Den ekonomiska politiken
Motion 1983/84:2088 Jan-Erik Wikström m. fl.
Mot. 1983/84
2088-2092
Motion
1983/84:2088
Jan-Erik Wikström m. fl.
Den ekonomiska politiken
Sammanfattning
Folkpartiet förordar samma ekonomiska politik i dag som vi gjorde före
valet 1982. Detta skiljer oss markant från socialdemokraterna.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är:
— att få ned inflationstakten,
— att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen, framför allt genom återhållsamma
löneavtal,
— att minska budgetunderskottet och
— att möjliggöra en återgång till den fulla sysselsättningen, bl. a. genom
att bibehålla en hög vinstnivå i näringslivet så att investeringarna kan
öka.
I regeringens budgetförslag saknas en långsiktig strategi för hur Sveriges
strukturella problem skall lösas. I stället hoppas socialdemokraterna på att
den internationella konjunkturuppgången skall göra en anpassning onödig.
Folkpartiet anser att detta är en lättsinnig politik.
Om svenskt näringsliv skall kunna behålla och förstärka sin konkurrenskraft
under de kommande åren måste finanspolitiken stramas åt ytterligare.
Det är nödvändigt också för att uppnå en dämpning av inflationstakten
till den nivå som gäller i våra viktigaste konkurrentländer.
En stramare finanspolitik innebär i praktiken utgiftsnedskärningar av
betydligt större omfattning än vad regeringen har föreslagit. Folkpartiet
anser att den nuvarande högkonjunkturen måste utnyttjas för att åstadkomma
rejäla förbättringar i den ekonomiska strukturen. Annars tvingas
vi möta en kommande konjunkturnedgång utan statsfinansiellt handlingsutrymme
för stabiliseringspolitiska insatser.
Något utrymme för ökat skattetryck finns inte längre. Sverige har nått
skattetaket.
Folkpartiet föreslår besparingar på totalt ca 14 miljarder kronor räknat
1 helårseffekt. Samtidigt föreslås ökade utgifter och skattesänkningar på ca
4 miljarder kronor. Det innebär en minskning av budgetunderskottet
fr. o. m. kalenderåret 1985 på ca 10 miljarder kronor. Därtill kommer
effekterna för betalning av statsskuldsräntorna, som kan uppskattas till
över 1 miljard kronor. Vi föreslår också tillfälliga inkomstförstärkningar
genom utförsäljning av statliga företag, som kan beräknas ge mellan 1 och
2 miljarder kronor.
Eftersom vissa av besparingarna kan genomföras endast vid ett kalenderårsskifte
blir effekten på budgetsaldot för budgetåret 1984/85 mindre
1 Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2088- 2092
Mot. 1983/84:2088
2
än helårseffekten, eller ungefär hälften av de 10 miljarder kronor.
De största omprioriteringar som folkpartiet gör i förhållande till regeringen
på utgiftssidan gäller de tidigare presenterade förslagen om förstärkt
stöd till barnfamiljerna, ökade resurser till försvaret samt ökade
resurser till det internationella biståndet för att uppnå 1-procentsmålet.
Folkpartiet föreslår vidare vissa skattesänkningar. Det gäller bl. a. återgång
till fullt inflationsskydd i inkomstskatteskalan, lindring av dubbelbeskattning
på aktieutdelningar, slopad förmögenhetsskatt på arbetande
kapital i småföretag.
Tillbakablick
1970-talets ekonomiska utveckling i Sverige kännetecknades av offentlig
expansion och industriell stagnation. En del av förklaringen till den
dåliga utvecklingen måste sökas i internationella faktorer, främst oljekriserna,
men även inhemska förhållanden hade stor betydelse. Kostnadskrisen
för svensk industri och den snabba offentliga expansionen hör hit.
Ansvaret för detta delas av alla politiska partier. Sedan regeringsskiftet
1982 försöker socialdemokraterna skylla den svenska utvecklingen på de
borgerliga regeringarna under slutet av 1970-talet. Detta är sakligt fel och
ett utslag av politisk feghet.
Vad det nu gäller är att dra lärdom av erfarenheterna och föra en
ekonomisk politik som leder till en bättre ekonomisk utveckling i framtiden.
Detta kräver att den ekonomiska politiken läggs om i den riktning
folkpartiet pekar på i denna motion, vilket f. ö. är densamma som vi
hävdat sedan lång tid.
Den offentliga expansionen under första hälften av 1970-talet drevs i
hög grad fram av socialdemokraterna. Under senare delen av 1970-talet,
då vi hade borgerliga regeringar, ville socialdemokraterna ha en mer
expansiv offentlig utveckling än vad regeringarna släppte fram. Inte minst
gällde detta den s. k. industristödspolitiken, där borgerliga regeringsförslag
oftast möttes av socialdemokratiska krav på ännu större offentliga
insatser och stödåtgärder.
Kostnadskrisen i mitten av 1970-talet spelade en väsentlig roll för utvecklingen
av ekonomin därefter. För den bär socialdemokraterna huvudansvaret.
Det är intressant att notera att socialdemokraterna nu medger att
kostnadsutvecklingen 1975—1976 innebar starkt försämrad konkurrenskraft,
sjunkande världshandelsmarknadsandelar och utslagning av produktionskapacitet.
Socialdemokraterna återkommer ständigt till hur litet budgetunderskottet
var 1975/76. Detta var emellertid rent tillfälligt. Budgetunderskottet har
stigit kontinuerligt sedan början av 1970-talet, från ungefär 1 %av BNP till
ca 14 %. Den tillfälliga förbättringen 1975/76 berodde helt på lönekostnadsexplosionen
efter 1975 års avtal, som tillfälligt ökade statsinkomsterna,
men på längre sikt hade enbart negativa effekter på samhällsekonomin.
Mot. 1983/84:2088
3
I början av 1980-talet var det uppenbart att det skulle krävas nedskärningar
av de offentliga utgifterna för att få ordning på statens finanser och
samhällsekonomin. Alternativet med fortsatt ökande offentliga utgifter
skulle medföra en allt sämre ekonomi, med allt högre arbetslöshet och
inflation. Socialdemokraterna ville emellertid inte då medge detta. I riksdagen
attackerades de borgerliga mycket kraftigt för att vilja rasera den
sociala välfärden genom besparingsförslagen. Så sent som i valrörelsen
1982 hävdades att utgiftsbegränsningar inte behövdes. Socialdemokraterna
tycks emellertid nu ha insett att deras tidigare ståndpunkt var orimlig,
och de har i efterhand accepterat en stor del av de besparingar som de
tidigare motsatte sig. Hösten 1983 gick de så långt att de faktiskt berömde
sig av att komma med vissa egna begränsade besparingsförslag!
Under lång tid hävdade socialdemokraterna att skattehöjningar behövdes
för att parera utgiftsutvecklingen. Mellan åren 1973 och 1977 höjdes
skattetrycket med nära 10 procentenheter. Huvudsakligen berodde det på
den kraftiga höjningen under dessa år av arbetsgivaravgifterna som nära
nog fördubblades.
Sedan 1977 har skattetrycket varit i stort sett oförändrat. Socialdemokraterna
föreslog emellertid i opposition nästan varje år ytterligare höjningar
av arbetsgivaravgifterna. Det kan vara värt att erinra om detta nu,
när de själva föreslagit att man skall avstå från höjningar med motiveringen
att hålla kostnadsutvecklingen och inflationen nere. Även i detta avseende
har således socialdemokraterna tvingats inse att deras tidigare
politik var felaktig. Vetenskapliga studier har numera visat att den s. k.
avräkningen i löneavtalen och övervältringen inte fungerade på det sätt
socialdemokraterna tidigare utgått ifrån.
Under valrörelsen 1982 förespråkade socialdemokraterna en inkonsistent
ekonomisk politik. Reallöner och sysselsättning skulle ökas, budgetunderskottet
skulle minskas och besparingar behövdes inte. Folkpartiet
påtalade upprepade gånger att detta var omöjligt, vilket också har visat sig
i utvecklingen efter valet. När det stod klart att socialdemokraterna skulle
vinna valet blev spekulationen mot den svenska valutan mycket kraftig.
Socialdemokraterna tvingades skriva ned värdet på kronan och tog då till
en så stor devalvering att kronan kom att bli undervärderad.
Den nya regeringen inledde med en mycket expansiv finanspolitik. De
offentliga utgifterna sköt kraftigt i höjden, liksom budgetunderskottet. Det
sista budgetår för vilket mittenregeringen hade det fulla ansvaret stannade
budgetunderskottet på 68 miljarder kronor. Den av riksdagen fastställda
statsbudgeten för budgetåret 1982/83 hade ett underskott på ca 75 miljarder
kronor. Detta ökade till närmast 90 miljarder kronor genom att den
nya regeringen rev upp flera viktiga besparingsbeslut och ökade på utgifterna
trots att skattehöjningar samtidigt genomfördes.
Socialdemokraterna berömmer sig nu av att ha vänt utvecklingen och
börjat minska budgetunderskottet. Till viss del beror detta naturligtvis på
Mot. 1983/84:2088
4
den exceptionellt stora ökning av underskottet sorn drevs igenom hösten
1982. Samtidigt har emellertid en viss omläggning av budgetpolitiken ägt
rum jämfört med uppläggningen omedelbart efter valet. Tyvärr har det
skett alltför sent och i alltför liten grad.
Pensionerna är ett exempel på omsvängningen. Före valet lovades reservationslöst
full värdestegring av pensionerna. Den senare genomförda
avräkningen av devalveringens priseffekt har inneburit en minskning av
utgifterna för pensioner under år 1984 med nära 3 miljarder kronor, och
således minskade inkomster för pensionärerna med samma belopp. Livsmedelssubventionerna
är ett annat exempel. Hösten 1982 höjdes de med
700—800 milj. kr. Ett år senare, hösten 1983, sänktes de med 850 milj. kr.
Även höjningen av avgifterna inom vårdsektorn som beslöts hösten 1983
markerar en klar omsvängning hos socialdemokraterna, som tidigare motsatte
sig även mindre höjningar.
Socialdemokraterna har således successivt tvingats i handling medge att
den ekonomiska politik de förordade tidigare var felaktig. Det är beklagligt
att man vägrade inse detta på ett tidigare stadium. Vad som nu görs är
för sent, för litet och har fel inriktning.
Den internationella konjunkturen och Sveriges konjunkturläge
Regeringen tecknar i finansplanen en i huvudsak gynnsam bild av den
internationella konjunkturutvecklingen. Detta överensstämmer med de
bedömningar som gjorts av flertalet andra. Den utdragna lågkonjunktur
som kom i samband med den andra oljeprischocken 1979/80 nådde sin
botten mot slutet av 1982, och därefter har en uppgång skett. Uppgången
är särskilt markant i USA.
De flesta torde nu vara överens om att tillväxten i de industrialiserade
länderna kommer att fortsätta under innevarande år. Hittills har återhämtningen
dominerats av den privata konsumtionen, och en osäkerhetsfaktor
i den framtida utvecklingen gäller investeringarnas beteende. Utvecklingen
i US A är även i detta avseende något mer gynnsam än i Västeuropa, men
höga realräntor, stort budgetunderskott och en fortsatt stark dollarkurs är
osäkerhetsfaktorer som kan innebära en långsammare uppgång än väntat.
För den svenska utvecklingen gör regeringen bedömningen att BNP
kommer att öka med 2,6 % under 1984. Detta är en något högre siffra än
vad andra bedömare har. Allmänt sett förefaller regeringen optimistisk i
flera avseenden beträffande utvecklingen under 1984, men erfarenheterna
tyder på att det ofta går snabbt, kanske alltför snabbt, uppför i konjunkturuppgångar.
Vi har för vår del inget underlag för att göra en väsentligt
annorlunda bedömning för den ekonomiska utvecklingen på kort sikt.
Som framgår av det följande menar vi emellertid att den ekonomiska
politiken i ett sådant konjunkturläge måste utformas på ett väsentligt
annorlunda sätt än vad regeringen gör.
Mot. 1983/84:2088
5
Folkpartiets långsiktiga ekonomisk-politiska strategi
Folkpartiet förordar i dag samma långsiktiga inriktning på den ekonomiska
politiken som vi har gjort under de senaste åren. Detta skiljer oss
markant från socialdemokraterna. Det är möjligt därför att vi redan före
valet 1982 föreslog en realistisk ekonomisk politik som utgick från en
korrekt verklighetsuppfattning. Vi har också styrkts i vår uppfattning att
det är en sådan ekonomisk politik som krävs genom den analys och de
försök till försiktig omläggning som socialdemokraterna har gjort under
det senaste året.
En illustration av de senaste tio årens ekonomiska utveckling ges i
diagrammet. Den ger samtidigt en bakgrund till de strukturförändringar vi
anser nödvändiga.
Svensk ekonomi 1974—1983
Index 1974 = 100
Index
Transfereringar till hushåll
efter skatt
140 ■
130 -
Offentlig konsumtion
110-
Bruttonationalinkomsten
(BNI)
100
Reallön efter skatt
Industriproduktionen
90-
1974
76
78
80
82
BW, SD 1983-08-17
1 * Riksdagen 1983/84. 3 sami. Nr 2088- 2092
Mot. 1983/84:2088
6
De viktigaste målen för vår ekonomiska politik är
— att få ned inflationstakten,
— att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen, framför allt genom återhållsamma
löneavtal,
— att minska budgetunderskottet och
— att möjliggöra en återgång till den fulla sysselsättningen, bl. a. genom
att bibehålla en hög vinstnivå i näringslivet så att investeringarna kan
öka.
Svensk industri har sedan kostnadskrisen i mitten av 1970-talet tappat
marknadsandelar. För att dessa skall kunna återvinnas måste konkurrenskraften
bibehållas och förstärkas. En förutsättning för detta är att prisstegringarna
i Sverige inte avviker från våra viktigaste konkurrenters. I flera
länder är inflationstakten nu nere i 3 —5 %. Av avgörande betydelse för att
få ned den svenska inflationstakten är lönekostnadsutvecklingen och utvecklingen
av budgetunderskottet.
Målet måste vara att hålla tillbaka lönekostnadsökningen samtidigt som
löntagarnas reallöner efter skatt upphör att minska. Vi anser att några
förutsättningar är särskilt viktiga för att detta skall kunna uppnås.
För det första måste inflationen dämpas. För det andra får inte skattetrycket
ytterligare höjas. För det tredje måste marginalskatterna ytterligare
sänkas. För det fjärde måste marknadsekonomin på flera områden fås att
fungera bättre.
Vi tror inte att Sveriges ekonomiska balansproblem kan lösas enbart
genom en konjunkturförbättring, utan det krävs aktiva åtgärder för att
åstadkomma den nödvändiga anpassningen. De strukturella förändringar
som erfordras är av tre slag. Vår konkurrenskraft måste vara så god att
efterfrågetrycket inom den konkurrensutsatta sektorn blir tillräckligt högt
för att ge balans i de utrikes betalningarna vid full sysselsättning. Den
åtstramning av den totala konsumtionen som detta kräver måste riktas mot
både offentlig och privat konsumtion. Hushållens inkomster av egna arbetsinsatser
bör relativt sett öka på bekostnad av transfereringar från den
offentliga sektorn.
Nyckeln till framgång för den ekonomiska politiken ligger av flera skäl
i en stram finanspolitik. En sådan är nödvändig för att klara inflationsbekämpningen.
Erfarenheterna från de senaste femton åren visar klart att det
är bara när vi har fört en stram finanspolitik som vi lyckats få ned vår
inflation under den internationella. Men den strama finanspolitiken är
också nödvändig för att hålla tillbaka budgetunderskottet och skapa utrymme
för investeringarna, framför allt inom industrin och den privata
tjänstesektorn.
En stram finanspolitik kan teoretiskt innebära såväl högre skatter som
minskade utgifter. Av flera skäl anser vi att skattehöjningsvägen är stängd.
Vi måste för det första undvika skattehöjningar för att kunna klara
reallönerna efter skatt vid låga nominella lönekostnadsökningar. Det är
Mot. 1983/84:2088
7
för det andra sannolikt att budgetunderskottet i sig, genom effekterna på
penningmängd och räntenivå, driver upp inflationstakten. Men det är
också sannolikt att inflationen vid givet underskott riskerar att bli högre
vid högre offentliga utgifter och skattetryck. En framgångsrik inflationsbekämpning
förutsätter därför att utgiftssidan hålls tillbaka.
Det tredje skälet som talar emot skattehöjningar är att vi nu med all
sannolikhet har nått skattetaket. Detta antagande stöds av såväl erfarenhetsmässiga
iakttagelser som teoretiska studier. Det innebär att höjda
skattesatser inte längre ger ökade statsinkomster.
Mot denna bakgrund förespråkar vi utgiftsbegränsningar. Vi beskriver
nedan vilka förändringar i de offentliga utgiftsprogrammen som vi anser
nödvändiga. Besparingarna uppgår till ca 14 miljarder kronor på helår
räknat (brutto).
Fördelningspolitiken
Besparingspolitiken har i den politiska debatten ibland ställts emot en
rättvis fördelningspolitik. För att ”bevisa” detta har man i regel jämfört
effekterna av utgiftsnedskärningarna på enskilda hushåll med ett läge där
över huvud taget ingenting förändras. Det är naturligtvis helt orealistiskt.
I en studie utförd inom finansdepartementet av expertgruppen för studier
i offentlig ekonomi (ESO) har olika typer av anpassningsåtgärder för
att bringa ned budgetunderskottet jämförts. Den slutsats som dras i studien
är att besparingsåtgärder är de fördelningspolitiskt mest gynnsamma.
Redan på kort sikt skulle uteblivna besparingar leda till effekter på
inflation, räntor m. m. som drabbar hushållen i ungefär samma utsträckning
som besparingarna. På längre sikt skulle en sådan politik, som inte
angriper de strukturella problemen, fördjupa våra ekonomiska balansproblem
och innebära ett allvarligt hot mot välfärden.
Vi har redan konstaterat att skattehöjningar inte längre är möjliga. Men
även om så vore, måste dessa drabba den stora majoriteten av skattebetalare.
De rika är varken tillräckligt många eller tillräckligt rika för att kunna
lämna något väsentligt bidrag. Som exempel kan nämnas att om marginalskatterna
sattes till 100% för alla inkomster över 150 000 kr. så skulle
statskassan teoretiskt förstärkas med ca 1 miljard kronor. I verkligheten
skulle människor naturligtvis inte acceptera en sådan konfiskatorisk beskattning.
Liknande effekter uppnås av den nyligen införda tillfälliga
förmögenhetsskatten. Denna blir så hög att avkastningen på kapitalet i
regel inte räcker till för att betala skatten.
Vi vill alltså understryka att besparingspolitiken inte står i strid med en
rättvis fördelningspolitik utan i stället är en förutsättning för att en sådan
uthålligt skall kunna bedrivas.
Av största vikt för fördelningen av inkomster och förmögenheter är
arbetslösheten och inflationstakten. Fördelningspolitiken måste därför
Mot. 1983/84:2088
8
inriktas på att föra en långsiktig sysselsättningspolitik och på inflationsbekämpning.
Förutsättningarna för den senare har tidigare angivits. En
framgångsrik sysselsättningspolitik måste i första hand bygga på stimulans
av enskilda företag. Skattetaket sätter nämligen en bestämd gräns för
utbyggnaden av den skattefinansierade offentliga sektorn.
Fördelningspolitiska hänsyn måste tas vid utformningen av besparingspolitiken.
De förslag vi framför har också en sådan profil. Exempelvis
innebär förslaget om självrisk inom sjukförsäkringen att bara de som har
arbete drabbas, medan de arbetslösa undantas.
I vissa fall kan det föreligga en konflikt mellan fördelningspolitiska
effekter på kort och lång sikt. Åtgärder som vidtas i uttalat fördelningspolitiskt
syfte kan visserligen ge de önskade effekterna i ett mycket kort
perspektiv medan andra och oönskade effekter först uppträder på längre
sikt. Denna konflikt måste nu ägnas större uppmärksamhet. Ett exempel
är marginalskattehöjningarna under 1970-talets början. Deras syfte måste
ha varit att omfördela från ”rika” till ”fattiga”, men det är sannolikt att det
till sist var de senare som drabbades hårdast av dem till följd av effekterna
på tillväxt och inflation. Ett liknande resonemang kan förås om skattetrycket
i allmänhet. Även om skattehöjningar vidtas i de bästa avsikter att
upprätthålla eller förbättra standarden för vissa svaga grupper kan de
genom liknande mekanismer komma att slå hårt just mot dessa grupper.
Den offentliga sektorn
Vi har tidigare framhållit att ökningen av de offentliga utgifterna och det
skattetryck de dragit med sig är en viktig orsak till Sveriges ekonomiska
problem. Parallellt med att de offentliga utgifterna stigit snabbt har också
den offentliga regleringen av den privata sektorn ökat i omfattning. Detta
är en viktig orsak till att marknaderna i dag fungerar sämre än tidigare.
Denna offentliga expansion har till största delen ägt rum i politisk
enighet. Expansionen har syftat till att lösa olika samhällsproblem och att
åstadkomma en rättvis fördelning av välståndet. Det är emellertid inte
längre möjligt att samtidigt klara ambitionerna att skapa ett gott samhälle
och rädda välfärden genom fortsatt offentlig utbyggnad. En offentlig
sektor som blir så stor att människor inte är beredda att betala den blir
snart ett hot mot just dessa ambitioner.
En viktig förutsättning för varje analys av den offentliga sektorns framtida
utveckling måste vara att vi nu har nått skattetaket. Inom ramen för
detta skattetryck är det dessutom viktigt att ytterligare sänka marginalskatterna.
Det finns enligt vår uppfattning två grundläggande problem som gäller
den offentliga sektorns utveckling. Det är ett finansieringsproblem och ett
effektivitetsproblem.
Finansieringsproblemet eller snarare den finansieringsrestriktion som
Mot. 1983/84:2088
9
hänger ihop med att vi nu nått skattetaket innebär att det krävs en omfattande
omprövning av många olika offentliga utgifter. De offentliga utgifterna
uppgår till nära 70% av BNP medan skatter, avgifter och övriga
inkomster bara uppgår till ca 60 %. På ett eller annat sätt måste det resulterande
finansieringsproblemet lösas. Vi menar att detta bara kan ske
genom att ompröva utgifterna.
Själva utgiftsnivån i sig är enligt vår uppfattning också ett problem. Det
är inte rimligt att hävda att en offentlig utgiftsandel på nära 70 % är
nödvändig för att uppnå centrala välfärds- och fördelningspolitiska mål.
Det problem som hänger ihop med den bristande effektiviteten angrips
enligt vår uppfattning bäst genom ett införande av mer av konkurrens och
mindre av monopol inom den offentliga sektorns verksamhetsområden. Vi
har i en särskild motion om fri konkurrens pekat på några områden inom
den statliga sektorn där större inslag av konkurrens bör uppmuntras. Det
innebär i praktiken att existerande statligt monopol måste upplösas i flera
fall.
Även inom den kommunala sektorn bör effektiviteten kunna ökas genom
större inslag av anbudsförfarande och privata entreprenader. Vi anser
därför att det är väsentligt att privata initiativ uppmuntras inom områden
som hittills huvudsakligen förbehållits den kommunala eller statliga sektorn.
Den utformning av statsbidragen till barnomsorgen som socialdemokraterna
drivit igenom är därför enligt vår uppfattning synnerligen olycklig
och måste snarast ändras så att kommunala och privata barnstugor kan
drivas under samma förutsättningar.
Den omprövning som vi menar måste ske av organisation och finansiering
av många offentliga tjänster kommer ingalunda att innebära att dessa
inte längre skall produceras. Det behöver inte ens innebära att tjänsterna
i framtiden produceras av andra än offentliga organ. Däremot är det
nödvändigt att kostnaden för att tillhandahålla dem i större utsträckning
bärs av den som nyttjar tjänsterna. I många fall är det annars svårt att veta
om medborgarna verkligen värderar tjänsten lika högt som den resursförbrukning
som krävs för att producera den. Detta blir sannolikt än viktigare
i framtiden, eftersom utvecklingen av konsumtionsmönstret troligen innebär
en förskjutning mot fler tjänster. Finansieringen av dessa blir därmed
ett fortgående problem.
Den stora potentialen för nya finansieringsformer finns enligt vår uppfattning
inom socialförsäkringssektorn. Den parlamentariska utredning
som regeringen nu sedan ett år har aviserat angående formerna för värdesäkring
av pensionerna bör enligt vår mening utvidgas till en allmän
översyn av finansieringsformerna för fler försäkringssystem. Vi menar att
en viktig utgångspunkt för en sådan översyn måste vara att sambandet
mellan individens inkomst och förmån stärks. Det gäller t. ex. sjukförsäkringssystemet
och arbetslöshetsförsäkringssystemet. De beräkningar som
riksförsäkringsverket gjort om ATP-systemet tyder på att finansieringen av
även detta system måste ses över.
Mot. 1983/84:2088
10
Företagssektorn
En expansion inom näringslivet måste enligt folkpartiets uppfattning
bygga på marknadsekonomi och frihandel. Bara med sådana förutsättningar
kan den ekonomiska politiken och näringspolitiken bidra till resursskapande
och en innovationsvänlig samhällsmiljö.
Marknadsekonomin är för liberaler den självklara grunden för samhället.
Inget annat system ger beslutsfattarna och konsumenterna så god och
direkt information om produktions- och avsättningsmöjligheterna. Inget
annat system ger sådana signaler till var, när och hur framtida investeringar
kan ge upphov till lönsam produktion. Inget annat system ger i sin
mångfald ett sådant skydd mot felsatsningar. I en planekonomin där
ekonomiska beslut tas i administrativ ordning riskerar dessa alltid att
komma för sent, bli för stora eller på annat sätt bli ineffektiva.
De viktiga besluten om investeringar, marknader, produktionsinriktning
och liknande måste fattas i företagen. Statens uppgift skall vara att
skapa en miljö som gynnar företagsamhet och industriell tillväxt.
Av central betydelse för företagens utveckling och möjligheter till framtida
expansion är kostnadsutvecklingen. Lönerna avgörs av arbetsmarknadens
parter i fria förhandlingar men förutsättningarna härför skapas till
stor del av den allmänna ekonomiska politiken.
Vid sidan av kostnadsutvecklingen spelar tillgången på riskvilligt kapital
i företagen en viktig roll för deras utveckling. Soliditeten, andelen eget
(= riskvilligt) kapital i förhållande till det totala kapitalet, har sjunkit
kontinuerligt under de senaste årtiondena. Samtidigt har osäkerheten i
industriella satsningar ökat vilket egentligen borde motivera en starkare
soliditet än tidigare. Det egna kapitalet fungerar som ett slags buffert för
företagen vid nedgångar på grund av misslyckade satsningar eller tillfälliga
störningar. En god soliditet ökar därför företagens benägenhet att
genomföra riskfyllda investeringar och ger samtidigt de anställda en större
trygghet.
Enligt vår mening måste nytt riskvilligt kapital tillföras näringslivet
genom enskilt och frivilligt sparande. Det förutsätter bl. a. att det finns en
fungerande aktiebörs.
Vi vill i detta sammanhang också framhålla betydelsen av att småföretagen
ges rimliga arbetsvillkor. Vi föreslår i en särskild partimotion ett
antal åtgärder som vi menar måste vidtas. Samtidigt vill vi framhålla att
många problem inte kan lösas genom skapandet av olika slag av offentliga
organ. Det är snarare så att möjligheter till expansion och nyföretagande
grundläggs i attityden och generositeten gentemot företagsamheten. Vi
menar t. ex. att en inställning till småföretagarna som innebär att alla antas
vara skattesmitare tills de bevisat motsatsen är direkt negativ för företagsamhetens
utveckling.
Vi anser att de kollektiva löntagarfonderna måste avvecklas så snart som
Mot. 1983/84:2088
11
möjligt. Fonderna har ännu knappast hunnit köpa några aktier, och de har
heller inte hunnit bygga upp en administration. Riksdagen bör därför
besluta upphäva lagstiftningen om löntagarfonderna.
Hushållssektorn
Ett demokratiskt samhälle utgår i princip från att alla människor är
förnuftiga och själva kan fatta beslut som rör deras egen situation och
framtid. Den allmänna rösträtten utgår från denna värdering.
Detta bör vara en viktig utgångspunkt också för den ekonomiska politiken.
En annan utgångspunkt bör vara att människors överväganden och
beslut påverkas av vilka effekter de kan se av sitt handlande. Om det nästan
inte blir något utbyte alls av en viss arbetsinsats tvekar många att göra den.
Även om dessa utgångspunkter kan synas självklara är det inte alltid de
tillåts prägla det politiska handlandet.
Vi menar t. ex. att beskattningen i huvudsak bör vara neutral i fråga om
människors konsumtionsval. Vissa undantag finns naturligtvis, t. ex. beträffande
alkohol och tobak. Men bakom vissa punktskatter ligger ibland
en föreställning bland politiker att de enskilda människornas värderingar
är felaktiga och behöver styras. Detta gäller t. ex. punktskatten på videoapparater
och den diskuterade båtskatten. De motiveras huvudsakligen av
att riksdagsmajoriteten anser att sådana konsumtionsvaror är en ”lyx” som
bör beskattas.
Frågan kan synas vara av mindre betydelse så länge beskattningen
inskränker sig till videoapparater och båtar, men det Finns en betydande
risk att det synsätt som ligger bakom får prägla också andra förslag och
överväganden. Detta slag av konsumtionsstyrning, som inte har några
klara samhällsekonomiska motiv, bör enligt vår uppfattning avvisas. Av
detta skäl anser vi t. ex. att barnfamiljer själva är kompetenta att avgöra
hur mycket mjölk som skall konsumeras utan att staten behöver subventionera
mjölkpriset.
Hushållens inkomster kommer från i huvudsak två källor, arbete och
transfereringar. De disponibla inkomsterna torde i dag till ungefär lika
delar komma ur dessa källor. Självklart är bilden olika för olika grupper
av hushåll. Enligt vår uppfattning är det inte acceptabelt med en fortsatt
förskjutning från arbetsinkomster till transfereringsinkomster. Sambandet
mellan arbetsinsatser och olika slag av förmåner får inte luckras upp i
större utsträckning än vad som redan har skett. I stället måste Finansieringen
av transfereringarna lösas så att sambandet mellan hushållets inkomst
och förmån blir tydligare.
Väsentligt för att åstadkomma ett tydligare sådant samband är att marginalskatterna
ytterligare sänks. Vi föreslår i vår motion om skattepolitiken
att detta sker både genom att det inkomstintervall där marginalskatten är
högst 50% ytterligare utsträcks efter 1985 och genom att marginalskatte
Mot. 1983/84:2088
12
taket sänks. 1 första hand är det naturligtvis viktigt att de syften sorn låg
bakom skatteöverenskommelsen verkligen uppnås, vilket regeringens nuvarande
politik inte innebär.
Stabiliseringspolitiken
Den ekonomiska politiken måste enligt vår uppfattning främst grundas
på en långsiktigt hållbar och stabil grund för att skapa en stabil tillväxt och
välfärdsökning. Vi har tidigare ovan beskrivit vilka krav detta ställer och
hur en sådan politik måste utformas.
Samtidigt är det naturligtvis viktigt att den ekonomiska politiken sätts in
i ett kortsiktigt konjunkturperspektiv. Regeringen hänvisar i detta sammanhang
till den s. k. Rehnska modellen från början av 1950-talet. De
ekonomiska förutsättningarna för 1980-talets stabiliseringspolitik skiljer
sig emellertid väsentligt från vad som gällde i början av 1950-talet. Den
främsta skillnaden är naturligtvis att vi nu har ett mycket stort underskott
i statens finanser. Därtill kommer en allmänt sett större osäkerhet nu i
fråga om den internationella utvecklingen, vilket är en hämmande faktor
för långsiktig expansion.
Vi anser att stabiliseringspolitikens utformning bör kunna dra lärdom av
de erfarenheter som gjorts under de senaste 30 åren. En av dessa erfarenheter
gäller möjligheterna att bedriva s. k. fine-tuning inom finanspolitiken.
Prognoser för den ekonomiska utvecklingen har visar sig vara utomordentligt
svåra att göra. Osäkerheten gäller inte bara framtiden utan
också den historiska utvecklingen. Siffrorna revideras under lång tid efteråt
inte bara för enskilda komponenter utan för hela BNP. Det senaste
exemplet på detta är siffran för BNP-utvecklingen 1982, som förut ansågs
ligga på —0,7 % och nu har förändrats till + 0,6 %. Än större skillnader för
utfallet för enskilda delar av BNP har noterats.
Stabiliseringspolitiken måste därför enligt vår uppfattning utgå från den
långsiktigt lämpliga politiken, t. ex. beträffande utvecklingstakten i den
offentliga resp. privata sektorn. Konjunkturellt motiverade justeringar bör
sedan i första hand göras genom sänkningar av skatter eller arbetsmarknadspolitiska
insatser.
Konjunkturläget såsom det beskrivs av regeringen motiverar väsentligt
större strukturella ingrepp i de offentliga utgifterna än vad regeringen
föreslagit.
Regeringen säger själv att det underliggande, strukturella underskottet
i statens finanser ligger kvar på över 90 miljarder kronor. Detta anser vi
vara helt otillfredsställande i nuvarande högkonjunktur. I stället måste nu
väsentligt större åtgärder sättas in för att nedbringa detta underliggande
underskott.
I andra sammanhang förs ett resonemang om att ca hälften av underskottet
skulle vara konjunkturellt betingat och den andra hälften således
Mot. 1983/84:2088
13
strukturellt. Det betyder att ungefär hälften av underskottet skulle försvinna
vid högre tillväxt i ekonomin. Huruvida detta är riktigt eller inte kan
inte bedömas förrän i efterhand. Men det faktum att det underliggande
underskottet även i nuvarande konjunkturuppgång ligger kvar på 90 miljarder
kronor tyder på att enbart högre tillväxt inte förmår lösa de statsfinansiella
balansproblemen. Vi anser att det är anmärkningsvärt att regeringen
inte i den nu pågående konjunkturuppgången lyckas minska det
underliggande budgetunderskottet även i kronor räknat. Åtgärder måste
vidtas som nu leder till en minskning av underskottet.
Sådana åtgärder hade bort beslutas redan i fjol för att få full effekt under
högkonjunkturen. Många besparingsåtgärder måste av praktiska skäl sättas
in vid ett kalenderårsskifte. Det gäller t. ex. åtgärder som berör kommunerna
vars budgeter sammanfaller med kalenderåret. Åtgärder som nu
beslutas får därför endast begränsade effekter på budgetåret 1984/85.
Om åtgärderna skjuts upp ytterligare till en senare tidpunkt och ett
sämre konjunkturläge kommer emellertid konsekvenserna för medborgarna
att bli allvarligare, t. ex. i form av höjd arbetslöshet och minskade
möjligheter att genom offentliga transfereringar och arbetsmarknadspolitiska
insatser hålla uppe levnadsstandard och sysselsättning.
Vi vill bestämt varna för att den nedgång i den internationella konjunkturen
som kan befaras komma kring årsskiftet 1985-1986 kommer att få
mycket allvarliga återverkningar på svensk ekonomi genom den senfärdighet
som den socialdemokratiska regeringen visat. Strukturella insatser av
tillräcklig omfattning har inte vidtagits. Den uppfattning som förefaller
råda inom regeringen att budgetunderskottet till stor del — hälften eller
enligt statsministern rent av hela underskottet — är ett konjunkturproblem
är enligt vår uppfattning uttryck för en lättsinnig politik som kommer att
straffa sig i framtiden.
Folkpartiet vill inte medverka till en sådan lättsinnig politik. Vi förordar
därför en större finanspolitisk åtstramning i dagsläget. Vi föreslår besparingar
i de offentliga utgiftsprogrammen av storleksordningen 14 miljarder
kronor brutto. Effekterna på budgetåret 1984/85 blir som nämnts med
nödvändighet mindre eftersom regeringen avstått från att ta fasta på våra
tidigare framtida besparingsförslag. Effekterna på budgetåret 1984/85 av
folkpartiets alternativ kan saldomässigt uppskattas till mellan 4 och 5
miljarder kronor.
Den ekonomiska politik som regeringen föreslår lägger en betydande
börda på kreditpolitiken. Den alltför svaga finanspolitiken innebär att
budgetunderskottet måste finansieras, och helst finansieras utanför banksektorn
för att inte driva upp inflationen. Detta betyder en kraftig kreditpolitisk
åtstramning för hushållen. Regeringen förutsätter också att företagssektorn
skall svara för en stor del av budgetunderskottets finansiering.
Man räknar i finansplanen med att ca 25 miljarder kronor av underskottet
skall kunna placeras hos företagen. Detta är anmärkningsvärt mycket i en
Mot. 1983/84:2088
14
högkonjunktur, när företagen borde behöva sina likvida medel för att
finansiera en investeringsuppgång.
En stor risk i nuvarande konjunkturläge gäller avtalsrörelsen. Vi delar
regeringens uppfattning att utrymmet för lönehöjningar är mycket begränsat.
Om avtalet hamnar alltför högt kommer regeringens inflationsmål inte
att kunna förverkligas, vare sig de 4% under 1984 eller än mindre förutsatta
3 % för 1985. Det blir svårt nog även vid ett lågt avtal.
Vi har tidigare hävdat att möjligheterna för avtalsrörelsen skulle varit
avsevärt mer gynnsamma om man kunnat undvika skattehöjningar och om
skattereformen hade fullföljts enligt tidigare beslut. Denna kritik kvarstår.
Vi anser att regeringen genom sin ekonomiska politik har försvårat möjligheterna
att uppnå en varaktig sänkning av inflationstakten, och därmed en
ökning av sysselsättningen.
Regeringens budgetförslag
Det underliggande budgetunderskottet ligger som nämnts kvar på ca 92
miljarder kronor. Detta är ungefär oförändrat jämfört med innevarande
budgetår. Detta är en förbättring i förhållande till långtidsbudgeten, men
enligt vår uppfattning är den helt otillräcklig. Siffran för 1984/85 bygger
också på ett antal förutsättningar som är ganska osäkra.
Regeringen har räknat med ovanligt liten ökning av utgifterna för statsskuldräntor.
Bakom detta tycks ligga bl. a. ett antagande om sänkning av
dollarkursen och av den internationella räntenivån. I den mån dessa
antaganden inte infrias ökar utgifterna för räntor. Regeringen har också
förutsatt en övergång till statsskuldväxlar med längre löptid. Eftersom
räntan på dessa utbetalas i förskott innebär det att räntebetalningar i större
utsträckning faller på innevarande budgetår. Det är emellertid osäkert om
denna upplåningsstrategi lyckas. En annan förklaring till uppjusteringen
av årets räntebetalningar är just att det inte var möjligt att låna så långsiktigt
som även tidigare antagits.
En rad andra temporära effekter medverkar till den begränsade utvecklingen
av de offentliga utgifterna under 1984. En gäller besparingen på
pensionerna om ca 3 miljarder kronor på grund av utebliven kompensation
för devalveringens priseffekter. En upprepning av denna besparing
förutsätter ett särskilt beslut om förändring av basbeloppet. Även på
förvaltningsanslagen är devalveringens priseffekter avräknade, vilket också
ger en tillfällig utgiftsbegränsning.
En stor tillfällig minskning ligger i den förutsatta och i och för sig
välkomna minskningen av industristödet på närmare 7 miljarder kronor.
Denna minskning kan naturligtvis inte upprepas, eftersom industristödet
inte rimligen kan bli mindre än noll.
Som exempel på andra åtgärder av engångsart kan nämnas utflyttningen
av televerkets investeringar från statsbudgeten till kreditmarknaden. En
Mot. 1983/84:2088
15
sådan åtgärd ger ingen direkt samhällsekonomisk vinst, utan medför i stort
sett samma statliga anspråk på kapitalmarknaden.
Dessa tillfälligheter upprepas inte 1985. Då blir alltså kraven på besparingar
större, om regeringen vill hålla oförändrat budgetunderskott. I
själva verket kommer stora nedskärningar att krävas.
Att regeringen kan uppvisa en hygglig utveckling mellan innevarande
budgetår och nästa beror i hög grad på att årets siffror liksom siffrorna för
1982/83 blåsts upp. Under de tre år som föregick 1982/83 blev utfallet på
utgiftssidan i genomsnitt 2,5 % högre än statsbudgeten — men för budgetåret
1982/83 blev utfallet 8,5 % högre! Detta illustrerar tydligt den socialdemokratiska
taktiken.
Folkpartiets budgetförslag
Vi redovisar i det följande de förslag till besparingar som vi anser
nödvändiga. Flera av dem har vi tidigare föreslagit, och vi anser att det
skulle ha varit bättre om de hade kunnat genomföras på ett tidigare
stadium. På grund av regeringens senfärdighet har detta emellertid inte
varit möjligt.
Besparingarna uppgår till ca 14 miljarder kronor brutto på helår räknat.
För budgetåret 1984/85 blir de lägre, ca hälften, därför att vissa av dem
inte kan införas annat än vid ett årsskifte och därför bara halva effekten
infaller under nästa budgetår.
Besparingsförslag | milj. kr., helår |
Pensioner enligt basbeloppsindex | 600 |
Sjukförsäkringen | 2 000 |
Statsbidrag till arbetslöshetskassorna | 500 |
Statsbidrag till kommunerna | 4 500 |
Slopande av skattereduktion för fackföreningsavgifter | 1 300 |
Livsmedelssubventionerna | 1 050 |
Slopande av ROT-programmet | 450 |
Minskade räntebidrag, hyresrabatter | 2 000 |
Utebliven höjning av bostadsbidrag | 400 |
Höjda avgifter | 500 |
Effektivare återkrav av bidragsförskott | 290 |
Vuxenutbildningen | 90 |
Statsbidrag till kommunala vägar | 90 |
Besparing inom civilförsvaret | 100 |
Besparing inom industripolitiken | 80 |
SUMMA 13 950
Mot. 1983/84:2088
16
Vi föreslår också vissa omprioriteringar i de övriga offentliga utgifterna.
De största posterna gäller ökat stöd till barnfamiljerna, ökat anslag till
försvaret och ökat anslag till biståndet till de fattiga länderna.
Utgiftsökningar milj. kr., helår
Familjepolitiskt stöd I 000
Försvaret 500
Bistånd 450
Högskolan och studiemedel 55
Kultur 22
Miljö 38
Prisstöd till jordbruket i
norra Sverige 50
Enskilda vägar 43
Handikappade 25
Diverse mindre poster 25
SUMMA 2 200
I det samlade budgetförslaget från folkpartiet måste också hänsyn tas till
de förändringar vi föreslår i fråga om vissa skatter. Det gäller vissa skattesänkningar
som vi anser måste genomföras omedelbart. Vi har i vår
partimotion angående skattepolitiken närmare redovisat hur övriga skattehöjningar
som socialdemokraterna genomdrivit successivt måste upphävas.
Skattesänkningar milj. kr., helår
Inkomstskatten (fullt inflationsskydd och skala enl. reformen) 1 000
Skattereduktion för aktieutdelning 300
Slopad omsättningsskatt för aktiehandel 200
Slopad tillfällig förmögenhetsskatt för år 1984 *
Bibehållet FoU-avdrag i företagen *
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i småföretag 100
Slopad reaskatt på bostadsrätter *
SUMMA 1 600
Totalt sett blir således budgetsaldot på helår räknat drygt 10 miljarder
kronor lägre än i regeringens förslag. Därigenom minskar också utgifterna
för statsskuldräntor med en dryg miljard kronor, viket ytterligare förbättrar
saldot.
Till detta kommer vissa engångsåtgärder för budgetåret 1984/85, framför
allt utförsäljning och börsintroduktion av vissa statliga företag, vilket
Mot. 1983/84:2088
17
bör kunna inbringa mellan 1 och 2 miljarder kronor. Våra förslag angående
utflyttning av statliga bostadslån från statsbudgeten presenteras i en
särskild motion med anledning av regeringens förslag till ändrade former
för finansiering av bostadslån.
De olika utgifts- och skatteförslagen skall nu närmare kommenteras.
Beträffande pensionerna föreslår vi liksom tidigare att uppräkningen sker
enligt basbeloppsindex. Besparingarna inom sjukförsäkringen och för
statsbidragen till arbetslöshetskassorna är också desamma som tidigare,
som riksdagen tidigare har fattat beslut om. Minskningen av statsbidragen
till kommunerna kan ske med den metod vi tidigare föreslagit (se t. ex.
motion 1982/83:1647) som innebär att de allmänna statsbidragen till kommunerna
successivt omvandlas till ett inomkommunalt utjämningssystem.
Det större belopp som vi nu föreslår motiveras av att kommunernas
ekonomiska läge inför 1985 är avsevärt gynnsammare än förut. Med den
av oss föreslagna stramare finanspolitiken blir också inflationstakten för
1985 lägre, vilket är gynnsamt för kommunerna.
Vi har tidigare krävt att den av socialdemokraterna införda skattereduktionen
för fackföreningsavgifter skall slopas. Vi upprepar detta krav. För
att uppnå överensstämmelse med vad som gäller för arbetsgivarnas avgifter
till intresseförening anser vi att regeringen skyndsamt bör återuppta det
utredningsarbete som den tidigare regeringen påbörjade.
De generella livsmedelssubventionerna var ursprungligen avsedda som
ett stöd till barnfamiljerna. En stor del av stödet tillfaller emellertid hushåll
utan barn. Vi anser att stödet till barnfamiljerna bör utformas som ett
allmänt barnstöd och inte som en subvention till konsumtionen av vissa
varor. I den familjepolitiska motionen har vi redovisat hur detta stöd kan
utformas. Livsmedelssubventionerna kan därför minskas med 1 050 milj.
kr., varav 1 miljard kronor omfördelas direkt till barnfamiljerna och 50
milj. kr. används för ökat stöd till jordbruket i norr Sverige.
Förslagen inom bostadsområdet är desamma som vi framförde hösten
1983 och motiveras närmare i vår bostadspolitiska motion. Bostadsbidragen
är en stödform som avtrappas vid stigande inkomst och det har därför
negativa marginaleffekter för barnfamiljerna. Vi föreslår därför i stället en
annan form av stöd till barnfamiljerna i den familjepolitiska motionen.
Även förslagen om höjda avgifter är desamma som vi lade fram hösten
1983. De ligger också i linje med vår ambition att skapa en bättre överensstämmelse
mellan betalning och förmån av olika tjänster. Den besparing
vi föreslår för bidragsförskotten kan åstadkommas genom att preskriptionstiden
förlängs från två till fem år, vilket gör det möjligt att få tillbaka
ca hälften av bidragsförskotten mot nuvarande dryga tredjedelen.
Övriga mindre besparingar presenteras i motionerna på de skilda sakområdena.
Bland utgiftsökningarna har den familjepolitiska satsningen redan
nämnts. Därtill kommer att anslagen till försvaret behöver öka med unge
Mot. 1983/84:2088
18
fär en halv miljard kronor. Biståndsanslaget behöver räknas upp med 450
milj. kr. för att uppnå 1-procentsnivån, vilket vi föreslagit i vår biståndsmotion.
Övriga utgiftsökningar presenteras i särskilda motioner.
Beträffande skattesänkningarna föreslår vi liksom tidigare att det fulla
inflationsskyddet återinförs och att inkomstskatteskalan för 1985 blir den
som riksdagen tidigare fattat beslut om i samband med skattereformen. Vi
beräknar att detta innebär ca 1 miljard i lägre skatteintäkter för staten. Som
närmare beskrivs i vår skattepolitiska motion vill vi sedan gå vidare med
ytterligare marginalskattesänkningar och ytterligare sänkning av marginalskattetaket.
Vi har tidigare krävt att skattereduktionen för aktieutdelningar återinförs,
och vi upprepar detta krav i syfte att lindra dubbelbeskattningen på
aktier. Den nyligen införda omsättningsskatten på aktiehandel kommer
enligt vår uppfattning att medföra stora negativa effekter och bör slopas.
Enligt vår bedömning skulle denna skatt inte alls ge de skatteintäkter
regeringen tror, och vi har räknat budgeteffekten till 200 milj. kr.
Den nyligen införda tillfälliga förmögenhetsskatten för år 1984 bör
enligt vår mening retroaktivt avskaffas. Den innebär en sänkning av den
nedre gränsen för skattepliktig förmögenhet till 300 000 kr. och en höjning
av skattesatsen i varje skikt med 1 -procentenhet. Den slår särskilt hårt mot
människor som bor i en äldre nedamorterad fastighet och mot småföretagare
och borde enligt vår mening aldrig införts. Den måste nu upphävas.
De minskade skatteintäkter som detta medför är tillfälliga och motsvaras
mer än väl av de tillfälliga statsinkomster som kommer från utförsäljning
av statliga företag. Yrkandena i dessa skatteavseenden återfinns i vår
skattepolitiska motion.
Regeringen har aviserat en särskild proposition om forskningspolitiken,
men redan nu föreslagit att det särskilda avdraget för företagens kostnader
för forsknings- och utvecklingsarbete slopas. Vi anser att FoU-avdraget
måste behållas och att detta är ett viktigt komplement till selektivt forskningsstöd
genom STU, industrifonden m. fl. I vår motion om forskningspolitiken
med anledning av regeringens kommande förslag skall vi redovisa
vår avvägning mellan generellt och selektivt forskningsstöd. Vi tar
därför inte nu upp någon statsfinansiell kostnad för att behålla FoUavdraget.
Slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital i de mindre och medelstora
företagen är ett mycket angeläget krav som kan beräknas kosta ca 100
milj. kr.
I vår motion om bostadspolitiken föreslår vi att den nyligen införda
realisationsvinstskatten på bostadsrätter upphävs och att regeringen kommer
tillbaka med ett annat förslag som mer direkt ansluter till de regler som
finns för realisationsvinstbeskattning av fastigheter.
Mot. 1983/84:2088
19
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställs*
1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen som
redovisas i motionen,
3. att riksdagen beslutar upphäva följande lagstiftning om löntagarfonder
lag om vinstdelningsskatt,
lag om ändring i lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
lag med reglemente för allmänna pensionsfonden, och beslutar
anta det reglemente som gällde före löntagarfondsbeslutet,
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385),
lag om ändring i lagen (1979:648) om procentsatser för uttag av
avgift under åren 1980—1984 till försäkringen för tilläggspension,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av en allmän översyn av finansieringsformerna
för socialförsäkringssystemen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regelförändringar
i fråga om statsbidragen till kommunerna enligt vad som anförs
i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag i fråga om avgiftssättning
enligt vad som anförs i motionen.
Stockholm den 25 januari 1984
JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp)
JÖRGEN ULLENHAG (fp) KERSTIN EKMAN (fp)
KARL ERIK ERIKSSON (fp) BJÖRN MOLIN (fp)
* Se även motionerna 1983/84:2089 — 2092.
Övrigt om motionen
Intressenter
