Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)
Motion 1986/87:Bo128 Rolf Dahlberg m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1986/87:Bol28
Rolf Dahlberg m. fl. (m)
Bostäder åt unga (prop. 1986/87:93)
I propositionen föreslår regeringen olika nya lån och bidrag för att lösa
problemen för unga människor att skaffa sig bostad.
Inget av förslagen torde bidra till att lösa bostadsproblemen.
Orsaken till dagens problem ligger i själva verket i den bostadspolitik
som socialdemokraterna fört alltsedan andra världskrigets slut. Den dominerande
föreställningen har varit att politiker vet bäst hur människor vill
bo.
Med hjälp av lagstiftning, lån och bidrag har politikerna fått allt större
möjligheter att bestämma bostädernas läge, utformning och upplåtelseform.
I denna alltmer genomreglerade bostadsmarknad, där byggnormer
och lånemöjligheter har varit avgörande för såväl nybyggnad som ombyggnad,
har byggkostnaderna rakat i höjden.
Arkitekter har tvingats att rita hus efter statliga lånebestämmelser, inte
efter människornas önskemål. Bruksvärdessystemet har medfört att nya
bostäder i ytterområdena blivit dyrare än större och mer centralt belägna
bostäder. Givetvis har efterfrågan då ökat på de centrala lägenheterna,
eftersom dessa för de flesta människor har ett högre värde. Efterfrågan har
bl. a. medfört att hyreskontrakt köps och säljs lägenhetsinnehavare emellan.
Mutor för att få förtur till en lägenhet i kommunal bostadskö har förekommit.
Gemensamt för alla regleringar är att de förr eller senare orsakar problem.
Försöker man lösa dem med nya regleringar uppstår nya problem.
Socialdemokraterna har gång efter annan försökt hindra skadeverkningarna
av sina regleringar med nya regleringar eller ökade bidrag. Med tiden
har hela bostadsmarknaden blivit så snedvriden att bara den som har kunskaper,
kontakter eller pengar kan få en bostad.
150 000 enrumslägenheter har försvunnit
Ett mycket tydligt exempel på hur politiken påverkat lägenhetsfördelningen
är de ”försvunna enrumslägenheterna”.
Nybyggnationen har alltsedan 1950-talets mitt subventionerats med stora
statliga bidrag. Hyresregleringen medförde att hyrorna i det äldre bostadsbeståndet
var förhållandevis låga. Det var mer lönsamt att riva och bygga
nytt. Många mindre lägenheter försvann på detta sätt. Så småningom reagerade
människor mot rivningsraseriet och började ställa krav på att husen i
stadskärnorna skulle bevaras. Eftersom bruksvärdessystemet motverkar renovering
infördes olika bidrag för reparationer, ombyggnader och tillbygg
Mot.
1986/87
Bo 128 — 129
1 Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Bni28—129
nader. Speciellt fördelaktigt blev det att göra större förändringar i lägenheterna.
En ändrad lägenhetssammansättning blev fastighetsekonomiskt lönsam.
”Nystandard” garanterar också högre hyror.
Mellan 1960 och 1980 försvann 145 000 enrumslägenheter. Därefter har
avgången fortsatt. Fram till i dag har minst 150 000 ”ettor” försvunnit. Alltför
många försvinner fortfarande. Lägenhetsavgången kan ställas i relation
till att det i Storstockholm finns 36 000 ungdomar registrerade som bostadssökande.
I Göteborg är talet 16 000. Socialdemokraternas bostadspolitik
har blivit de bostadssökandes mardröm.
Ungdomar och äldre har blivit konkurrenter
Boendet på ”äldre dar" har i hög grad styrts av politiska beslut. Förr byggdes
ålderdomshem med den uttalade ambitionen att alla äldre människor
skulle bo där, oaktat deras egna önskemål och behov. 1 dag är den socialdemokratiska
politiken den motsatta. Gamla människor skall bo i egna lägenheter
oavsett deras egna önskemål och behov. Tvångsutflyttning av äldre
medför ett ökat behov av smålägenheter. De yngre och de äldre har blivit
konkurrenter om de alltför få mindre lägenheterna.
Regeringens förslag löser inga problem
Regeringens förslag bygger på socialdemokraternas förkärlek för bidrag.
Mest utmanande är bidraget till de kommuner som hyr ut bostäder till
ungdomar. Bidraget förbättrar inflyttningskommunernas ekonomi — inte
de bostadssökandes situation. Eftersom bostadsefterfrågan är störst i de
kommuner som expanderar föreslås i praktiken en omvänd regionalpolitik.
Människor i glesbygder och avflyttningsbygder skall subventionera de expansiva
kommunerna. Detta är en politik som inte kan godtas.
Bostadsbidraget till ungdomar med låg inkomst torde främst studerande
kunna tillgodogöra sig. Ungdomar med en inkomst som berättigar till detta
bidrag har oftast inte råd att bo i egen lägenhet. Avtrappningstakten av
bidraget är dessutom så hög att marginaleffekterna av en inkomstökning
kan bli mer än 100% — en ny Pomperipossaeffekt. Förslaget är ogenomtänkt
och bör avslås. Enligt vår uppfattning kan bidraget närmast karaktäriseras
som ett studiestöd, men enbart för de ungdomar som bor i egen lägenhet.
Frågan om studiefinansiering kommer inom en snar framtid att bli
föremål för riksdagens behandling. Vi har då anledning att återkomma med
våra förslag i ämnet.
Unga människors bostadsproblem löses inte heller med segregation. Speciella
hyreskontrakt med sämre rättigheter för ungdomar måste avvisas.
Alla människor skall behandlas lika. Ett försämrat besittningsskydd för
ungdomar skjuter bara problemen framåt i tiden. Det är också socialt oacceptabelt.
Vad som nu tycks vara ett ungdomsproblem är egentligen kollaps
för den totalreglerade bostadsmarknaden. Som vanligt drabbar politisk
styrning och regleringar först de svagaste grupperna. På bostadsmarknaden
är det de unga som ännu inte har en bostad som nu råkat illa ut.
De ytterligare miljoner som föreslås till ungdomsboendedelegationen
bör avvisas. Delegationen har varit verksam i två år. Inga nya bostäder har
framkommit som en följd av dess arbete.
Mot. 1986/87
Bol28
2
Moderat politik krävs för att lösa problemen
I de moderata motionerna I986/87:Bo205 och 1986/87:Bo4l3 redovisas
den moderata bostadspolitiken. Denna syftar till att underlätta för människor
att få bo enligt sina egna önskemål. En ökad rörlighet medför att
befintliga bostäder utnyttjas bättre. Fler skulle få den bostad de efterfrågar.
Den moderata politiken är ett sammanhållet alternativ till dagens genomreglerade
bostadspolitik.
Av våra tidigare lämnade förslag vill vi peka på att avskaffandet av markoch
konkurrensvillkoren skulle på några års sikt resultera i tusentals nya
lägenheter. Färre normer och enklare regler ger möjligheter till nya ”fribyggen”.
Så kan t. ex. hus med många små bostadsrättslägenheter byggas. Vidare
skulle små och enklare lägenheter kunna inredas på ett stort antal vindar.
Detta förutsätter att hiss inte behöver dras upp till den översta våningen.
Vi vill införa ett statligt premierat bosparande för att inte minst unga
människor skall få råd att köpa t. ex. en bostadsrätt. Om man spar i minst tre
år utgår en premie vid köp av bostad, oavsett om den är nyproducerad eller
begagnad.
I många kommuner efterfrågas i dag bostäder såväl i småhus som i flerbostadshus.
För att möta efterfrågan behöver nya bostäder byggas. Det
förtjänar att påpekas att för varje småhus som byggs frigörs minst en lägenhet
i flerbostadshus.
Kännetecknande för bostadsbyggandet under 1950- och 1960-talen var
att det till största delen skedde på jungfrulig mark.
Nu är de bäst belägna markerna utbyggda. Nyproduktion i större omfattning
kommer att hamna längre och längre bort från tätorternas centrum och
dessutom ofta på mark som är besvärlig och därmed dyr att bebygga. Investeringar
i ny infrastruktur med höga kostnader som följd krävs också. Man
bör därför i ökad utsträckning tillvarata möjligheterna att ytterligare utnyttja
redan bebyggda områden genom förtätningar. Befintliga hus kan också
byggas på med ytterligare våningar. Enformiga och sterila områden kan ges
en mer estetiskt tilltalande utformning. Ges dispens från hisskravet kan
byggkostnaderna hållas nere. Gjorda investeringar i vatten- och avloppsnät,
skolor, daghem och kommunikationer kan tas till vara.
Kostnaderna för planerade byggobjekt överstiger ibland normerna i de
statliga lånebestämmelserna. I framför allt Stockholms län förhindrar länsbostadsnämnden
ett igångsättande genom att statliga lån inte beviljas. Det
är fullt möjligt att finansiera överkostnaderna på den vanliga kreditmarknaden
om statliga lån erhålls för de godkända kostnaderna. Våren 1986 tog
riksdagen ett beslut med innebörden att möjliggöra ett sådant förfarande.
Riksdagens beslut måste följas av bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder,
om det planerade bostadsbyggandet i Storstockholm skall kunna bli verklighet.
Enligt kommunala planer kan 10 000— 12 000 lägenheter byggas per
år den närmaste tiden. En fortsatt hög planberedskap måste hållas i kommunerna
för att möta en eventuellt fortsatt stor efterfrågan på bostäder.
Nybyggnation i förortskommunerna i Stockholmsområdet försvåras avsevärt
av de dåliga kommunikationerna inom regionen. Därför är det nödvändigt
att till- och kringfartsvägar byggs ut.
Mot. 1986/87
Bo 128
3
1* Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Bo!28—129
Effektivare bostadsförmedling skulle kunna bidra till att fler hittade passande
bostäder. Det borde vara naturligt att ta betalt för utförda tjänster.
Öppnas samtidigt möjligheterna för privata förmedlingar ökar också förutsättningarna
för att fler människor skall få den bostad de önskar.
Av skilda skäl behåller många människor sina hyreskontrakt eller bostadsrätter
trots att de för tillfället inte bor i lägenheten. Ofta hyrs då bostaden
ut i andra hand. För dem som bor på en plats under kortare tid är detta
ett bra alternativ. Uthyrning i andra hand har dock försvårats alltmer under
senare år. Domstolsutslaget att en bostadsrättshavare inte får ta ut ens sina
egna kostnader vid andrahandsuthyrning torde medföra att utbudet blir än
mindre. En väl fungerande andrahandsmarknad är viktig för ett bättre utnyttjande
av befintliga bostäder. Åtgärder bör vidtas för att underlätta andrahandsuthyrning.
Hyreslagen bör enligt vår mening ändras så att det blir
möjligt att få kostnadstäckning vid andrahandsuthyrning av bostadsrättslägenheter.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Ingen enstaka åtgärd löser ungdomarnas bostadsproblem. Många olika
åtgärder måste prövas. Vi har här redogjort för några viktiga förändringar
av dagens bostadspolitik. Det allra viktigaste är att normer och regler begränsas
så att också okonventionella åtgärder kan prövas. Då ökar också
det totala byggandet.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om bidrag till kommuner
för att stimulera tillskott av genomgångsbostäder för ungdomar,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om bostadsbidrag till
vissa hushåll utan barn,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare medel till
ungdomsboendedelegationen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om åtgärder för att stimulera nyproduktion av
bostäder,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om beviljandet av statliga lån och finansieringen
av överkostnader,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om bostadsförmedling,
7. att riksdagen beslutar ändra hyreslagen i enlighet med vad som i
motionen anförts.
Stockholm den 17 mars 1987
Rolf Dahlberg (m)
Knut Billing (m) Bertil Danielsson (m)
Margareta Gard (m) Ingela Gardner (m)
Jan Sandberg (m) Göte Jonsson (m)
Sten Sture Paterson (m)
Mot. 1986/87
Bo 128
4
