Bostadspolitiken

Motion 1998/99:Bo218 av Lena Sandlin och Morgan Johansson (s)

Ett stort antal svenska medborgare saknar en bostad. Hemlöshet är i de
flesta fall en såväl personlig som samhällelig tragedi. Avsaknaden av
bostad representerar i första hand en förlust av mänsklig värdighet som
inget civiliserat samhälle i längden har råd med. Att garantera alla
människor ett värdigt boende är därför en angelägen politisk uppgift.

Hemlösheten är inte en individuell fråga. Det handlar istället om ansvar
från samhällets sida. En jämlik bostadspolitik kan bara upprättas i samspel
mellan stat, kommuner och hyresvärdar. För att upprätta en rättvisare
bostadspolitik krävs följaktligen att staten etablerar ett övergripande ansvar
för politikens utformning. Regeringen bör därför ålägga landets kommuner
att garantera varje kommunmedlem en bostad. Hur detta verkställs konkret i
varje kommun bör lösas inom ramen för det kommunala självstyret.

Det har i debatten framförts åsikter som reducerar bostadslösheten till ett
individuellt problem. Detta leder lätt fel. I flera kommuner måste
medborgarna ha ett jobb för att få hyra bostad, den ökande arbetslösheten har
skapat många uteliggare. Att leva utan bostad är ytterst påfrestande, både
psykiskt och fysiskt. Den som saknar bostad är i ett betydligt svårare
utgångsläge när det gäller att söka arbete, vilket leder till en ond cirkel där
bostadslöshet ger fortsatt arbetslöshet och därmed fortsatt bostadslöshet.

Samhället måste ges medel och möjligheter att kunna föra en social och
jämlik bostadspolitik. Det är bland annat i detta syfte nödvändigt att upprätta
kommunala bostadsförmedlingar och att kommunerna ges rätten att fördela
en viss del av varje, större, hyresvärds bostadsbestånd. Att införa kommunala
bostadsförmedlingar skulle innebära en viktig service till alla medborgare
och det skulle effektivt motverka uppkomsten av en "svart" bostadsmarknad.

Ett samhälle som accepterar hemlöshet drar i längden på sig omfattande
kostnader: Brottsligheten och otryggheten ökar, tilliten till politiken minskar
och solidariteten människor emellan bryts successivt ned. Sverige har i
längden inte råd med hemlöshet. Det är en nödvändig politik inför framtiden
att det, i de fall där en medborgare inte fullgör sina plikter gentemot
hyresvärd eller motsvarande och vräkning eller liknande verkställs, är
kommunens ansvar att utreda situationen och tillse att ingen medborgare
ställs utan bostad. Samhället måste ha det yttersta ansvaret för medborgarnas
välfärd.

Bland den nya tidens hemlösa finns en grupp männsikor med dåligt
psykiskt allmänhälsotillstånd. Samtidigt finns en grupp, delvis samman-
fallande med den förra, med svår psykosocial situation, ofta med omfattande
drogmissbruk. Samhället måste noga överväga särskilda lösningar för att
garantera en värdig tillvaro för dessa medborgare. En progressiv helhets-
lösning för dessa grupper bör ta särskild hänsyn till att många av dessa
människor har svårt att klara ett vanligt boende, med allt vad det innebär av
ekonomiskt och socialt ansvar. En möjlig lösning är att utveckla grupp-
boenden för denna kategori medborgare. Gruppboenden har visat sig vara en
utomordentligt effektiv, solidarisk och trygghetsskapande boendeform för
bl a utvecklingsstörda och människor med psykiska funktionshinder.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om hur bostadslösheten skall
kunna elimineras samt hur en jämlik bostadspolitik skall kunna utformas.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en jämlik bostadspolitik.

Stockholm den 26 oktober 1998

Lena Sandlin (s)

Morgan Johansson (s)