.k. angiverilagen. Den förstnämnda ger myndigheter
vittgående befogenheter att genomföra husrannsakan och beslagta egendom
utan att misstanke om brott föreligger. Lagen gynnar ensidigt skattemyndigheternas
intressen. Angiverilagen ställer orimliga krav på privatpersoner vad
gäller bokföring och uppgiftsrapportering. Privatpersoner åläggs en rapporteringsskyldighet
till skattemyndigheter om andra personers inkomstförhållanden.

Andra av socialdemokraterna genomdrivna lagar är konstruerade så att
medborgarna inte kan förutse hur de skall tillämpas. Den utvidgade
generalklausulen mot skatteflykt innebär att skattekonsekvensen av en i och
för sig laglig rättshandling inte kan förutses, vilket givetvis leder till stor
rättsosäkerhet.

Socialdemokraterna tycks hysa uppfattningen att människorna är till för
myndigheterna - inte tvärtom. Detta har visat sig genom lagstiftning på olika
områden. Det har även blivit tydligt då det är fråga om uppgiftsinsamlande
från medborgarna. Dessa har att tåla de frågor och kontroller myndigheter
må finna lämpliga. Den socialdemokratiska regeringen har vidare vid ett
flertal tillfällen ställt sig positiv till datasamkörningar av register som anses
känsliga från integritetssynpunkt, trots att sådana samkörningar avstyrkts av
datainspektionen.

Socialdemokraterna har således i handling visat att de sätter det allmännas
intressen före de enskildas. Från socialistisk synpunkt är detta också
följdriktigt, eftersom man eftersträvar en ökad offentlig sektor med ständigt
ökad makt över de enskilda. Medborgarnas krav på rättssäkerhet har då
underordnad betydelse.

Kollektivet går före individen

I ett komplext samhälle som det svenska är det naturligt att människor sluter
sig samman i organisationer för att med ökad tyngd kunna värna om sina
intressen. Organisationerna kan medverka till att skapa balans mellan olika

intressen och därmed stärka demokratins och marknadsekonomins funktion. Mot. 1985/86

Denna roll förutsätter att organisationerna står fria från politiska och K207
ekonomiska maktcentra.

I Sverige har de stora, dominerande organisationerna i stället blivit en del
av den politiska maktapparaten. Socialdemokraterna närstående organisationer
har genom lagstiftning och på andra sätt tilldelats befogenheter som
gör att de kan sätta sig över de egna medlemmarnas intressen och önskemål.

Individens rättigheter har fått vika för organisationernas och det socialdemokratiska
partiets anspråk.

Fackförbund anses ha rätt att företräda medlemmarna även i frågor som
inte berör medlemmarna i deras egenskap av arbetstagare. Det mest
stötande exemplet är kollektivanslutning av fackliga medlemmar till det
socialdemokratiska partiet. Att vissa fackförbund anser sig ha fullmakt att
teckna kollektiva hemförsäkringar för medlemmarna är också uttryck för en
bristande respekt för individens integritet och rättigheter.

Hyresgästernas riksförbund har genom hyresförhandlingslagen och avtal
med motparten fått rätt till förhandlingsersättning från alla hyresgäster,
oavsett om dessa är medlemmar eller ej. Människor tvingas alltså att betala
till en organisation som de inte är medlemmar i.

Hyresfastighet får enligt lag inte förvärvas utan tillstånd av hyresnämnd.

Sådant tillstånd krävs dock inte för bl. a. ”folkrörelsekooperativ” organisation
av bostadsrättsföreningar. Syftet med lagen är att försvåra för andra
bostadsrättsföreningar än HSB och Riksbyggen att förvärva hyresfastigheter.
På motsvarande sätt undantogs de båda organisationerna från det
etableringstvång som gäller enligt lagen om fastighetsmäklare. Enligt lagen
om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt skall hyresgäster
kunna bli ägare till sin bostad. Efter valet 1982 genomdrev socialdemokraterna
ett förbud mot sådant förvärv när det är fråga om s. k. allmännyttiga
bostadsföretag.

Här lämnade exempel ger en tydlig bild av det socialistiska tänkesättet. I
valet mellan kollektiva och enskilda intressen får de kollektiva försteg. I
förhållandet mellan organisationer och individer tillerkänns de förstnämnda
långtgående makt över de senare. Socialdemokraterna närstående organisationer
gynnas i lagstiftningen.

Begränsa antalet lagar

Resultatet av denna utveckling har blivit en allmän irritation hos medborgarna
över regler och myndigheter. Det finns en utbredd olust inför offentliga
påbud, kontroller och byråkrati. Det har uppstått ett främlingskap mellan
medborgarna och det allmänna. Många tycker inte längre att det allmänna är
till för dem. Respekten för gällande lag urholkas.

Vår utgångspunkt är att det allmännas företrädare sällan är bättre skickade
än enskilda individer att bestämma vad som är bäst för den enskilde. Behovet
av ny reglering måste därför alltid ifrågasättas. Likaså finns det skäl att med
samma syfte se över befintliga lagar. Eventuella fördelar med lagar eller
andra regler måste vägas emot vars och ens anspråk på att få behålla sin
bestämmanderätt och slippa att bli reglerad och kontrollerad.

Principer för lagstiftning Mot. 1985/86

K207

Om bestämmelser trots allt befinns nödvändiga skall ingreppet i den
enskildes förhållanden göras så begränsat som möjligt. Hans rätt till
integritet måste tillmätas stor betydelse. Reglerna skall utformas med största
hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Lagarna måste vara förankrade i medborgarnas rättsmedvetande. Reglerna
bör allmänt uppfattas som väl motiverade och rättvisa. Nya lagar skall
motsvaras av ett bland medborgarna klart uttryckt behov. Lagar som saknar
denna förankring löper risk att inte efterföljas.

Självfallet måste all lagstiftning ske i överensstämmelse med grundlagar
och Europakonventionen. Finns någon tveksamhet i det avseendet skall
lagförslagen inte läggas fram eller ändras. Det får inte hos medborgarna
finnas någon anledning att misstänka att lagstiftaren försöker nonchalera
eller kringgå de rättigheter som tillkommer de enskilda.

Lagar skall vara ett uttryck för en avvägning mellan olika intressen.
Intresseavvägningen mellan enskilda och det allmänna får inte leda till att det
förmenta allmänintresset ensidigt tillgodoses. Objektivitet i intresseavvägningen
måste vara en grundläggande princip för en ny eller ändrad
lagstiftning.

Intressekorruption får inte förekomma, dvs. lagstiftaren skall inte skapa
regler som exempelvis gynnar det styrande partiet närstående organisationer.

Av lagbestämmelserna skall klart framgå vad som skall gälla. Löst
formulerade bestämmelser innehållande olika skälighetsbedömningar skapar
osäkerhet bland allmänheten om det faktiska regelinnehållet och kan
leda till rättsförluster för enskilda. Mycket allmänt hållna lagparagrafer, s. k.
generalklausuler, kan på samma sätt försvåra för medborgaren att förutse
konsekvenserna av en rättshandling. Generalklausuler skall inte användas
för att bestämma den enskildes skyldigheter gentemot stat och kommun.

Ramlagstiftning, som överlämnar till myndigheter att ge regler konkret
innehåll, bör begränsas.

Utökat grundlagsskydd

Även om lagstiftning i framtiden sker i enlighet med vad vi utvecklat ovan
kvarstår emellertid det förhållandet att den enskilde i nuläget har en i många
avseenden svag ställning gentemot det allmänna. Det krävs därför lagändringar
för att stärka den enskildes rättssäkerhet och integritet.

Egendomsrätten samt närings- och yrkesfriheten åtnjuter grundlagsskydd
i många andra länder. Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna
är baserad på en positiv syn på enskild äganderätt och fri företagsamhet.

Den svenska regeringsformen innehåller endast ett relativt svagt och
negativt skydd för egendomsrätten, medan näringsfriheten och yrkesfriheten
över huvud taget inte omnämns. Moderata samlingspartiet har under en följd
av år krävt en förstärkning av grundlagsskyddet på dessa tre områden. Vi
vidhåller dessa krav.

Det är viktigt att egendomsskyddet stärks i regeringsformen. Ett sådant Mot. 1985/86
skydd måste ta sikte på att reellt säkerställa egendomsrätten. K207

Vi har i våra tidigare motioner, 1982/83:413 och 1983/84:736, redogjort för
olika möjligheter att förstärka grundlagsskyddet för egendomsrätten. En
lösning vore att i 18 § 2 kap. regeringsformen införa ett stadgande med en
ordalydelse i överensstämmelse med den danska grundlagens: ”Egendomsrätten
är okränkbar.”

Det har blivit allt svårare för den enskilde att utöva näring och yrke. Både
formella och reella hinder finns och nya tillkommer ständigt. I praktiken har
närings- och yrkesfriheten inskränkts genom t. ex. monopol, bidragsbestämmelser,
långtgående reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav
och liknande företeelser.

Den marknadsekonomi vårt öppna samhälle förutsätter bygger på såväl
enskild äganderätt som näringsfrihet. Vi menar därför att rätten att driva
näringsverksamhet måste anses så grundläggande och vara av så stor
principiell och praktisk betydelse att detta bör komma till uttryck i
konstitutionen.

Den socialdemokratiska familjepolitiken inskränker alltmer barnfamiljernas
möjligheter att bestämma själva och ta eget ansvar. I syfte att bryta denna
utveckling föreslår vi därför i motion 1985/86:K208 att föräldrarätten skrivs
in i grundlagen.

Den enskildes integritet har i skilda sammanhang beskurits med hänvisning
till det allmännas krav på tillgång till känsliga personuppgifter.

Datatekniken har ökat möjligheterna att insamla och sammanställa information
i stor skala. Hanteringen av uppgifterna har blivit allt effektivare.

Effektivitetskrav får emellertid inte tillåtas vara utgångspunkten för behandlingen
av uppgifter om enskilda människor. Tvärtom måste den enskildes
krav på integritet och sekretess vara styrande för lagstiftningen och
myndigheternas praktiska hantering av olika dataregister. Ett integritetsskydd
med bl. a. denna innebörd bör enligt vår mening skrivas in i
regeringsformen.

Respektera Europakonventionen

Svenska medborgare har i ökad utsträckning väckt talan mot Sverige i
Europadomstolen i Strasbourg. Sverige har fällts i flera uppmärksammade
mål. Det finns anledning att från svensk sida vidta åtgärder för att undvika
fler fällande domar.

En genomgång måste göras av svensk lagstiftning för att undersöka om den
står i överensstämmelse med konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Det borde vara självklart att Sverige vidtar snabba åtgärder för att se till att
den egna lagstiftningen uppfyller konventionens krav på ett fullgott skydd för
de mänskliga fri- och rättigheterna.

12

Författningsdomstol

Såsom framgått av det ovan anförda har det vid upprepade tillfällen
förekommit att socialdemokraterna har genomdrivit lagar som i vissa delar
stridit mot grundlagar och Europakonventionen. Regeringen har t. ex.
nyligen förelagt riksdagen ett förslag till ny plan- och bygglag, trots att
förslaget av bl. a. lagrådet konstaterats vara grundlagsstridig!.

Det är visserligen möjligt att domstolar eller myndigheter kan komma att
underlåta att tillämpa vissa av lagarna med hänvisning till bestämmelser i
grundlag. Lagprövningsrätten får dock endast användas i uppenbara fall och
erfarenheten visar att myndigheterna ogärna ger sig in på sådana bedömningar.
Enskilda kan även föra talan vid Europadomstolen. Sådana mål är dock
besvärliga, tidsödande och ofta kostsamma att driva. I praktiken kan därför
en riksdagsmajoritet ”ostraffat” genomtrumfa grundlagsstridiga lagar.

Det finns starka skäl för att aktualisera frågan om inrättande av en
författningsdomstol. Dess främsta uppgift skulle vara att säkerställa att
regeringsformens fri- och rättigheter verkligen efterlevs av de politiska
organen och av myndigheterna. Härigenom skulle författningsdomstolen
kunna bli ett skydd för den enskilde mot det allmänna.

Frågan om inrättandet av en författningsdomstol bör snarast utredas.

Lagändringar till den enskildes skydd

Lagar som ensidigt gynnar det allmänna och sätter den enskildes rättssäkerhet
på undantag kan inte accepteras. Den utvidgade generalklausulen mot
skatteflykt, angiverilagen och bevissäkringslagen måste därför avskaffas.
Betalningssäkringslagen måste ändras så att beslut om betalningssäkring
fortlöpande omprövas och den enskilde erhåller ovillkorlig rätt till ersättning
vid liden skada.

Den enskildes ställning måste stärkas även inom arbetslivet. Kollektivanslutningen
måste förbjudas i lag och den negativa föreningsrätten lagfästas.

Kontroll av medborgare som bygger på datasamkörningar måste avvisas.
Användning av personnummer, som underlättar datasamkörningar av
personregister, skall begränsas.

Ett problem som drabbar allt fler människor gäller ansvaret för de
uppgifter som registreras i dataregister av skilda slag. Klara regler måste
skapas för hur datoriserade personregister skall föras och hur ansvar och
skadestånd skall kunna utkrävas av den som drabbats av registreringsfel.
Varje dataregister bör t. ex. ha en särskilt utsedd befattningshavare med ett
personligt ansvar för att uppgifter om enskilda medborgare är korrekta eller
rättas i enlighet med datalagens krav.

Den enskilde befinner sig ofta i underläge gentemot det allmänna genom
att han åläggs att yttra sig eller att utföra en viss åtgärd inom en begränsad
tidrymd. Detta sker samtidigt som den enskilde inte sällan måste foga sig i att
vänta lång tid på myndigheters beslut. En översyn bör ske av de olika
tidsgränser som i dag finns. Därvid bör strävan vara att samma krav i princip
skall ställas på myndigheterna som på den enskilde vad gäller tid för
lämnande av uppgifter, besked i olika frågor etc.

JO och tjänsteansvaret

Ali lagstiftning och all myndighetsutövning kan medföra att den enskildes
intressen inte blir tillräckligt beaktade. Det är därför viktigt att lagstiftaren är
lyhörd för kritik mot tillkomna regler. Det kan inte uteslutas att någon
reglering blivit felaktig eller i praktiken får en annan verkan än vad som var
avsett.

Många människor som känner sig illa behandlade av en myndighet vänder
sig till JO. Det är väsentligt att JO utnyttjar sin möjlighet att göra riksdagen
uppmärksam på när en lag behöver ändras.

Som ovan skildrats berörs den enskilde i ökad utsträckning av myndighetsbeslut.
Det är uppenbart att dessa ibland innefattar en felaktig behandling av
den enskilde. JO-ämbetet infördes till skydd för den enskilde gentemot
övergrepp från den offentliga makten.

Den enskildes rättssäkerhet förutsätter ett effektivt JO-ämbete. JO:s
möjligheter att ingripa har dock begränsats genom avskaffandet av ämbetsansvaret
1975.

Samtidigt som den enskildes ställning blivit alltmer utsatt på grund av det
allmännas ökade inflytande och det växande antalet regler har JO-ämbetet
fortlöpande försvagats.

Det finns mot denna bakgrund anledning att på olika sätt stärka JO:s
ställning. Inte minst bör detta ske genom att hans sanktionsmöjligheter görs
effektivare.

Ett led i denna strävan är att ansvaret för tjänstefel återinförs. Vi förordar
att så snarast sker.

Förstärkt demokrati

Det är angeläget att medborgarnas inflytande över den demokratiska
processen stärks. Då ökar möjligheterna till att det skapas sådana lagar som
överensstämmer med de enskildas rättsmedvetande.

En förlängning av de nuvarande mandatperioderna till fyra år bör ske.

Detta förutsätter emellertid skilda valdagar för riks- och kommunalval. Då
garanteras väljaren möjlighet att göra sin stämma hörd i val under den
utsträckta mandatperioden. Genom en sådan reform ges de kommunala
frågorna en starkare ställning.

Många länders författningar innehåller olika former av skydd för den
politiska minoriteten. Det kan t. ex. gälla krav på kvalificerad majoritet för
att avgöra vissa typer av frågor eller möjligheter för minoriteten att skjuta en
fråga framåt i tiden innan slutligt ställningstagande sker. Vanligt är också att
en minoritet kan genomdriva att ett ärende bereds på särskilt sätt.

Den svenska riksdagen har få bestämmelser om minoritetsskydd. Möjlighet
finns dock för en minoritet i ett utskott att få ett ärende lagrådsbehandlat.

Denna rätt har emellertid flerfaldiga gånger under senare tid på ett
godtyckligt sätt satts åt sidan av majoriteten. Det finns mot denna bakgrund
anledning för den nu sittande folkstyrelsekommittén att se över bestämmelserna
vad gäller lagrådsremiss så att minoritetens rätt skyddas effektivare än
vid nuvarande ordning. ^4

Mot. 1985/86

K207

Riksdagsordningen bör emellertid också kompletteras med andra former Mot. 1985/86
av minoritetsskydd. Exempel på detta är att en minoritet ges rätten att skjuta K207
en frågas avgörande framåt i tiden. För beslut i vissa frågor kan föreskrivas
att kvalificerad majoritet erfordras. Frågan om minoritetsskydd finns med i
direktiven till folkstyrelse kommittén. Vi utgår från att denna utarbetar
konkreta förslag som är ägnade att stärka minoritetsskyddet i författningen.

En annan möjlighet i detta avseende erbjuder folkomröstningar. Som ett
komplement till den parlamentariska demokratin har folkomröstningarna ett
stort värde. En minoritet i riksdagen bör ges rätt att begära folkomröstning.

En sådan rätt finns i dag bara vad avser grundlagsfrågor men bör utsträckas
till frågor som rör den enskildes fri- och rättigheter. Folkstyrelsekommittén
bör närmare utreda hur en avgränsning kan ske.

Hemställan

I motionen har lagts fram förslag som medför lagändringar. Det bör
ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga sådana ändringar.

Med hänvisning till vad som anförts i denna motion hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om begränsning av antalet lagar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om principer för lagstiftningen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsskyddad
egendomsrätt samt närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som i
motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlagsfäst
integritetsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i avsikt att
bringa den i överensstämmelse med de krav som Sveriges anslutning
till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna medför,

6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet av
en författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen anförts,

[7. att riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1980:865) mot
skatteflykt,1]

[8. att riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1982:1006) om avdrags-
och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,1]

[9. att riksdagen beslutar att avskaffa bevissäkringslagen för skatteoch
avgiftsprocessen (1975:1027),']

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att varje dataregister skall ha en särskilt utsedd
befattningshavare med ett personligt ansvar för att uppgifter om

1 1985/86:Sk704

15

enskilda medborgare är korrekta eller rättas i enlighet med datalagens
krav,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en översyn av de tidsgränser som myndigheter
kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter etc. i syfte att öka
den enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot det allmänna,

12. att riksdagen beslutar att straffansvaret för tjänstefel skall
återinföras inom hela den offentliga sektorn i enlighet med vad som i
motionen anförts,

13. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och skilda
valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,

14. att riksdagen uttalar att minoritetsskyddet i regeringsformen
och riksdagsordningen skall stärkas i enlighet med vad som i motionen
anförts.

Stockholm den 17 januari 1986

Mot. 1985/86

K207

Ulf Adelsohn (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Per-Olof Strindberg (m)

Staffan Burenstam Linder (m)

Rolf Clarkson (m)

Sonja Rembo (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Carl Bildt (m)

Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Ingrid Sundberg (m)

g o ta b Stockholm 1986 10036

16