Bostadspolitiken (prop. 1986/87:48)
Motion 1986/87:Bo116 Lars Werner m. fl. (vpk)
Motion till riksdagen
1986/87: Bo 116
Lars Werner m. fl. (vpk)
Bostadspolitiken (prop. 1986/87:48)
Mot.
1986/87
Bo 116-122
Bostadsfinansiering - förbättring - byggande —
kvarboendegaranti m. m.
Till regeringens proposition om bostadspolitiken har sedan nära ett år
tillbaka ställts stora förväntningar beträffande konkreta förslag till förändringar/förbättringar
av bostadspolitikens inriktning och innehåll.
Inte minst från regeringens och bostadsministerns sida har i många
sammanhang talats om kommande förslag i ordalag som gjort att hundratusentals
hushåll som bl. a. måste anlita socialvården för att klara hyran,
familjer och ungdomar utan egen bostad, nu hade stora förhoppningar.
Man räknade med kraftåtgärder bl. a. mot höga hyror och bostadsbrist,
för ökad rättvisa mellan olika upplåtelseformer, väsentligt ökade bostadsbidrag
och bidrag även till ensamstående och hushåll utan barn. Det mesta
av förhoppningarna har inte infriats, propositionsförslagen är en dålig
uppföljning av bostadskommitténs förslag, även om vissa åtgärder pekar i
rätt riktning.
Trots att de allmänna förutsättningarna nu - som också antyds i propositionen
— är bättre än på många år har exempelvis inga förslag framförts
som på ett varaktigt sätt kan stoppa hyreshöjningarna och sänka boendekostnaderna
i nyproduktion och ombyggda hus.
På bostadsdepartementets område har under det senaste året utgifterna
sjunkit med omkring 10 %. Orsakerna till denna minskning, som kan
beräknas till ca 3 miljarder kronor/budgetår, är som bekant sänkningarna
av det allmänna ränteläget - diskontot - och de extra upptrappningarna
av den garanterade räntan som genomförts.
Bostadskommitténs förslag till förändringar och förbättringar av bostadsanvisningslagen
så att den kan användas som ett instrument för en
rättvis fördelning av bostäder följs inte upp. Någon ytterligare utredning
eller beredning av bostadskommitténs konkreta förslag för att underlätta
en effektiv och aktiv bostadsförmedling behövs inte utöver förslag till
lagtext!
Inte heller finns några förslag som kraftigt kan begränsa eller stoppa den
omfattande spekulation och handel med hus och lägenheter som kraftigt
tilltagit.
Trots riksdagens uttalande om ett återinförande av bostadsbidrag för
hushåll utan barn undviker man i propositionen att nu lägga sådant förslag,
och de förbättringar av bostadsbidrag som föreslås för barnhushåll med 1
1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Bo 116-122
höga hyror åstadkoms i huvudsak genom att sänka bidragen för hushåll
med lägre hyror. Vår syn på regeringsförslaget och våra alternativ redovisas
i en särskild motion.
Någon förändring av bostadsfinansieringssystemet beträffande räntebidragsregleretc.
föreslås inte i propositionen. Inte heller finns några förslag
för att komma till rätta med vad bostadskommittén och nu även regeringen
konstaterar, nämligen orättvisorna i fråga om ekonomiska villkor i bostadsstödets
fördelning mellan olika upplåtelseformer och ägarkategorier.
Tillräckligt underlag finns enligt vår mening för att nu kunna lägga fram
förslag utan de ytterligare utredningar som aviseras.
I en särskild motion angående fastighetsskatten ger vi vår anslutning till
höjningen av skatten för privatägda hyreshus men vi återkommer till ett av
våra tidigare förslag nämligen att även industrifastigheter skall omfattas av
sådan skatt.
Det är bra att regeringen nu föreslår att statliga ombyggnadslån skall
lämnas endast om hyresgästorganisation tillstyrker detta. Detta innebär ett
slags hyresgästveto mot onödiga och icke varsamma ombyggnadsåtgärder
vilket mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter är synnerligen befogat.
Mindre bra är den möjlighet för fastighetsägare att utföra omfattande
ombyggnadsarbeten mot hyresgästernas vilja som ligger i formuleringen
”om ombyggnaden skulle bli fastighetsekonomiskt oförsvarbar”. Vi förutsätter
här att hyresgästerna har ”besvärsrätt” så att inte eftersatt underhåll
och andra försummelser från fastighetsägare kan berättiga till lån och
bidrag!
Ett av syftena med bostadsförbättringsprogrammet är att stärka möjligheterna
för äldre människor att bo kvar i sin egen bostad. Utvärderingen
av bostadsprogrammet visar att detta syfte inte beaktats i tillräcklig utsträckning.
Många människor har tvingats att flytta för gott vid en ombyggnad.
Sociala kontaktnät har brutits upp. Särskilt för gamla människor har
detta fått allvarliga konsekvenser. I många fall har behoven av samhällets
omsorg och vård till och med ökat efter en ombyggnadsprocess.
För att ge bostadsförnyelsen en mera social inriktning måste planering
och genomförande ta större hänsyn till dem som bor i områdena. Kvarboende
eller kort evakueringstid bör alltid vara en utgångspunkt för förbättringar.
Vi föreslår ett uttalande från riksdagen att sådan målsättning
skall gälla.
Den kvarboendegaranti med en typ av hyresrabatter som införs till
lägenheter där hyresgäster och bostadsrättshavare bor kvar eller återflyttar
efter ombyggnad är något av en nödlösning för att komma åt höga
återflyttningshyror och döljer den verkliga hyran. Förslaget är positivt då
det gäller dess syfte men förefaller dåligt övertänkt beträffande den praktiska
tillämpningen. Ett genomförande löser emellertid inte problemen för
ungdomar och andra bostadslösa, som anvisas lägenheter i det relativt
stora antal hyreslägenheter till vilka ”utsanerade” hyresgäster inte kommer
tillbaka, de erhåller ju inte någon rabatt.
En rad olika problem följer av ett genomförande av förslaget som det
föreligger. Bostadsrättshavarna och bostadsrättsföreningarna får generellt
större förmåner av förslaget genom att erfarenhetsmässigt nästan alla bor
Mot.
1986/87
Bo 116
kvar efter ombyggnad medan ofta hälften eller flera i hyreshusen inte
flyttar tillbaka. För de allmännyttiga bostadsföretagen blir det troligen
problem med att rabatterna betalas ut först ett år i efterskott och att
hyreshöjningar därför begärs.
Olika hyror för samma slags lägenheter med 500-600 kr. per månad i
hyresskillnad kan bli följden och det blir svårt att förstå för dem med den
högre hyran. Likaså att bidragen utgår utan någon inkomstprövning.
Vi föreslår att kvarboendegarantin begränsas till att avse enbart allmännyttiga
bostadsföretag och folkrörelsekooperativa bostadsrättsföretag. Vidare
att bidragen inte betalas ut till hyresvärden utan - i likhet med
bostadsbidragen — direkt till resp. hyresgäst. Ett annat problem är tidpunkten
för erhållande av kvarboendegarantin som anges till den dag
ansökningar lämnas in till kommunen efter ikraftträdandet den 1 januari
1986. Här föreslår vi att förslaget ändras så att även ansökningar som
kommit in före detta datum beaktas - i vart fall så att ansökningar som
getts in fr. o. m. den 4 november 1986 — skall kunna erhålla bidrag.
Det som i propositionen rubriceras som ”hyresrabatter” borde enligt
vår mening i stället kallas ”tillfälliga byggbidrag” eftersom bidraget — som
föreslås lämnas till lägenheter som påböijas 1987 med 60 kr./m2 och 1988
med 30 kr./m2 - inte förenas med något krav om att hyrorna sänks.
Bidraget kan kanske underlätta igångsättningen av några objekt medan
andra troligen ändå inte kommer till stånd då de blir för dyra. Tyvärr
kommer den i propositionen uttalade förhoppningen om stimulans för
byggande av små och medelstora lägenheter, som kan efterfrågas av ungdomar
och invandrare, knappast att bli resultatet. Hyrorna kommer alltjämt
att bli alldeles för höga. Även beträffande dessa rabatter föreslår vi i
likhet med kvarboendegarantibidragen att de endast skall gälla allmännyttan
och folkrörelsekooperationen.
När det gäller förslagen till rambegränsningar för byggandet och räntestöd
för förbättring av bostäder under viss tid och vissa orter, för att
förhindra en del kontors- och hotellbyggande - delar vi i stort dessa
synpunkter. Likaså begränsningar för företagen då det gäller användningen
av investeringsfonder till sådant byggande. Viktigt är emellertid att
uppmärksamma att rambegränsningar för stöd- och styråtgärder från bl. a.
länsbostads- och länsarbetsnämnder kan behövas i stort sett över hela
landet för att styra pengar och arbetskraft till i första hand bostadsbyggandet.
Regeringen föreslår nu att tillämpningsområdet för tilläggslån skall vidgas
till att avse även ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus som
är 30 år eller yngre. De miljonprogramprojekt som regeringen föreslås
kunna medge undantag från 30-årsregeln för är ofta sådana som inte kan
finansieras av hyresgäster i berörda områden. Det är heller inte rimligt att
en del av sådana kostnader skall tas ut av hyresgäster i andra områden
genom s. k. hyresutjämning inom resp. bostadsföretag. Exempel från olika
projekt i Stor-Stockholmsområdet (Rinkeby, Grantorp, Saltskog, Granängsringen,
Brandbergen) visar på kostnader i storleksordningen 200000500000
kr./lägenhet och där brister och byggfel utgör en stor del. Det är
därför tveksamt om den ram för tilläggslån som föreslås, 50 milj. kr. första
Mot.
1986/87
Bo 116
tl Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Bo 116—122
halvåret 1987 och 100 milj. kr. under budgetåret 1987/88 kommer att räcka
till och vi återkommer eventuellt till detta i samband med budgetpropositionen.
Tyvärr har bostadskommitténs förslag när det gäller stöd till de allmännyttiga
bostadsföretagen inte följts upp i propositionen. Bostadsföretag
som under en följd av år haft problem med outhyrda lägenheter, dåliga
bostadsmiljöer, byggfusk och andra brister i olika bostadsområden behöver
verkligen ett riktat stöd i olika former. Möjligheten till ett stöd för
inköp av äldre hyresfastigheter för de bostadsföretag som begär detta hör
till sådana förslag.
Förslaget om att ännu en gång förändra villkoren för kravet på konsolideringsfonder
så att enbart de hus som är äldre än tio år skall omfattas ser
vi som ytterligare ett steg på väg mot avveckling av de konsolideringsfonder
för allmännyttan som enligt vpk:s mening aldrig borde ha införts. Vi
upprepar nu vårt krav på ett avskaffande av konsolideringsfonder som
villkor för allmännyttiga bostadsföretags möjlighet att erhålla statligt räntestöd.
Förslaget om en sammanläggning av statens planverk och bostadsstyrelsen
förefaller vara ganska dåligt underbyggt och det är svårt att se
fördelarna med en sådan sammanslagning vare sig bostadspolitiskt eller
organisatoriskt. Man får ett intryck av att man här börjat i fel ända, dvs.
först bestämt sig för en sammanläggning innan man utrett frågan om
uppgifterna och konsekvenserna. Uppgifterna för de båda verken är mycket
olika och de motiv som åberopades vid inrättande av planverket som
fristående organ för över 15 år sedan kvarstår i huvudsak och har snarast
förstärkts bl. a. med tanke på den nya plan- och bygglagen (PBL) och
naturresurslagen (NRL). Det är enligt vår mening viktigt att framhålla att
en omorganisation inte får leda till att försvåra möjligheterna att bedriva en
bostadspolitik med social inriktning. Det är också viktigt att länsorganens
och kommunernas kontakter i fråga om bostadsförsörjning och samhällsplanering,
låneärenden m. m. inte försvåras och försämras genom en starkt
centraliserad byråkratisk organisation, som kan bli resultatet av den föreslagna
sammanslagningen.
Innan frågan om en sammanläggning avgörs bör i vart fall en ordentlig
utredning komma till stånd för att närmare belysa organisation och arbetsuppgifter
samt effekterna av en sådan åtgärd. Vi föreslår en sådan utredning.
Sammanfattning
Förslagen i proposition 1986/87:48 om bostadspolitiken är, även om den
innehåller vissa steg i riktning mot större rättvisa och förslag som kan öka
bostadsproduktionen och hyresgästinflytandet, alltför begränsade då det
gäller att komma till rätta med de största problemen på bostadsmarknaden.
Bostadssituationen i många orter och områden är närmast katastrofal,
hundratusentals hushåll saknar egen bostad och hyrorna har nått en nivå
som för många är oöverstiglig. Svårast är det för ungdomar, barnfamiljer
och hushåll med låga inkomster.
Mot.
1986/87
Bo 116
Trots ett osedvanligt gott finansiellt läge tar regeringen inga initiativ till
varaktiga förbättringar eller åtgärder som kan vända en utveckling som
gått helt snett. Bostadspolitikens mål och inriktning måste bli en annan.
Riksdagen måste fatta beslut som leder till att vi återfår en social bostadspolitik
värd namnet. Statsmakterna får nu inte försitta chansen till en
sådan förändring. De ekonomiska förutsättningarna finns, nu handlar det
om politiskt vilja.
Vpk föreslår nu vissa förändringar i propositionsförslaget och återkommer
under allmänna motionstiden med andra förslag där vi fortsätter att
söka driva en annan, rättvisare bostadspolitik med lägre boendekostnader,
mot segregation och spekulation i boendet.
Hemställan
Vi hemställer
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande bostadsförnyelsens inriktning,
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer som i motionen föreslagits
beträffande kvarboendegarantin,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen föreslagits beträffande ikraftträdande av regler för kvarboendegarantin,
4. att riksdagen beslutar att kravet på konsolideringsfond för
erhållande av statligt räntestöd för bostadshus avskaffas vid utgången
av år 1986,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare utredning beträffande övervägande
angående den statliga bostadsadministrationen.
Stockholm den 19 november 1986
Lars Werner (vpk)
Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)
Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)
Tore Claeson (vpk) Paul Lestander (vpk)
Mot.
1986/87
Bo 116
