De statliga datasystemen
Motion 1981/82:179 Kerstin Anér
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
16
Motion
1981/82:179
Kerstin Anér
De statliga datasystemen
Skydd mot maktmissbruk i datavärlden betyder ju att lagstiftaren fastslår
och genomdriver de villkor under vilka samhällets databehandling kan
upplevas som godtagbar av medborgarna. Det är en mycket praktisk
definition av dataskydd, som undviker alla filosofiska definitioner. Och det
är bra, för vad som är godtagbart i den här meningen måste alltid vara ett
politiskt beslut, dvs. en kompromiss mellan många olika intressen.
Nu brukar man ofta säga att felet med databehandlingen är att
människorna förvandlas till föremål, som sen behandlas maskinellt en
objektivering, som är ovärdig människan. Men vi måste alltid i ett samhälle i
viss mån behandla varandra som objekt, antingen vi ger varandra socialvård
eller tar ut skatt av varandra. Vi kan inte beakta varandras odödliga själar i
varje sådan transaktion, och det behövs inte heller. Det viktiga är att den
enskilde som blir behandlad inte berövas rätten att påverka det sätt på vilket
han förvandlas till ett ting och att han själv får lov att på sina egna villkor
lämna de upplysningar som bidrar till att utforma andras eller myndigheternas
bilder av honom.
Man kan säga att dataskyddets huvuduppgift är att förhindra ett
samhällstillstånd, där medborgaren inte kan veta, vem som vet vad om
honom och för vilket ändamål. Frihet i datasamhället är i en viss mening
detsamma som att medborgaren kan veta säkert i förväg, vilka effekterna blir
av de dataspår han lämnar efter sig under hela sitt liv. Det är ju det som
karakteriserar en rättsstat: att myndigheterna inte får göra vad som helst med
vilka medel som helst och att det finns kontroll på hur de gör det.
Alltså: den makt över sig själv, som medborgaren är tvungen lämna ifrån
sig till andra genom att lämna ut upplysningar eller medge att de lämnas
vidare, den makten borde han alltid få behålla en viss del av. Den bör
naturligtvis bestå i att han får kontrollera om det som står om honom, är sant;
men han måste också få kontrollera vem som vet det och för vilket
ändamål.
Den som har möjlighet att samla på sig mer information än andra, får alltså
ett övertag över dem. Så har det förstås alltid varit - det nya är som vanligt
skalan. Men skalan gör fenomenen, och datom har ändrat informationens
omfång och tillgänglighet på ett sätt som liknar vad som hände, när Venedigs
bankirer under högmedeltiden uppfann växeln och därmed gjorde kapitalet
flytande på ett revolutionerande sätt. Eller när ångmaskinen gjorde det
möjligt att dra nytta av människors arbetskraft i fantastiskt ökad omfattning
och därmed ändra på hela deras levnadsförhållande - på gott och ont.
Mot. 1981/82:179
17
Medborgarnas ökade känslighet inför vissa informationsprocesser i stat
och samhälle kommer inte av en slump. Den beror till stor del på
ansträngningarna att sätta in den moderna informationsteknologin på alla
områden, men den måste också ses i samband med en ny uppfattning av vad
statsförvaltningen egentligen har för uppgifter.
Den moderna välfärdsstaten inskränker sig inte längre till att reagera på
inre och yttre störningar utan vill i stället själv gestalta de konkreta
förhållandena genom att förutse, planera och ingripa. Till detta ändamål
använder den - om också hittills med växlande framgång - tillvägagångssätt
som är vanliga inom näringslivet: planerings-, prognos- och simuleringstekniker,
tillsammans med nya management-metoder, är viktiga grundvalar för
denna del av statens maktutövning.
En högt utvecklad informationsteknologi är en nödvändig, om också inte
tillräcklig, förutsättning för att effektivt sköta dessa strategier. Prognos och
simulering av medborgarnas framtida handlingar förutsätter nämligen
kännedom om deras nuvarande uppförande. Till detta behövs information
från alla områden. Den planerade och omhändertagne medborgaren är alltså
till en början den iakttagne och utspejade medborgaren.
Han får allt färre chanser att själv direkt tala med den som skall hantera
hans öden. Man frågar honom inte själv - man ser efter i databanken. Han
kommer inte fram till den myndighet han skall ha att göra med utan till ett
specialiserat dataorgan. Han vet inte vad uppgifterna, som han lämnar, skall
användas till, och i vilka sammanhang de kommer att dyka upp. Hans data
behandlas utan hans egen medverkan, och han blir i stor utsträckning
ignorerad - till förmån för sin egen dataskugga, som har desto större
verklighet i myndigheternas ögon.
Slutligen: den yttersta rubbningen av maktbalansen, som datorerna kan
tänkas medföra, är den som gäller datakvaliteten. Risken finns att det som
kommer ut ur datorerna betraktas som sant och verkligt i en mera upphöjd
mening än vanliga jordiska fakta. Det har i varje fall visat sig svårt för svenska
medborgare att bevisa för datorn, att de inte var döda, trots att de själva fann
faktum vara ganska belysande. Det finns en tendens på en hel del områden
att låta dataskuggan, dvs. datorns bild av en människa eller annan företeelse i
sinnevärlden, ta över och räknas som mera relevant för beslutsfattarna:
Risken är inte alldeles gripen ur luften.
Om dessa krav skall kunna tillgodoses, måste en rad praktiska åtgärder
vidtas, och jag vill här speciellt visa på hur det bör gå till, inte bara ur
administrationens synvinkel men ur de anställdas och - särskilt viktigt! - ur
kundernas. Man bör kunna se i vilken mån allmänheten som betjänas av
verken (resp. avkrävs uppgifter etc.) fått det lättare eller besvärligare tack
vare datarutinerna. Har blanketterna blivit fler och krångligare eller
tvärtom? Begär man att kunderna skall lära sig särskilda uttryck och koder
för att lämna uppgifter som skall sättas på dator? Har verket flyttat över
arbete från sin egen sida (den betalda) till allmänhetens (den obetalda?).
Mot. 1981/82:179
18
Hur ser rutinerna för rättelser av fel ut? Hur snabbt och effektivt fungerar
de - dels tekniskt, dels administrativt? Hur många gånger per år har det
inkommit klagomål på felaktigheter i datorns uppgifter och hur fort har de i
medeltal blivit behandlade?
Vilka samkörningar mellan olika register förekommer, dels rutinmässigt,
dels tillfälligt?
Vilka nya projekt är på gång under den relevanta tiden, och vem i dessa
projekt tar till vara allmänhetens intressen (som ovan)? Vilken person skall
man vända sig till för att få upplysningar om detta? Finns det något organ
inom projektgruppen som särskilt har till uppgift att beakta allmänhetens
intressen?
Om myndigheten använder mjukdata, vilka åtgärder finns vidtagna för att
se till att de inte missbrukas och att deras kvaliteten kontrolleras?
En sak som bör finnas vid varje system är en kort sammanfattning av vad
datainspektionen har sagt om det, antingen DI måste ge sitt tillstånd eller
bara har tillfrågats om sina synpunkter. DI:s diskussioner av systemens
egenskaper är ofta en bra pedagogisk utgångspunkt för den som skall
beskriva dem från allmänhetens synpunkt.
Sårbarhetsfrågoma måste också ha stor tyngd. Vad finns det för
reservkapacitet, vem är ansvarig för säkerheten, vilka decentraliseringsåtgärder
o. d. är under debatt eller utveckling?
Det är alltså exempel på sådant som allmänheten behöver veta i en
verksamhetsberättelse. De anställda har fler och mer långtgående krav som
deras fackliga företrädare bör ha möjlighet att bevaka. Myndigheterna har
dock en självklar plikt att inte sätta personal i den situationen att de får ta
emot obehag från allmänheten för fel som de inte själva kan rätta till.
Rutinerna för felrättning bör även av denna anledning vara väl genomtänkta,
väl kända och väl inövade.
Det är också viktigt för både personal och allmänhet att man noggrant
redogör för de åtgärder som hindrar datapersonalen att få inblick i känsliga
data som inte angår dem i tjänsten, samt vilka koder för tystnadsplikt och
sekretess som råder. Även uppgifter om skydd för den som lämnar uppgifter
till pressen bör finnas.
Allmänheten skall också veta hur och på vilka villkor den kan ta del av
offentliga uppgifter som finns på data och inte lämpligen kan ställas till
förfogande i annan form. Särskilt viktigt är att få veta var det finns register
över olika sorters handlingar och hur man söker i dem, resp. får hjälp att söka
i dem om det måste ske via en terminal.
För att medborgarnas krav på de statliga datasystemen enligt ovanstående,
och antagligen även många andra synpunkter, skall kunna beaktas effektivt
och i god tid, måste statskontoret och/eller andra myndigheter med ansvar
för dessa system få dessa krav uttryckligen formulerade för sig.
Statskontoret har ett ansvar för att se till att myndigheternas ADBhantering
inte bara blir rationell och effektiv från myndigheternas synpunkt
Mot. 1981/82:179
19
utan också medför lättnader och ökad bekvämlighet för de människor
myndigheten har att betjäna. Det är vidare statskontorets uppgift att se till att
de föreskrifter som finns om allmänhetens rätt till insyn i offentliga data med
minsta möjliga tidsutdräkt implementeras såväl i existerande som i planerade
ADB-system.
Med hänvisning till ovanstående hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts rörande kraven på den offentliga redovisningen
av förhållanden som rör de statliga datasystemen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om statskontorets arbetsuppgifter.
Stockholm den 12 januari 1982
KERSTIN ANÉR (fp)
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.