Bostads- och markpolitiken
Motion 1986/87:Bo205 Carl Bildt m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87: B o205
Carl Bildt m. fl. (m)
Bostads- och markpolitiken
Från offentlig styrning till valfrihet för människorna
Mångå människor önskar förändra sin bostadssituation. Det kan vara det
äldre paret, vars barn har flyttat hemifrån, som vill byta till en mindre och
bekvämare bostad. Det kan vara ungdomar som vill flytta till en egen bostad
eller barnfamiljer som vill ha en större bostad.
Alla stöter på problem när de försöker förverkliga sina önskemål.
Ungdomar har svårt att över huvud taget finna en bostad som de har råd att
bo i, trots att deras krav ofta är lägre än äldre människors. Barnfamiljernas
möjligheter att få tag på en stor lägenhet i ett flerfamiljshus är närmast
obefintliga. Det finns nästan inga. Deras chanser att flytta till ett småhus är
något större, framför allt om de lyckats få ihop till en stor kontantinsats. Men
för många är detta ett oöverkomligt hinder. Utbudet av småhus är relativt
litet, vilket bidrar till att driva upp priserna. De människor som vill byta en
bostadsrättslägenhet till en annan likvärdig bostad på annan ort eller i ett
annat område finner att realisationsvinstbeskattningen starkt försvårar eller
omöjliggör detta. Det äldre paret som vill byta till en mindre bostad finner
snart att hyran skulle bli högre i den nya bostaden än i den gamla och avstår
därför från att flytta.
Allt detta gör att boendemönster permanentas. Utbudet av bostäder blir
litet. Priserna på befintliga småhus och bostadsrätterökar. Även hyresrätteri
attraktiva områden får ett marknadsvärde, med en svart bostadsmarknad
som följd.
Valfriheten på den svenska bostadsmarknaden måste öka. Eftersom
nyproduktionen av bostäder endast marginellt kan bidra till att lösa
människors bostadsproblem är en större rörlighet en förutsättning för ökad
valfrihet. Det befintliga bostadsbeståndet kan då utnyttjas bättre i förhållande
till människors efterfrågan. Dagens skatte- och bostadspolitik motverkar
genom sina regleringar och föreskrifter detta.
Under hela efterkrigstiden har statens och kommunernas grepp om
bostadsmarknaden stärkts. Regleringar, tillståndskrav och normer har blivit
alltmer omfattande.
Ingreppen har motiverats med att de skulle bidra till att ge medborgarna
bättre bostäder. Bakom detta ligger emellertid den fundamentala felsynen,
att politiker och byråkrater vet bättre än de enskilda människorna hur dessa
vill bo. Följden har blivit att de som bor i kommunalt ägda hyreshus gynnas
jämfört med alla dem som bor på annat sätt. Först under de borgerliga
regeringsåren byggdes det t. ex. fler småhus än hyreslägenheter, trots att
människor även tidigare helst ville bo i småhus. Efter 1984 byggs åter flest
hyreslägenheter, vilket är resultatet av en medveten socialistisk politik.
De kommunala bostadsföretagen har gynnats på flera sätt. Genom
planmonopol och mark- och konkurrensvillkor har kommunerna sett till att
deras egna företag fått bygga i stället för privata bolag. Genom de statliga
lånebestämmelserna ges stora statssubventioner till de kommunala företagen
- större än till andra byggherrar. Kommunala bostadsföretag gynnas också av
de statliga subventionerna till underhåll. Många kommuner ger dessutom
direkta bidrag till drift och underhåll av allmännyttans fastigheter. Den
statliga fastighetsskatten missgynnar privatägda hus.
De statliga subventionerna detaljstyr utformningen av bostäderna. Vill
man få subventioner måste man bygga precis som staten önskar. Detta har
medfört stereotypt utformade och ofta dåligt byggda bostäder.
Vi anser att det är den enskilda människan som bäst vet hur hon vill bo. Vi
vill öka hennes möjligheter att välja bostad. Detta kräver ändringar av ett
flertal lagar och upphävande av kommunala monopol. En förutsättning är
också att riktade subventioner ersätts med skattesänkningar och/eller
generella subventioner.
Det övervägande antalet bostäder i flerfamiljshus är hyreslägenheter.
Hyresrätten kommer därför att under överskådlig tid fortfarande vara den
dominerande upplåtelseformen i Sverige. För många människor är också
hyresrätten den mest attraktiva boendeformen, inte minst för ungdomar som
kan förväntas flytta mer än en gång och för äldre människor med önskemål
om hyresrättens högre servicenivå.
Vi är övertygade om att människor både vill ha ett ökat inflytande över och
ett ökat ansvar för sitt boende. Det bästa sättet att erhålla inflytande och
ansvar är att äga sin bostad - direkt eller indirekt.
Vi vill därför också öka möjligheterna för människor att äga sin bostad.
Med ägandet följer flera fördelar. Ägandet sprids till fler och medför då en
maktspridning i samhället. Kostnaderna för boendet kan hållas nere med
sparsamhet och egna arbetsinsatser.
Moderat politik för ökad valfrihet och rörlighet på
bostadsmarknaden
Minskad reglering och styrning
Ett antal bestämmelser, regler och normer måste upphöra eller förändras för
att de enskildas vilja skall kunna få ett större spelrum.
Förköpslagen ger kommunerna en stark ställning gentemot fastighetsägarna.
Lagen innehåller ett stort antal grunder för kommunala förköp. Enligt
vår mening skall denna lag upphävas. Kommunerna har genom annan
lagstiftning tillräckliga möjligheter att tillförsäkra sig mark om ett klart,
påvisbart behov finns.
Mark- och konkurrensvillkoren gör att kommunerna får ett totalinflytande
över var det skall byggas och av vem. Villkoren bör avskaffas. Då kommer
Mot. 1986/87
Bo205
7
byggandet av bostäder att öka på ett naturligt sätt. Efterfrågan kommer att
styra utbudet.
Reglerna för realisationsvinstbeskattning utgör för många människor ett
hinder för att skaffa den önskade bostaden. Reglerna om uppskov vid
beskattningen måste därför utvidgas. Även för bostadsrättshavare skall
uppskov kunna medges. Rätt till uppskov skall föreligga oavsett vilken
boendeform man flyttar från resp. till.
Det statliga bostadslånesystemet innehåller ett nätverk av regleringsmekanismer.
För att få statliga lån ställs speciella krav på standard och utformning
av bostäder. Därav följer att producenterna bygger på det sätt som ger
optimalt belåningsvärde. Detta är fel. Bostädernas utformning, standard och
utrustning skall självfallet bygga på konsumenternas önskemål och inte på
vad som ger bästa belåningsvärde. Därför bör nuvarande statliga bostadslånesystem
avvecklas. Därmed kan i stort sett den lånehantering som i dag
ligger på bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder slopas. Kvar finns dock
bl. a. förmedlingen av räntebidrag. Härmed öppnas en möjlighet att kraftigt
banta dessa organ. Länsbostadsnämnderna kan på sikt upphöra.
Den statliga bostadsbanken bör avvecklas. Vi föreslår att bostadslångivningen
i stället överförs till den ordinarie kreditmarknaden.
Statens planverk administrerar bl. a. Svensk byggnorm, typgodkännandeverksamhet
och föreskrifter för t. ex. kommuner. Enligt vår mening kan
Svensk byggnorm kraftigt bantas. De nu gällande reglerna är alltför
detaljrika och omfattande. De bör ersättas med tekniska funktionskrav och
ett fåtal bindande bestämmelser.
Regeringen har beslutat att bostadsstyrelsen och statens planverk skall
läggas samman. Enligt vår uppfattning bör i stället bägge myndigheterna
bantas kraftigt. Den verksamhet som återstår efter rationalisering, privatisering
och överföring till departement och andra myndigheter kan eventuellt
slås samman till en myndighet. Med en sådan uppläggning skapas förutsättningar
för en långtgående begränsning av den svenska bostadsbyråkratin.
Även andra myndigheter som sorterar under bostadsdepartementet kan
kraftigt bantas eller läggas ned. Byggforskningsrådet (BFR) och statens
institut för byggforskning (SIB) kan efter en övergångstid försvinna som
självständiga e^ heter. Ansvaret för den relevanta verksamhet som där
bedrivs bör överflyttas på andra huvudmän. En del av anslagen till dessa
myndigheter kan överföras till universiteten och de tekniska högskolorna.
Hyresregleringen
Hyressättningssystemet och Hyresgästernas riksförbunds förhandlingsmonopol
bidrar till en stel bostadsstruktur. Förhandlingsmonopolet måste
brytas. Hyresförhandlingslagen måste omarbetas så att förhandlingsrätten
ges till den enskilde hyresgästen.
Förhandlingsersättning till hyresgästföreningen beräknas generellt på
hyran och tas ut oberoende av om hyresgästen är medlem eller inte.
Föreningen tar också ut pengar för fritidsverksamhet och boinflytande av
dem som bor i kommunalägda bostadsföretag. Denna verksamhet anser vi
Mot. 1986/87
Bo205
8
att de boende själva klarar. Det skall inte heller längre vara möjligt för en
hyresgästorganisation att uttaxera pengar från icke-medlemmar.
Domstolar med intressereprensentation är i allmänhet ett hot mot
rättssäkerheten för enskilda. Partsdomstolarna har dessutom en starkt
konserverande verkan på organisationsstrukturen. Såväl principiella som
sakliga skäl talar för att hyresrättsliga frågor överförs till allmän domstol. Vi
föreslår att så sker.
Hyressättningssystemet måste reformeras så att det bättre än i dag speglar
människors efterfrågan. Lägesfaktorn bör påverka hyresnivån på ett helt
annat sätt än i dag. Marknadshyror bör redan nu kunna införas där det råder
balanserad hyresmarknad, medan undantag måste göras i områden där
efterfrågan klart överstiger tillgången. En utredning bör tillsättas för att
utreda hur detta skall ske.
Boendesubventioner
Människor upplever boendekostnaderna som höga, oavsett om de bor i ägda
bostäder, bostadsrätter eller hyreslägenheter. Trots detta är den direkta
boendekostnaden, dvs. den kostnad som den boende själv betalar, väsentligt
lägre i Sverige än i övriga Västeuropa. Detta beror på att i Sverige betalas en
stor del av boendekostnaden a via skattsedeln. I nyproduktion står det
allmänna för två tredjedelar av hyreskostnaderna. En orsak till att de boende
- trots de omfattande subventionerna - upplever sina boendekostnader som
höga är med andra ord det höga skattetrycket.
Den jämförelsevis höga räntenivån i Sverige medverkar också till högre
boendekostnader. Den politik som vi förespråkar, med bl. a. sänkt skattetryck,
en restriktiv prövning av de offentliga utgifterna och därmed en
stramare finanspolitik, ökat hushållssparande och lägre inflation, skulle
möjliggöra sänkt räntenivå, vilket i sin tur minskar boendekostnaderna.
Bostadsmarknaden och dess subventioner är det tydligaste exemplet på
rundgången skatter-bidrag. Av intäkterna från fastighetsskatten åtgår t. ex.
mer än en tredjedel direkt för att subventionera de höjda bostadskostnader
som förorsakas av just fastighetsskatten.
En ökning av den egna kapitalinsatsen vid köp av bostad minskar de
direkta boendekostnaderna. I framtiden kommer det att vara nödvändigt att
det egna kapitalet vid köp av bostad ökar jämfört med dagsläget. Vi föreslår
att ett statligt premierat bosparande införs för att möjliggöra detta. Förslaget
utvecklas i motionerna 1986/87:Fi707 och Fi711.
Enligt vår mening är det fel att staten subventionerar vissa varor eller
tjänster. Efterfrågan på dessa ökar då eftersom kostnadsbilden snedvrids.
Om stöd behövs är det bättre att det ges i form av skattesänkning eller som ett
generellt bidrag så att människorna själva får välja hur de vill använda sina
pengar.
De demokratiska riksdagspartierna är överens om att bostadssubventionerna
måste minskas. I årets budgetproposition har regeringen liksom förra
året föreslagit att en engångsupptrappning av räntan för äldre fastigheter
skall göras. Den här gången är det enbart villaägare som drabbas. Nackdelarna
med att år från år göra engångsupptrappningar är många. Stor ryckighet
Mot. 1986/87
Bo2()5
9
och osäkerhet drabbar låntagarna. De vet inte från ett år till ett annat hur
bostadskostnaderna kommer att ändras.
Vi har under flera år föreslagit ett generellt system för avtrappning av
räntesubventionerna. Som ett första steg förordar vi att den garanterade
räntan för flerfamiljshus höjs något snabbare än i dag. Detta kombineras
med förslag i andra moderata motioner om bl. a. grundavdrag för barn vid
den kommunala beskattningen, att fastighetsskatten successivt avskaffas och
att marginalskatterna sänks.
Vi avvisar ryckvisa och slumpmässiga engångsupptrappningar som metod
för att minska subventionerna. Vårt mål är att på sikt åstadkomma ett
bostadsfinansieringssystem fritt från räntebidrag. Detta mål kan endast
förverkligas successivt och under lång tid samt i kombination med skattesänkningar
och familjepolitiska reformer.
Minskningen av bostadssubventionerna får inte medföra snabba och
kraftiga förändringar i villkoren för människors boende. I detta sammanhang
måste stor hänsyn tas till hushållens skattebelastning.
Förutom de stora generella subventionerna till bostadssektorn utgår till
vissa bostadsföretag selektiva bidrag från stat och kommuner. Dessa
snedvrider konkurrensen och undergräver därmed marknadens smidiga
funktionssätt.
Socialdemokraterna har sedan regeringsskiftet 1982 infört eller höjt flera
subventioner: temporära hyresrabatter, hyresförlustgaranti, stöd till de
”värst drabbade” företagen, boendemiljöbidrag, kvarboendegaranti, m.fl.
De kommunalägda företagen erhåller merparten av detta stöd. För budgetåret
1987/88 föreslår regeringen drygt 800 milj. kr. i sådana selektiva stöd.
Efter regeringsskiftet 1982 infördes också bidragsgivning till reparationsverksamhet
samt till om- och tillbyggnader, det s. k. ROT-programmet.
Vi kritiserade denna bidragsgivning redan när den infördes. Våra farhågor
då om att bidragen skulle uppmuntra till onödigt omfattande reparationer
och ombyggnader har besannats. ROT-lånen leder till högre hyror. Fullt
fungerande inredningsdetaljer har kasserats i syfte att erhålla maximala lån.
Tidigare hyresgäster - ofta gamla människor - har inte råd att flytta tillbaka
till sina gamla bostäder efter renoveringen. Även regeringen har uppmärksammat
detta. Med vanlig socialistisk logik har den infört en ny stödform kvarboendebidraget
- för att kompensera de ökade boendekostnader som
ROT-programmet medfört.
Mycket av det underhåll som normalt skall ske har betalats av statssubventioner
med onödiga statsutgifter som följd. För att möjliggöra ett planerat
fastighetsunderhåll föreslår vi att fastighetsägare skall få göra skattefria
avsättningar till reparationsfonder. Reparationerna leder då inte till hyreshöjningar.
De kommer dessutom att genomföras mera varsamt, till gagn för
såväl hyresgäster som fastighetsägare.
Moderata samlingspartiet vill avskaffa de selektiva stöden till bostadssektorn.
Om en verksamhet är angelägen kommer den till stånd utan bidrag.
Underhåll och reparationer måste vara en angelägenhet för fastighetsägarna
- inte för staten.
Mot. 1986/87
Bo205
10
Ägarlägenheter
I dagens Sverige kan man äga sitt småhus men inte sin lägenhet. Ungefär
hälften av alla bostäder är således omöjliga att få äga.
Ett system för ägarlägenheter presenterades i ägarlägenhetsutredningen
(SOU 1982:40). Betänkandet visar med all önskvärd tydlighet att det inte
föreligger några praktiska hinder för att införa ett sådant system. De flesta
västeuropeiska länder har redan denna ägarform. Den bör snarast införas
även i Sverige.
Bostadsrätter
Många tycker att bostadsrätten är en attraktiv boendeform. Att tillsammans
med övriga medlemmar i bostadsrättsföreningen äga en fastighet ger
trygghet. Den boende ansvarar själv för underhåll och för den löpande
skötseln av bostaden. Gemensamt svarar medlemmarna för husets drifts- och
kapitalkostnader. På detta sätt har de möjlighet att påverka sina boendekostnader.
Genom sparsamhet och egna arbetsinsatser blir driftskostnaderna i
bostadsrätt lägre än i hyresrätt. Bostadsrätten skall, enligt vår mening, fritt
kunna disponeras av ägaren. Ingrepp såsom hembudsskyldighet och priskontroll
måste avvisas. Byggande av bostadsrätt och omvandling från
hyresrätt till bostadsrätt skall uppmuntras. Kommunalägda bostadsföretag
bör därför aktivt genomföra en försäljning av lägenheter i första hand till dem
som nu hyr och önskar bilda bostadsrättsföreningar.
Med ett ökat utbud av bostadsrättslägenheter och införande av ägarlägenheter
kan priserna på lägenhetsmarknaden pressas, vilket är till gagn för
alla bostadskonsumenter.
Småhus
Småhusägarna har sedan 1982 utsatts för svåra påfrestningar. Allvarligast är
den kraftiga begränsning av ränteavdragens skattemässiga värde som
socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet kom överens om 1981.
Därtill kommer bl. a. den statliga fastighetsskatten. Utbudet av småhus är
litet, vilket bidrar till att höja priserna. Detta har gjort det svårt för
människor med normala inkomster att bo i egna hus. De nuvarande
bostadslånereglerna missgynnar nyproduktion av bostäder med äganderätt.
Vi vill slopa fastighetsskatten och återinföra full avdragsrätt för räntekostnader.
Därmed ökar åter möjligheterna för vanliga familjer att äga ett
småhus. Det är viktigt att det tidigare nämnda bosparandet kommer till stånd
och att statens allmänna attityd till enskilt bostadsägande blir positiv.
Markpolitik
Den enskilda äganderätten utgör en av den västerländska civilisationens
grundpelare och är en omistlig beståndsdel i en demokrati. Ägandet är en
trygghetsfaktor. Den ger medborgarna möjlighet att ta ansvar. Den vidgar
och förstärker oberoendet. Historien känner inga exempel på samhällen som
Mot. 1986/87
Bo205
11
kunnat förena frånvaron av enskilt ägande med demokrati. Det är bl. a.
därför som äganderätten garanteras i den europeiska konventionen om
mänskliga fri- och rättigheter. Enskilt ägande är ett nödvändigt element i och
en förutsättning för den marknadsekonomi som givit oss vår välfärd. I ett
samhälle dominerat av kollektivt ägande ersätts den enskilde individens
ansvarstagande av de mer eller mindre anonyma kollektivens beslut.
Förvaltningens effektivitet minskar. Dess kostnader ökar. Ju mer samhällsverksamheten
kollektiviseras, desto större blir behovet av en växande
byråkrati och detaljregleringar på område efter område.
Äganderätten måste enligt vår uppfattning innefatta bestämmanderätt
över det ägda. Med markägandet följer därför rätten att bruka egendomen,
att bebygga och sälja den m. m. Hindras ägaren från att nyttja marken skall
varje inskränkning i förfoganderätten ersättas fullt ut. Markägaren är
givetvis skyldig att ta hänsyn till människor och miljö.
Plan- och bygglagen (PBL)
Riksdagen antog hösten 1986 en ny plan- och bygglag (PBL). Detta var slutet
på ca 20 års utredande. Moderata samlingspartiet har hela tiden förordat att
en revidering av gällande bygglagstiftning skulle ske genom delreformer.
En avgörande punkt i vår kritik av PBL gäller systemet med genomförandetider
på mellan fem och femton år för kommande planer. En plan
fortsätter visserligen att gälla även efter genomförandetidens utgång, men
kommunen kan när som helst upphäva planen och därmed förhindra t. ex. en
nybyggnad på en tomt. Ägarens rätt att bygga blir helt beroende av
kommunalpolitikernas tyckande.
Systemet med genomförandetider är ensidigt. Kommunen har fördelarna
och de enskilda mark- och husägarna alla nackdelar. Vi anser att fastställda
planer skall gälla utan tidsbegränsning och att PBL skall bringas i överensstämmelse
med denna princip.
PBL innebär att kommunala översiktsplaner blir obligatoriska för alla
kommuner och att de skall omfatta hela kommunen. Av översiktsplanen
skall framgå ”grunddragen i den avsedda användningen av mark- och
vattenområden samt i fråga om tillkomst, förändring och bevarande av
bebyggelse”.
Enligt vår uppfattning föreligger stor risk att översiktsplaner med denna
inriktning kommer att styra markanvändning och byggande utanför planlagt
område trots det särskilda stadgandet att översiktsplanen inte är bindande
för myndigheter och enskilda. Denna risk elimineras om PBL förändras så att
den kommunala översiktsplaneringen blir frivillig och utformas så att olika
utvecklingsalternativ skisseras. Erfarenheten visar nämligen att behovet av
översiktlig planering varierar från kommun till kommun och från tid till
annan samt att det är fel att centralstyra och detaljreglera dess utformning
såsom skett i PBL.
Genom PBL-systemets detaljplaner får kommunerna större möjligheter
än i dag att styra och detaljreglera markanvändningen. Kommunen kan
exempelvis lägga fast andelen lägenheter av olika slag, förbjuda eller
begränsa livsmedelshandel och förbjuda dylik handel i butiker som säljer
Mot. 1986/87
Bo205
12
bensin. Lagstiftningen bygger på tanken att kommunalpolitikerna är bättre
skickade att avgöra var det är lämpligt att konsumenterna handlar än vad
konsumenterna själva är.
Detta synsätt kan vi självfallet inte acceptera. Vi anser att det är
byggherrens sak att avgöra upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar och att
butiksägaren skall bestämma vad som skall säljas i en butik. Om fastigheten,
butiken eller varorna är attraktiva avgörs av konsumenterna. Det är just
denna grundläggande marknadsekonomiska princip som starkt bidragit till
vårt lands ekonomiska utveckling.
PBL innebär att bygglovsplikten skall kunna minskas med s. k. områdesbestämmelser.
Vidare befrias mindre om- och tillbyggnader från bygglovsplikt
i områden utan samlad bebyggelse. Dessa lättnader kan dock kommunen
genom ett särskilt stadgande i PBL eliminera efter eget gottfinnande.
Den lättnad i dagens byggkrångel som PBL sagts innebära är en lättnad på
kommunalpolitikernas villkor.
Vi vill åstadkomma en verklig förbättring när det gäller rätten att bygga.
Systemet med områdesbestämmelser skall utmönstras ur lagen. Om en
kommun av något skäl vill reglera byggandet skall detta ske genom att
detaljplan upprättas. Därmed kan man klart och entydigt fastlägga kommunens
och den enskilde fastighetsägarens rättigheter och skyldigheter. För
övriga områden, dvs. all icke detaljplanelagd mark, kan man slopa lämplighetsprövning
och bygglov för en- och tvåfamiljshus och motsvarande under
förutsättning att grannes rätt ej träds för när.
PBL innebär också att kvalifikationsgränser införs för vad en fastighetsägare
får tåla vid intrång eller begränsning av markens eller byggnadernas
användning. Detta har särskilt stor betydelse för innehavare av jordbruksoch
skogsbruksmark. Enligt vår uppfattning skall utgångspunkten vara att
den enskilde markägaren skall hållas skadeslös vid ingrepp från stat eller
kommun. Detta betyder också att ersättningsreglerna i andra lagar såsom
expropriationslagen, naturvårdslagen m.fl. måste ändras.
En revidering av PBL i enlighet med vad som ovan förordats skulle
innebära att de övergångsregler som systemet med tidsbegränsade byggrätter
leder till kan avskaffas. Detta innebär sammantaget att plan- och bygglagstiftningen
klart och entydigt skulle bringas i överensstämmelse med den
europeiska konventionen om mänskliga fri- och rättigheter och att den
enskilda äganderättens ställning skulle stärkas.
F ritidsbeby ggelse
Att bo i fritidshus är ett viktigt fritids- och semesteralternativ för många
människor. Fritidshusboendet ger möjlighet att njuta av den svenska naturen
och ger rika möjligheter till rekreation och vederkvickelse. Fritidshus är
dessutom utgångspunkten för en stor del av friluftslivet. Fritidshusboende
bidrar dessutom till att bevara en levande landsbygd.
Den fysiska riksplaneringen visar att fritidsbebyggelse kan släppas fram
problemfritt i mycket stora delar av vårt land. Återhållsamhet bör dock
iakttas med att tillåta ytterligare fritidsbebyggelse i vissa områden, som i
särskilt hög grad är känsliga för påverkan från friluftsliv och i de avgränsade
Mot. 1986/87
Bo205
13
områden som redan i dag är mycket hårt exploaterade. Värdet av orörd natur
bör även hävdas när det gäller områden som genom sin karaktär har särskilt
intresse.
Det finns också anledning att vara försiktig med fritidshusbyggande vid
vissa begränsade kuststräckor och stränder i inlandet. Vi har emellertid i
Sverige utomordentligt god tillgång på stränder. Det är därför fullt möjligt att
trots vissa restriktioner tillgodose medborgarens önskemål om strandnära
fritidshus. Endast en yttest liten del av den strandnära marken skulle behöva
ianspråktas.
Naturvårdslagens bestämmelser om strandskydd bör ändras så att endast
de strandområden som kommunerna undantar från bebyggelse skyddas.
Undantag måste givetvis också göras i områden som är av nationellt intresse.
I övrigt skall bebyggelse tillåtas.
Åtgärder för hushållning med mark och vatten i fjällvärlden skall inte
generellt hindra fritidshusbyggande. Genom komplettering av befintlig
bebyggelse och genom lämpligt utformade detaljplaner finns möjligheter att
högst väsentligt utöka antalet fritidshus. Detta är av stor betydelse för
turismen samtidigt som angelägna regionalpolitiska mål kan tillgodoses.
Våra förslag inom bostads- och markpolitiken utvecklas närmare i
motionerna 1986/87:Bo246 och Bo413.
Hemställan
Med anledning av vad som i motionen anförts hemställs
1. att riksdagen beslutar att upphäva förköpslagen (1967:868),
2. att riksdagen beslutar att avskaffa de s. k. mark- och konkurrensvillkoren,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
uppskov vid realisationsvinstbeskattning i enlighet med vad som i
motionen anförts,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag skall avvecklas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om rationaliseringen av bostadsbyråkratin,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
hyresförhandlingslagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om partssammansatta domstolar,2]
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om hyressättningssystemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om subventioner på bostadsmarknaden,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om skattefria avsättningar till fastighetsunderhåll,1]
8. att riksdagen hos regeringen begär införande av ägarlägenheter i
enlighet med ägarlägenhetsutredningens betänkande Ägarlägenheter
(SOU 1982:40),
Mot. 1986/87
Bo205
14
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana förändringar
av plan- och bygglagen som föreslagits i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ökade möjligheter till fritidsbebyggelse,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar
av naturvårdslagen (1964:822) att strandskyddet utformas i enlighet
med vad som i motionen anförts.3]
Stockholm den 19 januari 1987
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
L. Arne Andersson
i Ljung (m)
1 1986/87:Sk328.
2 1986/87:Ju406.
3 1986/87:Jo715.
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
Mot. 1986/87
Bo205
