Bostadspolitik

Motion 1998/99:Bo232 av Sinikka Bohlin och Helena Frisk (s)

De allmännyttiga bostadsföretagen spelar en central roll i svensk
bostadspolitik. Alltsedan de infördes 1946 har syftet varit att de ska
erbjuda bostäder av god kvalitet till låga hyror för att på så sätt fungera
som ett både prispressande och kvalitetshöjande inslag på
bostadsmarknaden. Unikt för det svenska samhällsägda boendet är att det
är öppet för alla; några inkomstgränser finns inte för den som vill bo i en
allmännyttig lägenhet. I allmännyttan har den som avvisats av den övriga
bostadsmarknaden kunnat få sitt hem. Fram till för några år sedan var
därför finansieringen av de allmännyttiga bostadsföretagen mycket
förmånlig: de fick låna upp hela byggkostnaden till marknadens lägsta
långa ränta.

Allmännyttan är ett av de stora samhällsprojekten i Sveriges moderna
historia och som helhet måste den sägas ha slagit väl ut. Nästan en fjärdedel
av alla bostäder som finns idag har byggts av allmännyttiga bostadsföretag.
De allmännyttiga bostäderna håller en hög standard och de är den viktigaste
orsaken till att bostadssegregationen och bostadsslummen i Sverige har
förhållandevis liten omfattning. Med allmännyttan som riktmärke har det
varit möjligt att ge de svenska hyresgästerna en stark rättslig ställning genom
besittningsskyddet. De allmännyttiga bostadsföretagen har också skapat stort
utrymme för hyresgästerna att påverka sitt boende gemensamt och i den
enskilda lägenheten. Även som prispressare har de fyllt en viktig funktion.
Det finns alltså flera goda skäl till att låta de allmännyttiga bostadsföretagen
behålla sin starka ställning på den svenska bostadsmarknaden.

Förändringar inom svensk bostadspolitik under 90-talet har medfört att de
allmännyttiga bostadsföretagens uppgift och ställning blivit otydlig. I stor
utsträckning, bland annat i skattehänseende, har de kommit att jämställas
med andra fastighetsägare på hyresmarknaden och de kommunala ägarna
ställer numera ofta samma krav på sina bostadsföretag som på andra
kommunala företag.

Ett exempel på det är att företagen som en följd av förändringar har skärpt
kraven på nytillträdande hyresgäster så att det i många fall är omöjligt för
arbetslösa eller personer med en svag ekonomisk ställning att få en egen
bostad genom bostadsföretagens försorg.

Arbetslösheten har slagit hårt mot många i samhället, men unga människor
är en grupp som drabbats hårdare än andra av detta gissel. 160 000 unga
uppger att de behöver en egen bostad men att det inte finns några att tillgå.
På många orter i landet är det endast nyproducerade lägenheter som är lediga
och dessa har de unga inte råd att betala för. För att unga människor
överhuvudtaget ska ha en möjlighet att få tag på en bostad, är det nödvändigt
att allmännyttan föregår med gott exemplet och aktivt arbetar för att få in
unga hyresgäster i sina lägenheter.

Det är en paradox att de grundläggande syftena med bostadsföretagen nu
äventyras både i svaga och starka företag. Å ena sidan har förändringar i
bostadspolitiken och på kreditmarknaden utsatt företagen för stora
ekonomiska påfrestningar som förvärrats av ett på många orter vikande
befolkningsunderlag med en stor andel tomma lägenheter som följd. De
svaga allmännyttiga bostadsföretagen har i flera kommuner blivit en
allvarlig belastning och i några fall har deras sviktande ekonomi blivit ett hot
mot hela kommunens verksamhet. Att i det läget hålla fast vid att
allmännyttan ska tillhandahålla goda bostäder till rimliga kostnader är
givetvis svårt.

Å andra sidan finns många stora bostadsföretag framför allt i de större
städerna med en mycket stark ekonomi, vilkas vinster används av de
kommunala ägarna på ett sätt som inte kan sägas stå i överensstämmelse med
begreppet allmännyttigt. Företagen får bidra till annan kommunal
verksamhet genom vinster på försäljningar, krav på utdelning och krav på
koncernbidrag.

Ett problem i såväl de svaga som de starka företagen är att deras ekonomi i
alltför stor utsträckning är sammanblandad med kommunens. Kommunens
åtaganden i de svaga företagen i form av borgensåtaganden medför att
företagens problem även blir kommunens och i de starka företagen har
sammanblandningen lett till att bostadsföretagens intäkter görs till
kommunens intäkter. Lösningarna på problemen måste därför vara att ta sikte
på att stärka företagens ställning och inte den kommunala ägarens.

Dagens situation med företag som i praktiken befinner sig på obestånd och
företag som används som kommunala vinstmaskiner äventyrar de allmän-
nyttiga företagens legitimitet och därmed hela den sociala bostadspolitiken.
Om företagen skall kunna fortsätta att fylla sin viktiga funktion i en social
bostadspolitik måste staten ta ansvar för att företagen sätter gränser för hur
kommunerna kan utnyttja sitt ägande.

Att det saknas en tydlig lagfäst definition av begreppet "allmän-
nyttigt"måste ur lagstiftarens synpunkt anses vara en brist. Om företagen
skall kunna fortsätta att fylla sin viktiga funktion i en social bostadspolitik
måste staten ta ansvar för att företagen ges en tydlig definition och uppgift.

En tydligare ställning för de allmännyttiga bostadsföretagen kan uppnås
genom att begreppet "allmännyttigt bostadsföretag" ges en klar definition i
kommunallagen (1991:900). Vad som måste definieras är bland annat
ägande, syftet med företaget, kommunens dominerande inflytande,
bostadsföretagets långsiktiga självkostnad, övre gräns för utdelning på insatt
kapital samt inflytande för hyresgästerna över förvaltning, hyressättning och
ekonomi.

Med anledning av ovanstående föreslår vi därför att begreppet
allmännyttigt bostadsföretag ges en tydlig definition i kommunallagen
och att de allmännyttiga bostadsföretagen ges ett tydligt uppdrag där det
gäller att erbjuda unga människor bostäder.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bostadspolitik för alla.

Stockholm den 27 oktober 1998

Sinikka Bohlin (s)

Helena Frisk (s)