De äldres boende
Motion 1985/86:Bo213 Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Motion till riksdagen
1985/86: Bo213
Bengt Westerberg m. fl. (fp)
De äldres boende
1. Inledning
Det vi i dagligt tal kallar äldre är människor med en åldersskillnad på 30 år
eller mer. Att klumpa ihop människor med en så stor åldersskillnad till en
grupp med en benämning leder lätt till negativa förväntningar från såväl
äldre som allmänhet. Det är lika stor spännvidd i hälsotillstånd, intressen,
boende och familjesituation bland de äldre som bland människor i annan
ålder. Trots denna insikt använder vi, i brist på bättre, benämningen
”äldre” i denna motion.
De allra flesta äldre bor i vanliga bostäder och klarar sig själva utan
nämnvärd hjälp vare sig från anhöriga eller från samhället. Behovet av
särskilda stödåtgärder uppstår först när ålder och sjukdom leder till funktionsnedsättningar
som medför behov av hjälp. Det är också först då som
brister i tillgänglighet och service blir ett allvarligt problem.
Den del av livet som inträder efter 65 års ålder skall inte betraktas som
en fristående och artskild del av livet. Livet är ett. De av riksdagen
fastställda riktlinjerna för äldreomsorg, hälso- och sjukvård grundas på en
sådan helhetssyn. Åtgärder och insatser skall grundas på vad som brukar
kallas normalisering, självbestämmande, inflytande, delaktighet och aktivering.
Detta innebär bl. a. att vi som äldre, även med omfattande behov av
service och vård, skall ges möjlighet att bo kvar i vår vanliga bostad och i
vår invanda miljö så länge som möjligt. Den personliga integriteten och
rätten att få fortsätta att vara den man är skall respekteras även om man
bor i någon form av specialbostad för äldre.
Erfarenheten säger oss att dessa mål inte är uppfyllda. De äldres verklighet
kan uppvisa många avsteg från dessa principer. Varje sådant avsteg
bör ses som en utmaning. Det kanske mest upprörande avsteget finns i de
förhållanden som på många håll råder inom långvården och på liknande
institutioner.
I dag bor omkring 60000 människor i flerbäddsrum på institutioner. De
flesta av dessa är äldre. De har i allmänhet inte valt detta eller fått
möjlighet att välja rumskamrater. De tvingas varje minut av dygnet leva
inför öppen ridå med sin glädje, sorg och smärta, gråt, förvirring och oro,
måltider och hygien, ständigt tillsammans med andra. Detta är oacceptabelt.
Vi måste minska institutionsboendet och garantera dem som ändå måste
vistas på institution rätten till ett eget rum eller att dela rum med någon
som man själv har valt. Det är bl. a. de äldre som bor på långvården som
tillhör vad folkpartiet kallar för ”Det glömda Sverige”.
De nuvarande förhållandena är inte bara inhumana utan också mycket
kostnadskrävande. Huvuddelen av kostnaderna för äldreomsorgen går till
institutionsvård och en mindre del till öppenvård. Ett minskat institutionsboende
kan på sikt framför allt leda till ett mänskligare samhälle men också
innebära samhällsekonomiska besparingar.
Det kan dock, på kort sikt, kosta pengar att bygga om t. ex. föråldrade
sjukhem så att de ger en hygglig boendestandard. Under en övergångsperiod
uppstår kostnader både för institutioner och för en utbyggd hemhjälp.
Den kostnaden får vi bära. Folkpartiet anser, även i dessa tider av omprövning
och ekonomisk återhållsamhet, att reformarbetet för de glömda och
eftersatta grupperna måste fortsätta och intensifieras.
I denna motion behandlas i första hand boende och service för äldre.
2. Boende och service för äldre
De äldres andel av befolkningen kommer framöver att vara relativt oförändrad.
De utgör ungefär 17% av befolkningen. Däremot kommer åldersfördelningen
bland dem som är över 65 år att förändras. En allt högre andel
kommer att vara över 80 år. 1960 var 16% av de äldre över 80 år, 1983 var
det 21 % och år 2000 kommer de att utgöra 28% av alla äldre.
Detta ställer högre krav på äldreomsorgen i framtiden. Om det skall vara
möjligt att även i fortsättningen minska institutionsboendet för de äldre
krävs större satsningar på service och vård i hemmet.
Äldres boende
Den höga bostadsstandarden i Sverige har medfört att de allra flesta äldre
bor modernt. De äldre bor dock sämre än befolkningen i dess helhet. 89%
av alla äldre bor modernt medan andelen av hela befolkningen är 94%.
43% av alla icke-moderna bostäder bebos av äldre hushåll. 1980 var det
således 105000 äldrehushåll, motsvarande 137000 personer, sorn saknade
modern lägenhet. Framför allt rörelsehindrade äldre bor sämre än befolkningen
i övrigt.
Personer med låg ATP eller ingen ATP har i vissa fall svårt att bära
kostnaden för en modern bostad. 1 40 kommuner är K.BT (kommunalt
bostadstillägg för pensionärer) så lågt att ett oreducerat KBT inte räcker
för den genomsnittliga hyran för en modern tvårumslägenhet.
Tillgänglighet
Av två miljoner lägenheter i flerbostadshus finns 1,5 miljoner i hus med
minst tre våningar. Av dessa saknar ungefär en miljon hiss.
320000 äldre (65-84 år) bor i lägenheter utan tillgång till hiss. 94000 av
dessa är rörelsehindrade och 54000 är så svårt rörelsehindrade att de
behöver hjälpmedel eller hjälp av en annan person för att förflytta sig.
Mot. 1985/86
Bo213
9
180000 svårt rörelsehindrade bor i flerfamiljshus som endast kan nås med
trappa.
Även brister i tillgänglighet när det t. ex. gäller att nå affärer försvårar
för dem som är rullstolsburna eller har svårt att röra sig.
Särskilt boende för äldre
1975 1982 1975 1982 1975 1982
65—79 år 80—84 år 90— år
I I Ordinärt boende inkl, servicelägenheter
fSSN Psykialrisk vård
Somatisk långtidssiukvård
t' -| Servicehus med helinackordering (ålderdomshem)
Den övervägande delen av alla äldre bor i vanliga bostäder. Endast 5 % i
åldern 65-79 år bor i särskilda bostäder för äldre, d.v.s. långvård, ålderdomshem
och andra institutioner samt servicelägenheter. Av dem som är i
åldern 80-89 år bor 25 % i särskilda bostäder. Av dem som är 90 år eller
äldre bor ungefär hälften i särskilda bostäder för äldre.
Diagram 6.5 Andelen äldre i olika boende-och vårdformer åren
1975 och 1982
%
Standarden på institutionsboende framgår av nedanstående tabell (tabellen
omfattar institutionsboende även för andra grupper än äldre; siffrorna
är avrundande).
Institutionsboende (siffrorna har avrundats till jämna 1 000-tal)
| Enkel rum | Dubbel rum | 3-4 bäddar | 5 eller | S:a |
Ålderdomshem | 54000 | _ | — | _ | 54 000 |
Långvård | 10000 | 13 000 | 21000 | 4000 | 48000 |
Psykiatrisk institution | 6000 | 5000 | 9000 | 5000 | 25 000 |
utvecklingsstörda | 5000 | 3000 | 1000 | — | 9000 |
Summa | 75000 | 21000 | 31000 | 9000 | 136000 |
Mot. 1985/86
Bo213
De siffror som redovisas ovan bygger delvis på undersökningar som är
uppemot tio år gamla. Antalet som vårdas inom långtidssjukvården uppgick
1983 till ca 52000.
10
Ålderdomshem
1984 bodde ca 54000 äldre på ålderdomshem. Det finns omkring 1000
ålderdomshem i landet. 73% av de boende i dessa är över 80 år. Ungefär
hälften av hemmen är byggda efter 1960.
På ålderdomshem (servicehus med helinackordering) betalar den boende
oftast en helinackorderingsavgift. Avgiften för boende och service på
ålderdomshemmen är inkomstprövad. Enligt socialtjänstlagen har kommunen
möjlighet att ta ut skäliga avgifter. 1 socialtjänstförordningen sägs
att den som bor på ett ålderdomshem skall förbehållas ett visst belopp för
egen konsumtion.
Standarden på ålderdomshemmen är ofta låg. Den boende har dock ett
eget rum. I 72% av rummen finns toalett men i endast 12% av rummen
finns dusch. Den genomsnittliga rumsstorleken är 12 kvadratmeter. Kokmöjligheter
saknas i allmänhet i anslutning till rummet.
Av de ca 500 hem som är byggda i två plan saknar 200 hiss. I 350 hem
kan en rullstolsbunden inte ta sig ut eller in utan hjälp.
Efterfrågan på platser på ålderdomshem minskar. Det finns på flera
håll tomma platser. Inga nya ålderdomshem planeras under perioden
1985-1988.
Under 1981 och 1982 minskade antalet platser på ålderdomshem med
2407. Detta betyder dock inte att alla platser försvinner. Nedläggning av
hem medförde att 501 platser försvann. 307 platser försvann genom ombyggnad
till servicehus. Resterande 1 400 platser minskade genom förbättringsåtgärder
inom hemmen.
Under 1984 minskade antalet platser med 2279. Denna minskning beror
på att 41 ålderdomshem lagts ner men också på att ålderdomshemmen helt
eller delvis byggts om till servicehus med lägenheter. Det finns således
3 388 servicelägenheter i anslutning till ålderdomshem.
Långtidssj ukvård
1983 vårdades ca 49000 äldre inom långtidssjukvården. För många rör det
sig om ett tämligen permanent boende. 40% hade bott på långvården över
två år. 30% hade en kortare vårdtid än sex månader. De långa vårdtiderna
gäller i synnerhet de äldre patienterna. Långtidssjukvården är inte avsedd
för varaktigt boende men fungerar i praktiken så i många fall. De som
vistas inom långtidssjukvården har i många fall inte någon egen bostad
kvar.
Endast en tredjedel av platserna finns vid lokala sjukhem. Resten av
platserna finns vid institutioner av sjukhuskaraktär, d.v.s. långvårdskliniker
och centrala sjukhem. Antalet platser inom långtidssjukvården ökade
under perioden 1973 till 1983 med i genomsnitt 1 400 platser per år. Under
perioden 1984-1988 beräknas dock ökningen bli mindre, ca 900 platser per
år.
Bostadsstandarden är mycket låg. Den mest aktuella undersökningen
som finns är från 1975. Enligt denna har endast var femte patient eget rum.
Något mer än hälften av patienterna delar rum med två eller fler personer.
Mot. 1985/86
Bo213
11
I hälften av rummen finns ingen hygienisk utrustning förutom tvättställ.
Endast 2800 av patienterna hade egna tavlor på rummet och 1 000 hade
egna möbler.
Det har inte skett någon avgörande förändring av dessa förhållanden
sedan 1975 även om flera landsting med folkpartiets stöd har påbörjat ett
arbete för att ge alla boende inom långvården rätten till ett eget rum.
Enligt socialstyrelsens principprogram från 1974 skall långtidssjukvårdens
uppgift vara att i så hemlika former som möjligt tillgodose mera
långvariga behandlings-, aktiverings-, omvårdnads- och tillsynsbehov.
Den vård som i dag ges inom långvården är dock knappast särskilt hemlik.
Den boende betalade tidigare i många landsting en differentierad avgift.
Efter riksdagens beslut nyligen skall en fast avgift tas ut. Avgiften tas ut
först när det avgiftsfria året har löpt till ända.
Mentalsjukhus m. m.
På mentalsjukhus och andra psykiatriska institutioner fanns 1982 ca 25 000
personer. Av dessa var något mer än hälften över 65 år, d.v.s. ca 13000
personer. De flesta betraktas som långtidsvårdade. En tredjedel av alla
patienter hade vårdats över tio år. Många av de äldre tillhör den gruppen.
Genom utvecklingen mot öppnare vårdformer beräknas antalet platser
till 1988 minska till ca 20000 platser.
Bostadsstandarden är mycket låg även på dessa institutioner. Endast en
fjärdedel av platserna fanns i enkelrum. Över hälften av platserna saknade
sanitära bekvämligheter. Ett fåtal har egna möbler.
Servicehus
I servicehus har den boende egen lägenhet med hygienutrymmen och
kokmöjligheter. Det rör sig alltså om en fullvärdig bostad. Den boende har
hyreskontrakt och betalar en hyra som fastställs på samma sätt som övriga
hyror. Rätt till KBT finns. Det finns även servicehus där lägenheterna
upplåts med bostadsrätt.
Antalet servicehus har ökat snabbt. De började byggas under 1970-talet.
1984 fanns det 539 servicehus med knappt 29000 servicebostäder. Av de
boende i servicehus var 51 % över 80 år. Enligt kommunernas planer skall
ca 10500 servicelägenheter byggas under perioden 1985—1988.
3. Brister i äldreomsorgen
Det pågår på många håll ett intensivt arbete för att förändra äldreomsorgen.
Spri har medverkat i utvecklingsarbete i Olofström, Sundsvall och
Vetlanda som syftat till att göra det möjligt för fler att bo kvar hemma. I
Hudiksvall har långvården förändrats från att vara en boendeform till att ge
rehabilitering under kortare perioder.
Försöksverksamheten inleddes med en kartläggning av situationen. I
Olofström var situationen följande innan förändringen inleddes:
Mot. 1985/86
Bo213
12
o Långa köer till servicehus, ålderdomshem och långvårdsklinik.
o Långa vårdtider i sluten vård - överbeläggningar,
o Ett stort antal patienter på för hög vårdnivå. Ansvaret för patienten
uppdelat på tre till fyra instanser,
o Flaskhalsar mellan vårdnivåer i långtidssjukvården,
o Centraliserad handläggning av långvårdsärenden.
o Otillräckliga resurser för vård i hemmet,
o Obetydligt samarbete mellan primärkommun och primärvård.
Spri konstaterar att denna situation i stort även fanns i de andra orterna
där försöksverksamheten bedrevs och att dessa problem fortfarande troligen
finns i många kommuner och landsting.
I försöksverksamheten studerades även orsakerna till att äldre flyttade
till institution. Resultatet visade att de äldre ofta inte hade behövt flytta.
Besluten om flyttning fattades i många fall på ett bristfälligt underlag och
utan den äldres medverkan. Man prövade ofta inte alternativa möjligheter
att tillgodose hjälpbehoven.
Många tvingades flytta därför att det inte fanns tillgång till service och
vård i hemmet. Det saknades t. ex. möjligheter att få hjälp på kvällar och
nätter. Andra flyttade till servicehus eller ålderdomshem när det hade
räckt med en bättre bostad. Flyttningarna till för hög vårdnivå skedde ofta
därför att det inte fanns plats på den rätta, lägre, vårdnivån.
Det finns också tecken som tyder på att det har funnits en rädsla för att
inte acceptera möjligheten att flytta till ett ålderdomshem eller sjukhem då
man varit osäker på om man kunde få en plats senare då man verkligen
skulle behöva en sådan. Denna oro medverkar till att skapa ett ökat tryck
på institutionsvården. Enligt personalen skulle flyttningen i många fall ha
kunnat undvikas eller skjutas upp om det hade funnits möjligheter till mer
service och vård i hemmen.
Det finns klara vetenskapliga belägg för att institutionsvistelse ofta är
nedbrytande. Det medför ofta en onödig nedgång i funktionsförmågan.
Den enskildes möjligheter till ett självständigt liv reduceras alltför snabbt.
Boende på institution innebär för många att den egna identiteten går
förlorad. Den som bor på institution kan inte påverka sin miljö och får inte
ta ansvar. Kontakten med vänner minskar. Man kan inte omge sig med de
möbler och andra ägodelar som man är van vid. Det uppstår ofta ett starkt
beroendeförhållande till personalen.
En undersökning i Sundsvall visar t. ex. att hälften av patienterna på ett
ålderdomshem skulle kunna laga sin mat och diska helt själva eller med
viss hjälp. De hade dock ingen möjlighet till detta.
Den boende på en institution möts alltför ofta av uttryck som: ”Bry dig
inte om det. Det sköter flickorna, och du betalar ju för servicen.”
Även om det officiella målet sedan lång tid tillbaka har varit att ge äldre
möjlighet att bo kvar i sin vanliga bostad så har den praktiska politiken inte
anpassats till denna målsättning. De resurser som satsas på hemsjukvård
och hemtjänst är små jämfört med de resurser som satsas på institutionsboende.
Långvården beräknas kosta 10 miljarder kronor, ålderdomshemmen
5 miljarder och hemtjänst och hemsjukvård 5 miljarder. Institutionsvård
är således mycket dyrbar i förhållande till öppen vård.
Mot. 1985/86
Bo213
13
Vid en internationell jämförelse har Sverige mycket institutionsvård för
äldre. Sverige tillhör de länder som har det högsta antalet institutionsplatser
i förhållande till antalet äldre.
Utvecklingsarbetet i Olofström, Sundsvall och Vetlanda innebar i korthet
att organisationerna för hemsjukvård och för social hemtjänst samordnades.
En basorganisation inrättades av vårdbiträden i hemtjänsten och
undersköterskor i hemsjukvården som tillsammans skulle svara för vård
och service. Ansvaret för arbetet decentraliserades vilket ledde till att
distriktssköterskan och hemvårdsassistenten lärde känna varandra. Rutiner
för samverkan mellan länssjukvården, primärvården och primärkommunen
skapades.
Resultatet av utvecklingsarbetet i dessa orter visar att satsningen på
öppen vård har gjort det möjligt för fler äldre att få sina vård- och servicebehov
täckta i hemmet. Samtidigt har antalet boende på långvård och
ålderdomshem minskat medan däremot boendet på servicehus har ökat.
Genom att långvården i Hudiksvall har inriktats på rehabilitering finns
det numera lediga platser både på sjukhem och på ålderdomshem. Fler kan
bo kvar i sina vanliga bostäder. Systemet bygger bl. a. på växelvård. Den
som tillfälligt behöver vård kan få detta under en kortare tid och därefter
återvända till sin bostad. Anhöriga som vårdar någon i hemmet kan t. ex.
åka på semester genom att det alltid finns lediga vårdplatser.
Även Landstingsförbundets inventering av patienterna inom långvården
visar att många skulle kunna klara sig i en annan boendeform. Var femte
patient bedömdes kunna skrivas ut till en annan boendeform. Många av
dessa skulle med bättre stöd kunna bo i en egen bostad.
4. Boende och vård på sikt
Målet bör vara att alla ges tillgång till ett självständigt och permanent
boende i en vanlig bostad eller i någon form av serviceboende. Serviceboendet
bör utformas som små grupper av bostäder i nära anslutning till
vanliga bostäder. Alltför stora servicehus, som lätt får karaktär av institution,
bör undvikas.
Valfriheten bör vara stor. Det bör finnas servicebostäder med olika
standard och upplåtelseformer. Servicelägenheter som upplåts med bostadsrätt
ger den boende större möjligheter att ta ansvar för sitt boende, att
påverka sin boendemiljö och servicegraden.
Vård och service bör inte vara knuten till en viss boendeform. Härigenom
undviks att en gammal person tvingas till en serie av flyttningar när
behovet av vård och service ökar. I olyckliga fall kan det i dag inträffa att
en gammal person först flyttar från en egen bostad till ett servicehus,
därefter till ett ålderdomshem och slutligen till långvården.
Hemtjänsten och hemsjukvården bör vara decentraliserad till små enheter.
Vården skall kunna ges dygnet runt. Det bör finnas larm och nattpatruller.
Det kan även i framtiden finnas behov av serviceboende med den höga
servicenivå som ålderdomshemmen har. Ålderdomshemmen bör dock
byggas om så att de medger ett självständigt boende. Detta innebär att den
boende bör ha dusch på rummet och kokmöjligheter.
Mot. 1985/86
Bo213
14
Bostaden bör upplåtas med hyreskontrakt och hyra utgå efter de principer
som gäller på bostadsmarknaden i övrigt. Härigenom får den boende
också rätt till KBT.
Långvården skall inte vara en boendeform. Långvårdsklinikerna skall
svara för utredningar och rehabilitering. Klinikerna skall också vara en
resurs för primärvården och hjälpa till med utbildning och utvecklingsarbete
m. m. De centrala sjukhemmen bör i stor utsträckning ges annan användning
eller läggas ned.
De lokala sjukhemmen kommer då i hög grad att användas för växelvård
och för avlastning av anhöriga. Genom att vårdtiden vid varje tillfälle är
begränsad kan väsentligt fler personer ges vård. Det bör vara möjligt att
med kort varsel komma in för tillfällig vård.
Boendet på de lokala sjukhemmen bör ske i så hemliknande former som
möjligt. Huvuddelen av rummen bör vara enkelrum. De som mer permanent
bor på lokala sjukhem skall garanteras rätten till ett eget rum. Därutöver
bör det finnas dubbelrum för dem som önskar dela rum. Hemmen bör
vara små. För dem som t. ex. är gravt åldersdementa bör man eftersträva
ett boende i små gruppbostäder.
De som kommer att bo i institution i framtiden kommer antagligen att
vara mer sjuka och i behov av mycket omvårdnad. Detta tillgodoses
givetvis inte bara genom ett eget rum. Det krävs en öppenhet inför olika
möjligheter att bryta anonymiteten i vården och för att ge dem som vårdas
en egen identitet.
5. Omvandlingen
Det tar självfallet tid att bygga ut hemtjänsten och hemsjukvården, vilket
är en förutsättning för ett minskat institutionsboende. Detta är i sin tur en
förutsättning för att de som bor kvar på institutioner skall kunna få det
bättre. De institutioner som blir kvar måste byggas om så att alla som så
önskar kan få ett eget rum.
Denna förändring av äldreomsorgen bör genomföras under en tioårsperiod.
Därefter skall allt serviceboende äga rum i bostäder som medger ett
självständigt boende och upplåts med hyres- eller bostadsrätt. Detta betyder
bl. a. att ålderdomshemmen bör byggas om så att alla boende har
tillgång till egen toalett och dusch samt kokmöjligheter.
Vid snabba kursändringar är det nödvändigt med kontinuerlig utvärdering
och prioritering av omvårdnadsforskning.
Regeringen bör vidta åtgärder för att främja en utveckling av äldreomsorgen
som bättre stämmer överens med de äldres önskningar och behov, i
enlighet med vad som skisseras i denna motion, samt stimulera landsting
och kommuner till insatser i en sådan riktning.
Den inriktning av äldreomsorgen som här skisseras bör bl. a. avspegla
sig i de allmänna råd som socialstyrelsen utfärdar.
Mot. 1985/86
Bo213
Ombyggnad av ålderdomshem
Staten stödjer denna ombyggnadsverksamhet genom att bevilja statliga
15
lån, med räntebidrag, för ombyggnad av ålderdomshem. För att erhålla
dessa lån krävs att ombyggnaden resulterar i fullvärdiga bostäder. Med
detta menas enligt bostadsfinansieringsförordningen att bostäderna antingen
innehåller ett rum och kök eller 1,5 rum och kokvrå. Dessutom skall
hygienutrymme finnas i varje lägenhet.
Det skall dessutom röra sig om permanenta bostäder. Ett självständigt
boende skall garanteras genom att bostaden upplåts med hyres- eller bostadsrätt.
Det bör givetvis också vara möjligt att bygga servicelägenheter i
t. ex. radhus som upplåts med äganderätt.
När denna fråga senast behandlades i riksdagen (BoU 1984/85:24) anförde
riksdagen bl. a. med anledning av en motion från folkpartiet att det
bör finnas möjligheter att göra undantag från upprustnings- och utrustningsnormerna.
De nya regler för ombyggnad som blev följden av riksdagens
beslut har nyligen trätt i kraft.
I bostadsfinansieringsförordningen sägs således att "mindre avsteg från
kravet på viss utrymmes- och utrustningsstandard får göras i fråga om
kollektiva boendeformer samt vid ombyggnad, om avsteg beror på byggnadstekniska
förutsättningar eller liknande omständigheter i det enskilda
fallet”. Då dessa regler nyligen har trätt i kraft, den 1 juli 1985, finns ingen
klar praxis för hur möjligheterna till avsteg skall tolkas.
Vi vill understryka vikten av att dessa regler tillämpas med flexibilitet.
Det finns en risk för att alltför höga krav i praktiken försvårar en ombyggnad.
En mycket omfattande ombyggnad ställer högre krav på evakuering
av ålderdomshemmet och innebär därför större omställningsproblem för
de boende. En mindre ombyggnad blir lättare att göra utan att de boende
måste flytta.
Flexibilitet i tillämpningen av reglerna innebär att förbättringar i boendestandarden
kan genomföras snabbare. Det är angeläget att förändringarna
kan genomföras så snabbt att även den nuvarande generationen av
pensionärer får nytta av dem. Vi vill också understryka att kommunerna
har goda möjligheter att bedöma hur ombyggnaderna skall ske. Vi utgår
från att kommunerna inte anpassar sig till miniminivån utan strävar efter
att erbjuda valfrihet i boendet.
Utgångspunkten bör, liksom i övrig bostadspolitik, vara att tillgodose
de boendes önskemål. Det bör t. ex. vara naturligt att det finns bostäder på
det som i dag kallas för ålderdomshem med olika utrymmesstandard.
I vissa fall kan en snabb och mycket omfattande ombyggnad av ålderdomshemmen
även leda till att trycket på långvården ökar. Detta gör det
svårare att få till stånd en ombyggnad av långvården där de verkligt
miserabla miljöerna finns. Även innan ålderdomshemmen byggts om bör
upplåtelseformen ändras så att de boende erhåller hyreskontrakt och därmed
också rätt till KBT.
Det finns en risk för att de nya reglerna uppfattas som en skärpning av
kraven för att erhålla bostadslån. Enligt vår mening innebär inte riksdagens
beslut detta. Regeringen bör därför följa tillämpningen av reglerna för
ombyggnad av ålderdomshem. Vi förutsätter att regeringen återkommer
med förslag om det visar sig att de nya reglerna i onödan försvårar ombyggnad
av ålderdomshem.
Mot. 1985/86
Bo213
16
Normalt ges inte lån för ombyggnad till hus som är yngre än 30 år. Det är
dock inte ovanligt att dispenser ges så att ålderdomshem som är yngre än
30 år kan byggas om med stöd av bostadslån. Ungefär hälften av ålderdomshemmen
har tillkommit efter 1960. Om inte dessa ges en garanterad
rätt till bostadslån för ombyggnad försvåras strävandena efter en bättre bostadsstandard
för de äldre.
Hemtjänst och hemsjukvård
Hemsjukvård började bedrivas i blygsam skala under slutet av 1940-talet.
Det betraktades då som ett provisorium i avvaktan på en utbyggd långvård.
1983 hade 48000 patienter hemsjukvårdsbidrag varav drygt hälften
vårdades av anhöriga. Verksamheten har därefter ändrat karaktär och
hemsjukvården ingår numera i högre grad som del av primärvården även
om det finns hemsjukvård som är knuten till sjukhus. Landstingen svarar
för hemsjukvården.
Det finns även dagsjukvård där patienten vårdas på sjukhus dagtid under
ett par dagar i veckan men bor hemma på nätterna.
Kommunerna erbjuder en alltmer omfattande social hemhjälp. 1983 fick
ungefär 300000 äldre social hemhjälp. Hjälpen riktas numera i högre grad
till personer över 80 år. 46% av dessa fick hjälp med i genomsnitt 146
timmar per år. De flesta klarar således sitt boende med relativt litet hjälp.
Många erhåller givetvis hjälp av anhöriga och andra närstående.
Huvuddelen av hemhjälpen består av hjälp med hushållssysslor som
inköp, matlagning och städning. I takt med det minskade institutionsboendet
ökar inslagen av personlig omvårdnad.
Totalt finns ca 64000 vårdbiträden anställda inom den sociala hemhjälpen.
En del av dessa är anhöriga, ca 8000, som erhåller lön. Antalet
anhöriga som avlönas inom den sociala hemtjänsten har dock minskat.
Hemtjänsten fungerar många gånger bra. Det är en mycket ansvarsfull
uppgift. Arbetsplatsen är en annan persons hem. Det krävs ett stort mått
av respekt för den äldres integritet och ett ömsesidigt förtroende. Det är
uppenbart att detta förtroende inte alltid finns. Många gamla vittnar om att
hemtjänsten för dem inte fungerar som de önskar. Kritiken rör alltför täta
byten av personal och att personalen inte är tillräckligt kunnig.
Många äldre upplever också att de har alltför små möjligheter att påverka
arten och kvantiteten av den hemhjälp som de tilldelas. Det bestäms
ofta ensidigt av hemvårdsassistent eller motsvarande personal. Biträden i
öppen vård är inte alltid känsliga för servicemottagarens önskemål och
behov. Personalen måste därför få bättre utbildning och klara riktlinjer för
sitt arbete.
Ungefär hälften av personalen saknar i dag utbildning. Den utbildning
som ges på den sociala servicelinjen inom gymnasieskolan har endast
funnits under några år, varför andelen personal med utbildning av social
karaktär är alltför liten. De vårdbiträden som har utbildning har ofta en
sjukvårdsutbildning. Det är viktigt att höja kunskapsnivån hos dem som
arbetar inom hemtjänsten. Detta kan också medverka till att minska de
rekryteringsproblem som hemtjänsten har på många håll.
Mot. 1985/86
Bo213
17
Den sociala hemhjälpen ges av kommunerna som erhåller statsbidrag för
detta (ca 1,8 miljarder för 1986/87). Hemhjälpen erbjuds till kraftigt subventionerade
avgifter. Många enskilda upplever dock att de inte har någon
valfrihet. Eftersom verksamheten i praktiken är ett monopol har den
missnöjde svårt att få till stånd förändringar. Det finns en risk för att gamla
tiger och lider hellre än att klaga därför att de är rädda för att stöta sig med
personalen. De äldres medbestämmanderätt i programmeringen av den
individuella vården måste utvecklas.
Det är möjligt att skapa alternativ också i hemtjänsten. Skälen för
valfrihet inom hemhjälpen är starka. Det är därför önskvärt att pröva att
även andra än kommunen ges möjlighet att på samma villkor erbjuda social
hemhjälp. Intresse för att driva sådan verksamhet kan finnas från ideella
organisationer och privata serviceföretag. Man kan t. ex. tänka sig att
pensionärsorganisationer driver sådan verksamhet. Denna verksamhet bör
då ges motsvarande stöd som den kommunala men utan att kommunens
ansvar för den enskilde minskar.
Statsbidraget till social hemhjälp utgår för närvarande dels som ett
bidrag per äldre (250 kr. per år), dels som ett bidrag per årsarbetare (30000
kr). För anställda på ålderdomshem utgår inget statsbidrag. Gränserna
mellan den service som ges på ålderdomshem och inom den sociala hemhjälpen
blir alltmer flytande. Personalen arbetar ibland både på ålderdomshem
och inom hemhjälpen. Det finns skäl att se över statsbidraget till den
sociala hemhjälpen så att det blir mer neutralt.
Avgifter
Vi anser att principerna för avgiftsuttag bör vara desamma oavsett vem
som är huvudman för verksamheten. Olika regler för avgiftsuttag kan
annars på ett olyckligt sätt styra valet av vård- och boendeform.
Inom sjukvården har de differentierade avgifterna avskaffats. Skillnaderna
i avgiftsprinciper minskar åtminstone till en del genom att ålderdomshemmen
byggs om till servicehus. På kort sikt, även innan ålderdomshemmen
byggts om, bör dock principerna för avgiftsuttaget förändras
så att den boende betalar en hyra som fastställs efter de principer som
normalt gäller för upplåtelse av bostad. Hyreskontrakt bör skrivas och
KBT utgå.
Den boende på ett ålderdomshem får då, utöver hyran, betala en avgift
för service. Härigenom jämställs den boende på ett ålderdomshem med
den som bor i en egen lägenhet eller i ett servicehus och erhåller motsvarande
service.
Avgifterna för hemtjänsten bör vara enhetliga oavsett inkomst. Det bör
gälla även för den service som ges på ålderdomshem. Det kan dock krävas
att möjlighet till avgiftsnedsättning finns för pensionärer med låg eller
ingen ATP.
Mot. 1985/86
Bo213
18
7. Kompetensfördelning mellan kommun och landsting
Kommunen skall enligt gällande lagstiftning i princip svara för allt boende.
I praktiken bor dock många människor som främst behöver omvårdnad
och service på långvårdsinstitutioner som drivs av landstingen. Deras
behov av sjukvård är ofta begränsat. Som tidigare har visats skulle många
av dessa kunna bo i en egen bostad eller i en servicebostad om bl. a.
hemtjänsten och hemsjukvården var tillräckligt utbyggd.
En utbyggd hemsjukvård innebär också att skillnaden mellan dem som
kräver vård på ett lokalt sjukhem, i en servicebostad eller i ett eget boende
blir alltmer diffus. Strävan bör vara att insatserna av sjukvård, omvårdnad
och service blir alltmer oberoende av boendeform. Denna strävan försvåras
av att två huvudmän erbjuder boende för äldre.
Detta har bl. a. uppmärksammats av en arbetsgrupp inom Landstingsförbundet
i den s. k. primärvårdsrapporten. Där konstateras bl. a.:
Vi anser det finns skäl att vidareutveckla och renodla den s. k. kompetensprincipen
så att primärkommunen successivt tar över ansvaret för den rena
boendedelen för de patienter som har ett mer permanent boende på institution
och som saknar egen bostad medan landstinget koncentrerar sina
resurser till att med utbildad personal svara för och utveckla sjukvårdsinsatserna
oberoende av boendeform. En sådan utveckling skulle på sikt
bidra till att något egentligt boende under längre perioder inte skulle
förekomma på landstingets institutioner.
I rapporten sägs vidare att primärkommunerna i första hand bör ta över
ansvaret för boendet vid nybyggnation och ombyggnad av sjukhem. Utifrån
skiftande lokala förhållanden bör också övervägas om kommunerna
bör överta ansvaret för boendedelen vid befintliga sjukhem.
En klarare kompetensfördelning där kommunerna svarar för boendet
har många fördelar. Det bör vara lättare att förändra boendet för de äldre
om det finns en huvudman som är ansvarig för verksamheten. Det torde
också vara det enda sättet att få till stånd ett helt enhetligt avgiftssystem.
Även om avgifterna på ålderdomshem och för den sociala hemhjälpen tas
ut efter andra principer än i dag så kommer avgiftssystemet att skilja sig
från det som gäller inom landstingen. Det avgiftsfria år som finns inom
sjukvården saknar också motsvarighet inom den kommunala omsorgen.
En klarare kompetensfördelning innebär att kommunerna får ökade
kostnader. Samtidigt minskar landstingens. Detta måste lösas genom bidrag
från landstingen eller genom skatteväxling. Det kan också finnas
verksamhetsområden som kan överföras från kommunerna till landstingen.
Vi anser sammanfattningsvis att tankarna om en klarare kompetensfördelning
är intressanta och riktiga. De bör dock utvecklas närmare. En
sådan kompetensfördelning kräver nya överväganden t. ex. när det gäller
de olika avgiftssystem som finns.
Äldreomsorgen utreds för närvarande av flera utredningar. Äldreberedningen
beräknas komma med ett betänkande med förslag till riktlinjer för
äldreomsorgen under 1986. En tvärdepartemental arbetsgrupp arbetar
Mot. 1985/86
Bo213
19
bl. a. med ett program för förbättringar av livsmiljön inom landstingens
institutioner för vården av långtidssjuka.
De frågor som nämns ovan behandlas dock inte i dessa utredningar i
tillräcklig omfattning. Vi anser därför att bl. a. konsekvenserna av en
klarare kompetensfördelning mellan kommun och landsting bör utredas.
Det är också en förutsättning för att denna omvandling skall kunna ske
smärtfritt att dessa konsekvenser belyses. Arbetet bör bedrivas med parlamentarisk
insyn.
8. Tillgänglighet
Personer med rörelsehinder eller andra handikapp skall ha samma valfrihet
i sitt boende som icke-handikappade. Detta kräver att både gammal och ny
bebyggelse uppfyller kraven på handikappanpassning. Husen skall ha hiss,
gångvägarna skall vara handikappanpassade och handikappfordon av olika
slag ska kunna komma fram till portarna. Det skall vara möjligt för en
rörelsehindrad att ta sig till affärer m. m.
Det är viktigt att det finns klara normer för handikappanpassning och att
dessa följs. Det är angeläget att en gammal människa inte skall behöva
flytta från sin lägenhet till långvården efter t. ex. ett lårbensbrott därför att
huset saknar hiss.
Staten ger bidrag för handikappanpassning av lägenheter, för installation
av hiss samt för att förbättra tillgängligheten i den yttre miljön. För bidrag
till hissinstallationer har avsatts en total ram på 300 milj. kr. under 1984—
1986. T. o. m. budgetåret 1984/85 har dock endast 20 milj. kr. beviljats.
Verksamheten har dock ökat därefter och en fortsatt ökning kan förväntas.
Ökad klarhet om möjligheterna att i framtiden erhålla hissbidrag bör
skapas redan nu genom att riksdagen beslutar att den ram på 300 milj. kr.
som avsatts för åren 1984-1986 även får utnyttjas under 1987.
En väl utbyggd färdtjänst är även väsentlig för äldre som har svårt att
använda kollektivtrafik. Detta behandlas i folkpartiets partimotion om
handikappade.
9. Hemställan
Med stöd av det ovan anförda yrkas
1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om ett tioårsprogram för eget rum
och självständigt boende,
2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om behovet av en översyn av
konsekvenserna av en klarare kompetensfördelning mellan kommun
och landsting avseende boendet för äldre,
3. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om beviljande av lån för ombyggnad
av ålderdomshem som är yngre än 30 år,
[4. att riksdagen uttalar att kommunerna bör tillämpa enhetliga
Mot. 1985/86
Bo213
20
avgifter för den sociala hemhjälpen och normala hyror för boende på
ålderdomshem1,]
5. att riksdagen beslutar att ramen för bidrag till installation av
hiss m. m. även får utnyttjas under 1987,
6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om ombyggnad av ålderdomshem.
Stockholm den 24 januari 1986
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Björn Molin (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Mot. 1985/86
Bo213
1 1985/86: So235.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986
