Biltelefonen som trafikfara

Motion 1991/92:T409 av Owe Andréasson och Ulla-Britt Åbark (s)

Hastigheten på våra vägar är alltför ofta över, ibland
mycket över, de fartgränser som gällande lagstiftning
tillåter. En bilförare som kör över det tillåtna utgör en
trafikfara för övriga trafikanter.

En ny trafikfara kan biltelefonen vara. Att samtala i
telefon, ibland under rätt lång tid, på framför allt starkt
trafikerade vägar leder med stor sannolikhet till att man
brister i uppmärksamhet. Det förekommer alltför ofta att
bilar rusar fram med högre hastighet än den tillåtna där
föraren med ena handen styr bilen och med den andra håller
i en telefonlur för samtal. Detta förfarande irriterar övriga
medtrafikanter. Det kan inte vara lämpligt att framföra ett
fordon med ena handen och med den andra hålla en
telefonlur.

Biltelefonen är naturligtvis till mycket stor hjälp för
yrkeschaufförer i deras dagliga arbete. Här har biltelefonen
en viktig uppgift att fylla. De telefoner där man skall hålla
telefonluren i handen och samtidigt köra bil borde inte få
installeras i fortsättningen. Efter en övergångstid borde
dessa telefoner vara borta ur bilarna. I dag finns det i
handeln handfria telefoner för bilar, det vill säga, att man
aldrig behöver lyfta luren för att ringa eller ta emot ett
samtal. Dessa telefoner ökar körsäkerheten.

Framöver kommer det att bli fler bilar med installerad
telefon. Det är därför nödvändigt ur
trafiksäkerhetssynpunkt att man efter ett visst datum
förbjuder vidare installation av biltelefoner där man tvingas
att hålla telefonluren i handen vid samtal. Efter en
övergångstid skall nu installerade handtelefoner i bilar vara
borttagna och ersatta med en handfri telefon.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av bestämmelser om
reglerad användning av biltelefon ur
trafiksäkerhetssynpunkt.

Stockholm den 21 januari 1992

Owe Andréasson (s)

Ulla-Britt Åbark (s)