Beskattning av jordbrukstraktorer

Motion 1989/90:Sk641 av Hugo Andersson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Sk641

av Hugo Andersson (c)
Beskattning av jordbrukstraktorer

Enligt riksdagens beslut (regeringens proposition 1986/87:50, SkU 10, rskr
64) skall A-traktorer, som används bl.a. i jordbruket, fram till 1990-06-30
beskattas enligt skattetabell E, traktor klass II (Jordbrukstraktorer). Därefter
skall de beskattas som trafiktraktorer.

Dessa A-traktorer med släpfordon används så gott som uteslutande för
lantbrukarnas egna transporter av produkter i form av främst avsaluspannmål,
sockerbetor och fabrikspotatis. Fordonen används inte för entreprenadverksamhet
eller dylikt.

Antalet A-traktorer med släpfordon som av lantbrukarna endast används
för den egna gårdens transporter uppges vara i storleksordningen 1 000-1
500 enheter i hela landet.

Inköpspriset för en utrangerad lastbil som ombyggs till A-traktor plus
omändringskostnader (bl.a. omändring av den konstruktiva hastigheten från
90 km/h till 30 km/h) uppgår till 50 000-100 000 kronor. Härtill kommer inköp
av släpfordon som kan upgå till motsvarande belopp. En skälig avskrivningstid
för transportutrustning inom lantbruket är 15-20 år. De lantbrukare
som investerade i A-traktorekipage borde därför åtminstone ha fått en tioårig
övergångstid som bl.a. lantbruksstyrelsen och vissa länsstyrelser har förordat.

Årskostnaden för dessa specialfordon är med nuvarande beskattning i
stort densamma som för jordbrukstraktorer. Efter 1990-06-30 kommer skatten
för ett helt år för de vanliga A-traktorkombinationerna att uppgå till
20 000-30 000 kronor.

Denna ökning måste betraktas som den största skattehöjningen i historisk
tid, vilken rimligtvis inte kan motsvara det vägslitage som A-traktorekipagen
åsamkar det allmänna vägnätet. I genomsnitt uppgår nämligen det allmänna
vägutnyttjandet för en A-traktorkombination till högst 200 mil per år. Atraktorer
som används inom jordbruket är dessutom hastighetsbegränsade
till 30 km/h, vilket också begränsar vägslitaget.

Visserligen kan det hävdas att lantbrukarna under de tre år, som övergångsreglerna
har gällt, har haft tid att avveckla A-traktorerna och investerat
i ny transportutrustning som kunnat hänföras till klass II (jordbrukstraktorer).

Emellertid kostar ett jordbrukstraktorekipage, som dels kan utgöra en
motsvarande transportdragare som en A-traktor, dels har en lastförmåga av

12 ton, upp emot en halv milj kr. Med motsvarande avses i detta fall A-traktorernas
höga körkomfort, lastförmåga och trafiksäkerhet. Egenskaper som
är väl så viktiga med tanke på arbetsmiljö mm. Jordbrukets lönsamhet under
dessa tre år har dock inte varit av den omfattningen att det medgivit några
nyinvesteringar av det här slaget.

Det får anses uteslutet att lantbrukarna har möjlighet att erlägga den
högre fordonsskatten för A-traktorerna efter 1990-06-30. Då alternativanvändning
saknas återstår endast skrotning, vilket för många innebär en avsevärd
kapitalförlust. Detta är ett såväl företagsekonomiskt som nationalekonomiskt
slöseri, som av A-traktorägarna uppfattas som ren konfiskering.
Detta torde heller knappast ha varit lagstiftarnas mening.

Problemet är dock lantbrukets pressade lönsamhet vilket gör att lantbrukarna
inte har råd att avstå från den lägre kostnad som trots allt transportarbetet
i egen regi med transport av egana produkter innebär mot att leja för
transporttjänsterna. Under den mest ansträngda delen av vegetationsperioden
är det heller inte sannolikt att det finns åkare att tillgå.

Det föreligger visserligen möjlighet till dagskatt eller att ställa av traktorn
under vissa perioder för att nedbringa skattekostnaden. Alternativet dagskatt
är dock svåradministrerat och inte speciellt lämligt eftersom avställningstiden
måste omfatta minst 15 dagar. Transporter av sockerbetor och fabrikspotatis
är visserligen koncentrerade i tiden, dvs. under några månader.
Transporter av avsaluspannmål sker däremot mer diskontinuerligt och speciellt
från företag som har egna torknings- och lagringsanläggningar. Det är
då inte möjligt att avregistrera fordonen under någon större del av året.

Ofta används också traktorn för inomgårdstransporter eller för transporter
enbart utefter enskilda vägar. Detta medför att den i prinip blir skattepliktig
även om den körs mycket korta sträckor.

De lantbrukare som med de bästa intentioner har valt investeringsalternativet
med A-traktor kommer därför efter 1990-06-30 att drabbas på ett synnerligen
orättvist sätt. Detta kan aldrig ha varit riksdagens mening och bör
därför rättas till.

Ett sådant beslut torde inte ha någon betydelse för statens inkomster av
fordonsskatter. A-traktorerna inom jordbruket kommer nämligen att försvinna
därest beslutet inte ändras och genererar därmed inga skatteinkomster.
Inte heller kommer ett sådant beslut i konflikt med åkerinäringens intressen,
då det endast bör gälla A-traktorer som används för transporter av
egna jordbruksprodukter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i § 11 a
punkt 2 vägtrafikskattelagen, att de A-traktorer som enbart används
i jordbruket även efter 30 juni 1990 hänförs till klass II (jordbrukstraktorer).

Mot. 1989/90
Sk641

9

1989/90
Sk641

Stockholm den 25 januari 1990 Mot.

Sk64

Hugo Andersson (c)

■

10