Bostadspolitiken
Motion 1985/86:Bo216 Lars Werner m. fl. (vpk)
Motion till riksdagen
1985/86: Bo216
Lars Werner m. fl. (vpk)
Bostadspolitiken
Årets budgetproposition och förslagen i den är, även om det är ganska
begränsade förlag och de får relativt små effekter, ett steg i fel riktning när
det gäller kampen för rättvisa och jämlikhet. En ny, rättvisare fördelningspolitik
måste innefatta en bostadspolitik som möjliggör lägre bostadskostnader
och som innefattar viss omfördelning av ett bostadsstöd av minst
samma omfattning som tidigare.
Det är fortfarande så att det på bostadsmarknaden mellan olika bostadskonsumenter
råder betydande orättvisor som hänför sig till de olika upplåtelseformerna.
En stabilisering av ekonomin och kamp mot inflationen,
som det talas om på många ställen i budgetpropositionen och som man
alltid har talat om i olika sammanhang när det gäller samhällsekonomin, får
inte vara detsamma som en fortsatt försämring för människor som redan
har drabbats hårt. En annan ekonomisk politik där ytterligare en allmän
räntesänkning utgör ett nödvändigt inslag, skulle få stor betydelse både för
boendekostnaderna och för statsbudgeten. Man kan t. ex. räkna med att
varje sänkning av räntan med 1 procentenhet minskar statens räntekostnader
för lån i riksbanken, för allemanssparande! och för räntebidrag med
ca 2 miljarder kronor under ett budgetår.
Kraftig försämring för hyresgästerna
Det som har skett i vårt samhälle det är en försämring för bostadskonsumenterna,
hyresgästerna. Medan lönerna har ökat med ca 100% under
åren 1976 till 1986, så har priserna ökat med ca 125 % under ungefär samma
tid och hyrorna med ca 145%. Vidare kan nämnas att antalet hushåll med
bostadsbidrag minskade från 598000 till 322000. Antalet hushåll utan barn
med bostadsbidrag minskade från 117000 år 1978 till 26000 år 1985, och
tills vidare kommer dessa hushåll, som en följd av de beslut som socialdemokrater
och borgerliga partier har fattat inte att ha möjlighet att få
bostadsbidrag.
Samtidigt har, delvis som en följd av här nämnda resultat, antalet hushåll
som behöver socialbidrag ökat från 340000 år 1980 till 525000 år 1985. Den
här utvecklingen får enligt vpk:s mening inte fortsätta. Med tanke på den
utveckling som har skett får man framför allt inte slå in på en väg som leder
till minskat stöd till bostadssektorn. Och vi kan från de här utgångspunkterna
inte acceptera förslagen i budgetpropositionen. Vpk kan lika litet
som tidigare vara med om att göra ytterligare indragningar av samhällets
bostadsstöd, inte heller för att minska budgetunderskottet!
Bostadsstödet har minskat — realt sett
Det har under senare år skett kraftiga minskningar av samhällets bostadsstöd
realt sett. Bostadssubventionerna är nu ca 15% lägre än de var 1981
och ca 20% lägre än 1983 räknat i fast penningvärde. Bostadsministern och
regeringen borde kunna låta sig nöja med detta i stället för att lägga fram
sådana förslag som de som nu finns i budgetpropositionen. Det kan vara
nog med de närmare 7 miljarder kronor man i reala termer sparat på
bostadssektorn under några år.
De ökade boendekostnader som blir en följd av höjningen av bostadslåneräntan
följs nu av regeringsförslag som innebär ytterligare hyres- och
bostadskostnadshöjningar. Det är en utmaning mot vanliga bostadskonsumenter
i ett läge där bostadspolitiska och sociala skäl i stället motiverar
ökade samhällsinsatser för att begränsa och pressa ner boendekostnaderna.
Förslagen i regeringspropositionen innebär hyreshöjningar av storleksordningen
50 - 100 kr. i månaden för många hyresgäster, bostadsrättsoch
småhusägare och till detta kommer ”ordinarie” hyreshöjningar från
januari 1986 av ungefär samma storlek.
Det är för löntagarna och hyresgästerna helt oförståeligt att de återigen
skall vara med om nya stora uppoffringar, nu i form av indragning av
samhällets bostadsstöd för att minska budgetunderskottet. Ett minimum
borde ha varit att hela besparingseffekten av bostadslåne- och räntegarantihöjningen,
ca 1,1 miljard kronor, hade fått gå till förbättring av bostadsbidragen.
Regeringen har genom förslagen i budgetpropositionen tagit ytterligare
ett steg till höger. Tillsammans med folkpartiet inriktar man sig
tydligen på framför allt två områden för inskränkningar och besparingar.
Det är bostäderna och kommunerna.
Den höjning regeringen föreslår av bostadsbidragen kompenserar inte
ens den urholkning och de reella försämringar som hushållen har fått
vidkännas. Av de 520 milj. kr. det beräknas kosta med en höjning av
bostadsbidragen faller för övrigt över hälften på kommunerna. Samtidigt
som det föreslås höjning av övre hyresgränser tar man i ett sammanhang
tillbaka nästan hälften av det genom att föreslå en höjning av nedre hyresgränser
med 150 kr.
Minskat byggande - ökade byggnadskostnader
Av propositionen framgår bl. a. att nybyggandet fortsätter att minska och
för 1985 kommer man för första gången på årtionden troligen att hamna
under 30000 färdigställda lägenheter, och för 1986 ännu lägre. Bostadsförbättringsprogrammet,
det s. k. ROT-programmet, föreslås inte heller i år
utvidgas till offentliga byggnader, dvs. skolor, sjukhus, barnstugor, vattenoch
avloppsledningar, etc., trots den mycket stora eftersläpningen på detta
område.
Byggkostnaderna fortsätter att öka i en takt som gör det allt svårare för
vanliga löntagarhushåll att efterfråga en bra bostad. Och trots ett onormalt
högt ränteläge, inte minst i förhållande till omvärlden, och trots de mycket
positiva effekter en ny allmän räntesänkning skulle få för hela samhället, så
Mot. 1985/86
Bo216
5
synes man från regeringens sida inte vilja slå in på den vägen. En ny
räntesänkning nu skulle innebära både lägre boendekostnader, ökad byggsysselsättning
och lägre utgifter för statskassan. En fortsatt nedgång av
nybyggnationen får naturligtvis negativa konsekvenser, både för hundratusentals
bostadssökanden i bristområden, främst Storstockholm, och för
byggnadsarbetarkåren. Vad som i nuläget behövs det är en offensiv för en
annan bostadspolitik med ökat byggande, lågräntepolitik och stopp för nya
hyreshöjningar. Regering och riksdag måste enligt vpk:s mening fatta
beslut som gör detta möjligt.
Av budgetpropositionen framgår vidare bl. a. att det finns stora behov
när det gäller underhålls- och förbättringsåtgärder i kommunernas och
landstingskommunernas byggnader, skolor, förvaltningsbyggnader, sjukhus
och andra anläggningar, t. ex. ledningsnät. Man anför i propositionen
att många åtgärder är kommunalekonomiskt väl motiverade och bostadsministern
säger också att han ser det som väsentligt att kommunernas
insatser på detta område ökar, inte minst med hänsyn till att det har stor
betydelse för att resurserna i byggsektorn skall utnyttjas effektivt. Men
trots de här riktiga konstaterandena finns nu inga förslag om att utvidga
ROT-sektorn till att också omfatta s. k. offentliga byggnader, och det
föreslås heller inga pengar för sådana åtgärder utan man hänvisar till den
utvärdering som skall ske under hösten 1986.
Av den enkät till kommunerna om bostadsmarknadsläget som bostadsstyrelsen
har skickat ut, så framgår det bl. a. att 77 kommuner har uppgett
att det var brist på bostäder. Drygt 100 kommuner anger att det ganska ofta
eller ofta förekommer att hushåll har svårt att få tillgång till en bostad som
överensstämmer med hushållets behov i fråga om utrymme, utrustning och
geografisk belägenhet. Svårigheterna är vanligast i storstadsområdena och
i praktiskt taget alla dessa kommuner gäller detta för ungdomar, men i rätt
stor omfattning även för barnfamiljer och pensionärer. Det här borde
rimligen leda till slutsatser om att man i dessa kommuner och i bristområden
borde göra större satsningar också då det gäller nyproduktionen, men
de slutsatserna dras inte i regeringspropositionen.
När det gäller stödåtgärder i bostadsområden med en stor andel outhyrda
lägenheter och när det gäller andra bidrag för åtgärder som har att göra
med boendemiljön så föreslås det en förändring när det gäller sådana
bidrag. Bostadsministern förordar att boendemiljöbidragen och de särskilda
bidragen till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter
skall ersättas med ett nytt bidrag för att främja åtgärder som syftar till
att minska antalet outhyrda lägenheter och förbättra den sociala miljön i
områden med stora uthyrningssvårigheter och stora sociala problem. Vpk
kan acceptera den förändringen och den sammanläggning som har skett då
det gäller bidrag utav olika slag, men kan inte acceptera vad som framgår
av budgetpropositionen, nämligen att de samlade anslagen till sådana
åtgärder därmed också väsentligen skärs ner. Det nya bidraget bör således
bli av minst samma omfattning som de olika bidragen tillsammans tidigare
har varit.
Mot. 1985/86
Bo216
6
Boendekostnaderna måste sänkas — samhällsstödet
omfördelas
Den bostadspolitik som har förts under senare år har alltmer kommit att bli
marknadsanpassad. Vpk anser att den marknadsanpassningen nu måste
upphöra och att samhällsinflytandet över bostadssektorn måste öka. Vpk
vill öka samhällets bostadsstöd och omfördela en del av det nuvarande
stödet från villorna till hyreshusen. Skattesubventionerna i form av höga
ränteavdrag för egenägda småhus skall minskas för dem som har stora
villor, höga inkomster och förmögenheter, och samhällsstödet skall ökas
främst till allmännyttans hyreshus.
Boendekostnaderna måste sänkas genom i huvudsak tre åtgärder. För
det första genom att ta itu med och successivt avskaffa vinst- och spekulationsintressena
i olika led på bostadsmarknaden. Det gäller räntorna på
bostadslån, markkostnaderna, byggnadsmaterial, byggande och ägande/förvaltning.
Det måste ske genom effektiv priskontroll med prisövervakning
av hela byggsektorn. Vidare genom ett nytt bostadsfinansieringssystem
och en statlig bostads- och samhällsbyggnadsbank för totalfinansiering
av bostadsbyggande och följdinvesteringar till en låg och fast ränta
och långa amorteringstider. Boendekostnaderna skall också sänkas genom
en fastighetsskatt som i sin helhet skall användas på bostadssektorn och
som undantar allmännyttan, men omfattar även industrifastigheter, och
som inte är avdragsgill vid beskattning. Och för det tredje genom viss
omfördelning inom ramen för nuvarande samhällsstöd, från villorna till
hyreshusen.
Effekterna av de här vpk-förslagen skulle bli ett ungefär lika stort samhällsstöd
oavsett upplåtelseform. Det skulle innebära stopp för nya hyreshöjningar
och lägre hyror framför allt i nyare hus.
Bra bostäder — socialt acceptabel hyra
Vpk anser både utrymmes- och utrustningsstandarden mycket viktig och
man får inte ge efter på kvaliteten på bostäder som skall användas i 50 till
100 år. En ny utrymmesnorm, norm 3, borde nu fastställas efter det att den
nuvarande, norm 2, har gällt i snart 20 år. Man måste nu få en norm som
tillgodoser kravet på att varje barn och ensamstående vuxen skall kunna
disponera sitt eget rum. Varje barn måste tillförsäkras rätten till ett eget
rum, för sin egen utveckling, för sömn och vila, för studier och fritid.
Vpk:s bostadspolitik innebär att hyresgästerna kollektivt via hyresgästorganisationer
tar över alltmera utav bestämmanderätten i boendet. Det
kan ske i samma takt som hyresgästerna själva ställer upp och är beredda
att ta ökat ansvar. Ingenting säger att hyresgästerna skulle vara sämre
skickade att ta ansvar för sitt boende än vad bostadsrättshavare eller
småhusägare är. Bara själva ägandet och den ekonomiska administrationen
bör ligga kvar hos samhället, kommunen och dess bostadsföretag.
Ombyggnadsansvaret skall ligga på kommuner och fastighetsägare i samråd
med hyresgästerna. Byggmästarinflytande i form av olika bolag, byggmästarbildade
bostadsrätts- och andra föreningar, måste kraftigt begränsas
Mot. 1985/86
Bo216
7
och kommunerna bör ta över sanerings-, om- och nybyggnadsverksamheten
via sina bostadsföretag.
Vpk:s målsättning då det gäller frågan om hur mycket en bra bostad får
kosta är samma som finns i hyresgäströrelsens program, högst 15% av en
industiarbetarlön för en nybyggd tvårumslägenhet. Bakgrunden till vpk:s
ställningstaganden är partiets gamla krav, som sammanfaller med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, att hyran för en bra och rymlig bostad får
vara högst 20% av en industriarbetarinkomst. Det motsvarar i dag högst
15% som en socialt acceptabel hyra.
Vpk anser att de allmännyttiga bostadsföretagen på olika sätt skall
stärkas och vill ha riktat stöd till allmännyttan i olika former. Vi anser
också att de allmännyttiga bostadsföretagen borde ha flera hyresbostäder i
många kommuner, t. ex. i centrala Stockholm. Vpk anser att privat ägda
flerbostadshus, hyreshus, successivt skall överföras i samhällets, kommunernas,
ägo. Vi tror inte att det går att förena de nuvarande ägandeförhållandena
med en fördjupad och långt gående boendedemokrati, där hyresgästerna
har det avgörande inflytandet.
Nej till marknadshyror
Frågan om marknadsmässiga hyror diskuteras nu ofta, särskilt från borgerligt
håll. Effekterna av marknadsmässiga hyror skulle säkerligen bli ett
ännu dyrare, mera klassuppdelat och segregerat boende. En ökad marknadsanpassning
står i motsättning till en social bostadspolitik och rätten till
en bra bostad till rimliga kostnader. Fastighetsspekulation och svarthandel
skulle öka ytterligare och stora vinstpengar skulle överföras från hyresgäster
till fastighetsägare. En vanlig löntagarfamilj måste ha råd att bo i en bra
bostadsrättslägenhet, en hyreslägenhet eller ett eget hus, vare sig det är
nytt eller gammalt.
Vpk kommer att fortsätta att slåss för att hålla boendekostnaderna nere
och genom en omfördelning av den del av det samlade samhällsstödet
åstadkomma större rättvisa mellan olika boende- och upplåtelseformer.
Vpk har under hela efterkrigstiden sökt medverka till att alla boendeformer
skall få lägre boendekostnader genom minskad spekulation, lägre ränta
och en annan finansiering av bostadssektorn, som kan ge billigare pengar
till bostadsbyggande och följdinvesteringar. Vpk kräver ökat bostadsbyggande
och det gäller både nyproduktion, sanerings-, om- och tillbyggnad,
för att dels klara bristen på bostäder i vissa regioner, dels komma ifatt en
betydande eftersläpning som gäller generellt beträffande underhåll. Inte
minst med hänsyn till de positiva verkningar och den stimulans för sysselsättningen
det innebär måste ökade satsningar göras.
Hyresstopp om den politiska viljan finns
Enligt vpk:s mening bör ett hyresstopp nu återigen införas. Vidare måste
snabba åtgärder sättas in bl. a. då det gäller ändrad bostadsfinansiering,
ränte- och avdragsbestämmelser, stöd till allmännyttiga bostadsföretag, en
omfördelning av samhällets bostadsstöd från ägar- till hyressektorn och
Mot. 1985/86
Bo216
8
andra åtgärder för att motverka hyresstegringar. Även om bostadskommittén
inom kort kommer att lägga sitt slutbetänkande så kan man inte
avvakta resultatet av detta. Det kommer ju nu närmast en remissomgång
och tidigast under kommande höst kan regeringen på grundval av en sådan
remiss lägga förslag som kan få någon betydelse för hyressituationen. De
förslag som måste komma nu måste avse att stoppa hyreshöjningarna och i
vart fall begränsa dem till högst den 3-procentsnivå som regeringen tidigare
satte som gräns för inflationen. Vpk ser ett hyresstopp som nödvändigt,
men som en temporär åtgärd av flera nödvändiga, i syfte att undvika nya
hyreshöjningar och pressa ner hyrorna framför allt i ny- och ombyggda
hus.
Av vår totala konsumtion är det framför allt kostnaderna för bostad,
bränsle och lyse som procentuellt har ökat mest. Bostaden är den största
budgetposten för hushållen och har därmed passerat utgifterna för mat
m. m. Hyrorna har i genomsnitt fördubblats under en tioårsperiod och den
ökningstakten överstiger övriga prisutveklingen i samhället. Särskilt hårt
har barnfamiljerna drabbats. Deras ekonomi har blivit alltmer ansträngd
och många unga familjer har hamnat under existensminimum.
Hyresstoppet 1984 och överenskommelsen mellan vpk och socialdemokraterna
hösten 1984 om begränsning av hyreshöjningarna och ett riktat
stöd till de allmännyttiga bostadsföretagen visade att det går att pressa
boendekostnaderna om den politiska viljan finns. I kampen för levnadsstandarden
måste lönekampen och kampen mot pris- och hyreshöjningar
föras sida vid sida. Det är delar av samma ekonomiska kamp. Vad lönarbetarna
tillkämpar sig i löneförhandlingar riskerar hela tiden att förtäras av
pris- och hyresutvecklingen. Kampen mot hyreshöjningar och för lägre
boendekostnader utgör en del i kampen för en annan rättvisare fördelningspolitik.
Varje pris- och hyreshöjning innebär för den vanliga lönarbetaren
en lönesänkning.
Ökad segregation och spekulation i storstadsregioner
För att lösa Stockholms- och andra storstadsregioners bostadsproblem
behöver vi en annan bostadspolitik för resten av 1980- och 1990-talen. Vi
vill inte se ett återupprättande av svunna tiders bostadselände eller klassboende.
Några av de problem som finns i Stockholmsregionen består i att
bostadskön är orimligt stor med långt över 100000 bostadssökande. Nyproducerade
bostäder får allt högre hyror som vanliga löntagare inte har
råd att betala. Hyran i dag tar långt större del av en normallön än i mitten
på 1970-talet. En stor del av Stockholms hyreslägenheter ombildas årligen
till bostadsrätter och priser i halvmiljon- och miljonklassen förekommer
allt oftare. Segregationen i boendet blir allt tydligare. Ungdomar och
barnfamiljer får allt svårare att hävda sig.
Därför måste man avvisa alla förslag som medför ökad lägenhets- och
fastighetshandel och som stärker spekulanternas vinstjakt på bekostnad av
hyresgästernas, de boendes, valfrihet. Vi avvisar alla förslag som medför
kraftigt ökade hyror och växande utrymme för en plånboksstyrd fördelning
av bostäderna. Vi kräver från vpk:s sida en utveckling av den sociala
Mot. 1985/86
Bo216
9
bostadspolitiken — inte en avveckling. Avveckla inte hyresboendet, utan
slå vakt om allmännyttan och hyresrätten, och medge ingen utförsäljning
av allmännyttan! Hyresgästernas frihet att välja bostad måste ökas, marknadskrafterna
skall inte och får inte styra. Inflytandet, det skall grundas på
själva boendet, och inte på plånbokens tjocklek. Det måste bli mer av
rättvis och solidarisk finansiering mellan olika upplåtelseformer och det
måste bli stopp för fastighetsägarens frihet att svika sina åtaganden mot
hyresgästerna.
Den ökade segregationen inom boendet har tilltagit och är ett stort
problem. Om man på allvar vill motarbeta segregationen måste det bli slut
på den svångremspolitik som den socialdemokratiska regeringen och riksdagsmajoriteten
för. Tvingar man arbetarklassen att ensam bära bördorna
av den ekonomiska politiken leder detta till ökad segregation. Den socioekonomiska
segregationen är en manifestation av klassförhållandena och
den allmänna resursfördelningen i samhället. Klasstrukturen i samhället
och fördelningsmekanismerna är i grunden desamma i dag som de var för
40 år sedan och samhällsutvecklingen i stort kan sammanfattas i att välfärden
stiger men klyftorna består. De strukturella och avgörande mekanismerna
bakom den socioekonomiska segregationen är i huvudsak desamma
under hela efterkrigstiden.
Den helt avgörande segregationsfrågan är den mellan småhusområden
och flerbostadsområden. Man kan inte skjuta över problemen och ansvaret
för det på kommunerna. Det är att inte se segregationsproblemet i ett
större, vidare perspektiv. Problemen finns dessutom i kommuner som
redan tidigare har det svårt, och det skulle innebära att man vältrar över en
ännu större ekonomisk börda på dem. De kommuner som drabbas värst av
den ekonomiska politiken är de kommuner som har de största segregationsproblemen.
Det behövs ett genomtänkt och övergripande program för
att bekämpa de olika typer av boendesegregation där man sammanför alla
de åtgärder inom bostadssektorn som kan sättas in, i stället för att göra
små insatser litet här och där.
Åtgärder i syfte att bekämpa boendesegregationen är att söka blanda
upplåtelseformer och hustyp, att inrikta nyproduktionen mot hyresrätt, att
stoppa omvandlingen av hyresrätt till bostadsrätt, att förbjuda onödiga
ROT-åtgärder och lyxsanering, att öka stödet till allmännyttan, att ha en
kraftfullare bostadsförmedling, att öka de riktade stödåtgärderna mot problemområden,
att peka på hur andra sektorers handlande t. ex. skattepolitiken
påverkar segregationen. En del av segregationen som inte betingas
av de allmänt fördjupade klassklyftorna kan angripas under förutsättning
att de sammanförs i en konsekvent och långsiktig strategi, där de olika
faktorerna kan fås att samverka. Det är ett sådant program och sådana
lösningar som vpk förespråkar.
Ökat bostadsbyggande - rättvis förmedling
Bostadsbyggandet måste enligt vpk:s mening öka i förhållande till nuvarande
omfattning och som mål bör anges en igångsättning av minst 50000
lägenheter per år genom nybyggnad och minst 25000 lägenheter per år
Mot. 1985/86
Bo216
10
genom ombyggnad. Därtill bör läggas energisparåtgärder och kompletteringsbebyggelse
för kollektiva boendeformer, gemensamhetslokaler osv.
Nyproduktionen skall främst avse hyresbostäder som ägs och förvaltas av
kommunerna och deras allmännyttiga bostadsföretag. Den ökade ombyggnadsverksamheten
är bra och den är nödvändig. Men den ökar inte antalet
lägenheter, tvärtom blir det en viss minskning efter sanering och ombyggnad
av äldre hus, som ofta har mycket små lägenheter. Både ombyggnad
och nyproduktion är så dyr att det hindrar en angelägen modernisering och
förbättring och en ökning av bostadsbeståndet. Hyrorna blir så höga att det
är svårt att få uthyrt. Tveksamheten från många kommuner och nedbantning
av bostadsbyggnadsprogrammen är oroande uttryck för detta.
Vpk kräver att alla lägenheter skall förmedlas genom kommunala bostadsförmedlingar.
Men det kravet kombinerar vpk också med krav på en
ändrad hyreslagstiftning. Hyreslagstiftningen måste göras mera offensiv
och utgå från ett rättighets/skyldighetsförhållande, där hyresgästers rättigheter
slås fast liksom fastighetsägares skyldigheter. Bostaden är en resurs
som skall ställas till konsumenternas, de bostadssökandes förfogande.
Värden skall ha en skyldighet att se till att alla lägenheter hyrs ut. Att det
inte står tomma alltså. Att de hyrs ut till stadigvarande boende, inte till
tillfällig övernattning. Vidare skall hyresvärden ta emot den hyresgäst som
bostadsförmedlingen anvisar.
En aktiv kommunal bostadsförmedling är ett nödvändigt inslag i en
social bostadspolitik där en rättvis fördelning av bostäderna utgör en viktig
del. Det behövs också en lagstiftning som tillförsäkrar kommunerna anvisningsrätten
till nyproducerade och ledigblivna lägenheter. Detta är också
nödvändigt för att kommunerna på ett bra sätt skall kunna fullgöra de
uppgifter som är förenade med deras ansvar för bostadförsörjningen åt sina
invånare. Den lagstiftning som finns är alltför bristfällig för att garantera
rättvisa i fördelningen av våra bostäder och effektivt motverka segregation
i boendet.
Omfördelning av ROT-pengar - ändrad tillämpning
Det bostadsförbättringsprogram som riksdagen antog 1984 skulle rädda
byggsysselsättningen i Sverige. Så till vida har det varit lyckat, det har
byggts om som aldrig förr främst i privata hyreshus, men priset har varit
alltför högt socialt, kulturhistoriskt och samhällsekonomiskt. Den främsta
orsaken är de mycket fördelaktiga lånen och statsbidragen till fastighetsägare
för omfattande åtgärder som då också omfattar eftersatt underhåll
sedan decennier tillbaka.
Visserligen håller bostadsstyrelsen nu på att samla in underlag för en
utvärdering av ROT-programmet men ytterligare tiotusentals hyresgäster
skall enligt vår mening inte behöva drabbas i väntan på den utvärderingen.
Vi är heller inte så säkra på att en utvärdering når fram till problemet med
de negativa verkningarna, bl. a. för äldre människor. Det hela är alltför
känsligt och resultatet skulle slå tillbaka inte bara mot bostadsbyråkratin
utan också mot regering och riksdag. Vpk har varit med om att satsa på
ROT-programmet, varit med om att tala för programmet som ett led i att
Mot. 1985/86
Bo216
11
förbättra våra bostäder och att öka sysselsättningen för byggnadsarbetare.
Men ju mer man ser av resultatet av ROT-programmet desto tveksammare
blir man. Det förefaller också som de erfarenheter man har främst
från Stockholmsområdet, att man satsar på åtgärder som i själva verket är
av karaktären eftersatt underhåll sedan lång tid tillbaka, är ganska allmängiltiga
i landet. Ofta har man också, då det gäller ROT-programmet, gett
sig på moderna och bra fastigheter och lägenheter i hus från 1930- och
1940-talen. Husen har små och välplanerade lägenheter, det är rejäla
snickerier, oftast finns det badrum, hiss och sopnedkast. Hyran är relativt
låg men trivseln hög.
Ganska kännetecknande är också att många av hyresgästerna är gamla.
Det är inte ovanligt att de bott i huset sedan det byggdes, eller unga
hyresgäster, ofta med otrygga villkor både i arbetet och boendet. Fastighetsägarna
överdriver då det gäller att motivera stora ombyggnadsåtgärder.
Som utgångspunkt tar man faktiska eller förmodat dåliga stammar
och ledningar och så säger man att eftersom stammarna måste bytas så
måste också köksinredning och badrumsutrustning bytas.
Sedan kan man stuva om mer eller mindre i lägenheterna. I värsta fall
placeras köksinredningen i sovalkoven och köket kallas sovrum. Och
syftet är uppenbart, det är att få alla eller de flesta hyresgästerna evakuerade,
helst med kommunens hjälp. Syftet är vidare att få det eftersatta
underhållet finansierat med statliga bidrag och att få standarden att se ut
som nybyggnad. Då vet man också att hyran ligger i topp och att högst
50% av hyresgästerna kan återflytta. Visserligen krävs det samråd med
kontaktkommittén och hyresgästintyg från hyresgästföreningen. Men det
är bara i undantagsfall som hyresgästerna kan bjuda på kvalificerat motstånd.
I allmänhet låter de sig övertygas av fastihetsägarens och hans
konsulenters argument. Som kan låta ungefär så här: normerna kräver
detta för att få statliga lån, då måste kommunen gå med på detta osv. Är
hyresgästerna alltför omedgörliga så kan man alltid räkna med att hyresnämnden
har förståelse för fastighetsägarens ekonomi. I linje med förarbetena
till lagstiftningen skall fastighetsägarens åtgärder vara ekonomiskt
motiverade, dvs. det måste vara ekonomiskt lönsamt för fastighetsägaren
och lönsamt är det ju mera som fastighetsägaren kan förändra och bygga
om, ju större lån och ju mera bidrag får man med de nuvarande bestämmelserna!
Det är mot den här bakgrunden som vi från vpk föreslår en förändring
vad det gäller tillämpningen av saneringslagstiftningen. Man skall enligt
vår mening inte utan hyresgästernas medgivande kunna gå längre än till
lägsta godtagbara standard.
Utvidgat ROT-program
Vpk har i olika sammanhang under senare år framhållit att programmet för
bostadsbeståndets förbättring, det s. k. ROT-programmet måste utvidgas
till att omfatta även offentliga byggnader, om man skall uppnå det uttalade
syftet då det gäller en snabb förbättring av vårt bostadsbestånd och att
bekämpa arbetslösheten. ROT-programmet måste omfatta arbeten med
Mot. 1985/86
Bo216
12
eftersatt underhåll och eftersläpningar då det gäller samhällsservicen. Det
borde också vara möjligt med en tidigareläggning av arbeten både vad det
gäller underhåll och nybyggnader av olika kommunal-, landstings- och
statliga objekt som barnstugor, skolor och sjukhus, bibliotek, idrottsanläggningar,
förvaltningsbyggnader och samlingslokaler.
Det borde också klart uttalas att programmet skall omfatta åtgärder för
att rätta fel och brister, byggfusk, fukt- och mögelskador och att de
allmännyttiga bostadsföretagen skall erhålla ränte- och amorteringsfria
tilläggslån för sådana merkostander. Inte minst är det viktigt att nu åtgärda
de länge eftersatta behov som finns då det gäller VA-näten i kommunerna.
För vaije månad, för varje år som går blir beståndet allt sämre. Man gör
allt större förluster genom trasiga vattenledningar osv. Här kommer också
kravet på en bättre vattenkvalitet in i bilden. Det kommer att bli dyrare ju
längre man skjuter de nödvändiga åtgärderna framför sig.
Drygt hälften av avloppsnätet i vårt land är från mitten av 1960-talet eller
senare och mycket av avloppsledningarna består av betongrör som är mer
än 20 år gamla. Vattenledningarna består i stor utsträckning av gjutjärn och
rör med begränsad livslängd. Förnyelsetakten vad gäller vatten- och avloppsledningar
är så dålig att man i många fall kan räkna med att den takten
är anpassad till en 500-årig livslängd! Man borde före år 2000 kunna förnya
de ledningsnät som är anlagda före år 1965. Det är alltså hög tid att ta upp
och aktualisera frågorna om underhåll och förnyelse av kommunernas
stora VA-nät. Vi anser det också angeläget att utvidga ROT-programmet
till att omfatta också landets folkhögskolor, dvs. underhålls- och tillbyggnadsåtgärder
i deras lokalbestånd.
Villkoren för lån och bidrag bör för den utvidgade sektorn utformas med
ledning av nu gällande villkor för ombyggnad av bostäder och vissa lokaler.
Räntebidrag till kommunerna bör emellertid begränsas till hälften av
vad som nu utgår.
Vi beräknar att en utvidgning av ROT-programmet i enlighet med våra
förslag medför ökade anspråk på statsmedel med ca 300 milj. kr. nästa
budgetår.
Förbättringar behövs snarast
Bostadskommittén som arbetat i tre års tid kommer under februari månad
1986 med sitt slutbetänkande efter att i juni 1984 lämnat ett omfattande
delbetänkande (SOU 1984:34, 35,36). Direktiven för kommittén var mycket
omfattande och dess huvuduppgift angavs vara att överväga åtgärder
som åter ger bostadspolitiken en social inriktning. Förslagen från kommittén
kommer att bli föremål för en bred remissverksamhet och troligen en
omfattande regeringsproposition under hösten 1986, till vilken det då blir
anledning att återkomma.
Vpk har därför avstått från att i denna eller andra motioner till årets
riksmöte ta upp en del bostadspolitiska frågor och förslag. Några viktiga,
aktuella och betydelsefulla frågor om de höga boendekostnaderna, bostadsbidragen,
bostadsbyggandets omfattning och inriktning, boendesegregationen
etc. kan emellertid inte vänta ytterligare ett år på förslag och
åtgärder.
Mot. 1985/86
Bo216
13
Vpk är kritiskt mot huvudlinjen i regeringens politik. Vi har fått en ökad
ojämlikhet, en ökad snedfördelning av inkomster och förmögenheter. Samtidigt
med stora reallönesänkningar för löntagarna/hyresgästerna har
många spekulanter gjort stora s.k. klipp, inte minst på fastighetsmarknaden.
En beskattning av ökade realräntor som ett led i bekämpandet av
inflationen är som bekant ett av de förslag som vpk aktualiserat. Vi har
också ställt krav om en kraftig räntesänkning och framhållit de positiva
effekterna det skulle få bl. a. på bostadsmarknaden i form av lägre produktionskostnader,
ökat byggande och framför allt lägre boendekostnader.
Utrymme för ytterligare en allmän räntesänkning finns och den borde
genomföras snarast.
Det första steget för en ny bostadspolitik måste bestå i att sätta stopp för
hyreshöjningar, vaije hyreshöjning är en löneminskning och arbetare och
tjänstemän måste försvara sin levnadsstandard och ta upp kampen mot
hyreshöjningarna. I tider av ekonomisk kris framstår detta tydligare än
annars.
Vpk kräver hyresstopp och ett hyresstopp måste kombineras med stöd
till de allmännyttiga bostadsföretagen, ja hyresstoppet måste realiseras
just genom ett sådant riktat stöd. Vpk har även i tidigare sammanhang
föreslagit ett statligt stöd till allmännyttan i form av ränte- och amorteringsfria
lån. Behovet av sådant stöd kvarstår även om ROT-lån/ombyggnadslån
finns. Lånen kan utformas på sådant sätt att bostadsföretagen kan
erhålla lån av en storleksordning som svarar mot de hyreshöjningsbehov
som finns efter förhandlingar mellan bostadsföretag och hyresgästförening.
Finansiering av dessa lån torde ombesörjas av Statens Bostadsfinansierings
AB (SBAB). Sådana lånemöjligheter bör införas fr. o.m. år 1987
för att förhindra nya hyreshöjningar, i avvaktan på förslag och åtgärder
från statsmakterna som långsiktigt kan stoppa hyresutvecklingen och pressa
ner boendekostnaderna, framför allt i nyproduktionen.
Hemställan
Med hänvisning till vad som anförts föreslås
1. att riksdagen inte medger extra upptrappningar av de garanterade
räntorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omfattningen av ny- och ombyggnad av bostäder
och utvidgat ROT-program,
3. att riksdagen inför att möjligheten till ränte- och amorteringsfria
lån till allmännyttiga bostadsföretag införs fr.o.m. år 1987 för
att undvika hyreshöjningar,
4. att riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag
om statlig totalfinansiering i enlighet med vad i motionen anförts,
Mot. 1985/86
Bo216
14
5. att riksdagen till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1986/87 Mot. 1985/86
anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 900000 000 kr. Bo216
förhöjt förslagsanslag av 15 500 000000 kr.
Stockholm den 27 januari 1986
Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)
Tore Claeson (vpk)
Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986
