Den demokratiska rättsstaten

Motion 1984/85:452 Ulf Adelsohn m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1984/85

452-453

1984/85:452

Ulf Adelsohn m. fl.

Den demokratiska rättsstaten

Moderat grundsyn

I denna motion redogörs för moderata samlingspartiets syn på dels den
utveckling som lett fram till dagens politiska situation i Sverige, dels den
enskildes ställning i samhället och andra konstitutionella frågor. Motionen
ger uttryck för den grund som moderata samlingspartiets politik vilar på.

Motionens inledande avsnitt skall ses som en introduktion till samtliga de
partimotioner som kommer att väckas under den allmänna motionsperioden.
Dessa utformas mot bakgrund av den principiella syn som här redovisas.

Vägvalet

I valet 1985 ställs två olika föreställningar om Sveriges framtid mot
varandra.

Den ena förordar en fortsättning på den alltmer kollektivistiskt präglade
politik som drivits av socialdemokraterna under de senaste decennierna. En
sådan politik innebär att en allt större del av samhällslivet direkt eller indirekt
läggs under den politiska maktens kontroll. Denna politik har, vad gäller sin
praktiska tillämpning, i allt väsentligt också stöd av vänsterpartiet kommunisterna.

Den andra förordar i stället en kraftfull politik för att frigöra olika delar av
samhällslivet från det förstelnande och byråkratiserande inflytande som den
successiva kollektiviseringen innebär. En sådan politik innebär en satsning
på att ge människor och familjer den frihet under ansvar som är förutsättningen
för ett öppet och livskraftigt samhälle. Denna föreställning om
Sveriges utveckling företräds av moderata samlingspartiet, men överensstämmer
i sina grundläggande drag väl med den politik som förordas av
folkpartiet och centerpartiet.

Bakgrund

Den politiska, ekonomiska och sociala situationen i Sverige 1985 är ett
resultat av de senaste decenniernas utveckling.

Slutet av 1960- och början av 1970-talen framstår i många hänseenden som
en brytningstid för Sverige. Betydelsefulla personskiften i politiken sammanföll
med en period av ideologisk turbulens och genomgripande förändringar
av de yttre ekonomiska betingelserna för den svenska välfärdsutvecklingen.

1 Riksdagen 1984185.3 sami. Nr 452-453

Mot. 1984/85:452

2

Ditintills hade den svenska efterkrigsutvecklingen i många hänseenden
varit harmonisk. Sverige hade undgått krigsårens förödelser och kunde
genom sin exportindustris styrka och kompetens under några decennier njuta
frukterna av en mycket snabb ekonomisk expansion. Det var möjligt att
bygga ut den offentliga välfärden samtidigt som den privata välfärden, och
därmed den samlade valfriheten för människorna, ökade.

Det var under denna period som många dödförklarade de klassiska
politisk-ideologiska motsättningarna.

I denna situation var det måhända svårt att i brytningstiden se de
förändrade villkor som Sverige ställdes inför.

Konkurrensvillkoren för den svenska exportindustrin förändrades. Västeuropa
hade åter byggt upp sin industri. De s. k. nya industriländerna i Asien
och Latinamerika började också att på allvar göra sig gällande på världsmarknaderna.
Den första oljeprischocken 1973 blev inledningen till en
djupgående världsekonomisk kris, vars effekter egentligen ännu inte övervunnits.

Dessa förändrade ekonomiska villkor innebar nya förutsättningar för den
svenska utvecklingen. En fortsatt snabb utbyggnad av den offentliga sektorn
skulle i denna situation ofelbart komma att leda till ett dramatiskt stegrat
skattetryck i förening med snabbt stigande budgetunderskott. Detta skulle
gradvis leda till att tillväxtens förutsättningar ytterligare undergrävdes,
samtidigt som samhällsutvecklingen alltmer centraliserades och byråkratiserades.

I början och mitten av 1970-talet radikaliserades den socialdemokratiska
politiken ytterligare. Det partiprogram som antogs 1975 satte förverkligandet
av vittgående offentliga ingrepp i och regleringar av det ekonomiska livet
- s. k. ekonomisk demokrati - i centrum för partiets verksamhet.

Den ekonomiska utvecklingen fram t. o. m. 1976 präglades av socialdemokraternas
strävan att snabbt öka de offentliga utgifterna. En ny näringspolitik,
nya arbetsmarknadslagar och icke minst en ekonomisk politik inriktad på
att med inhemsk efterfrågeexpansion ”överbrygga” den internationella
konjunkturnedgången ledde till en snabb och allvarlig urholkning av den
svenska ekonomins konkurrenskraft.

1976 stod socialdemokraterna redo att ta nya steg på denna väg. Nya
skattehöjningar i förening med införande av de klart socialistiskt inriktade
löntagarfonder som då stod på LO:s program hade självfallet definitivt
skjutit den svenska ekonomin ut över den avgrundens rand som redan kunde
skönjas.

De borgerliga regeringarna

Men valet 1976 bröt enpartidominansen i svensk politik. Efter 44 års
oavbruten regeringsställning fick det socialdemokratiska partiet gå i opposition.

Mot. 1984/85:452

3

I stället bildades en icke-socialistisk trepartiregering. Grundad på väljarnas
utslag i valet leddes och dominerades denna av samverkan mellan de två
mittenpartierna centern och folkpartiet.

De tre partierna var eniga om att det behövdes en kraftfull politik för att
bryta utvecklingen mot ett alltmer kollektiviserat samhälle. Förutom ett
bestämt avvisande av förslag om löntagarfonder och andra socialistiska
åtgärder präglades regeringens politik därför av ett stopp för skattehöjningar,
insatser för avbyråkratisering och ökad rättssäkerhet samt olika åtgärder
för att mera varaktigt stärka de enskilda individernas och familjernas
ställning.

På det skattepolitiska området sänktes marginalskatterna samtidigt som en
indexreglering satte stopp för inflationens kontinuerliga smyghöjning av
skatterna. Tillsammans med avskaffandet av den allmänna arbetsgivaravgiften
markerade detta en helt ny inriktning av det skattepolitiska arbetet.
Individens rätt att få behålla en rimlig del av sitt arbetes lön sattes före statens
krav på allt högre inkomster.

I fråga om avbyråkratisering och rättssäkerhet inleddes ett omfattande
arbete. Betydande delar av den byråkrati som tidigare belastat främst små
och medelstora företag sågs över och avskaffades. Den kanske på sikt
viktigaste insatsen gjordes genom att ett skydd för avgörande medborgerliga
fri- och rättigheter infördes i grundlagen.

Om dessa huvudlinjer i politiken var de tre regeringspartierna eniga.

På vissa andra områden rådde emellertid motsättningar. Ännu var inte
insikten allmän om de nya krav som måste ställas på den ekonomiska
politiken, och då främst på stark återhållsamhet i den statliga och kommunala
utgiftsutvecklingen.

Om kärnkraftens roll i den framtida elförsörjningen rådde delade bedömningar,
trots enighet om behovet av en kraftigt förstärkt satsning på att
förbättra kärnkraftens olika säkerhetsfrågor. Under dessa år blev Sverige
något av en världsledare just i kärnkraftssäkerhet.

Den första trepartiregeringen upplöstes i oktober 1978 till följd av
motsättningar i kärnkraftsfrågan. En minoritetsregering av folkpartister kom
att föra regeringsarbetet vidare inför valet 1979.

Efter valet 1979 återbildades en icke-socialistisk trepartiregering. Valet
innebar en framgång för moderata samlingspartiet, vilket medförde att dess
tyngd i regeringens arbete ökade. Valresultatet innebar emellertid att
mittenpartierna fortfarande dominerade regeringens ledning och sammansättning.

Folkomröstningen i mars 1980 löste frågan om kärnkraftens roll i svensk
energiförsörjning under de närmaste decennierna. Frågan kunde därmed
avföras från den politiska dagordningen.

Den andra trepartiregeringen ställdes inför besvärliga uppgifter på den
ekonomiska politikens område. En andra oljeprischock 1979 förde på nytt
ner den internationella ekonomin i en djup konjunktursvacka. Riktigheten i

1 * Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr 452-453

Mot. 1984/85:452

4

de varningar som förts fram inte minst från moderat sida om de strukturella
problemen i den svenska ekonomin - trots de framsteg som gjorts när det
gällt att övervinna överbryggningspolitikens kris i slutet av 1970-talet uppenbarades.

Efter folkomröstningen i mars och storkonflikten i maj 1980 inleddes
under hösten 1980 en omfattande omläggning av den ekonomiska politiken.
Syftet var att genom omfattande besparingsprogram i förening med kraftiga
skattesänkningar ge den svenska ekonomin en ny och bättre struktur.

Omläggningen av den ekonomiska politiken 1980-1981 var ett utomordentligt
ambitiöst försök att leda in den svenska ekonomiska och politiska
utvecklingen i nya banor. Den grundades på insikten om att en uthållig bas
för fortsatt välfärdstillväxt endast kunde skapas om andelen offentliga
utgifter och skatter varaktigt bringades ner till nivåer närmare dem som råder
i omvärlden.

Omläggningen skedde samtidigt som regeringens politik fördes vidare på
andra områden. Under moderat ledning togs redan 1980 de första stegen för
att förbättra det svenska försvarets möjligheter till ingripande mot främmande
ubåtar. JAS-projektet startades. I skolpolitiken fästes på nytt uppmärksamheten
på behovet av klara normer och fasta kunskaper. Markpolitiken
började läggas om till förmån för den enskildes intressen. När det gäller
prövningar av enskilda bygg- och planärenden ändrades regeringens politik
dramatiskt i positiv riktning. I socialpolitiken skedde en stark satsning på
utbyggnad av hemsjukvården. Dataintegritetsfrågorna ägnades stor uppmärksamhet.

Omläggningen av politiken kom delvis att lyckas. Inriktningen på att skära
ner ökningstakten av de offentliga utgifterna togs över av den mittenregering
som tillträdde i maj 1981. Den tvingade även den socialdemokratiska
regeringen efter oktober 1982 till att föra en delvis annan politik än man
tidigare förordat.

Moderata samlingspartiet lämnade regeringen i maj 1981 sedan de bägge
mittenpartierna övergivit den skattepolitiska överenskommelse som ingåtts i
regeringen i februari, och i stället slutit en för oss moderater oacceptabel
överenskommelse med socialdemokraterna. Efter ”den underbara natten”
fanns det, enligt vår mening, inga egentliga förutsättningar för att framgångsrikt
fortsätta den nödvändiga omläggning av den ekonomiska politiken och
skattepolitiken som inletts hösten 1980.

Mittenregeringen kom i väsentliga hänseenden att fortsätta de huvudlinjer
för politiken som dragits upp under trepartiregeringen. Skattepolitiken
förblev dock en tvistefråga mellan de tre icke-socialistiska partierna.

I dag föreligger inga avgörande meningsskiljaktigheter beträffande energipolitiken.
Folkomröstningens resultat gäller. I skattepolitiken har skett ett
betydelsefullt närmande. Synen på de långsiktiga nackdelarna av uppgörelser
med socialdemokraterna torde i dag vara långt mer samstämmig än vad
som var fallet i anslutning till ”den underbara natten”. Huvudinriktningen i

Mot. 1984/85:452

5

den ekonomiska politiken är i dag gemensam för de tre partierna.

Samtidigt visar erfarenheterna från den borgerliga regeringstiden på
nödvändigheten av att en icke-socialistisk regering för sin politik med en klar
strategi och med stark målmedvetenhet. I botten måste ligga den gemensamma
övertygelsen om att Sverige gagnas långt bättre av uppgörelser inom en
trepartikoalitions ram än av försök att etablera andra typer av politiska
konstellationer och att det som ligger i Sveriges intresse i ett längre
perspektiv också alltid måste ligga i de enskilda partiernas intresse.

Perioden 1976-1982 bröt enpartidominansen i svensk politik. Vår demokrati
förnyades och vårt öppna samhälle stärktes. Individens fri- och
rättigheter gavs ett klart grundlagsskydd. De automatiska skattehöjningarna
stoppades. Samhällsutvecklingen lades om - om än långsamt och trevande - i
riktning mot mer frihet och mindre förmynderi.

Trots problem och svårigheter var dessa år en period som gav Sverige nya
möjligheter. Under dessa år regerades Sverige bättre än vad som var fallet
såväl före-icke minst under lotteri- och Haga-epoken 1973-1976-som efter.

De svikna förväntningarnas regering

Valet 1982 ledde till bildandet av en socialdemokratisk minoritetsregering.
Valrörelsen dessförinnan präglades av den socialdemokratiska oppositionens
ovilja att öppet redovisa konsekvenserna av den politik som skulle
komma att föras. I stället skapades ett falskt intryck av att den ekonomiska
balansen skulle kunna återvinnas utan större uppoffringar. Den fundamentala
omstöpning av vårt öppna samhälle som införandet av kollektiva
löntagarfonder innebär doldes bakom falska förespeglingar om utsträckta
händer och brett samförstånd. Ett stort antal löften gavs till olika grupper.
Vissa löften ansågs viktigare än andra och kallades därför ”prioriterade”.

Den socialdemokratiska valrörelsen var en naturlig följd av den tidigare
förda oppositionspolitiken. Denna präglades av överbud, ekonomiskt lättsinne
och ensidig missnöjespropaganda. Inte några förslag från de borgerliga
regeringarna som syftade till sanering av den statliga budgeten accepterades
av socialdemokraterna. Förslag till industripolitiskt stöd till krisindustrier
ansågs konsekvent vara alltför snålt tilltagna. Den socialdemokratiska
oppositionspolitiken omsatt i verkligheten skulle ha medfört en radikal
förstärkning av obalanserna i den svenska ekonomin och en gigantisk ökning
av statens skuldbörda.

De två år som förflutit sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde
1982 har visat på allt större skillnader mellan den politik socialdemokraterna
gick till val på och den som förts i regeringsställning. Verkligheten har tvingat
socialdemokraterna att svika de löften som ställdes ut under valrörelsen.
Mest flagrant har detta varit inom det socialpolitiska området. Det främsta
löftet ansågs vara att pensionerna skulle värdesäkras. Så blev det inte.
Pensionerna räknas ännu upp endast en gång per år, avdrag gjordes för
devalveringen, den extra basbeloppshöjningen blev en engångsföreteelse.

Mot. 1984/85:452

6

Skillnaden mellan den socialdemokratiska oppositionens löfte och den
socialdemokratiska regeringens politik belöper sig för år 1984 till nästan 4
miljarder kronor. Ett annat prioriterat löfte gällde att ”upphäva beslutet om
en försämring av statens bidrag till den kommunala barnomsorgen”. Beslutet
upphävdes visserligen men ersattes av regler som även de innebar en
försämring jämfört med tidigare regler. Särskilt hårt drabbades ickekommunal
barnomsorg.

Skattetrycket har kontinuerligt skärpts. Den enskildes intressen har
ständigt trätts förnär till förmån för en ofta odefinierbar statsnytta. Storebrorssamhället
har manifesterats i en mängd nya lagar, förordningar och
föreskrifter, åtföljda av en svällande kontrollapparat. Den offentliga sektorn
breder ut sig. Statsskulden har ökat dramatiskt. Arbetslösheten har nått nya
dystra rekordsiffror. Det finns goda skäl att anta att många av de väljare som
röstade på socialdemokraterna i förra valet betraktar den regering de hjälpte
till makten som en de svikna förväntningarnas regering.

Den socialdemokratiska regeringen tillträdde i en ekonomiskt besvärlig
situation. Sedan länge inbyggda strukturella obalanser i det svenska samhället
har givit oss stora ekonomiska problem. Men svårigheterna var välkända
och doldes förvisso inte av de borgerliga partierna. Efter två år har
obalanserna förvärrats. Den regering - oavsett vilken - som blir resultatet av
1985 års val kommer att få en svår uppgift i att försöka återge Sverige en
ekonomi i balans. Ansvaret vilar tungt på den socialdemokratiska regeringen
som inte förmått ens beträda den smala väg som så småningom leder fram till
sanerade statsfinanser, bestående förbättring av internationell konkurrenskraft
för svenska företag och incitament till extra arbetsinsatser och
framtidstro hos den svenska befolkningen.

Den av socialdemokraterna omtalade s. k. tredje vägen har bestått dels av
skattehöjningar, dels av chockdevalveringen på 16 % vid regeringstillträdet.
Några förslag i avsikt att komma till rätta med de strukturella obalanserna
har inte framlagts. Detta trots att förutsättningarna härför varit goda under
rådande högkonjunktur. Den tredje vägen har snabbt visat sig vara en
återvändsgränd.

Devalveringen i kombination med den internationella konjunkturuppgången
gav regeringen en möjlighet att ta itu med de grundläggande
obalanserna i svensk ekonomi. Men högkonjunkturen blev ett andrum som
fick passera outnyttjat. Följden blir att Sverige står än sämre rustat när
kostnadsfördelen är uppäten och konjunkturen åter vänder nedåt.

Socialdemokraterna är i själva verket oförmögna att föra en politik
anpassad till dagens verklighet. De sitter fast i 1960-talets tänkande och
besitter inga lösningar på 1980-talets problem. Det ingår inte i den
socialistiska föreställningsvärlden att minska den offentliga sektorn och att
skapa utrymme för alternativ till offentlig service. Socialpolitiken blir ett
instrument för att förverkliga de socialistiska idealen, inte för att ge
människorna social omsorg. Familjepolitiken blir en väg att stärka det

Mot. 1984/85:452

7

offentligas makt, inte att stärka familjerna. En för Sverige unik situation har
uppstått där kommunisterna tillåts diktera villkor för att regeringsförslag
skall kunna passera riksdagen utan voteringsnederlag. Formella förhandlingar
som bekräftas i skrift förs mellan regeringspartiet och vpk. Sverige har
kommit att styras av en röd-röd koalition.

Myten om att en socialdemokratisk regering skulle vara särskilt lämpad att
hantera lönebildningsfrågor har krossats. Löneavtal har träffats som överstigit
det tillgängliga samhällsekonomiska utrymmet. Regeringen har visat
vägen genom att avtal först slutits för den offentliga sektorn på en alltför hög
nivå. I strid med en uttalad önskan från regeringens sida om att avtalsförhandlingarna
för hela 1985 skulle ha slutförts redan i oktober 1984 är läget på
avtalsmarknaden fortfarande mer oklart än någonsin. Trots rådande högkonjunktur
är arbetslösheten högre än vid socialdemokraternas makttillträde.
Särskilt utsatt är ungdomen. Miljarder kronor har pumpats in för s. k.
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, nästan uteslutande förlagda inom den
offentliga sektorn. Ungdomen sätts in i en terapikedja av ungdomsplatserför
16-17-åringar, ungdomslag för 18-19-åringar och specialarrangemang för
20-25-åringar i ”Örebromodeller” eller motsvarande. Den praktiska yrkesutbildningen
åsidosätts. Förslag om ny lärlingsutbildning avvisas. Få produktiva
arbetstillfällen har skapats men kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har trots högkonjunkturen varit enorma. En fortsatt socialdemokratisk
arbetsmarknadspolitik i kommande lågkonjunktur vore förödande
för Sveriges ungdom och för Sveriges ekonomi.

Under socialdemokraternas två år vid makten sedan valet 1982 har de
offentliga utgifterna fortsatt att öka. Statsskulden har ökat från 330 miljarder
kronor till 560 miljarder kronor. Detta har åstadkommits trots att regeringen
visat stor uppfinningsrikedom när det gäller att hitta på nya eller att höja
gamla skatter. Under mandatperioden har svenska folket fått en ny eller en
höjd skatt i genomsnitt var tionde dag. Skattetrycket har höjts med i det
närmaste 30 miljarder kronor, vilket nästan motsvarar statens samlade
intäkter från skatt på inkomst av fysiska personer. Socialdemokraterna har
dessutom slutgiltigt brutit mot skatteuppgörelsen den s. k. underbara natten
genom att indexuppräkningen av skatteskalorna tagits bort. Regeringens
uppfinningsrikedom när det gäller nya skatter har t.o.m. lett till att
riksskatteverket för en av skatterna påpekat att administrationskostnader
m. m. överstiger intäkterna.

Socialdemokraternas traditionella övertro på politiska och kollektiva
lösningar parat med en misstro mot den enskilda människans förmåga och
vilja att ta ett eget ansvar genomsyrar den socialdemokratiska regeringens
handlande. Det offentligas intressen sätts framför den enskildes. Rättssäkerheten
försvagas. Frihet i socialdemokratisk tappning blir en frihet för
myndigheterna och inte en frihet för människorna. Valfrihet för medborgarna
blir en valfrihet inom ramen för vad det offentliga kan erbjuda. Generella
regler ersätts av selektiva myndighetsbeslut. Godtycket riskerar att hamna i
högsätet.

Mot. 1984/85:452

8

Personer dömda till fängelse blir rutinmässigt frigivna efter halva strafftiden.
Konsumtion av narkotika är tillåten. Resurserna är inte tillräckliga för
att brott mot person eller egendomsbrott skall kunna beivras i tillfredställande
utsträckning. Samtidigt prioriteras emellertid statens intressen genom
hårdare straff mot dem som olagligt försöker undandra staten dess skatteintäkter.
Brott mot staten betraktas som allvarligare än brott mot enskilda
medborgare. Generalklausulen i skattelagstiftningen skärptes redan under
mandatperiodens första år. Den s. k. angiverilagen skall tillse att staten får
vad staten tillhör, oavsett om det är den som uppsåtligen undandragit staten
skatteintäkter som får betala eller den som anlitat personen i fråga.

Bostadsbyggandet ligger på en historiskt sett låg nivå. Löftena om nya jobb
till följd av ökat bostadsbyggande måste klinga falskt i öronen på dem som
trodde på socialdemokraternas vallöften. I stället har regeringen infört en
straffskatt på boendet, som särskilt hårt drabbar småhusboende och enskilt
fastighetsägande, samtidigt som allmännyttan ytterligare favoriseras. Fastighetsskatten
innebär också ett radikalt brott mot principen om skatt efter
bärkraft. Särskilt allvarligt är också att regeringen med kommunisternas
hjälp genomdrivit ett system som är så komplicerat att det är ogenomträngligt
för vanliga människor och vars konsekvenser inte ens regeringen kan
överblicka.

Planhushållnings- och socialiseringssträvandena är legio: fortsatt etableringskontroll
för tandläkare, Dagmarförslagets försök att socialisera hela
läkarkåren, förbud för lantbrukare att investera i nya djurstallar, möjlighet
för regeringen att tillsätta och avsätta de ordförande man finner lämpligt i
affärsbankernas styrelser, enbart fristående skolor som av regeringen anses
tillföra det allmänna skolväsendet och ”samhället” något nytt är berättigade
till statsbidrag, daghem i privat regi skall inte få verka på samma villkor som
kommunala eller kooperativt drivna daghem, osv. Företagens möjligheter
till avdrag för forsknings- och utvecklingsarbete har avskaffats. I stället kan
regeringen ge bidrag till de företag som enligt regeringen bedriver angelägen
FoU-verksamhet. Genom att dra in företagsvinster till s. k. förnyelsefonder
kan regeringen och facket bestämma vilka utbildningsinsatser som skall
göras för olika företag. Löntagarfonderna har gjort sina första aktieköp och
därmed påbörjat den största socialiseringsprocessen någonsin i svensk
historia - en process som, om den får fortgå, obönhörligen leder till att vårt
öppna och fria samhälle förkvävs och ersätts av planhushållets slutna och
konforma samhällssystem.

Den socialdemokratiska regeringspolitiken har lett till att enskilda människor
tvingats dra åt svångremmen fler hål utan att kunna skönja några
positiva framtida effekter av detta. Möjligheterna för den enskilda människan
att av egen kraft och genom extra arbetsinsatser påverka sin egen
situation har tvärtom försämrats. Svängrummet för politikerna har däremot
ökat. Den politiska sfären omfattar en allt större del av människors vardag.
Fler och fler beslut som rör den enskilde individen fattas över dennes huvud.

Mot. 1984/85:452

9

Alltmer visar att socialdemokraterna inte har några lösningar på dagens
problem. Att de är oförmögna att tänka nytt. Att Sveriges problem inte kan
lösas med mindre än att förstelnade strukturer bryts upp och systemförändringar
genomförs. Att politiker inte skall ha mer makt att bestämma över
medborgarnas vardag utan mindre. Att det krävs ett program som radikalt
skiljer sig från den socialdemokratiska politiken.

Möjligheternas samhälle

Vårt lands problem kan bara lösas av dess medborgare. Politisk omfördelning,
nya regleringar och restriktioner, ett fortsatt skärpt skattetryck och en
alltmer omfattande rundgång kommer att förvärra de grundläggande obalanserna
i det svenska samhället. I stället måste politiken inriktas på att lägga en
grund för mänskligt skapande. Det överordnade målet skall vara att stärka
den enskilde och familjen i stället för staten och politikerna. En ny
reformpolitik måste komma till stånd, där reformerna syftar till att ge
familjerna ekonomiskt oberoende, att skapa mångfald och valfrihet mellan
olika varor och tjänster och att åstadkomma en avreglering och avpolitisering
av samhället.

Om Sverige fortsätter att föra den politik som bedrivits under lång tids
socialdemokratiskt regeringsinnehav, och under den senaste mandatperioden,
kommer också underskotten och obalanserna att fortsätta prägla vårt
land. Öppenhet, initiativ och förmåga till förändring kommer att ytterligare
sättas på undantag.

Mot det kollektivistiska och mästrande samhälle som bär socialdemokraternas
signum står den politik moderata samlingspartiet företräder. Vårt mål
är möjligheternas samhälle. Det är en politik som på varje område strävar
efter att vidga medborgarnas fria val och möjligheter, i stället för att beskära
dem. En politik som förenar en stark respekt för enskilda människors frihet
och integritet med tron på det personliga ansvaret och kravet på samhällsgemenskap
är alternativet till en alltmer kollektivistisk och dogmatisk socialdemokrati.

Moderata samlingspartiet är alltid berett att söka gemensamma lösningar
på vårt lands problem. Enighet mellan demokratiska partier har ett stort
värde. Men enighet är inget självändamål. Moderata samlingspartiet kommer
aldrig att medverka till kollektivistiska och socialistiska lösningar. Det
förblir vår ambition att sträva efter nära och omfattande samarbete mellan de
partier som har en gemensam icke-socialistisk grundsyn. En bred parlamentarisk
bas innebär bättre förutsättningar för en framgångsrik regeringspolitik.
Det är en icke-socialistisk trepartisamverkan som skapar de bästa
förutsättningarna för den politik som Sverige behöver.

Det möjligheternas samhälle som vi vill skapa innebär att familjerna får
praktisk och ekonomisk möjlighet att själva välja boende, barnomsorg, skola
och sjukvård utan att diskrimineras ekonomiskt eller utsättas för pekpinnar

Mot. 1984/85:452

10

från politikerna.

Vårt lands välfärd skapas ur vår förmåga att producera effektivt och efter
marknadens önskemål. Marknadsekonomin är ett ekonomiskt system för en
effektiv produktion mätt med det enda möjliga måttet - den enskildes egna
önskemål om tillgång till varor och tjänster. Den fria marknaden måste
stärkas i Sverige. Områden som i dag omfattas av offentliga monopol måste
öppnas för företagande och nyskapande. Utvecklingen av tjänstesektorn får
inte kvävas av monopol, regleringar och politiska hinder.

Ekonomisk frihet är en förutsättning för möjligheternas samhälle. En fri
ekonomi, byggd på enskild äganderätt till produktionsmedlen, är den
främsta garanten för mångfald och ekonomisk effektivitet. Ett system som
beskär den enskildes frihet att producera kan aldrig vidga hennes frihet att
konsumera efter eget önskemål.

I en fri ekonomi ges företagen klara och entydiga spelregler, som
respekteras även av politikerna. De kollektiva löntagarfonderna skall
avskaffas för att säkra en dynamisk och öppen ekonomi. Företagens
vinstmedel används bättre av företagen själva än av politiker och fackliga
organisationer. Utvecklingen mot inlåsning av vinstmedel i politiskt kontrollerade
fonder och räntelösa konton måste brytas.

Det behövs skapas ett bättre klimat för skapandets drivkrafter. Det går
inte att skapa ett gynnsamt klimat för arbete och sparande, om arbete och
sparande bestraffas genom skattesystemets utformning. Målsättningen måste
vara att långsiktigt och varaktigt sänka skattetrycket. Insatser som sänker
marginalskatten och marginaleffekterna skall prioriteras. Moderata samlingspartiet
har därför lagt förslag om en skattereform, som efter tre år
innebär att flertalet heltidsarbetande har en marginalskatt på högst 40 %
med 70 % för de högsta inkomsterna.

En skattereform är också den viktigaste insatsen för att göra familjerna
ekonomiskt självständiga. Vanliga familjer skall kunna försörja sig på sin
egen lön, när skatten är betald. Rundgången, som höjer familjernas
skatteutgifter för att öka deras bidragsinkomster, och som i slutändan endast
försämrar familjernas handlingsfrihet och standard, måste brytas. Familjer
som inte är ekonomiskt självständiga blir svagare familjer och därmed
familjer som är sämre rustade att ge barnen en trygg och stabil uppväxtmiljö.

Skatten skall ta hänsyn till försörjningsbördan. Det system med barnavdrag
som förordas av moderata samlingspartiet tillgodoser detta krav.
Familjepolitiken skall ge familjerna valfrihet och valmöjligheter. Ökad
valfrihet innebär ökat självbestämmande för familjerna och lägre kostnader
för stat och kommun. Inga centrala regleringar och påbud kan fördela
knappa tillgångar för barnomsorgen bättre än den fördelning som sker
genom familjernas fria val. Inga politiska församlingar kan avgöra barnens
bästa bättre än de enskilda familjerna. Olika former av barnomsorg måste
tillåtas verka på lika villkor.

Familjernas möjligheter att fritt välja hur de skall bo skall stärkas. Det

Mot. 1984/85:452

11

måste skapas en större mångfald såväl mellan olika typer av bostäder som
mellan olika upplåtelseformer. Det måste bli lättare att äga sitt hem. Många
vill äga sin bostad. Det vi själva äger kan vi också påverka och ta ansvar för.
Samtidigt befrias stat och kommun från stora kostnader i form av subventioner
och hämmande byråkrati.

Moderat socialpolitik ger utrymme för personligt ansvar. Det viktigaste
sociala skyddsnätet är det som bygger på enskilda människors ansvar och
initiativ. Det offentligas insatser för att skapa grundtrygghet skall vara ett
komplement till den enskildes ansvar, inte tvärtom. Frivilliga insatser,
idealism och enskilda initiativ måste uppmuntras, och insatser sättas in där de
bäst behövs.

I möjligheternas samhälle finns ett utbildningssystem som sätter kunskaper
i högsätet. Goda och användbara kunskaper är den enskildes viktigaste
tillgång i livets olika skeden. Vår generation har ett ansvar att förvalta de
kunskaper och erfarenheter som tidigare generationer kan förmedla. Men vi
har också ett ansvar att föra de kunskaperna vidare och se till att nästa
generation blir den dittills bäst utbildade. Kunskaper skall mätas. Den
kravlösa skolan är den största otjänst vi kan göra våra barn.

Skolan skall inte bara förmedla användbara kunskaper och färdigheter,
utan också viktiga normer och ideal.

Genom ett system med lärlingsutbildning ges de unga yrkeskunskaper och
kontakt med arbetslivet, vilket förbättrar deras möjligheter till arbete efter
utbildningen.

Möjligheternas samhälle är ett rättssamhälle. Lagstiftningen och rättssamhällets
främsta uppgift är att garantera den enskildes säkerhet och integritet,
inte att underlätta myndigheternas arbete och administrativa rutiner. Den
enskildes möjlighet att hävda sin rätt måste gå före statens ständiga strävan
att utvidga sina befogenheter.

Brott mot staten får inte bedömas allvarligare än motsvarande brott mot
enskilda. Det är snarast viktigare att staten värnar den enskildes rätt,
eftersom den enskilde i en konflikt med staten alltid är den svagare parten.

Principen att var och en skall betraktas som oskyldig tills motsatsen är
bevisad skall gälla lika orubbligt när det misstänkta brottet drabbar det
offentliga. Lagstiftning som generalklausulen mot skatteflykt, bevissäkringslagen
och den s.k. angiverilagen, som riskerar att leda till godtycke och
rättslöshet, måste ändras. Förslag om omvänd bevisbörda till den enskildes
nackdel måste avvisas.

Kontroll och förhör av enskilda medborgare skall grundas på misstanke
om brott. Enskilda medborgare och företag skall inte behöva bevisa sin
oskuld för att inte på förhand bli behandlade som brottslingar.

Respekten för den enskildes integritet måste stärkas. Kollektivanslutningen
av fackliga medlemmar till ett politiskt parti är ett övergrepp mot den
enskildes integritet. Riksdagens upprepade uttalanden mot kollektivanslutningen
har inte respekterats. Organisationsklausuler i kollektivavtal gör

Mot. 1984/85:452

12

fackligt medlemskap i praktiken obligatoriskt på många arbetsplatser.
Medlemskap i politiskt parti eller facklig organisation skall nås genom ett fritt
och självständigt beslut av den enskilde. Det är endast den principen som är
fullt förenlig med den respekt för den enskilde som en levande demokrati
skall bygga på. Den negativa föreningsrätten måste säkras i lag och
kollektivanslutning till politiska partier måste förbjudas.

Kontroll av medborgare som bygger på datasamkörningar måste avvisas.
Användning av personnummer, som underlättar datasamkörningar av
personregister, skall begränsas.

Det grundlagsskydd för vissa viktiga fri- och rättigheter som infördes av
den borgerliga majoriteten innebar en viktig framgång i arbetet för att stärka
den enskildes rätt. Det arbetet måste nu återupptas.

Den enskilde och samhället

Den enskilda människans möjligheter att hävda sig gentemot en allt
starkare statsmakt har alltmer försvårats under senare år. I och med att det
offentliga i dag griper in och bestämmer på allt fler områden som tidigare låg
inom den enskildes revir har kraven på att skydda hans integritet och
möjligheter att bestämma över sitt liv ökat.

Dessa frågor har hittills inte fått den uppmärksamhet inom författningsdebatten
som de förtjänar. Det är emellertid viktigt att arbetet på det
konstitutionella området inriktas på att skydda och utveckla den enskildes
frihet.

Moderata samlingspartiet verkar för ett samhälle där individen har reella
möjligheter att hävda sina intressen mot den offentliga makten. Den
utveckling som lett till att människorna i växande utsträckning tvingas
underordna sig statsnyttan måste brytas.

Författningsdebatten i Sverige har länge kretsat kring mer traditionella
konstitutionella tvistefrågor såsom mandatperiodernas längd, skilda eller
gemensamma valdagar etc. I betydligt mindre utsträckning - ibland ej alls har
uppmärksamhet ägnats åt individens roll och behovet av att skydda också
minoriteters rätt.

Folkstyrelsekommittén

En rad försök under 1970- och 1980-talen att nå enighet om en förändring
av den svenska grundlagen på just dessa områden har misslyckats. F. n.
arbetar folkstyrelsekommittén med problemet.

Moderata samlingspartiets uppfattning är klar. En förlängning av de
nuvarande mandatperioderna till fyra år skall ske. Detta förutsätter emellertid
skilda valdagar för riks- och kommunalval. Härigenom garanteras
väljaren möjlighet att göra sin stämma hörd i val under den utsträckta
mandatperioden.

Mot. 1984/85:452

13

Genom en sådan reform minskas kommunalvalens beroende av rikspolitiken.
De kommunala frågorna ges en starkare ställning.

Stärk riksdagens ställning och reformera riksdagsarbetet

Riksdagens ställning har i olika avseenden försvagats. Vid majoritetsregeringar
har möjligheterna för oppositionen att direkt påverka varit begränsade,
då den svenska författningen i praktiken saknar minoritetsskydd.

Bl. a. massmedias allt snabbare förmedling och behandling av nyheter har
lett till att riksdagens betydelse som ett nationellt debattforum har minskat.
Riksdagsdebatterna har oftast kommit för sent och varit så utformade att de
haft svårt att få genomslagskraft.

En reformering av riksdagsarbetet framstår som alltmer angelägen.
Snabbheten att genomföra debatter i dagsaktuella frågor måste öka.

Andra åtgärder är att minska antalet riksdagsledamöter för att göra
riksdagsarbetet mer hanterligt och effektivt. Offentliga utskottsutfrågningar
skulle vidare öka intresset för riksdagen.

Förbättrat minoritetsskydd

Många länders författningar innehåller olika former av skydd för den
politiska minoriteten. Det kan t. ex. gälla krav på kvalificerad majoritet för
att avgöra vissa typer av frågor eller möjligheter för minoriteten att skjuta en
fråga framåt i tiden innan slutligt ställningstagande sker. Vanligt är också att
en minoritet kan genomdriva att ett ärende bereds på särskilt sätt.

Den svenska riksdagen har få bestämmelser om minoritetsskydd. Möjlighet
finns dock för en minoritet i ett utskott att få ett ärende lagrådsbehandlat.
Denna rätt har emellertid flerfaldiga gånger under senare tid på ett
godtyckligt sätt satts åt sidan av majoriteten. Det finns mot denna bakgrund
anledning för folkstyrelsekommittén att se över bestämmelserna vad gäller
lagrådsremiss så att minoritetens rätt skyddas effektivare än vid nuvarande
ordning.

Riksdagsordningen bör emellertid också kompletteras med andra former
av minoritetsskydd. Exempel på detta är att en minoritet ges rätten att skjuta
en frågas avgörande framåt i tiden. För beslut i vissa frågor kan föreskrivas
att kvalificerad majoritet erfordras. Frågan om minoritetsskydd finns med i
direktiven till folkstyrelsekommittén. Vi utgår från att denna utarbetar
konkreta förslag som är ägnade att stärka minoritetsskyddet i författningen.

En annan möjlighet i detta avseende erbjuder folkomröstningar. Som ett
komplement till den parlamentariska demokratin har folkomröstningarna ett
stort värde. En minoritet i riksdagen bör ges rätt att begära folkomröstning.
En sådan rätt finns i dag bara vad avser grundlagsfrågor men bör utsträckas
till frågor som rör den enskildes fri- och rättigheter. Folkstyrelsekommittén
bör närmare utreda hur en avgränsning kan ske.

Mot. 1984/85:452

14

F örfa 11 ningsdomstol

Sverige saknar författningsdomstol. Däremot finns i den svenska författningen
inskriven s. k. lagprövningsrätt, dvs. rätt för domstolar att ta ställning
till lagars och författningars förenlighet med grundlagen.

En författningsdomstols främsta uppgift skulle vara att säkerställa att
regeringsformens fri- och rättigheter verkligen efterlevs av de politiska
organen och av förvaltningen. Härigenom skulle en författningsdomstol bli
ett skydd för den enskilde mot samhället.

Frågan om en författningsdomstol har inte varit föremål för någon större
debatt i Sverige. Utvecklingen mot en allt starkare statsmakt, verksam på allt
fler områden och ett minskat intresse att se till minoritetens rätt i skilda
sammanhang gör emellertid att frågan om inrättande av en författningsdomstol
har fått stor aktualitet. I lämpligt sammanhang bör frågan om inrättande
och eventuell utformning av en sådan göras till föremål för en noggrann
utredning.

Sverige och Europadomstolen

På senare år har Sverige fällts i flera uppmärksammade mål i Europadomstolen
i Strasbourg. Det gäller bl. a. för brott mot egendomsskyddet och för
alltför långa anhållandetider. Därutöver har Sverige fällts för brott mot den
rättsordning som stadgas i Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna. I denna stadgas bl. a. att den enskilde skall ha rätt att få sin sak
prövad av domstol eller domstolsliknande organ.

Vidare har Sverige tvingats ingå förlikning i flera fall för att undvika att
formellt fällas av domstolen. I något fall har ändringar gjorts i svensk
lagstiftning för att förekomma ett fällande utslag i Strasbourg.

Antalet fall som av svenska medborgare har förts till kommissionen och
domstolen i Strasbourg har ökat starkt under senare tid. Det finns anledning
att från svensk sida följa utvecklingen med största uppmärksamhet och vidta
åtgärder för att undvika att fler fällande domar blir verklighet.

Detta förutsätter att en genomgång görs av svensk lagstiftning för att
undersöka om den verkligen står i överensstämmelse med konventionen om
de mänskliga rättigheterna. Krav på att så sker har flerfaldiga gånger
framförts i riksdagen av moderata samlingspartiet men avvisats.

Vi upprepar nu kravet på en genomgång. Sverige riskerar i annat fall fler
fällande domar. Det borde vara självklart att Sverige - utomlands känt för att
ofta kritisera andra stater vad gäller mänskliga rättigheter - vidtar snabba
åtgärder för att se till att den egna lagstiftningen uppfyller konventionens
krav på ett fullgott skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna.

Mot. 1984/85:452

15

Rättighetsskyddet i grundlagen

Trots vissa förbättringar under senare tid har den svenska grundlagen
fortfarande stora brister vad gäller skyddet för vissa fri- och rättigheter. Det
gäller så viktiga områden som egendomsskyddet, närings- och yrkesfriheten.

Moderata samlingspartiet har under en följd av år krävt att skyddet på
dessa områden skall förstärkas och ges en plats i grundlagen. Vi upprepar
detta krav. Utvecklingen har gått mot allt större svårigheter för den enskilde
att utöva näring och yrke. Såväl formella som reella hinder finns och nya
tillkommer i snabb takt. Den enskilde blir alltmer utlämnad åt samhällets
godtycke.

Rätten till personlig egendom och skydd för denna är grundläggande i alla
västerländska demokratier. Detta skyddas icke på ett fullgott sätt av den
svenska grundlagen. Som tidigare visats har också Sverige nyligen fällts av
Europadomstolen för brott mot just egendomsskyddet.

Det är viktigt att egendomsskyddet stärks i grundlagen. Ett sådant skydd
måste ta sikte på att ge egendomsrätten inte bara ett formellt och principiellt
skydd utan också att reellt säkerställa den.

Den ökade datoriseringen av samhället understryker ytterligare behovet
av rätten till ett fullgott skydd för den personliga integriteten. Dataskyddet
bör därför skrivas in i regeringsformen.

JO-ämbetet och ämbetsansvaret

Sverige var först i världen med att införa ett ombudsmannasystem till
skydd för enskilda medborgare gentemot övergrepp från den offentliga
makten. Detta system finns i dag i ett stort antal länder, delvis efter svensk
modell.

Den enskildes rättssäkerhet förutsätter ett effektivt JO-ämbete. JO:s
möjligheter att ingripa har begränsats genom avskaffandet av ämbetsansvaret
1975. Antalet åtal från JO:s sida har minskat drastiskt till några få per år.

Det har hävdats att JO:s främjande av rättssäkerheten i första hand bör ta
sig uttryck i de uttalanden som görs av JO. Dessa skall vara så utformade och
förenade med en sådan tyngd att de leder till efterrättelse utan att de förenas
med åtal eller liknande åtgärder.

Det är tveksamt om detta verkligen varit fallet under senare år. Det finns
mot denna bakgrund anledning att på olika sätt stärka JO:s ställning. Inte
minst bör detta ske genom att hans sanktionsmöjligheter görs effektivare.

Ett led i denna strävan är att ämbetsansvaret återinförs. Vi förordar att så
snarast sker.

Beträffande JO:s ställning och ämbetets utformning i övrigt pågår f. n. en
särskild utredning som beräknas avsluta sitt arbete under innevarande år. I
avvaktan på dess slutsatser och rekommendationer avstår vi från att nu lägga
fram konkreta förslag till reformer. Vi utgår från att JO-utredningen lägger

Mot. 1984/85:452

16

fram förslag som leder till att ämbetets effektivitet och sanktionsmöjligheter
stärks.

Medborgarna och myndigheterna

Antalet lagar och föreskrifter har under senare år ökat i allt snabbare takt,
samtidigt som de ofta blivit alltmer komplicerade och svåra att förstå. Detta
placerar den enskilda människan i ett underläge gentemot myndigheterna.
En viktig strävan från rättssäkerhetssynpunkt måste därför vara att verka för
en utveckling som gör att relationerna mellan medborgare och myndigheter
sker utifrån likvärdiga förutsättningar.

Det kan starkt ifrågasättas om det nuvarande stora antalet lagar med ofta
detaljerade föreskrifter på de mest skilda områden är nödvändiga. Ett brett
upplagt arbete måste igångsättas för att mönstra ut eller förenkla lagar som är
onödiga eller leder till icke godtagbara inskränkningar i den enskildes rätt.

Ett led i strävan mot bättre möjligheter för den enskilde att hävda sin rätt
mot samhället är att likformighet införs vad gäller de tidsfrister som gäller vid
myndighetsinfordrande av olika uppgifter från den enskilde. En översyn bör
ske av de olika tidsgränser som i dag finns. Därvid bör målsättningen vara att
samma krav i princip skall ställas på myndigheterna som på den enskilde vad
gäller lämnande av uppgifter, besked i olika frågor etc.

Det är viktigt att ansvar kan utkrävas av tjänstemän i offentlig tjänst. Som
nämnts tidigare anser vi att ämbetsansvaret skall återinföras.

Ett problem som blivit akut under senare år är ansvaret för de uppgifter
som registreras i dataregister av skilda slag. Felaktigheter härvidlag kan ofta
leda till avsevärda problem för den enskilde som drabbas av felen.
Svårigheterna att snabbt få rättelse och utkräva ansvar av den som är skyldig
är betydande. Möjligheterna att få skadestånd för den som drabbats av
lidande för felaktiga åtgärder från myndighets sida är ytterst begränsade.

Klara regler måste skapas för hur datoriserade personregister skall föras
och hur ansvar och skadestånd skall kunna utkrävas av den som drabbats av
registreringsfel.

Datatekniken har inneburit att den enskildes integritet beskurits med
hänvisning till samhällets krav på effektivitet i sin hantering av känsliga
personuppgifter. Moderata samlingspartiet kan aldrig acceptera att samhälleliga
effektivitetskrav tillåts vara utgångspunkten för åtgärder på integritetsskyddsområdet.
Det är tvärtom så att den enskildes krav på integritet och
sekretess måste vara styrande för lagstiftningen och myndigheternas praktiska
hantering av olika dataregister.

Ett typexempel på vilka följder datatekniken kan få är skatteområdet. Den
nya sekretesslagen syftade bl. a. till att undanröja oklarheter rörande
sekretessen i rådande lagstiftning härvidlag.

I själva verket har emellertid en allvarlig förändring skett i och med att
beslutsmotivering om avvikelse från inlämnad självdeklaration i praxis blivit

Mot. 1984/85:452

17

offentlig. Denna kan innehålla för den enskilde känsliga uppgifter om hans
ekonomi och personliga levnadsförhållanden. Röjandet av sådan information
kan i vissa fall vålla allvarlig skada. Inför risken att integriteten inte är
säkert skyddad kan det också befaras att deklaranterna underlåter att lämna
för korrekt taxering nödvändiga uppgifter.

Frågan om effektiv sekretess vad gäller taxeringen i första instans har
nyligen behandlats av konstitutionsutskottet. Utskottets majoritet ville inte
medverka till att klarlägganden gjordes så att den ursprungliga sekretessgraden
återställdes.

Det är viktigt att så sker. Vi föreslår därför att 9 kap. 1 § i sekretesslagen
ändras så att skattesekretessen i första instans, i de avseenden som här har
berörts, görs absolut.

MBL inom regeringskansliet

Sedan 1976 föreligger ett avtal mellan staten och vissa personalorganisationer
om tillämpning av MBL-lagstiftningen inom regeringskansliet. Internationellt
är detta unikt. Genom att MBL-förhandling sker om vissa regeringsförslag
ges de aktuella personalorganisationerna möjligheter att påverka
politiska beslut i en särskild ordning.

Det har visserligen sedan avtalet kom till skett en begränsning av de
ärenden som på detta sätt MBL-förhandlas. Strävan har varit att undvika
formell MBL-förhandling av utpräglat politiska ärenden.

Någon klar gränsdragning är emellertid knappast möjlig att göra. Oenighet
har också rått om klassificeringen av vissa ärenden med bl. a. behandling i
arbetsdomstolen som följd.

Det är inte rimligt att en MBL-behandling sker av regeringens propositioner
till riksdagen och andra regeringsbeslut. Riksdagens konstitutionsutskott
har under senare år granskat utvecklingen på området och kommit fram till
att en ytterligare begränsning av tillämpningen av MBL inom regeringskansliet
bör ske.

Det enda rimliga är emellertid att helt avskaffa MBL vad gäller regeringsbeslut.
Vi förordar att så sker och att det nu gällande avtalet sägs upp. I
samband härmed bör ändringar ske i nuvarande MBL-lagstiftning så att det
klart framgår att MBL icke skall tillämpas vid beredningen av regeringsförslag.

Hemställan

I motionen har lagts förslag som medför lagändringar. Det bör ankomma
på utskottet att utforma erforderliga sådana ändringar.

Med hänvisning till vad som anförts i denna motion hemställs

1. att riksdagen beslutar att uttala att fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,

Mot. 1984/85:452

18

2. att riksdagen beslutar att uttala sig för att minoritetsskyddet i
regeringsformen och riksdagsordningen skall stärkas,

3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
att frågan om införandet av en författningsdomstol bör utredas,

4. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning
i avsikt att bringa den i överensstämmelse med de krav som
Sveriges anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna medför,

5. att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om förslag till
grundlagsskyddad egendomsrätt samt närings- och yrkesfrihet i
enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om grundlagsfäst dataskydd,

7. att riksdagen beslutar att i lag förbjuda kollektivanslutning till
politiskt parti,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om återinförande av ämbetsansvaret,

9. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om en genomgång av lagstiftningen i
syfte att utmönstra onödiga lagar,

10. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om en översyn av de tidsgränser som
myndigheter kan ålägga den enskilde för infordrande av uppgifter
etc. i syfte att öka den enskildes möjligheter att hävda sin rätt mot
det allmänna,

11. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om en översyn av reglerna för
ansvarighet vid förande av dataregister,

12. att riksdagen beslutar att skattesekretessen i första instans skall
vara absolut vid beslut om avvikelse från självdeklaration.

Stockholm den 15 januari 1985
ULF ADELSOHN (m)

INGEGERD TROEDSSON (m) LARS TOBISSON (m)

PER-OLOF STRINDBERG (m) PER PETERSSON (m)

ANDERS BJÖRCK (m) CARL BILDT (m)

NILS CARLSHAMRE (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m)

ROLF DAHLBERG (m) ROLF CLARKSON (m)

L. ARNE ANDERSSON (m) INGRID SUNDBERG (m)
i Ljung