Beskattningen av A-traktorer

Motion 1989/90:Sk625 av Lennart Brunander och Sven-Olof Petersson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Sk625

av Lennart Brunander och Sven-Olof Petersson
(båda c)

Beskattningen av A-traktorer

Enligt riksdagens beslut (regeringens proposition 1986/87:50, SkU 10, rskr.
64) skall A-traktorer, sorn används bl.a. i jordbruket, fram till 1990-06-30
beskattas enligt skattetabell E, traktor klass II (Jordbrukstraktorer). Därefter
skall de beskattas som trafiktraktorer.

Dessa A-traktorer med släpfordon används så gott som uteslutande för
lantbrukarnas egna transporter av produkter i form av främst avsaluspannmål,
sockerbetor och fabrikspotatis. Fordonen används inte för entreprenadverksamhet
eller dylikt.

Antalet A-traktorer med släpfordon som av lantbrukarna endast används
för den egna gårdens transporter uppges vara i storleksordningen 1.0001.500
enheter i hela landet.

Inköpspriset för en utrangerad lastbil som ombyggs till A-traktor plus
omändringskostnader (bl a omändring av den konstruktiva hastigheten från
90 km/h till 30 km/h) uppgår till 50.000-100.000 kronor. Härtill kommer inköp
av släpfordon som kan uppgå till motsvarande belopp. En skälig avskrivningstid
för transportutrustning inom lantbruket är 15-20 år. De lantbrukare
som investerade i A-traktorekipage borde därför åtminstone ha fått en tioårig
övergångstid som bl.a. lantbruksstyrelsen och vissa länsstyrelser har förordat.

Årskostnaden för dessa specialfordon är med nuvarande beskattning i
stort densamma som för jordbrukstraktorer. Efter 1990-06-30 kommer skatten
för ett helt år för de vanliga A-traktorkombinationerna att uppgå till
20.000-30.000 kronor.

Denna ökning måste betraktas som den största skattehöjningen i historisk
tid, vilken rimligtvis inte kan motsvara det vägslitage som A-traktorekipagen
åsamkar det allmänna vägnätet. I genomsnitt uppgår nämligen det allmänna
vägutnyttjandet för en A-traktorkombination till högst 200 mil per år. Atraktorer
som används inom jordbruket är dessutom hastighetsbegränsade
till 30 km/h, vilket också begränsar vägslitaget.

Visserligen kan det hävdas att lantbrukarna under de tre år, som övergångsreglerna
har gällt, har haft tid att avveckla A-traktorerna och investerat
i ny transportutrustning som kunnat hänföras till klass II (jordbrukstraktorer).

Emellertid kostar ett jordbrukstraktorekipage, som dels kan utgöra en
motsvarande transportdragare som en A-traktor, dels har en lastförmåga av

12 ton, upp emot en halv miljon kronor. Med ”motsvarande” avses i detta
fall A-traktorernas höga körkomfort, lastförmåga och trafiksäkerhet. Egenskaper
som är väl så viktiga med tanke på arbetsmiljö m.m. Jordbrukets lönsamhet
under dessa tre år har dock inte varit av den omfattningen att det
medgivit några nyinvesteringar av det här slaget.

Det får anses uteslutet att lantbrukarna har möjlighet att erlägga den
högre fordonsskatten för A-traktorerna efter 1990-06-30. Då alternativanvändning
saknas återstår endast skrotning, vilket för många innebär en avsevärd
kapitalförlust. Detta är ett såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt
slöseri, som av A-traktorägarna uppfattas som ren konfiskering.
Detta torde heller knappast ha varit lagstiftarnas mening.

Problemet är dock lantbrukets pressade lönsamhet, vilket gör att lantbrukarna
inte har råd att avstå från den lägre kostnad som trots allt transportarbetet
i egen regi med transport av egna produkter innebär mot att leja för
transporttjänsterna. Under den mest ansträngda delen av vegetationsperioden
är det heller inte sannolikt att det finns åkare att tillgå.

Det föreligger visserligen möjlighet till dagskatt eller att ställa av traktorn
under vissa perioder för att nedbringa skattekostnaden. Alternativet dagskatt
är dock svåradministrerat och inte speciellt lämpligt eftersom avställningstiden
måste omfatta minst 15 dagar. Transporter av sockerbetor och fabrikspotatis
är visserligen koncentrerade i tiden, dvs. under några månader.
Transporter av avsaluspannmål sker däremot mer diskontinuerligt och speciellt
från företag som har egna torknings- och lagringsanläggningar. Det är
då inte möjligt att avregistrera fordonen under någon större del av året.

Ofta används också traktorn för inomgårdstransporter eller för transporter
enbart utefter enskilda vägar. Detta medför att den i princip blir skattepliktig
även om den körs mycket korta sträckor.

De lantbrukare som med de bästa intentioner har valt investeringsaltemativet
med A-traktor kommer därför efter 1990-06-30 att drabbas på ett synnerligen
orättvist sätt. Detta kan aldrig ha varit riksdagens mening och bör
därför rättas till.

Ett sådant beslut torde inte ha någon betydelse för statens inkomster av
fordonsskatter. A-traktorerna inom jordbruket kommer nämligen att försvinna
därest beslutet inte ändras och genererar därmed inga skatteinkomster.
Inte heller kommer ett sådant beslut i konflikt med åkerinäringens intressen,
då det endast bör gälla A-traktorer som används för transporter av
egna jordbruksprodukter.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar ändra 11 a §, punkt 2, vägtrafikskattelagen så
att de A-traktorer som enbart används i jordbruket även efter den 30
juni 1990 hänförs till klass II (jordbrukstraktorer).

Stockholm den 22 januari 1990

Mot. 1989/90
Sk625

Lennart Brunander (c)

Sven-Olof Petersson (c)

15

>