Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)

Motion 1986/87:Bo132 Olof Johansson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Bol32

Olof Johansson m. fl. (c)
Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)

Allmänt

Unga människor har rätt att kräva att kunna planera sin framtid. Det förutsätter
möjlighet till arbete och bostad. Centerpartiet ser därför mycket allvarligt
på de akuta bostadsproblem som stora ungdomsgrupper nu har.
Tillgången på bostäder för ungdomar måste därför kraftigt förbättras.

Ungdomars möjligheter att få bostad till ett rimligt pris i storstäderna och
andra koncentrationsorter kräver åtgärder på både kort och lång sikt. De
långsiktiga problemen kan bara lösas genom ett medvetet politiskt agerande
som skapar förutsättningar för arbete och boende i hela landet.

Regeringspolitiken under de senaste åren har medfört en kraftigt accelererande
obalans i samhället. Inflyttningen till de allra största kommunerna,
och då framför allt Stockholm, ökar. Den socialdemokratiska regeringen
har underlättat denna utveckling genom beslut som berör t. ex. bebyggelse,
kommunikationer, näringsliv m. m. Tillgång på arbete, bostäder, service
m. m. varierar kraftigt i olika delar av landet.

Ett belysande exempel på följderna av denna koncentrationsinriktade
politik är förhållandena på bostadsmarknaden. Den förda bostadspolitiken
är kanske det värsta exemplet på de effekter en felaktig samhällsplanering,
baserad på en koncentrationsinriktad grundsyn, leder till. Den nu föreliggande
propositionen om bostäder åt unga är det senaste exemplet på hur
den socialdemokratiska regeringen står handfallen inför utvecklingen på
bostadsmarknaden.

Debatten om ungdomens bostadssituation i framför allt storstadsregionerna
och andra koncentrationsorter har intensifierats under senare tid
bl. a. beroende på den alltmer överhettade bostadsmarknad den snabba
befolkningsinflyttningen lett till. Utvecklingen på bostadsmarknaden har
genom den socialdemokratiska koncentrationspolitiken medfört att bristsituationen
förvärrats med kraftigt stigande priser för bostäder som följd.
Staten har t. ex. stimulerat sammanslagningar av små lägenheter och därmed
minskat tillgången på små lägenheter av den typ som ungdomar mest
efterfrågar. Få smålägenheter nyproduceras.

Inför valet 1982 kritiserade socialdemokraterna den dåvarande regeringen
för nedgången i bostadsbyggandet. ”Bygg Sverige ur krisen” var ett av de
många slagorden i debatten. Verkligheten är den att hade socialdemokraterna
lyckats att bibehålla produktionen av antalet lägenheter på samma
nivå som 1982 de följande åren skulle antalet lägenheter i landet vara närmare
60 000 fler än vad som nu är fallet.

Effekterna av regeringens koncentrationspolitik framgår också klart vid
en jämförelse mellan befolkningsförändringarna och bostadsproduktionen
under åren 1983—1986 i Stockholmsregionen.

		1983	1984	1985	1986	Totalt
Befolkningsförändr.		6711	11 325	15 809	14 888	48 733
Nyprodukt, av lgh		9 500	9 600	5 800	5 700	30 600
Ombyggn. av fler	Före	3 600	3 900	4 500	4 600	16 600
bostadshus. Antal	Efter	2 800	3 100	3 600	3 800	13 300
lägenheter före ombyggnaden och efter		- 800	- 800	- 900	- 800	-3 300
Nettotillskott av lgh		8 700	8 800	4 900	4 900	27 300

Befolkningsomflyttningen har sedan regeringsskiftet 1982 inneburit att en
folkmängd i det närmaste motsvarande Gotlands flyttat till Stockholm och
där trenden är att folkmängden ökar alltmer medan tillskottet av bostäder
blir allt lägre. Samtidigt ökar även efterfrågan på bostäder genom att antalet
boende i genomsnitt per lägenhet minskar.

Propositionen

Det är mot denna bakgrund regeringens proposition om ungdomsboendet
skall ses. De ökande svårigheterna för ungdomar att få tillgång till en permanent
bostad har sin grund i den av socialdemokraterna stimulerade koncentrationsutvecklingen.
Det är förståeligt om paniken sprider sig i regeringskansliet
när man ser effekterna av den förda politiken på bostadsmarknaden.
Det framgår emellertid samtidigt av propositionen att man
från regeringens sida inte heller kan samla sig kring en politik som långsiktigt
kan förbättra situationen på bostadsmarknaden. De grundläggande orsakerna
till de bostadspolitiska problemen berörs knappast, och några
verkliga lösningar presenteras inte.

De förslag som läggs i propositionen framstår i jämförelse med den koncentrationspolitik
som förs i det närmaste patetiska. De kan mera karakteriseras
som ett försök att organisera om i ”bostadskön” än reella insatser för
att lösa bostadsbristen för ungdomar på såväl kort som lång sikt. Föredraganden
försöker också i stor utsträckning dra sig undan ansvar med hänvisning
till att det är kommunerna som ansvarar för bostadsförsörjningen.

Propositionens förslag om ett särskilt ungdomsbostadsstöd innebärande
att 200 kr./månad lämnas i bidrag till kommuner i syfte att ”hjälpa kommuner
att få fram” ungdomsbostäder torde inte ens marginellt påverka ungdomars
möjlighet att få en egen bostad. Möjligheterna att få detta bidrag är
omgärdat med en mängd byråkratiska regler och föreskrifter. Det är ytterligare
ett exempel på regeringens övertro på möjligheterna att administrera
fram en ökad tillgång på bostäder. Det är således tveksamt om det över
huvud taget får någon effekt på utbudet av bostäder.

Förslaget om införande av bostadsbidrag för ungdomar skapar med säkerhet
inte någon enda ny lägenhet. Förslaget är dessutom så utformat att
det i kombination med studiemedel och skatter leder till en marginaleffekt
på 118 % för den som vill förbättra sin ekonomi genom extraarbete utöver

Mot. 1986/87

Bol32

9

feriearbete — dvs. deri som ökar sin inkomst med 1 000 kr. förlorar genom
följdeffekter i skatte- och bidragssystemet 1 180 kr. Detta förslag har således
ingen betydelse för dem som inte har någon bostad. Det skapar däremot
marginaleffekter som tar bort varje möjlighet för en student att påverka sin
egen ekonomi med ett tillfälligt jobb. Förslaget är ett belysande exempel på
den bristande beredning som föregått regeringens proposition.

Det enda av de förslag som regeringen lagt som i någon mån kan få en
positiv effekt är att studentbostadsföretagen skall få samma låneandel som
de allmännyttiga bostadsföretagen — dvs. 30 % av låneunderlaget.

Utifrån dessa utgångspunkter bör förslagen i propositionen om bidrag
till kommuner för att ”få fram” genomgångsbostäder för ungdomar och
införande av bostadsbidrag till vissa hushåll utan barn avslås.

Centerpartiets syn

Den grundläggande målsättningen för bostadspolitiken måste vara att skapa
förutsättningar för alla att kunna få en bostad till rimliga kostnader i en
god miljö. Utformningen av boendemiljön vad gäller såväl bostadslägenheten
som bostadsområden i dess helhet måste ta sikte på att skapa bra och
fungerande bostäder. Detta förutsätter i sin tur möjligheter till flexibilitet
och anpassbarhet i regler och normer vid både nyproduktion och ombyggnad.

Regeringens proposition med förslag till åtgärder för att öka tillgången
på bostäder för ungdomar är otillräckliga för att mer än marginellt påverka
den akuta bostadsbristen för ungdomar och beaktar över huvud taget inte
de grundläggande orsakerna till den uppkomna situationen. Regeringens
ryckighet i bostadspolitiken och därav brist på långsiktighet i statens agerande
drabbar oförskyllt de boende. Just nu går detta ut över de unga. Det
tvingar fram särskilda åtgärder för att inte ungdomens situation på bostadsmarknaden
ytterligare skall försämras.

Det krävs därför enligt vår mening att beslut fattas om ett effektivt åtgärdsprogram
för att komma till rätta med ungdomens bostadsproblem på
såväl kort som lång sikt. Ett sådant program måste baseras på en effektiv
och offensiv närings- och regionalpolitik. Det måste utgå från en långsiktigt
utvecklad och konsekvent bostadspolitik och det regelsystem som styr byggandet,
dvs. byggnadslagstiftning, bostadsfinansieringssystem och kommunernas
bostadsförsörjningsprogram. Det krävs ett program för bostäder
åt unga som innefattar både ”förebyggande hälsovård” och ”akut sjukvård”.

Åtgärdsprogram för att lösa ungdomens
bostadssituation

Samhällets ansvar

Det är kommunernas ansvar att förse såväl ungdomar som alla andra medborgare
med tillgång på bostäder. Detta kräver tillgång på byggbar mark
och en bra planberedskap. En dålig planberedskap i framför allt koncentra

Mot. 1986/87
Bo 132

10

tionsorter riskerar att leda till krav på förtätning av bebyggelse i en sådan
omfattning att den yttre miljön kraftigt försämras.

Statsmakterna har därför en skyldighet att ge kommunerna rimliga förutsättningar
för att fullgöra sitt ansvar för bostadsbyggandet. Det är staten
som ansvarar för lagstiftning, och de ekonomiska förutsättningarna som
styr bostadsbyggandets omfattning och inriktning. Såväl kommuner som
bostadsföretag, fastighetsägare och planerare har också en rätt att ställa
krav på långsiktighet i statens agerande. En avgörande brist i den socialdemokratiska
bostadspolitiken är dess ryckighet. De garanterade räntorna
trappas upp, garanterade räntor sänks för att kompensera fastighetsskatten,
fastighetsskatten ändras år från år, hanteringen av ROT-programmet etc.
Detta skapar stora svårigheter för aktörerna på byggmarknaden.

Det är enligt vår mening nödvändigt att staten (regering och riksdag) tar
sitt ansvar och inte — som föredraganden gör — skjuter över hela ansvaret
på kommunerna för bostadsmarknadens utveckling med hänvisning till att
kommunerna svarar för planering och genomförande av bostadsförsörjningen.
Det är i realiteten ränteläge och andra lånevillkor som främst styr
bostadsbyggandets omfattning och inriktning.

Staten bör även inventera sitt markinnehav i syfte att kartlägga vilka
områden som bör kunna utnyttjas som tomtmark för bostadsbyggande i
bristorter.

Generella åtgärder

Det är statens ansvar att vidta sådana åtgärder att trycket på bostadsmarknaden
i koncentrationsorter, framför allt Stockholmsregionen, för att skapa
balans i tillgång och efterfrågan. Vi har från centerpartiets sida i annat
sammanhang lagt förslag om en kraftigt förstärkt närings- och regionalpolitik
i syfte att skapa en mer balanserad utveckling (mot. 1986/87:A42I och
mot. 1986/87: N143).

Vi vill i detta sammanhang peka på att en 10-procentig neddragning av
verksamheten i de centrala förvaltningarna i Stockholm skulle motsvara ca
1 000 fler tvårumslägenheter i Stockholm och ca 7 000 jobb ute i landet.

Det är med de ovan redovisade utgångspunkterna av särskild vikt att
enkla och lätthanterliga villkor för finansiering av det statliga stödet till
byggande skapas. Lånereglerna bör vara så utformade att möjligheter finns
att bygga bostäder med en enklare utrustning utan att för den skull funktionsdugligheten
åsidosätts. Bättre ekonomiska möjligheter har inneburit
att det blivit allt vanligare att ungdomar efterfrågar en egen bostad. Yngre
människor värderar ofta inte yta och standard på samma sätt som t. ex.
pensionärer och barnfamiljer. Det är bl. a. detta förhållande, tillsammans
med den accelererande befolkningskoncentrationen, som lett till en akut
brist på bostäder för ungdomar i framför allt storstäderna och på universitetsorter.
Även en förändrad inriktning av åldringsvården har här betydelse.

Bosparande för ungdomar

Vi har i annat sammanhang föreslagit inrättande av privata investeringskonton.
Förslaget innebär att insättningar på kontot är avdragsberättigade
vid taxeringen.

Mot. 1986/87

Bol32

ll

Många yrkesarbetande ungdomar betalar 40 000 — 50 000 kr. i skatt årligen
och har därmed stora möjligheter att utnyttja ett avdragsgillt skattesparande
för t. ex. boende. Ett skattefritt belopp på t. ex. 20 000 kr./år, som
sätts in på ett konto i bank, ger då på fem år 100 000 kr. skattefritt som kan
utnyttjas vid anskaffandet av en bostad.

Det är enligt vår mening väsentligt att ungdomar genom egna initiativ
och insatser ges en ekonomisk möjlighet att skaffa sig en bostad. Reella
möjligheter kan skapas genom införande av ett långsiktigt sparande i kombination
med bra lånemöjligheter som syftar till att ge unga bostadssökande
möjlighet att förvärva bostadsrätter eller egna hem.

Ungdomskooperativ och byggande i egen regi

Enligt vår mening kan även kooperativa lösningar vara en möjlighet att ge
ungdomaren möjlighet till att erhålla en bostad till rimlig kostnad. ”Kooperativ
äganderätt av bostäder” — dvs. samverkan mellan boende i en ekonomisk
förening bör enligt vår mening vara möjlig. Sådana lösningar finns nu
i form av den s. k. SKB-modellen i Stockholm och som försöksverksamhet.
Enligt vår mening bör gällande lagstiftning ses över i syfte att ge den en
permanent tillämpning.

Detta skulle enligt vår mening kunna förbättra möjligheterna för ungdomar
och yngre familjer att till rimliga insatser få en bostad. Riksdagen bör
hos regeringen begära förslag om ny lagstiftning med denna innebörd.

Det är väsentligt att ungdomar genom egna initiativ kan lösa sin bostadsfråga.
Det är därför viktigt att samhällets regelsystem så långt möjligt anpassas
efter detta.

En väg är att stimulera kommuner och företag att stödja ungdomar när de
så önskar att slå sig samman och gemensamt bygga ett mindre hus. Ett
sådant hus bör utformas så att det i annan situation är användbart för t. ex.
en familj. Samhället måste vara berett att positivt lösa problem vad gäller
ägandeformer, avtalsfrågor mellan boende, ansvarsfrågor m. m.

Rädda smålägenheterna

Mångå ungdomar prioriterar emellertid andra värden än sitt boende eller
har en ekonomisk situation som inte ger utrymme för någon dyr bostad. Det
skapar ett behov av små, billiga lägenheter. De senaste årens satsning på
upprustning och ombyggnad — det s. k. ROT-programmet — har även lett
till att lägenheter efter ombyggnad betingar en hyra som ungdomar inte
förmår bära. Lånevillkoren har även inneburit att sammanläggningar subventionerats.

Självfallet är det viktigt att vårda och underhålla bostadsbeståndet men
det är samtidigt väsentligt att den typ av bostäder som ungdomar främst
efterfrågar, smålägenheter, behålls vid ombyggnader och saneringar. Det är
därför nödvändigt att reglerna för ombyggnadslån inte är utformade på ett
sådant sätt att fastighetsägarna kan komma i åtnjutande av lån för sådana
åtgärder som löpande underhåll och mindre ombyggnader genom att sådana
åtgärder inordnas i en större ombyggnad. Enligt vår mening bör således
ombyggnadslån i princip inte komma i fråga vid ombyggnader som bedöms
alltför luxuösa, ersätter normalt underhåll eller leder till sammanslagningar
av små lägenheter. Detta bör ges regeringen till känna.

Mot. 1986/87

Bol32

12

Bygg fler smålägenheter

Bostadsbyggandet måste i det läge med akut bostadsbrist som uppstått i
väsentligt ökad utsträckning ta hänsyn till ungdomens efterfrågan. I de
mest utsatta områdena är det naturligt att kommunerna i det ordinarie
bostadsförsörjningsprogrammet särskilt redovisar ett bostadsförsörjningsprogram
för ungdomar. Ett sådant program skulle ha den dubbla uppgiften
att dels lyfta fram ungdomsfrågorna i den kommunala debatten, dels utgöra
underlag för konkreta insatser lokalt och centralt. Kunskapen om bostadsefterfrågan
hos bostadsföretag och fastighetsägare visar på behovet av
mindre lägenheter. Lånereglerna måste därför enligt vår mening ge utrymme
för sådant byggande i den ordinarie nybyggnadsproduktionen.

Utnyttja vindsvåningar

Kampanjen för att bygga vindslägenheter för ungdomar i befintliga hus har
hittills inte fått avsett resultat. Det starka trycket på främst Stockholms
bostadsmarknad har inneburit att resultatet blivit lyxsaneringar med sikte
på ekonomiskt starka grupper. Enligt centerpartiets mening får detta emellertid
inte innebära att samhället avstår från fortsatta insatser.

Enligt vår mening bör en kombination av ökad fasthet i lån- och lovgivningen
med bättre möjlighet till dispenser från det tekniska regelsystemet
(exempelvis hisskravet) kunna innebära ett väsentligt tillskott av ungdomslägenheter
i form av vindsvåningar. Lägenheter som nu inte används på
grund av normer och krav måste kunna tas i anspråk.

Bostäder till de i orten boende

Ett väsentligt problem är att en stor del av bostadsmarknaden i främst
Stockholm tas i anspråk för annat än att ge bostäder för dem som vill leva
där. Av ekonomiska skäl skaffar företag egna övernattningslägenheter. Ett
ökat antal lägenheter kontoriseras m. m.

Stopp för kontorisering

Kontorisering av lägenheter är olagligt om inte byggnadsnämnden givit
byggnadslov. 11, ex. Stockholms kommun är det nödvändigt att fullfölja en
hård kommunal linje i detta avseende. Detta inbegriper ålägganden om att
återställa smygkontoriserade lägenheter till bostäder. En sådan linje förutsätter
att kommunen planerar och anvisar en annan lokalisering även om
detta skulle medföra att arbetsplatserna hamnar i annan kommun.

Som landets huvudstad har Stockholm ett ansvar att vara tillgänglig för
människor från landets olika delar. Det är brister i detta avseende som
tvingat företag och organisationer att skaffa övernattningslägenheter.

Enligt centerpartiets mening skulle det vara en bättre ordning om kommunen,
eventuellt i samarbete med hotellnäringen, intresserade sig för att
bygga renodlade övernattningsrum, vilka stod till förfogande till ett pris
väsentligt under hotellpris. Detta skulle innebära att ett stort antal av de
lägenheter, som nu köps upp av företag, skulle friställas för den ordinarie
bostadsmarknaden.

Mot. 1986/87

Bol32

13

Sammantaget bedömer vi att våra förslag till åtgärder för att lösa ungdomens
boendesituation kan ge en mer balanserad utveckling av bostadsmarknaden
och skapa bättre förutsättningar för ungdomar att få en bra
bostad till ett rimligt pris.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som anförts om nödvändigheten av en offensiv närings- och
regionalpolitik för att ge ungdomar i storstadsregionerna möjlighet
till bostad,

2. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna
vad som i motionen anförts om vikten av en konsekvent och långsiktigt
inriktad bostadspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om villkoren för statliga ombyggnadslån,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om regelsystemet vid såväl nyproduktion som
ombyggnad i syfte att öka tillgången på små lägenheter för ungdomar,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kooperativ äganderätt
för bostäder i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder mot smygkontorisering
och tillskapande av övernattningsrum,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om samverkan mellan ungdomar för eget byggande samt
möjligheter till bosparande,

8. att riksdagen avslår förslaget om bidrag till kommuner för genomgångsbostäder
för ungdomar,

9. att riksdagen avslår förslaget om bostadsbidrag till vissa hushåll
utan barn.

Stockholm den 17 mars 1987
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c) Börje Hörnlund (c)

Karin Söder (c) Görel Thurdin (c)

Nils G. Åsling (c) Gunne! Jonäng (c)

Kjell A. Mattsson (c) Bertil Fiskesjö (c)

Gunilla André (c) Britta Hammarbacken (c)

P.-O. Eriksson (c) Pär Granstedt (c)

Mot. 1986/87

Bol32

Gunnar Björk (c)
i Gävle

Karin Israelsson (c)

14