Biståndsmedel till projekt för ökenbekämpning

Motion 1988/89:U225 av Per Gahrton (mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U225

av Per Gahrton (mp)

Biståndsmedel till projekt för ökenbekämpning

Sahel, som har sitt namn från ett arabiskt ord som betyder kustlinje, är ett
50 mil brett och 700 mil långt bälte tvärs över Afrika. Botaniskt utgörs det av
busksavann, kulturellt har det dominerats av kameluppfödande nomader;
numera är dock den övervägande delen av befolkningen bofasta hirsodlare.
På 50 år beräknas 650 000 kvadratkilometer av Sahel ha förvandlats till
öken. En stor del av detta område ligger i Sudan, Afrikas till ytan största
land, ungefär fem gånger så stort som Sverige. Det var egentligen inte förrän
vid FN:s ökenspridningskonferens 1977 som experterna på allvar insåg att
torkan i Sahel-området inte kan skyllas på klimatförhållanden och naturkrafter
utom människans kontroll.

I stället är moderniseringen av befolkningens levnadssätt från kringflyttande
i nomadläger till bofast jordbruk en grundläggande orsak till ökenspridningen.
Nomaderna har traditionellt varit nödgade att utnyttja olika
delar av busksavannen någorlunda jämnt. Bybildning leder däremot till en
koncentration av befolkning och, inte minst, husdjur kring vattenhål och
brunnar. Den sudanesiske forskaren Fuad N. Ibrahim har i en noggrann
fältstudie från 1980-talets mitt i detalj analyserat hur öknen sprider sig i
cirklar från byarnas och odlingsområdenas mittpunkter (Ecological Imbalance
in the Republic of the Sudan, Bayreuther Geowissenschaftliche Arbeiten,
Bayreuth 1984).

I bycentrum finns ingen annan naturlig växtlighet än några skuggträd;
odlingen på de intilliggande fälten är intensiv. Vid bosättningens utkanter
finns gräs- och buskarter som är oätliga för betesdjuren, t.o.m. för getter.
Runt byarna ligger intensivt odlade fält. Längre ut finns inslag av fält i träda.
Här syns vissa skador på grund av överbetning. Omedelbart utanför
odlingsringarna är överbetningen allmän. Längst från centrum syns skadorna
mest i form av överdriven trädfällning.

Öknen sprids alltså inte genom att Sahara rullar söderut, utan genom att
tusentals byar och bosättningar överutnyttjar den magra naturen genom
trädfällning, överbetning och alltför intensiv odling.

Trädfällningsproblemet illustreras av följande beräkning:

Behov av träd/buske per familj och år

Som bränsle 52 (dvs. 1 per vecka)

Som byggmaterial 2,5 (15 träd/familj vart 6:e år)

Som staket 100 (390 m nya staket/år)

Som inhägnad runt bostad 40 (40 m förnyade inhägnader/år)

Summa 194,5 träd/buskar per år och familj

Överbetningens omfattning framgår av några slående siffror. På 60 år Mot. 1988/89
(mellan 1917 och 1977) ökade befolkningen i Sudan med 500 %, getterna U225
med 900 %, fåren med 1 300 %, kamelerna med 1 600 % och nötkreaturen
med 2 100 %.

Att odlingen är alltför intensiv avslöjas obevekligt av den sjunkande
avkastningen. Från 1960 till 1975 tredubblades den hirsodlade ytan, medan
skördarna knappt fördubblades. Avkastningen sjönk stadigt från ca 600 till
ca 400 kg/hektar.

Gemensamt för trädfällning, överbetning och intensivodling är att samtliga
faktorer bidrar till att tunna ut och försvaga växttäcket, vilket dels leder till
ökad jorderosion, dels till minskad kondensering och därmed minskad
nederbörd. Eller med andra ord: en ond cirkel. Den ekologiska obalansen
blir värre och värre, ökenspridningen accelererar och hotar allt fler
människor. 1976 konstaterades i en rapport från Sudans Nationella Forskningsinstitut:

Ökenspridningen hotar 1,05 miljoner hektar pumpbevattnade fält,

3 miljoner hektar mekaniserade spannmålsodlingar, 75 % av världens
produktion av gummi arabicum, betesmarker för 10 miljoner betesdjur och
stora skogsområden. Översikter har visat att öknen har avancerat mellan 90
och 100 km på 17 år, och för närvarande sprider den sig med en hastighet av
fem till sex km om året.

Naturligtvis finns det brister i lokalbefolkningens ekologiska kunnande.

Ändå är det knappast de som lever i öknens närhet som utgör det stora
problemet. Professor Hassan Musnad i Khartoum skyller i stället på nya
mekaniserade storodlingar som drivs av stadsbor med avnämare i storstäderna
och utomlands. Sudan har betecknats som arabvärldens potentiella
kornbod och trots att många av landets egna innevånare lever på svältgränsen
exporteras mycket livsmedel, inte sällan illegalt. Enorma boskapsflockar
befinner sig ständigt på vandring i riktning mot Khartoumregionen, men
också i riktning mot östkustens hamnar för vidare transport över Röda havet
till Saudiarabien och andra marknader med köpstarkare kunder än i
Sahelområdet.

SIDA stödjer numera ett antal ökenbekämpningsprojekt, däribland ett
som drivs i Svensk-Sudanska föreningens regi av det svenska paret Sigvard
och Eva Berggren i Norra Kordofan i Sudan. Samtidigt är, som det heter i en
skrift från Sveriges lantbruksuniversitets u-landsavdelning, av professor
Jöran Fries, Kampen mot ökenspridningen i Sahel, det svenska stödet till
ökenbekämpningen en mycket liten del av det totala biståndet från Sverige
till u-länderna. Sammanlagt utgår ca 25 milj. kr. till några projekt och 25
milj. kr. till FN:s Sahel-kontor, vilket är betydligt mindre än t.ex. Sveriges
inbetalning till Världsbanken (23,8 miljoner dollar).

Mot bakgrund av Berggrens, Musnads, Ibrahims och andra experters
analyser förstår man att storskaliga trädplanteringsprojekt knappast kan
vara lösningen på ökenspridningsproblemet. I stället måste man börja med
byn, ökenspridningens centrum, som utgångspunkt för åtgärder. Byborna
måste engageras i arbetet, deras ursprungliga sinne för ekologiska sammanhang
måste utnyttjas konstruktivt.

Detta är just grundbulten i Svensk-Sudanska föreningens projekt. Man 9

börjar med att skaffa rikligt med rent vatten genom att rensa gamla brunnar, Mot. 1988/89

sätta in lätthanterliga hand- eller soldrivna pumpar och gräva nya djupbrun- U225

nar. Med god tillgång till vatten kan köksträdgårdar inrättas, vilket förbättrar

befolkningens hälsotillstånd. Trädplantor kan bevattnas, vilket radikalt ökar

deras överlevnadschans. Levande buskstaket kan planeras, vilket minskar

behovet av ständig förnyelse av de torra risinhägnaderna. Den taggiga

m/sket-busken har visat sig idealisk för detta ändamål, till och med getter drar

sig för att tränga sig igenom. Målet är byar som är i stort sett självförsörjande

i balans med naturen. Beroendet av omvärlden skall inskränka sig till inköp

av viss hållbar teknik med måttliga underhållskrav, däribland solpaneler med

åratals livslängd. Viss ytterligare kontakt med penningekonomin blir möjlig

genom hantverk (korgflätning, träslöjd, läder- och ullarbeten) och gummi

arabicum som ger produkter för avsalu; däremot bör stadsbefolkningens

livsmedel i huvudsak komma från bärkraftigare områden än det bräckliga

Sahel. - De mekaniserade storjordbruken måste hejdas, säger professor

Musnad.

Men kan ekologin och fattigbönderna stå emot trycket från marknadskrafter
och kötthungriga oljemiljonärer som vill suga ut växtkrafterna på Sudans
enorma ytor utan hänsyn till framtiden? Den frågan måste ställas också till
den svenska regeringen. Å ena sidan ges alltså visst stöd till effektiva lokala
ökenbekämpningsprojekt som bygger på självtillitsprincipen. Å andra sidan
medverkar svensk handel och delar av svenskt bistånd i en politik som raserar
förutsättningarna för en självtillitsekonomi.

Det är dags för Sverige att välja u-landspolitisk väg, att satsa ökande
andelar av biståndet på ökenbekämpning och andra lokalt baserade och
uthålliga utvecklingsprojekt i stället för att satsa pengar på att medverka i
försöken att göra alla fattiga länder till köpkraftiga avsättningsmarknader för
konsumtionsvaror.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att en ökande andel biståndsmedel bör satsas på
lokalt baserade ökenbekämpningsprojekt av det slag, som f.n. bedrivs
med SIDA-stöd i Svensk-Sudanska föreningens regi i Sudan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen sägs om behovet av att den totala svenska handels- och
biståndspolitiken inriktas på att öka de fattiga ländernas självtillit och
inte på att tvinga in dem i ökat världsmarknadsberoende.

Stockholm den 25 januari 1989

Per Gahrton (mp)

10