Bekämpning av mul- och klövsjukan

Motion 1986/87:Jo532 Jörn Svensson (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Jo532

Jörn Svensson (vpk)

Bekämpning av mul- och klövsjukan

Ett antal år har gått sedan epizooti förekom invid Sveriges gränser, och något
akut hot föreligger för dagen inte. Just i ett sådant läge bör det vara lämpligt
att diskutera de metoder för bekämpning av boskapsfarsoter vilka tillämpas i
landet. Det är när tid finns, som sådant bör ske.

Sedan länge bekämpas mul- och klövsjuka i Sverige medelst metoden att
avliva djuren. Så snart ett enstaka djur i en gårdsbesättning visar sig smittat,
avlivas omedelbart besättningens samtliga djur. Det är den utomordentliga
höga smittosamheten, som fått motivera detta summariska tillvägagångssätt.

Tidpunkten torde dock vara inne för en kritisk diskussion om tillvägagångssättet.
Omedelbar nedslaktning vore ett helt rimligt alternativ, ifall det
gällde att bespara djuren svåra lidanden och en plågsam död. Mul- och
klövsjukan är emellertid ingen dödlig sjukdom och den medför normalt inga
bestående men. Efter ett sjukdomsförlopp på ett antal veckor tillfrisknar i
normalfallet djuren och återvinner sin tidigare produktionsförmåga.

I ljuset av dessa förhållanden måste man fråga, om inte någon lämpligare
bekämpningsmetod står till buds. Nedslaktningsmetoden har uppenbara
nackdelar. Den är under alla omständigheter en materiell förlust. Oavsett
om den enskilde lantbrukaren får ersättning för djurens värde, är det en
förlust för folkhushållet och ett avbräck i näringsfånget. En kanske under
längre tid omsorgsfullt uppbyggd djurbesättning skall med ens förintas, och
en helt ny måste byggas upp. Därtill kommer naturligtvis den utomordentligt
negativa upplevelse det innebär för den enskilde brukaren - det torde vara
värre att förlora sina djur än att gå förlustig döda ting.

I DDR har man frångått nedslaktningsmetoden. Där bekämpas mul- och
klövsjuka medelst vaccinering, karantäner och desinficering. Detta motiveras
naturligtvis främst av att man har mycket stora djurbesättningar, men
delvis också av etiska skäl. Motsvarande metoder är dock fullt organiserbara
i ett jordbruk av den svenska strukturen. Sålunda blir knappast antalet
människor och orter, som blir föremål för åtgärderna, större under svenska
förhållanden. Försörjningen till karantänsområdena torde mestadels snarare
bli ett mindre problem.

Den höga smittosamheten har, som nämnts, anförts som stöd för
nedslaktningsmetoden. Nedslaktning och omhändertagande av djurkropparna
är dock ingalunda någon säker garanti. Även ringa brister i desinficering
kan ändå medföra att smittan sprids vidare. Sprids smittan över större
områden, måste ändå avlivningsmetoden överges, eftersom den då blir
meningslös. Frågan är, vad slags beredskap man då har i landet - såvitt jag

1 * Riksdagen 1986187.3 sami. NrJo530-539

kunnat förstå finns ingen systematisk och organiserad sådan. Även om
Sverige inte uppvisar sådana besättningsstorlekar som DDR, råder dock
numera en rätt betydande koncentration till större besättningar. Dessutom
måste man vara beredd att medge undantag från nedslaktning, om smittan
skulle uppträda i från avelssynpunkt särskilt värdefulla besättningar.

Nackdelen med ”tillfriskningsmetoden” är givetvis bl. a. att den kräver
andra insatser (enbart karantäner är inte tillräckliga). Men detta står mot
dess fördelar och dess bättre överensstämmelse med en civiliserad syn på
djurhållning. Under alla omständigheter är en mer förutsättningslös diskussion
av frågekomplexet motiverad.

Hemställan

Mot den här anförda bakgrunden hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en förutsättningslös genomgång
av föreliggande alternativa metoder för bekämpning av mul- och
klövsjuka.

Stockholm den 27 januari 1987
Jörn Svensson (vpk)

Mot. 1986/87
Jo532

6

Av intresse vid studium av frågan om bekämpning av epizooti kan vara

följande officiella material från DDR:

Tierseuchenverordnung 11 augusti 1971

Zweite Durchfuhrungsbestimmung zur Tierseuchenverordnung 3 augusti
1973

Gesetz iiber die Schutzimpfung der Rinder gegen Maul- und Klauenseuche, 6
september 1950

Zweite Durchfuhrungsbestimmung zum Gesetz iiber die Schutzimpfung der
Rinder etc., 1 mars 1958

Weisung Nr. 3 zur Tierseuchenverordnung - Verhiitung und Bekämpfung
der Maul- und Klauenseuche Typ O, A und C, 16 april 1974.

Mot. 1986/87

Jo532

Bilaga

7