De fjällnära skogarna
Motion 1985/86:Jo314 Martin Olsson och Karin Israelsson (c)
Motion till riksdagen
1985/86: Jo314
Martin Olsson och Karin Israelsson (c)
De fjällnära skogarna
Våra fjällnära naturskogar, sorn sträcker sig längs den 100 mil långa fjällkedjan
från norra Dalarna till nordligaste Lappland, är vårt lands mest
säregna områden. Skogen där har i huvudsak varit opåverkad av människan
och är vårt lands och även Västeuropas största bevarade ursprungliga
barrskogsområde, där det naturliga växt- och djurlivet kunnat utvecklas i
stort sett utan ingrepp.
Detta säregna område har ett synnerligen stort värde för både nutid och
framtid och åtgärder som tillåts eller kommer att tillåtas där kan få följder
under århundraden framåt. Intressena för detta område är många.
Ur naturvårdssynpunkt och för biologisk och ekologisk forskning är det
av största intresse att ett sådant område finns kvar i huvudsak opåverkat.
Ur turistisk synpunkt blir vårt Ijällskogsområde allt värdefullare när det i
Europa i övrigt kommer att finnas allt mindre kvar av opåverkade områden.
För samema är dessa områden och dessa skogar med hänglav av avgörande
betydelse för rennäringens bedrivande och därmed nästan en förutsättning
för den samiska kulturens överlevnad.
Även om turism och renskötsel ger underlag direkt och indirekt för
betydande sysselsättning är det ett självklart och helt berättigat intresse för
alla som bor inom eller i närheten av detta väldiga område att det om
möjligt även ger underlag för annan sysselsättning och utkomst för så
många som möjligt så att dessa utpräglade glesbygdsområden inte avfolkas
ytterligare.
För skogsbruket och skogsindustrin är det av intresse att denna mark
kan utnyttjas för virkesproduktion. Därför har under senare år avverkningar
i större skala börjat ske inom områden där i vart fall storskaligt skogsbruk
inte tidigare bedrivits.
Just det storskaliga skogsbruket med stora kalhyggen, varav en del
t. o. m. hyggesplöjs i förhoppning om att det skall underlätta föryngringen,
har skärpt motsättningarna mellan de olika intressen som tidigare kunnat
samsas bra.
Det storskaliga skogsbruket är det första ingrepp som verkligen hotat de
fjällnära skogarna och deras speciella karaktär.
Tack vare främst massmediadebatten från böljan av 1980-talet väcktes
många till insikt om hotet och att kortsiktiga ekonomiska intressen inte kan
få vara avgörande för hur detta område skall utnyttjas. De i området förut
icke prövade skogsbruksmetoderna och föryngringsmetoder, om vilka
rådde stor osäkerhet, började ifrågasättas av allt fler såväl bland ortsbefolkningen
som bland naturvårdsintresserade i övriga delar av landet.
Risken för att vår generation skulle lämna efter sig stora kala och t. o. m.
hyggesplöjda områden, där framkomsten för såväl människor som djur
avsevärt försvåras, upplevdes med all rätt som skrämmande.
1984 kom dessa frågor att i hög grad aktualiseras i riksdagen. Vi båda var
bland dem som motionerade i januari 1984 (motion 1983/84:452). I jordbruksutskottets
betänkande (JoU 1984/85:20) i anledning av motionerna,
vilket behandlades av riksdagen först i januari 1985, framhölls bl. a. att
”det alljämt (finns) anledning att iaktta stor återhållsamhet med bedrivande
av skogsbruk i de s.k. fjällnära skogarna” och att ”utskottet (vill) för
sin del förorda största möjliga återhållsamhet med skogsbruksåtgärder i de
av samebyarna i hänglavsinventeringen utpekade särskilt viktiga områden
i avvaktan på resultaten av den markanvändningsplanering som igångsatts
Redan innan riksdagsbeslutet var fattat uppstod delade meningar om
tolkningen. När representanter för samerna liksom utskottets dåvarande
ordförande (c) betecknat betänkandet som ”en seger för naturvården och
rennäringen” fann socialdemokraternas företrädare i riksdagsdebatten anledning
att framhålla att han ”måste nog göra samerna besvikna i fråga om
den här tolkningen”.
Detta visade genast hur olika tolkningar gjordes och olika förhoppningar
ställdes på riksdagsuttalandet.
Efter riksdagens uttalande gav regeringen skogsstyrelsen i uppdrag att
omarbeta föreskrifterna till skogsvårdslagen. Hösten 1985 kom dessa nya
regler och det står nu ganska klart att det högmekaniserade skogsbruket
fortsätter i området. Någon högre grad av återhållsamhet är svår att
urskilja och konfliktmönstret torde vara oförändrat.
Vad gäller kalhyggenas storlek ”bör eftersträvas att det enskilda hygget
inte får en storlek över cirka 40 hektar”, framhåller skogsstyrelsen. Men
för naturvård, forskning, friluftsliv, turism och rennäring är det inte mindre
smärtsamt än tidigare om de fjällnära skogarna/hänglavsskogarna går förlorade
i portioner om högst 40 hektar. Ytan kan innebära en kvadrat med
cirka 630 meters sida eller exempelvis en rektangel på 400 gånger 1000
meter. Även dessa kalhyggen, som ju kan bli synnerligen många, kan
rubba hela det fjällnära ekosystemet, särskilt om de kommer att omfatta de
mest produktiva områdena som ju oftast är de som erbjuder växter och
djur de gynnsammaste villkoren i en annars karg miljö.
Vi vill även ange några exempel på hur det trots riksdagsuttalandet inte
varit möjligt att stoppa ingrepp. Vid Stornäs i Vilhelmina kalhugger stiftsnämnden
mellan Kultsjön och barrskogsgränsen, trots att lokalbefolkningen
har demonstrerat och skrivit bittra insändare däremot. 1 Jokkmokk
fortsätter domänverket att kalhugga hänglavskogar, trots att samebyn
stämt och överklagat. I östra Hotagsfjällen skall SCA dra in vägar och
kalhugga i ett område, trots att det i lantbruksstyrelsens hänglavsinventering
anges som ”synnerligen avgörande för samebyns renskötsel”.
Allt talar för att det är nödvändigt att riksdagen på nytt gör ett uttalande
Mot. 1985/86
Jo314
9
om vikten av hänsynstagande till olika intressen och att så länge inte
fullständigt beslutsunderlag finns iaktta stor försiktighet med åtgärder som
kan inverka menligt på lång sikt.
För att minska konflikterna och för att skydda det fjällnära skogsområdet
har från flera håll, bl. a. från Svenska naturskyddsföreningen, föreslagits
att en naturvårdsgräns upprättas som skulle ersätta den tidigare skogsodlingsgränsen.
De kunskaper som fordras för upprättande av en sådan gräns torde i
huvudsak finnas, och genom en sammanställning av den kunskapsbank
som finns kan den nya naturvårdsgränsen upprättas på goda sakliga grunder.
Ovanför denna gräns skulle storskaligt skogsbruk — åtminstone i
huvudsak - inte få bedrivas.
Riksdagen bör hos regeringen begära att utredning snarast genomförs
och förslag framläggs om en naturvårdsgräns.
Även inom de fjällnära skogarna har traditionellt småskaligt skogsbruk
bedrivits utan att större problem i form av motsättningar mellan olika
intressen uppstått. Vi vill förorda att dessa traditionella skogsbruksmetoder
— utan åtminstone större kalavverkningar - får vara vägledande för
att man skall kunna kombinera strävan att ge bygdernas befolkning sysselsättning
och utnyttja vissa skogstillgångar med bevarandeintressen utan att
konflikter uppstår och alltså utan att oersättliga naturvärden hotas eller
rennäringens förutsättningar begränsas.
I ett sådant småskaligt skogsbruk kan erfarenheterna, ortsbefolkningens
kunnande och de olika förutsättningarna för föryngring i olika skogsområden
tillvaratas.
Som riktlinjer för alla myndigheter och övriga som har att fatta beslut
som gäller verksamheter inom det fjällnära skogsområdet bör riksdagen
genom ett uttalande klart ange vikten av samråd, ömsesidigt hänsynstagande
till olika intressen och av att genom småskaligt skogsbruk tillvarata
förutsättningarna för sysselsättnings- och skogsproduktion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om
upprättande av en naturvårdsgräns som skydd för de fjällnära skogarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om småskaligt skogsbruk inom de fjällnära skogarna
och hänsynstagande till bevarandeintressena, samemas rättigheter
och behovet av sysselsättning för ortsbefolkningen.
Stockholm den 27 januari 1986
Martin Olsson (c) Karin Israelsson (c)
Mot. 1985/86
Jo314
10
Övrigt om motionen
Intressenter
