Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)

Motion 1986/87:Bo129 Erling Bager m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Bol29

Erling Bager m. fl. (fp)

Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)

I. Bakgrund

De senaste åren har bristen på små bostäder bl. a. för ungdomar ökat i
snabb takt. Enligt en sammanställning från bostadsstyrelsen rapporterar
för närvarande drygt 180 av landets 284 kommuner svårigheter att få fram
bostäder åt ungdomar. Problemen är störst i storstadsregionerna men existerar
också i övriga delar av landet.

Bostäder för unga — mestadels enpersonshushåll — har huvudsakligen
en gemensam egenskap: de är små. Det finns visserligen ungdomar — liksom
en del hushåll i äldre åldersgrupper — som kan tänka sig en lägre
bostadsstandard än andra, i varje fall under en övergångstid. Men på det
hela taget efterfrågar inte ungdomar, som vuxit upp i ett modernt bostadsbestånd,
väsentligt annorlunda bostäder än den övriga befolkningen.

Ungdomars bostadsproblem sammanfaller därför med problemen för
andra grupper som efterfrågar små lägenheter. Det gäller bl. a. äldre som i
större utsträckning vill bo kvar utanför institutionerna, splittrade hushåll
och ensamstående invandrare.

Samtliga dessa grupper har blivit lidande av en bostadspolitik som slagit
ut befintliga smålägenheter och hämmat nyproduktion i allmänhet och nybyggande
av ettor och tvåor i synnerhet. Det krävs nu en politisk kursomläggning
som tar sikte på att lösa dessa bägge problem. En politik som
främst omfördelar köplatserna tjänar bara till att ställa olika grupper på
bostadsmarknaden mot varandra. Det är utbudet av lägenheter som måste
öka. Det enda sättet att komma åt bostadsbrist är att bygga.

Framför allt är det angeläget att åstadkomma en ökad produktion av små
lägenheter där sådana efterfrågas. 1 dag byggs det nästan inga lägenheter
som är mindre än två rum och kök. På orter där det är brist på ettor bör
givetvis även sådana produceras.

Men även en ökad rörlighet på bostadsmarknaden skulle förbättra utbudet
av smålägenheter. Detta motverkas för närvarande av de jämförelsevis
låga hyrorna för äldre centralt belägna lägenheter i storstäderna och av
reglerna för reavinstskatt vid försäljning av bostadsrätter.

Den socialdemokratiska regeringen och socialdemokratiska kommunledningar
i olika delar av landet bär ett tungt ansvar för den uppkomna
situationen.

I valrörelsen 1982 och under tiden efter regeringsskiftet skapade socialdemokraterna
förväntningar om en stor bostadspolitisk offensiv. En ökad
bostadsproduktion skulle vara motor i en ekonomisk expansion. Bostads

kommittén skulle lösa snart sagt varje problem på området. Ett nytt bostadsfinansieringssystem
utlovades.

Dessa planer ligger nu i spillror. Nyproduktionen har sjunkit avsevärt
sedan regeringsskiftet: antalet påbörjade lägenheter har gått ner från
41 900 år 1982 till preliminärt 28 900 år 1986. Bostadskommitténs förslag
resulterade i en mager och illa genomarbetad proposition. Något nytt finansieringssystem
finns inte inom synhåll. Subventions- och regleringspolitiken
fullföljs och utvidgas.

Bristen på smålägenheter är resultatet av en medveten och djupt olycklig
socialdemokratisk politik. Det är allmänt omvittnat att ROT-programmet
medfört omfattande lägenhetssammanslagningar. Ofta har ombyggnaderna
blivit mer genomgripande än de boende önskat.

Dessutom harden socialdemokratiska regeringen i lagstiftningen underlättat
för kommuner som ville driva på sammanslagning av lägenheter.
Kommunerna har genom ändring i förköpslagen fått möjlighet att förköpa
nästan vilken fastighet som helst. Ett av motiven för att utnyttja förköpsrätten
har varit att tvinga fram en ändrad lägenhetssammansättning. Dessutom
återinfördes det s. k. markvillkoret för att få statliga lån till ombyggnad.
Ett av skälen var att kommunen skulle kunna ställa villkor för ombyggnaden.
Ett vanligt sådant villkor är att små lägenheter byggs om till familjelägenheter.

De tankegångar om en ny utrymmesnorm som redovisades i bostadskommitténs
delbetänkande innebar att inga lägenheter som är mindre än
två rum och kök skulle godtas för permanent boende. Den skulle, strikt
tillämpad, ha lett till att mer än var tionde lägenhet skulle ha eliminerats
genom ombyggnad eller rivning. Normen har visserligen inte genomförts
men speglade otvivelaktigt den attityd till smålägenheter som varit styrande
för socialdemokratisk bostadspolitik, både på riksplanet och ute i kommunerna.

Till bilden hör också att socialdemokraterna i Stockholm bara för några
år sedan gjorde stora ansträngningar att förmå kranskommunerna att begränsa
sitt bostadsbyggande. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som
ungdomspuckeln inte är någon överraskning utan ett välkänt fenomen från
bl. a. skolan och lätt har kunnat utläsas av tillgänglig statistik.

II. Folkpartiets hållning

Det är de boendes önskemål som bostadspolitiken skall bygga på. De boende
skall ha valfrihet. Staten och kommunerna skall ge alla möjligheter att få
tillgång till en bra bostad men inte föreskriva hur människor skall välja.

Subventions- och regleringspolitiken befinner sig i en återvändsgränd.
Subventioner är kostsamma, fördelningspolitiskt ineffektiva, medför konsumtionsstyrning
och leder ofta till ett annat resultat än det avsedda. Såväl
subventioner som regleringar bidrar också till att olika upplåtelseformer får
olika behandling. Kravet på valfrihet, på en fungerande bostadsmarknad
som smidigt anpassar sig till de boendes önskemål, motverkas.

Ungdomar har samma rätt som andra till en bra bostad. De skall inte
behöva uppleva vuxenvärlden som ett kösamhälle där arbetsförmedling

Mot. 1986/87

Bo 129

6

och bostadsförmedling ingenting har att erbjuda. De kan med all rätt reagera
mot en stelbent bostadspolitik där små, för deras behov väl lämpade,
lägenheter av ideologiska skäl omvandlas till stora och dyra bostäder som
de inte har råd med.

Men ungdomar är ingen enhetlig grupp med likartade önskemål. Inga
åldersgränser förmår fånga deras skiftande behov.

Som framhållits ovan är ungdomar under 25 år inte den enda grupp som
drabbas av bristen på smålägenheter. Det kan också vara svårare för ungdomar
i familjebildande ålder att klara en bristsituation än det är för yngre
grupper. Vi bör undvika en politik som ställer olika grupper mot varandra
och i stället sträva efter en bostadsmarknad som fungerar bättre för alla.

En ökad nyproduktion av lägenheter måste ta hänsyn till behovet av
flexibilitet och bostadssocial kvalitet. Ungdomspuckeln är ett övergående
fenomen. Vi måste längre fram kunna anpassa oss om behovet av något
större lägenheter växer när dagens stora ungdomskullar börjar bilda familj.
Det finns också goda skäl att undvika ett utpräglat kategoriboende. Vi vet
av erfarenhet att en blandning av upplåtelseformer och generationer skapar
stabilare bostadsområden. Miljonprogrammet lärde oss vad fartblindhet
och nonchalerande av krav på en mänsklig och varierad bostadsmiljö kan
leda till. Erfarenheterna av tidigare decenniers ungdomshotell och de sociala
problem de skapade talar också för försiktighet med kategoriboende för
ungdomar.

Mot denna bakgrund föreslår folkpartiet följande riktlinjer för arbetet att
förbättra ungdomars bostadssituation:

1. Nyproduktionen måste öka, bl. a. av smålägenheter

Statsmakterna bör klart deklarera att en ökad nyproduktion är önskvärd
men det är kommunerna som har ansvaret för att den genomförs. De måste
framför allt ha en hög planberedskap och forcera arbetet med att utarbeta
nödvändiga nya detaljplaner. Statsmakterna bör också ställa krav på att
kommunerna beaktar ungdomars bostadssituation vid utarbetandet av sina
bostadsförsörjningsprogram.

Nyproduktion ger inte bara ett tillskott till bostadsmarknaden utan också
lokala flyttningskedjor som ofta frigör mindre lägenheter i det äldre beståndet.
Studier på detta område har t. ex. visat att ett nyproducerat radhus i
Storstockholm kan leda till drygt tre flyttningar.

En allmänt ökad nyproduktion är till fördel för alla och kan på flera håll
räcka för att frigöra de smålägenheter som saknas. Bl. a. i storstadsregionerna
är det dock nödvändigt att särskilt öka produktionen av smålägenheter.

2. Rörlighet på bostadsmarknaden måste uppmuntras

Det är uppenbart att hyressättningen i dag inte motsvarar hyresgästernas
värderingar. Faktorer som bostadens läge påverkar bara hyresnivån marginellt.
Detta har lett till en omfattande svart marknad för attraktiva hyreslägenheter
men också till att många människor behåller billiga smålägenheter
trots att de kanske egentligen vill ha en större bostad.

Mot. 1986/87

Bo 129

7

Bruksvärdessystemet medger att den s. k. lägesfaktorn ges ökad vikt.
Denna möjlighet bör utnyttjas i en helt annan utsträckning än i dag. För att
ytterligare understryka detta bör hyreslagen ses över så att detta framgår
ännu tydligare.

Reglerna för reavinstbeskattning vid försäljning av bostadsrätter tillåter

— till skillnad från vad som gäller för egnahem — inte uppskov. Detta är
uppenbart rörlighetshämmande. Det bör därför vara möjligt att få uppskov
när man säljer sin bostadsrätt eller villa oavsett om man köper en bostadsrätt
eller villa.

3. Uppmuntra varsam ombyggnad och stoppa utslagningen av
smålägenheter

Det är nödvändigt att vid saneringar noga överväga hur många smålägenheter
som skall sparas. Ombyggnadslån bör inte utgå vid ombyggnader som
innebär lägenhetssammanslagningar om inte fastighetsägaren kan påvisa
att det råder ett överskott på små lägenheter. Det bör också vara möjligt att
erhålla ombyggnadslån även om alla lägenheter inte fullt uppfyller de krav
som ställs på en ny lägenhet.

Strävan efter en mer varsam ombyggnadsverksamhet bör bl. a. medföra
att villkoren för ombyggnad förändras. Det räntebidrag som utgår för lån
till ombyggnader bör vara lägre än det som utgår för nyproduktion bl. a. för
att bromsa lyxsaneringar. På detta sätt åstadkoms också en ökad inriktning
på nyproduktion.

Däremot bör s. k. rambegränsningar inte användas för att styra ombyggnadernas
omfattning. I tidigare motioner har vi varnat för de tvära kast
regeringens politik på detta område medför. Det har redan visat sig att våra
farhågor var befogade. I Göteborg riskerar exempelvis mellan 1 000 och
1 500 lägenheter att bli stående halvfärdiga till följd av regeringens beslut
att begränsa ombyggnadsverksamheten med 70 % jämfört med förra året.
Rambegränsningarna sätter dessutom stopp för inredning av vindar på
många håll.

4. Minska de byråkratiska och reglerande inslagen i bostadspolitiken

Statens pris- och kartellnämnd har nyligen i en uppmärksammad rapport
påvisat regleringarna kostnadsdrivande och effektivitetshämmande verkan
bl. a. inom bostadspolitiken. Skall nyproduktion uppmuntras, kostnaderna
pressas och en bättre marknadsanpassning uppnås, måste de byråkratiska
och reglerande inslagen i bostadspolitiken bli färre.

I en annan motion till detta riksmöte har vi utvecklat skälen till våra
förslag bl', a. om att förköpslagen bör ses över och bostadsförmedlingarna
ges rätt att ta ut avgifter för sin verksamhet. Vi anser också att markvillkoret

— kravet att mark skall förmedlas av kommunen för att statliga lån skall
erhållas — bör avskaffas, bl. a. eftersom det kan hämma en nödvändig
nyproduktion. Bostadsanvisningslagen bör avskaffas, inte skärpas som bostadsdepartementet
nu föreslår i en utredning.

Mot. 1986/87

Bo 129

8

Vidare bör den översyn av byggnorm som görs leda fram till färre bestämmelser.
En mindre styrande byggnorm leder dels till att utrymmet för
fantasi och för att tillgodose människors varierande önskemål ökar, dels till
att kostnaderna för byggande kan minska. De s. k. fribyggena i Uppsala har
gett goda resultat som bör tas till vara i fler kommuner. 1 stor utsträckning
har de avsteg från normerna som varit aktuella kunnat beviljas av byggnadsnämnden.
Men regeringen bör också deklarera att framställningar om
avsteg från normer skall prövas i positiv anda — med undantag för dem
som gäller handikappanpassning. Det är angeläget att kraven på fullvärdig
bostad hanteras med flexibilitet inom bostadsverket. Det bästa får inte bli
det godas fiende.

Det är dock tveksamt om man bör bygga nya lägenheter som i fråga om
standard väsentligt avviker från kraven på fullvärdig bostad. Med tanke på
att ungdomspuckeln är ett övergående fenomen måste de bostäder som nu
byggs fungera också i en något annorlunda efterfrågesituation.

5. Uppmuntra ungdomars bosparande

Det är angeläget att stimulera ungdomars regelbundna sparande för bl. a.
bostadsändamål. Härigenom grundläggs goda sparvanor samtidigt som beredskapen
att möta stora och oväntade utgifter ökar. Även med ett regelbundet
sparande krävs dock kompletterande lånemöjligheter t. ex. för bostadsanskaffning
eller bosättning.

Sådana lånemöjligheter existerar sedan flera år bl. a. genom sparlån och
särskilda bosparformer. Sedan 1986 har ungdomar mellan 18 och 28 år en
lånerätt vid sparande inom allemanssparande!. Vi anser att det är angeläget
att stimulera ungdomars sparande för bostadsändamål genom att införa
skattefrihet för ränta på ungdomars bosparande i bank så som tillåtits för
sparande i HSB och Riksbyggen. Den normala kundrelation som finns i
vanligt banksparande bibehålls härigenom. 1 allemanssparande! saknas
detta då bankerna inte får behålla de medel som sparas inom allemanssparande!.

6. Uppmuntra mångfald och kommunala experiment

Det finns all anledning att försöka lösa ungdomars bostadsproblem med
mer fantasi. Gamla institutioner,fabriker och vindar kan användas för att
utöka bostadsbeståndet. Man kan också — som på en del håll redan sker —
pröva möjligheten att låta flera hyresgäster dela stora lägenheter.

Ungdomspuckeln är inget bestående fenomen. På vissa håll måste dock
akuta problem lösas snabbt. Lokala experiment av skilda slag bör därför
uppmuntras. Även en del okonventionella lösningar kan accepteras temporärt.
Behoven skiftar mellan olika delar av landet. Det som är olämpligt i
stor skala kan passa i liten skala. Det som passar för Stockholm kan fungera
illa i Norrlands inland.

Det bör sålunda inte uteslutas att en uppställning av tillfälliga bostäder
t. ex. av det slag som nu planeras i Partille kommun kan vara ett sätt att
snabbt lösa ett akut problem. Vi är däremot, som framhållits ovan, mycket
skeptiska till ett permanent och utpräglat kategoriboende för ungdomar
t. ex. i form av ungdomshotell.

Mot. 1986/87

Bo 129

9

III. Regeringens proposition

Liksom tidigare tycks bostadsministerns förslag vara tillkomna under stor
tidsnöd och utan att konsekvenserna av förslagen tänkts igenom ordentligt.
Det finns ett drag av desperation över regeringens handlande. Liksom i
höstens bostadsproposition föreslås nya subventioner, trots att medvetandet
om subventionspolitikens svagheter rimligen måste ha ökat även i regeringskansliet.
Den stelbenthet som kännetecknar den socialdemokratiska
bostadspolitiken står i skarp kontrast till den ökade marknadsanpassning
som de senaste åren skett på kreditpolitikens område.

Propositionen innehåller huvudsakligen följande förslag:
o Ett särskilt stöd på 200 kr. i månaden till de kommuner som regeringen
bestämmer för varje genomgångsbostad för ungdomar under 25 år som
kommunen förmedlar,
o Studentbostadsföretag skall få bostadslån som motsvarar 30 % av låneunderlaget
inte bara vid ombyggnad utan också vid nybyggnad,
o Ungdomar under 28 år får rätt till ett särskilt bostadsbidrag.
o Ungdomsboendedelegationen får ytterligare 2 milj. kr. för att stimulera
och utvärdera kommunernas verksamhet med att ta fram genomgångsbostäder
för ungdomar.

Förslaget om ett särskilt ungdomsbostadsstöd till vissa kommuner är
nära förknippat med tanken på ungdomskontrakt med begränsat besittningsskydd.
Ett sådant förslag presenterades 1984 av en särskild arbetsgrupp
för ungdomsboendefrågor (Ds Bo 1984:10). Kontraktet skulle ge besittningsskydd
bara tills hyresgästen fyllt 25 år och sakna bytesrätt. Förslaget
fick dock på denna punkt ett negativt mottagande av remissinstanserna.

Regeringen pekar nu — remissopinionen till trots — på en påstådd möjlighet
att införa ungefär samma typ av kontrakt men utan ändringar i hyreslagen.
Förslaget om ett ungdomsbostadsstöd synes därtill vara tillkommet
för att uppmuntra sådana kontrakt.

Ungdomar har rätt att bli behandlade som vuxna. De bör inte ha väsentligt
annorlunda rättigheter och skyldigheter än andra grupper. Det kan
starkt ifrågasättas om ungdomar under 25 år har så mycket större problem
än t. ex. ungdomar mellan 25 och 30 år att särregler för den yngre åldersgruppen
verkligen är motiverade.

Det vi framför allt vänder oss emot är tanken på ett begränsat besittningsskydd
som kan skapa stora problem för de berörda hyresgästerna när de
tvingas flytta bara för att de exempelvis uppnått en av kommunen fastställd
åldersgräns.

Eftersom vi avvisar tanken på ungdomskontrakt med begränsat besittningsskydd
avvisar vi också de nya subventioner regeringen vill införa för
att uppmuntra sådana. Vi tror heller inte att nya subventioner ger några
nämnvärt positiva bidrag i arbetet på att få fram nya lägenheter. Det är en
illusion att tro att 7 milj. kr. skulle bidra till några lösningar på ungdomars
bostadsproblem. Förslaget är ett försök att demonstrera handlingskraft när
skadeverkningarna av socialdemokraternas egen politik blivit akuta.

Effekten kommer sannolikt att inskränka sig till en omfördelning från
vissa grupper av hyresgäster till andra. Som vi utvecklat i en annan motion

Mot. 1986/87

Bo 129

10

till detta riksmöte och tidigare i denna motion menar vi också att de stora
subventionerna är en del av bostadspolitikens problem, inte av dess lösning.
Även mot denna bakgrund avvisar vi regeringens förslag till ungdomsbostadsstöd.

Studentbostäder intar en särställning. Eftersom en normal bostad är
mycket svår att bekosta med studiemedel kan speciella lösningar för studenter
inte undvaras. Fler bostäder för studerande gynnar alla eftersom
konkurrensen om små bostäder minskar. Mot den bakgrunden accepterar
vi regeringens förslag att ge studentbostadsföretag bostadslån till 30% av
låneunderlaget vid nybyggnad.

Förslaget till bostadsbidrag för ungdomar under 28 år kan knappast vara
ordentligt genomtänkt. Ett sådant bidrag späder på efterfrågan men saknar
egentlig betydelse för det faktiska problemet: att åstadkomma ett ökat utbud.
Eftersom bidraget avtrappas så snabbt skulle det dessutom sannolikt
vara till enbart marginell nytta för de ungdomar det avser att stödja.

Bidraget är vidare så konstruerat att marginaleffekten för studerande
ungdomar kan överstiga 100 %. Ett sådant förslag är inte bara oacceptabelt.
Det stämmer också utomordentligt illa med de deklarationer om sänkta
marginaleffekter och en generell välfärdspolitik som regeringspartiet i en
del andra sammanhang ställer sig bakom. Däremot ligger det i linje med
den passivitet regeringen visar när det gäller att dämpa marginaleffekterna
för barnfamiljer.

Vi accepterar förslaget till ändrad förmögenhetsregel och nytt minsta
bidragsbelopp. De skall dock givetvis inte gälla för hushåll utan barn eftersom
vi avstyrker regeringens förslag om bostadsbidrag till dessa grupper.

Regeringen föreslår slutligen att ungdomsboendedelegationen får ytterligare
2 milj. kr. för att stimulera och utvärdera kommunernas arbete med att
ta fram genomgångsbostäder för ungdomar. Eftersom vi ställer oss avvisande
till tanken på genomgångsbostäder kan regeringens förslag inte godtas.
Det finns visserligen anledning att uppmuntra lokala experiment av skilda
slag. Den typen av experimentstöd bör dock ges av regeringen eller byggforskningsrådet.

IV. Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad nyproduktion, i första hand av smålägenheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad rörlighet på bostadsmarknaden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ombyggnadslån inte bör utgå för ombyggnader
som innebär lägenhetssammanslagningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en minskning av de byråkratiska och reglerande
inslagen i bostadspolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skattefrihet för ungdomars bosparande,

Mot. 1986/87

Bo 129

ll

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stimulans till lokala experiment,

7. att riksdagen avslår förslaget om ett ungdomsbostadsstöd,

8. att riksdagen avslår förslaget om bostadsbidrag till ungdomar
under 28 år,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag om anslag till ungdomsboendedelegationen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om ungdomskontrakt med begränsat besittningsskydd.

Stockholm den 17 mars 1987
Erling Bager (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Siw Persson (fp)

Mot. 1986/87

Bo 129

Svenskt Tryck Stockholm 1987