Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1982/83:188 Bertil Fiskesjö m. fl.
11
Motion
1982/83:188
Bertil Fiskesjö m. fl.
Beslutsordningen i riksdagen
Beslutsformerna i en parlamentarisk församling skall garantera att
besluten kan fattas i ordnade former och på ett för de deltagande förutsebart
sätt. De skall vidare vara så utformade att de inte i sig kan påverka besluten i
sak. Det skall vara de deltagandes åsikter i sakfrågan som skall fälla utslaget
vid beslutstillfället, inte tekniskt eller taktiskt betingade uppläggningar av
själva beslutsordningen. Debatten inför ett beslut skall handla om sakfrågan,
inte om procedurfrågor.
I den svenska riksdagen har vi i stort sett varit förskonade från uppslitande
procedurstrider. Detta beror på att man allmänt respekterat dels de regler
som finns för beslutsfattandet, dels den fasta praxis som utvecklats i
anslutning till dessa regler. Besluten har kunnat fattas snabbt och smidigt och
utan några delade meningar om själva beslutsordningen.
Inför de uppmärksammade besluten i vissa skatte- och lagstiftningsfrågor i
december förra året bröts denna enighet och den debatt som då förekom och
de uttalanden som då gjordes innebär, att det råder betydande osäkerhet om
vad som skall gälla framdeles. Några garantier mot att liknande situationer
på nytt kan uppkomma finns inte. Det är f. ö. just i lägen då de sakpolitiska
motsättningarna är stora som det är särskilt viktigt att procedurstrider inte
uppstår och att beslutsordningen är sådan att den inte kan omtolkas som ett
led i strävandena att uppnå av en viss gruppering eftertraktade beslut i
sak.
Det är således enligt vår mening viktigt att beslutsordningen ses över med
utgångspunkt i de erfarenheter som vi nu har. Syftet med en sådan översyn
bör vara att få fram regler för beslutsfattandet som på ett mera entydigt sätt
tillgodoser de kriterier som vi inledningsvis angett i denna motion och som
därmed kan förhindra upprepningar av de procedurdebatter som förekom
inför skattebesluten i december. Den utredning vi vill få till stånd bör
tillsättas av talmanskonferensen.
Vi har ovan angett det övergripande syftet med denna utredning. För att
kunna tillgodose detta syfte bör utredningen ha frihet att pröva olika tekniska
lösningar. Några synpunkter som vi menar att utredningen bör beakta vill vi
dock ange.
En viktig uppgift för utredningen bör vara att otvetydigt klarlägga vilka
regler som faktiskt gäller enligt författningen. I det sammanhanget bör
utredningen ta ställning till den sammankoppling som förekommer mellan
ärenden av skilda slag.
Kan ett beslut i t. ex. en skattefråga villkoras genom att förutsätta ett visst
Mot. 1982/83:188
12
beslut i ett helt annat ärende t. ex. på sociallagstiftningens område? Vi
ifrågasätter starkt om detta är förenligt med de principer som enligt
författningen gäller för riksdagens beslut i statsreglerings- och lagstiftningsärenden.
Någon specialdestinering inom budgeten av vissa inkomster till vissa
utgifter förekommer inte sedan specialdestinationen av de s. k. automobilskattemedlen
till vägväsendet avskaffades för åtskilliga år sedan. Röster har
visserligen höjts för att återinföra systemet med specialdestineringar i någon
form, men förslag i den riktningen har hittills avvisats av riksdagen. Någon
formell koppling finns således inte inom budgeten mellan särskilda
inkomster och särskilda utgifter. Den faktiska effekten av en skattehöjning
blir- om den ger ökade inkomster - en minskning av upplåningsbehovet, och
effekten av ett utgiftsbeslut blir en ökning av detta upplåningsbehov.
Av detta följer således att riksdagen är fri att ta ställning till varje inkomstoch
utgiftsförslag för sig utan att de kopplas samman i något bestämt
avseende.
Detta har betydelse för uppsättandet av förslagen från utskotten, vilket
sedan styr propositionsordningen i kammaren. Vad som har särskild
betydelse för riksdagsledamöternas möjlighet att ta ställning till varje förslag
för sig, på det sätt som författningen förutsätter, är således hur klämmarna
utformas i utskottsbetänkandena. Den utredning vi förordar bör undersöka
och ta ställning till den praxis som härvidlag utvecklats, särskilt i finansutskottet.
En annan fråga som utredningen bör behandla är innebörden av och
tillämpningen av den s. k. eliminationsmetoden, dvs. den ordning som
används vid beslutsfattandet när mer än två förslag föreligger i samma
beslutsärende.
En förutsättning för att eliminationsmetoden skall fungera på ett
tillfredsställande sätt är, att de ledamöter som ansluter sig till det förslag som
enligt talmannens mening efter den första frågerundan kvarstår som
huvudförslaget, avstår från att rösta i voteringarna om kontraproposition.
Det finns ingen bestämmelse om detta i riksdagsordningen, men det är en
praxis som brukas följas.
I samband med procedurdiskussionerna inför de ovan nämnda skattebesluten
förra året uttalade emellertid statsminister Palme att socialdemokraterna
var beredda att bryta mot denna praxis, för att därmed i slutvoteringen
få fram ett motförslag som bättre tillgodosåg de socialdemokratiska
önskemålen om hur beslutsläget borde vara i slutomgången. Detta innebär
att det numera är högst osäkert hur i känsliga lägen ett viktigt led av
eliminationsmetoden kan komma att tillämpas. Därav följer att ett av de
kriterier som vi inledningsvis uppställde för en god beslutsordning, nämligen
att tillämpningen skall vara förutsebar för de som skall delta i besluten, inte
längre gäller. Det som inträffat gör det således angeläget att den av oss
föreslagna utredningen undersöker på vad sätt regelsystemet kan förbättras
Mot. 1982/83:188
13
för att undanröja de brister som nu finns.
Vi har här särskilt angett två områden som den föreslagna utredningen bör
uppmärksamma, men det bör också, som vi ovan anfört, stå utredningen fritt
att behandla även andra frågor som har med beslutsformerna i riksdagen att
göra. Nämnas i det här sammanhanget kan, att beslutsordningen i utskotten
inte är enhetlig och att en del frågor som gäller t. ex. reservationsrätten inte
avgjorts på något slutgiltigt sätt.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi
att riksdagen beslutar att ge talmanskonferensen i uppgift att på det
sätt som angetts i motionen utreda beslutsordningen i riksdagen.
Stockholm den 11 januari 1983
BERTIL FISKESJÖ (c)
SVEN-ERIK NORDIN (c)
ELVING ANDERSSON (c)
BRITTA HAMMARBACKEN (c)
INGER JOSEFSSON (c)
KERSTI JOHANSSON (c)
SIGVARD PERSSON (c)
MARTIN OLSSON (c)
BENGT KINDBOM (c)
KARIN SÖDER (c)










Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket